Detta har hänt: 

Jag tänker tillbaka på den dagen vi varit i studion. Liam hade kommit alldeles försent till repet, men när han väl kom var han helt uppriven. Han hade bara ramlar ihop på golvet och börjat skaka av paniken som flöt igenom honom. När vi frågat vad som hänt hade han hasplat ut sig den hemska nyheten: Andy hade cancer, skelettcancer. ”He’s gonna die” hade Liam mumlat i mitten av högen av oss. Då hade vi brutit ihop allihop. Niall hade sedan suttit tillsammans med Liam i ett helt dygn för att prata honom tillrätta. Ingen av dem berättade någonsin vad de gjort bakom den låsta dörren på hotellet, men båda dunstade salt när de kom ut.

”How do I look?” frågar jag och snurrar ett varv framför Johannes. Han kränger på sig sin tanker och ser på mig. Ett smalt leende letar sig in i hans ansikte och det rycker flera gånger i mungipan på honom. Till sist kommer han på att han stirrar och ser generat ner i marken.

”Honestly, you look amazing.” säger han lågt, men uppriktigt. Jag ler och ser mig i spegeln igen. Byxorna visar min figur och toppen hänger löst från mina axlar. Det viktigaste är att det är komfortabel och tåls bäras en hel kväll. Plötsligt står Johannes alldeles bakom mig, han har inte mössan på sig och jag ler åt hans försiktigt stylade hår.

”Sit.” beordrar jag och pekar på en av de små barstolarna. Han går tveksamt dit och sätter sig. Jag halar upp en burk vax ur min väska och visar honom. ”For you.” säger jag och öppnar burken. Min hand blir sträv och kletig på samma gång när jag drar med fingrarna i kletet. Mina fingrar finfördelar det sedan i hans hår. Hans ögon är hårt ihopknipna, men axlarna är avslappnade i en gest att visa att han litar på mig. ”Now you’re handsome, to.”

”Not very handsome?” flinar han och försöker se frisyren nerifrån. Jag skrattar och leder bort honom till spegeln.

”Okay, extraordinarry handsome.” bekfräftar jag och stryker honom lätt över ryggen. Han vänder sig om och jag ser att hans läpp är lite svullen. Han måste ha bitit mycket på den idag. Våra ansikten är nära varandra och jag känner hans andedräkt vina runt mon näsa. En irriterad signal hörs plötsligt från min bakficka och vi kommer helt av oss. Ett välbekant namn lyser på skärmen och jag skär av halsen med fingret. Johannes höjer på ögonbrynen och jag nickar. Han gör en gest med handen och jag viftar med mina egna händer.

”Answer.” viskar han och jag nickar panikslaget. Plötsligt minns jag att han inte vet om att jag och han rymt. Det förändrar hela situationen. Mina andetag blir djupare och jag försöker lugna ner mig. Dörren till toan sluts bakom mig och jag klickar på ”answer”.

”WHERE THE HELL ARE YOU?” mammas röst ryter så högt att jag måste hålla telefonen en halvmeter från örat.

”I’m with Johannes.” säger jag så säkert jag kan.

”I saw the note, why are you in New York?” hennes röst är bruten och jag får kämpa för att inte börja hulka jag med. Jag hade bara ljugit för att få komma iväg, träffa pappa.

”You don’t care about me!” mamma blir tyst på andra sidan. ”Papa’ is more important now.” ett långt pip hörs. Hon har lagt på. Jag sjunker ner på toaletten och drar ett djupt andetag. Hela kroppen darrar och håret tovar sig av saltet i mina tårar. En lätt knackning på dörren får mig att se upp.

”Haylee?” frågar Johannes oroligt. Jag suger in luft igen och reser mig från toalettstolen. Min spegelbild ser trasig ut. Snabbt torkar jag bort dropparna av känslor från kinderna. Tur att jag inte är ett fan av smink, då skulle mina kinder definitivt vara svartrandiga. Jag lägger håret tillrätta igen och ser upp i mina egna ögon. ”Are you okay?”

”I’m fine, coming now.” säger jag och låser upp dörren igen. Johannes flyttar sig ur vägen och låter mig komma förbi.

”You’ve cried.” konstaterar han och tar mitt ansikte mellan sina händer. Jag vrider mig ur hans grepp och skakar på huvudet.

”I’m fine.”

”If you say that…” mumlar han och släpper iväg mig. Jag snappar åt mig några armband från en närliggande byrå och Johannes kliar sig under näsan. Jag vet inte varför, men jag har börjat se massor av smådetaljer med honom. Se honom mer på djupet och olika saker han gör i olika situationer. Det är rätt så irriterande att min hjärna tar in minsta hårstrå som landar på hans axel. Vi lämnar rummet och låser efter oss innan vi tillsammans åker ner i hissen. Han har på sig en tanker med en jeansjacka utanpå. På benen har ett par tajta byxor som löper snyggt längs vaderna. Håret är snyggt stylat, av mig, och mössan har han lämnat hemma. Världsvant fångar han in en taxi som vi sätter oss i.

”Why did she call?”

”Just to see… if we were here yet.”

“Just that?”

“Just that.” mumlar jag och stänger av ljudet på mobilen. Han skakar på huvudet, jag ogillade att han pressade mig såhär. Men antagligen var det bara av ren vänlighet. Vi åker under tystnad och jag känner hur min mage startar mer och mer uppror. Allt bara bubblar runt och åker hiss i strupen på mig. Jag sväljer gång på gång för att få bort illamåendet och pirret. Det enda problemet är just att det här är min enda chans för att möta pappa. Någonsin kanske.

~

Det är människor överallt. De trycker mig mot Johannes som håller ett par skyddande armar om mig. Vi har stått i trängseln i över fyrtio minuter men äntligen släcks allt ner. Fem strålkastare riktas mot scenen och där är dem. Fem vuxna män med flackande blickar, en av dem har händer som darrar där de ligger ovanpå hans gitarr. Jag kan inte låta bli att tjuta, men det märks inte på grund av alla andra tjejer som gör samma sak. En man med brunt hår och stor näsa höjer handen för att tysta ner oss, Liam. Jag håller munnen stängd men riktar min blick mot Harry. Tänk om de här inne skulle veta att jag var hans dotter, vad förvånade de skulle vara. Och så skulle jag säkerligen ligga platt under deras skor. Mannen med gitarren, Niall, börjar metodiskt dra fingrarna över gitarren. Den nu välbekanta låtens ackord förstärks genom en hemlig mick eller förstärkare. Riktar man blicken mot storbildsskärmen ser man att han biter sig i läppen för att absolut inte spela fel.

Your insecure, don’t know what for

You’re turning heads when you walk through the door

Don’t need make up, to cover up

Being in the way that you’re is enough

Tonerna sitter perfekt. Enligt de kommentarer jag läst på senaste tiden är han den stadigaste av dem. Och rösten tycks inte ha utvecklats åt fel håll under uppbrotten i alla fall. Den lockiga mannen längst till vänster öppnar munnen och mitt hjärta slår knut på sig själva. Nu.

Everyone else in the room can see it

Everyone else but you

Jag är såld. Johannes lutar sig närmare mig och försöker säga något. Jag hör honom inte och jag gör en liten cirkel bredvid örat med fingret för att visa att jag inte hör. Han rynkar pannan och till min förvåning halar han fram sin telefon. Han knappar in något och pekar sedan på min mobil och mimar något över alla vrålen. Mitt finger trycker på knappen för att låsa upp, och mycket riktigt har ett sms lagt sig i brevlådan. Jag öppnar det och ler åt det korta meddelandet han skrivit.

//They are actually pretty good.//

//Yeah, just as I said.//

//Aha, who’s the curly?//

//Harry.//

/He’s good.//

Penelope June Evans

född: 29 januari 1994

Penelope (aka. Penny) är 171cm lång. En gång i tiden hade hon långt, brunt och aningen vågigt hår. Det rinner choklad i irisen på henne, men på senare år har blicken blivit avlägsen och ofokuserad. Bred haka och smala läppar. Som ung hade hon slank kropp, men tiden har gjort sitt på alla fronter och nu ser hon ut som vilken 30årig kvinna som helst. Ingenting speciellt. Namnet betyder ”vävarfågel eller mystisk bakgrund” och en sådan bakgrund har Penelope June Evans säkerligen haft.

Penny jobbar med ekonomi. Är utbildad vid ett litet univeristet i London och har aldrig haft några större drömmar. Inte efter att hon fick Haylee i alla fall.

Hur träffades då denna Penny den blivande världsstjärnan Harry Styles? Det var faktiskt så slumpat det kan bli. De var båda på en nöjespark. Penny var där med sina båda kompisar, Phil och Nicke. I en av berg-och-dal-banorna kunde man bara sitta två och två, och Phil och Nicke tog omedvetet platserna bredvid varandra. Lagom bedrövad slog hon sig ner själv några säten bakom dem. Precis innan bommarna fälldes ner sjönk en lång, lockig pojke ner bredvid henne. Spärren fälls ner och de var fasta bredvid varandra. Det var en pinsam tystnad de första metena, men på väg upp för första stupet vände han huvudet mot henne och frågade om hennes namn. Svaret blir entonigt och kort, ”Penelope, and you?” Han log innan han svarade. ”Harry Styles.” precis då tippade vagnen över kanten och åkturen började. Strax efter att de vimmelkantiga klivit ur knackar han henne på axeln och frågar om hennes nummer. Det börjar med sms, sedan samtal, dejter. 2009 är nog det bästa året de båda någonsin upplevt.

Penelope kan verka ytlig när man först möter henne. Hon är kortfattad och lite av en bezzerwizzer. Hon ogillar något enormt att folk rättar henne, vilket Harry faktiskt ofta gjorde. Men det var lite av charmen med honom, han rättade henne alltid med glimten i ögat. Uteslutet Phil och Nicke hade Penny inte så många vänner under skoltiden. Inga riktiga ambitioner. Först ville hon bli kirurg, men bara i hemlighet. Harry gav henne en trygghet att våga drömma. Även han hade en dröm, tillsammans med sina bandkompisar i White Eskimo. Drömmarna blev dock aldrig uppfyllda, eftersom hennes värsta mardröm besannades.

Sixteen and pregnant, så har hon alltid sett på sig själv efter Haylee. Hennes liv var ett rent jävla hellvete. Allt gled ifrån henne. Alla drömmar, betyg, vänner och Harry. Ingen ville ha henne. Hon var äcklig, ful och oansvarig. Ingen läkare, men en drömmare.

Varje dag föreställde hon sig sekvenser där Harry stegade in, helt oväntad, och vände hennes liv upp och ner. I bakhuvudet hade hon en plan för vad som skulle hända den dagen han ringde henne. Men den dagen kom inte, och hon satt med en växande flicka utan minsta drift i livet.

Hennes klädstil är lätt dressad. Trots att Harry försvann försökte hon få tillbaka figuren efter Haylee och sedan kunna bära upp kläder igen. Det gick bra men nu har hon glidit in i 30års-cirkeln, tillsammans med alla andra. Ett par jeans, linne och kavaj är det hon oftast har på sig på kontoret. Simple but effective.

Hon är högljudd, så det är inte svårt att se henne. Hon har en vit tandrad som alltid ler mot nya människor och skrattet hörs lång väg. Allt för att depressionen inte ska synas på utsidan. Men om du absolut vill träffa henne är det bara att fånga upp henne på en fest eller bjuda på en kaffe över lunch. Hon är pratglad och älskar att driva på samtal. 

 

---

Vad anser ni om vår Penelope?

Kommentera för kapitel 12.

 

Detta har hänt:

Min hjärna är helt snurrig just nu. Först och främst vet jag inte om jag ska kalla honom pappa eller Harry. Helt i grunden är han min pappa, men om det mamma säger är sant, alltså det om att han inte vet vem jag är, vet jag inte. Han kanske inte kommer vara mer än Harry för mig, och jag inte mer än en tjej för honom. Mina ögon blir våta men jag blinkar bort tårarna. Än en gång går jag igenom planen i huvudet. Jag har nyss rymt hemifrån, vilket var steg två i planen. Steg ett var att övertala Johannes om att mamma visste om allt, och att han inte behövde oroa sig på något sätt. Ljuga måste vara min nya hobby. Steg tre var att hitta ett hotell, redan avbockat eftersom Johannes bokat in oss på ett litet hotell. Jag ska erkänna att Johannes är lite av en plånbok under den här resan. Steg fyra, hitta pappa. Steg fem, övertyga honom om vem jag är.

September 2027

”USA baby!” hojtar Niall och hissar upp handen i luften. Jag skrattar och de andra killarna ramlar in i attacken. ”Can you guys belive it?” Vi skakar på huvudena och jag drar filten tätare omkring mig. Trots att det är varmt i kabinen så känns det som om jag ska dö av kyla, säkert frossa på grund av min trötta hjärna. Tankarna på Penelope är aningen undansopade nu, hon fanns faktiskt inte i mitt liv mer. Jag hade ställt in mötet med henne när touren börjat. Hon hade tagit det chill, men jag misstänker att det egentligen kokade inom henne. Det är synd, men jag har Lena och Opal att tänka på. Penelope var bara en floppad flickvän jag hade för väldigt länge sedan. En flygvärdinna ställer ner en skål med nötter framför oss och jag norpar åt mig några. Zayn ser menande på Liam.

”And maybe we can find a nice chic to you, Ley.”

“Hehe, don’t think so.” hostar Liam och slår ner blicken.

”Why not! C’mon, it’s over with Danielle.” motar Zayn.

“I know, but I’ve another.”

“Okay, what’s her name, then?” jag ser hur färgen på Liams kinder stiger. Han kliar sig på näsan och ser sedan upp, rakt in i Zayns ögon.

”Kiley.”

”Sounds irish.” slänger Niall ogenerat in.

”Is she hot?”

”Yes, he is.” Zayn rynkar pannan och formar munnen till ett stort O medan han tänker. Han höjer ett finger medan han funderar på hur han ska uttrycka det. Niall hinner före.

”I knew it.” han ler stolt och gör tummen upp åt Liam.

”How?” frågar Liam artigt, men samtidigt lite nyfiket.

”He slept on my couch, with you. Fifteen years ago.”

“And that made you ‘knew’?” frågar Liam förbryllat. Niall rycker på axlarna.

“You and Dani never really work out, but around boys you were a different person.” Niall ler med sin perfekta tandrad. “You and Andy for an example.” Liams ansiksuttryck förändras hastigt, något ledsamt ligger i det och Niall kommer snart på sitt misstag. ”Sorry.” mumlar han lågt.

”It’s okay, I’m over it.” viskar Liam lågt. Vi sitter tysta en stund.

Jag tänker tillbaka på den dagen vi varit i studion. Liam hade kommit alldeles försent till repet, men när han väl kom var han helt uppriven. Han hade bara ramlar ihop på golvet och börjat skaka av paniken som flöt igenom honom. När vi frågat vad som hänt hade han hasplat ut sig den hemska nyheten: Andy hade cancer, skelettcancer. ”He’s gonna die” hade Liam mumlat i mitten av högen av oss. Då hade vi brutit ihop allihop. Niall hade sedan suttit tillsammans med Liam i ett helt dygn för att prata honom tillrätta. Ingen av dem berättade någonsin vad de gjort bakom den låsta dörren på hotellet, men båda dunstade salt när de kom ut.

Och det blev som Liam förutspått. Fredagen den 14 november hade Andy somnat in. Hans hand hade legat i Liams. De pratade ända in i slutet. Andy hade skojat om att han också borde få en fredag uppkallad efter sig, precis som Jesus. Ett kort skratt innan han slöt ögonen för att sova, sova förevigt. Liam hade varit utslagen i flera veckor. Inga trevliga minnen, och därför var Liam också extra känslig i det ämnet. Andy Samuels.

”Sorry.” mumlar Niall igen. Liam blinkar och sträcker lite på sig i den förstklassiga flygplansstolen. Vi blir beordrade att spänna fast oss, vilket vi såklart gör. Ingen säger något mer. Zayn pillar på sina armband och jag försöker komma på hur jag ska ha benen för att få till en bekväm ställning.

”Boring.” mumlar Louis utdraget och jag nickar. Tiden sniglar sig fram. Louis ser på mig och fiskar sedan fram sin mobiltelefon. Han klickar fram till ”music” och slår på en låt.

”Okay Niall, which song?” frågar han och höjer volymen lite. Niall skrattar med sina perfekta tänder och han ser ut att tänka efter.

”It’s Home with Michael Bublé.” Säger han säkert. Louis nickar.

”Your turn Harry.” Louis sätter på en ny låt och jag lyssnar noga in den.

”Listen with Beyoncé.”

”That’s right. Liam?”

”This is… Should I Stay Or Should I Go with The Clash.” Vi skrattar tillsammans åt Louis galna upptåg. Precis som förut kunde han samla oss som en grupp och få oss att göra något, hur simpelt det än var.

”An easy one, Zayn?”

”Little Bird, Ed Sheeran.” Louis slutar då be om våra namn och snart tjuter vi alla fyra ut namn på gamla klassiker från tiden då vi startat som ett band. En halvtimme senare ligger vi nästan och vrider oss på golvet. Musiken får oss att känna doften av gamla, goda tider.

”How’s Ed by the way?” frågar Liam och drar håret från ögonen. Hans kavaj spänner över hans bröstkorg som häver sig upp och ner.

”Good, I think.” säger jag med en axelryckning. ”And how’s Justin Niall? Heard that you played with him.”

”Long time ago, yeah. But he’s fine, talked to him last week.”

“Good to hear.”

“Crazy that we went bigger than him.” fnyser Zayn, vi ler och tänker tillbaka till den galan där Justin inte tagit till sig några awards medan vi fick flera stycken att bära var. Han hade i alla fall gratulerat oss och bjudit hem oss till chill hos honom. Efter det chillet’ började vi på ett stort samarbete som fullständigt revolutionerade världen. Tjejerna var galna.

Men nu fan, nu ska VI knocka New York City!

Det här kapitlet tar död på mig, inte nöjd över huvud taget. Men jag lägger just ner tid på nästa kapitel, vilket jag tror kan bli ganska bra.. hehe :)) 

Sorry att jag dödade Andy btw.

Tack för alla underbara kommentarer jag fick!

Det märks att ni för en gångs skull läste min eftertext, viktig fakta kan finnas här! 

Om jag får 15 kommentarer till imorgon kväll kommer en karaktärsbeskrivning på Haylee, Lux eller Penny ut. 

Vem föredrar ni? 

Dagens kommentar: 

Detta har hänt:

”This is a really bad idea.” säger han så fort vi kommer ut på stora vägen.

”No, it’s not.”

”It is.” han suckar. ”Why couldn’t you just seen a concert in England, without me?”

“Because I want you with me, in New York.” säger jag lågt. Jag skäms för att jag inte berättat mina planer för honom. Han skulle aldrig förstå om jag väl gjorde det.

September 2027

Jag slår upp ögonen. Framför mig finns ett skinnsäte och en förklaring på var flytvästarna finns under en nödsituation. Johannes petar lite på mig och jag vänder mig sömnigt mot honom. Han ler och stryker en hårslinga från mitt ansikte. Jag frågar hur långt det är kvar och han rycker på axlarna.

”An hour.” säger han och skruvar upp korken på sin vattenflaska. Jag skruvar på mig och filten jag haft över mig ramlar ner i knät. Johannes räcker flaskan till mig och jag tar tacksamt några djupa klunkar ur den. Mannen bredvid mig sitter och läser, inte för att jag bryr mig. Johannes vänder sig framåt igen och tar upp sin egen bok, The Lord of The Rings, och börjar läsa.

”Nerd.” mumlar jag och hans mungipa hissas upp lite. En gäspning smeker mina läppar och jag fingrar på bältet. Det klickar upp och jag reser mig upp. Min rörelse får mannen bredvid mig att titta upp. Han drar in benen och låter mig passera. Hela kroppen vinglar när jag letar mig bakåt, mot toaletterna. De flesta på planet är vakna, och det känns som om alla stirrar på mig där jag vacklar fram. Tyst är det i alla fall. Inga barnaskrik eller snarkande passagerare. Bara andetag och ljudet av blad som vänds i böcker. Det är upptaget när jag kommer fram, så jag lutar mig mot den gråa plastväggen och försöker få koll på läget. Det är ljust utanför fönstret, inte så konstigt eftersom klockan inte kan vara mer än ett på dagen. Det rasslar till innanför dörren till toaletten och snart pressar sig en rund, liten dam ut. Hon ler vänligt mot mig när jag går in. Min hand reglerar låset och när jag väl slappnar av rynkar jag på näsan. Det luktar skit där inne, med en smal strimma tvål. Jag ignorerar doften så gott det går och slår mig ner på den kalla sitsen. 

~

Fem minuter senare är jag tillbaka hos Johannes. Han ser inte upp när jag sätter mig, men jag låter honom vara. Han verkar ha varit vaken hela vägen, säkert någon teori för att undvika jetlag. Jag tar upp min bok och slår upp den, Marian Keyes This Charming Man. Bilden av Harry, pappa, ler mot mig. Min mungipa rycker till och den lilla rörelsen verkar ha fångats av Johannes.

”What’s that?” frågar han nyfiket. Jag slår ihop boken och klämmer ihop sidorna med fingrarna.

”Nothing.” mumlar jag enkelt. Han ser på mig med sina stora valpögon, men jag biter ihop. Han suckar och återgår till sin bok. Jag smygtittar över hans axel och ser att han är på något ställe där Legolas skjuter en orch. Sätet möter min rygg och jag slår upp boken igen, noga med att inte visa Johannes bilden på Harry.

Min hjärna är helt snurrig just nu. Först och främst vet jag inte om jag ska kalla honom pappa eller Harry. Helt i grunden är han min pappa, men om det mamma säger är sant, alltså det om att han inte vet vem jag är, vet jag inte. Han kanske inte kommer vara mer än Harry för mig, och jag inte mer än en tjej för honom. Mina ögon blir våta men jag blinkar bort tårarna. Än en gång går jag igenom planen i huvudet. Jag har nyss rymt hemifrån, vilket var steg två i planen. Steg ett var att övertala Johannes om att mamma visste om allt, och att han inte behövde oroa sig på något sätt. Ljuga måste vara min nya hobby. Steg tre var att hitta ett hotell, redan avbockat eftersom Johannes bokat in oss på ett litet hotell. Jag ska erkänna att Johannes är lite av en plånbok under den här resan. Steg fyra, hitta pappa. Steg fem, övertyga honom om vem jag är.

Raderna i boken flimrar förbi i min hjärna, den vill inte ta in meningen bakom meningarna. Boken bara bläddras ofrivilligt framför mig. Den handlar om någon olyckligt älskande, synd för henne. Typ som jag då. Hon sitter utanför sin pojkväns lägenhet i flera dygn i jakt på att han ska förstå hur mycket han saknar henne, i jakt på en förklaring från honom. Där kan jag dra en liknelse med mig själv nästan. Jag har väntat på någon som jag saknar innerligt, och nu söker jag en förklaring från honom. Gud, vad tragisk jag är.

”Ladies and gentlemans, can you please attach you and we will go down in a few minutes. Thank you.” kaptenens mjuka röst hörs i högtalarna. Jag slår ihop den meningslösa boken och stirrar på sätet framför till Johannes spänt fast sig. Inom några minuter sjunker planet i luften och en timme senare står vi och väntar på vårt bagage.

”I bet that our bags will come last.” mumlar Johannes roat. Jag nickar och rättar till min tröja. Han drar av sig mössan, för fingrarna genom håret en gång och sätter sedan på sig den igen. Jag suckar och kisar mot rullbandets början. Det börjar sakta men säkert rulla och den första resväskan blottas. En grå en med massor av reflexer. Definitivt inte min, eller Johannes. Den andra väskan överraskar oss.

”You owe me an ice cream.”

“In September? Why?”

“That’s your bag.” flinar jag och pekar på den röda väskan som strax är alldeles framför oss. Han höjer förvånat på ögonbrynen och nickar sakta.

”First time, then.” skrattar han och lyfter ner väskan från bandet. Snart kommer även min och vi går nöjt därifrån, lättade över att inte behöva trängas med alla andra sen. Vi går förbi några kontroller, men sedan står vi faktiskt vid dörrarna mot USA. Johannes tar nervöst min hand, den slirar av svett som vanligt. Jag klagar inte, han är bara gullig som vågar göra något över huvud taget. ”This is your crazy idea.” säger Johannes sakligt.

”I know, but you love it.”

“A little, yes.” erkänner han varmt. Jag ler och lägger axeln mot dörren.

”Ready?”

”Ready.” säger han och jag knuffar upp dörren. Lukten av avgaser och varm sensommardag slår emot oss. Folk rusar fram och tillbaka på gatan utanför. Pulsen är enorm. Lukten från en coffe-shop i närheten svävar emot oss och en strykarkatt smyger längs väggen. Trottoarkanten är fylld med gula taxibilar som tutar på varandra för att komma fram. Andedräkter hänger i luften och vi ser förvirrat på varandra. Turligt nog får vi tag på en taxichaufför som ser hyffsat normal ut (den första Johannes frågade gick säkerligen på crack och hade mörkbruna dreads hängande ner i ansiktet). Mannen hjälper oss lasta in allt bagage i sin taxi innan vi hoppar in i baksätet och beordrar om en adress.

~

Hotellrummet vi blir tilldelade är litet, och till vår smala fasa finns det bara en dubbelsäng. Det är ljust och fint, samt en fantastisk utsikt över staden. Johannes drar undan gardinerna helt och sätter sedan på en kopp te. Det gör han alltid när han ska tänka sådär extra mycket. Han slår sig ner i skräddarställning framför panoramafönstret och värmer händerna på muggen. Precis sådär sött som han brukar. Mina mörka lockar flyger runt mitt huvud när jag ruskar på huvudet för att skaka bort tankarna på honom. Nu är det Harry som gäller. Jag kryper upp på sängen och lägger mig på mage med min anteckningsbok framför mig. Där står en massa anteckningar om Harry och de andra. Enligt internet och massor av twittersidor har bandmedlemmen Zayn Malik en lägenhet någonstans i New York, där det ryktas att killarna ska bo under konserterna i NYC. Jag tar fram en karta men inser att det är meningslöst att ens försöka gissa vart lägenheten skulle kunna ligga. En djup suck dras ur min mun och jag bläddrar upp sidan med information om konserten. Den är på Madison i alla fall. Vi har parkettplatser, vilket är väldigt bra. De flesta andra i publiken borde vara mellan 20 och 30, vilket kommer göra oss till några av de yngsta. Johannes kommer få gå in som målsman för mig på flera ställen, men tack och lov får inte han dricka heller. Mina tweets till Harry har inte gett några resultat, därför träder plan 5b in. Jag måste på något sätt få personlig kontakt med honom. Den kontakten kan jag få på antingen konserten eller… aldrig. Fuck, I’m screwd.

”Are you hungry?” min fråga får honom att hoppa till vid fönstret. Hans gråa ögon stirrar över hans egna axeln och han nickar sakta.

”A little, yes.” säger han tystlåtet och ställer ner koppen på golvet och reser sig. ”We can eat on the hotel.”

”Yeah, let’s do it.” mumlar jag och rullar av sängen och reser mig. Vi byter om till något mer uppklätt och släntrar sedan ner hela vägen till markvåningen där restaurangen ligger. Det är en ganska fin restaurang, med billig meny. Kyparen är väldigt gullig när han använder sitt homosexuella kroppspråk för att föreslå dricka och mat för oss. Vi fnissar tillsammans när han vänder sig om för att hämta allt.

Servetten träffar huden runt min mun för att torka upp såsen från köttfärsen. Johannes flinar från andra sidan bordet och viker ihop sin servett i knäet.

”Johannes,”

”Yeah, Lee.”

”Thank you for everything.” 

Detta har hänt:

Färgen på Kileys kinder stiger när jag står där naken framför honom. Hans irländska hy får mig direkt att se när han rodnar, vilket han gör ganska ofta, och det rödblonda håret förstärker bara intrycket. Jag ler och drar på mig ett par rena kalsonger innan jag kryper ner i sängen. Han går och spottar ut löddret i handfatet och slinker sedan ner bredvid mig. Hans händer söker längs min kropp och jag njuter av all beröring han ger mig.

”I luv’ you, Liam.” spinner han på sin lätta irländska.

”And I love you, Kiley.” viskar jag tillbaka i mörkret.

September 2027

”This is so fucking huge!” ekar Zayns röst mot mig genom korridoren som löper bakom scenen. Jag gör tummarna upp mot honom och en arm läggs om min nacke. Niall kränger på mig som vanligt och hans skratt bubblar runt oss. Väggen till vänster om oss håller nästan på att sprängas av ljudvågorna som kommer från publiken. Vi förenas i mitten och ger varandra varsin klapp på ryggen innan vi beger oss mot vårt förfriskningsbord. Jag slänger in en näve nötter i munnen och sköljer ner det med en halv flaska vatten.

Tjejerna nedanför scenen hörs ända in och små leenden smyger sig över våra läppar. Adrenalinet är på topp och vi är alla fem chockade över fanskaran som visat sig. Ansiktena som stirrar upp på oss är mer mogna än innan, mer erfarenhet ligger i dem. Efter några minuter kommer en nyanställd säkerhetsvakt och informerar om att vi snart ska upp på scenen igen. Vi nickar och gör oss iordning.

Jag stirrar på biljetten jag nyss printat ut från datorn. >>One Direction, Madison Square Garden, 26 September 2027, Höger parkett, plats 67/68<< Lätt som en plätt, nu återstår bara resan över Atlanten. Mina fingrar greppar telefonen i min ficka och jag slår det än så välbekanta numret.

”Hello gurl.”

”Hello Joe.” hälsar jag på Johannes. ”Are you ready?”

”Yeah, even if it’s four in the morning.” gäspar han. “Should I come and pick you up?”

“Shore.” mumlar jag och lägger på. Natten smeker min kind och jag huttrar till. Bredvid mig står samma väska som jag använt hela mitt liv, alla semestrar jag och mamma gjort tillsammans. Jag har planerat det här sedan jag hittat födelsebeviset den där dagen i juni. Det var som om alla pusselbitar fallit på plats för att sedan rivas upp igen. Harry Styles var alltså min omedvetna pappa. Enligt mamma har han aldrig träffat mig och har aldrig fått veta om min existens. Han lever idag med sin fru och sin andra dotter Opal som bara är några år gammal. Min andedräkt bildar moln i luften trots att det bara är sensommar och jag drar den tunna jackan tätare omkring mig. En katt fräser i närheten och en kall kåre smyger längs min rygg. Längre bort på gatan syns två billyktor närma sig och jag vinkar lite mot föraren. Johannes bromsar in och jag skuffar in bagaget i bakluckan innan jag hoppar in bredvid honom i bilen.

”This is a really bad idea.” säger han så fort vi kommer ut på stora vägen.

”No, it’s not.”

”It is.” han suckar. ”Why couldn’t you just seen a concert in England, without me?”

“Because I want you with me, in New York.” säger jag lågt. Jag skäms för att jag inte berättat mina planer för honom. Han skulle aldrig förstå om jag väl gjorde det. Mina fingrar kramar sätet under mig och han slänger en snabb blick på mig.

”Are you okay?”

”I’m just nervous.” Vit lögn. Hur skulle jag kunna berätta för honom? Han skulle bara börja oroa sig och börja noja över mig. Han nickar och kör vidare. Snart har vi betalat för en plats på Londons flygplats och vi lastar snabbt ur alla väskor. Det klapprar mot asfalten när vi rullar dem mot entrén och jag känner Johannes hand i min. Färgen stiger lite på mina kinder och jag trycker lite i hans handflata, den känns som trygghet. Klockan är bara fem, men när vi kommer in på flygplatsen är det svårt att tro på det.

Människor flänger hit och dit med kaffekoppar i högsta hugg. Lite längre bort står en familj som ser ut att komma från norden. De mumlar och pekar osäkert ut platser på kartan de håller i handen. Johannes drar mig bort från dem och snart står vi för att checka in.

”First time in New York?” frågar kvinnan som ser till våra pass. Vi nickar sakta. ”Are you two going alone?”

”Yes.” säger Johannes nervöst. Han var inte van vid människor och jag kände hur hans hand blir svettig.

”Are you going to see One Direction, maybe?” frågar kvinnan och vi slår förvånat upp ögonen från vår halvsovande position.

”Yeah, actually.” ler jag och tar tillbaka våra pass. Kvinnan ler och släpper igenom oss. Precis innan vi är utom hörhåll för henne lutar hon sig fram och viskar lugnt:

”They were my idols one time.” Johannes ler, tackar för hjälpen och föser sedan undan mig. Efter att ha tagit ett varv på taxfree’n har vi bunkrat upp oss med läsk, godis, chips, mackor och annat tänkbart för att vi ska överleva väntetiden på planet. Han skalar en bar till mig som jag sakta knaprar i mig.

”Why are we doing this, Lee?” frågar han tyst.

“What?”

“This New York-thing. You’re only sixteen and I’m eighteen-“

“Yeah, and that’s why you can take care of me.”

“You can take of yourself. But I’m just-“

“Can you stop hum like that?” Johannes stryker luggen ur ögonen och ser allvarligt på mig.

”Are you one hundred percent sure of this?”

“Of course.” säger jag. Han nickar och jag sticker in benen under mig för att sedan luta mig mot hans axel. ”You have no idea of what this means to me.” mumlar jag ärligt.

”To see five, gay boys live?”

“I’m think you start to like them.”

“Never.” skrattar han.

“Sure?”

“Okay, maybe a little. Does that make me gay?”

“You are gay.”

“Hey, that was rude.”

“You know I’m naughty near you.”

“That misinterpreted.”

“Really?”

“Yeah.”

“Okay, you are gay.”

“Stop it.”

“Never in my life.”

“Then I don’t like you.” han lägger tjurigt armarna i kors bredvid mig. Jag skruvar lite på mig och stirrar på honom med stora valpögon.

“I know you love me anyway.”

“Ha!” fnyser han.

“C’mon.”

“Nah.”

“C’mon.”

“Okay, I love you anyway.” erkänner han och förflyttar armen tills den ligger runt mig.

“I knew it!”

“You are rude.”

“That’s my thing you know.”

“I know.”

“Johannes Brook and Haylee Evans to gate 17, please.” det knastrar till I högtalarna och andra meddelanden börjar ropas ut.

Jag studsar upp och hugger tag i hans arm. Vi springer tillsammans mot gaten. Väskan studsar mot min höft och hans hand slirar i min. Flygvärdinnan ser missnöjt på oss innan hon stänger bandet bakom oss och visar oss vägen ut till planet. Vi får platser ganska långt fram vilket gör att vi kommer sitta rätt långt från husdjur och barnaskrik. Skönt. Vi skuffar in oss bredvid en medelålders man som redan sover. Han grymtar lite när vi slinker förbi men fortsätter sova.

”You nearly missed your flight.” flinar Johannes.

“Our flight.” rättar jag och stöter till honom med armbågen. Vi fnissar lite och spänner fast oss. Planet lyfter bara några sekunder senare, det var verkligen i sista stund vi hade kommit på. Vi lyssnar ointresserat på säkerhetsgenomgången. Johannes hand stannar i mig. Vänskapen gentemot honom var starkare än någonsin. Men just nu kan jag inte fokusera på honom, Harry… pappa är det viktigaste just nu. 

Kiley Art Nolan

född: 1 januari 1991

Kiley är normallång, runt 175cm. Han har blont hår som hänger ner i ögonen på honom, om han inte har fixat till det för dagen. Hyn är extremt blek och minsta beröring av solen gör honom rödlätt. De blåa ögonen är nästan genomskinliga, såsom om de också saknar pigment. Näsan är stor och avrundad och läpparna aningen svullna. Vid första anblicken ser han ut som en porslinsdocka, även rösten är skör som tunnaste glas. Kiley är ett unisexnamn och betyder ”nära till kyrkan eller skogen” vilket Kiley Art Nolan faktiskt är. Han är troende katolik, men har avsagt sig de flesta av de stränga reglerna men ber varje kväll för sina nära och kära. Naturnära är han också, trots att han skulle kunna krossas av en myra (i alla fall från Liams synpunkt).

Kiley är utbildad till kock vid ett college i Dublin. Han älskar att skissa på nya rätter som han sedan serverar för Liam. Jobbar på en restaurang inne i London. Han tycker nästan lika mycket om sitt jobb som han älskar Liam. 

Liam träffade Kiley av en slump medan han var på besök hos Niall i Mullingar, precis efter att papprena för skiljsmässan mellan honom och Dani skrivits på. Det hade varit ett party inne i stan och Liam tappade bort Niall i mängden av Nialls gamla kompisar. Förvirrad och ensam slog han sig ner bredvid Kiley, helt ovetande om att de senare skulle bli ett par. De turades om att bjuda på drinkar och snart hade hela Liams livshistoria beklagats bredvid Kiley som tystlåtet gett råd. Kiley som är försiktig med alkohol erbjöd att följa Liam hem, eller rättare sagt till Niall på andra sidan staden. De tog en gemensam taxi tillbaka till Ardleight Vale, Nialls gata, och Liam erbjöd honom en plats på soffan tills morgondagen. Samvetet sa åt honom att inte låta Kiley åka taxi till Richdale Court, där Kiley fortfarande bodde med sina föräldrar. Morgonen därpå möttes Niall av två män sittandes i soffan och småprata. Han smålog bara för sig själv och lät dem vara innan han gick och tog en macka. Det var knappt så att Liam tillslut ville erkänna att han fastnat för Kiley, han var osäker på vilka som skulle acceptera hans omvända läggning. Kiley däremot har alltid varit öppen med sin homosexualitet och är därför den feminina i förhållandet. Det dröjde upp till tre år innan Liam gick ut med det helt och erbjöd Kiley en plats i sin lägenhet i London.

Kiley är en väldigt känslig person. Han är en god lyssnare, trots att han inte alltid kommer med dem bästa råden. Liam var väldigt stängd med att de träffades, men Kiley tog aldrig illa upp av det utan lät honom ta sin tid. Det var runt åldern 14 som Kiley började uppmärksamma att han var annorlunda. Han brydde sig inte om tjejers bröst eller om sex. Däremot kunde han omedvetet söka sig till hemsidor där muskulösa män poserar framför kameror. Det verkliga genombrottet kom när han kysste sin första kille i en ålder av sjutton år.

Han gillar att klä sig ljust, gärna i aningen tajta kläder. Tunna, långärmade tröjor finns det många av i hans garderob och han har alltid en uppsättning armband till vardags, om han inte jobbar. Gärna kakibyxor med extra smala ben och prydliga skinnskor med en mjuk jersey. Aldrig något överdrivet avancerat.

Och juste, skulle du någonsin träffa Kiley Art Nolan, och vilja bli hans vän. Ta det lugnt, han gillar avslappnade personer som ändå går att slänga käft med. Han har väldigt mycket respekt för andra människor så förolämpa inte någon alltför mycket i hans närhet. Våga säga hej, han ler alltid och vinkar tillbaka. 

Detta har hänt:

“Since when do you have any problem with sex-talk?” frågar Harry drygt.

“I've always disliked it. Sure it was fun to listen to you, but when you started to ask me about details…”

“Can you stop babbling and just come to the thing?” Harry låter irriterad när han säger det. Niall ser ner i golvet och drar ett djupt andetag.

“When we were One Direction I was a virgin.” Harry tappar bokstavligen hakan.

Juni 2027

Trappuppgången ekar under mig. Jag drar mig uppåt med hjälp av räcket. Det plingar till i min ficka och jag stannar till för att se vem som skickat sms:et. Jag ler när jag ser den korta texten som blänker mot mig från skärmen. Min partner visste precis hur jag skulle behandlas för att må som bäst.

 From: Kiley Love <3, 17:53

//Coming home soon? Can’t wait to give you a kiss, luv you babe <33 :*//

Mina fingrar trippar över skärmen medan jag svarar på texten.

 To: Kiley Love <3, 17:54

// Yeah, in the stair right now. I’ll be there soon :* //

Mitt hjärta pumpar ut lite extra blod av den smala upphetsningen som bubblar inom mig. Kiley får mig alltid att må bra, pumpa ut glädje till mig och själv och andra. Trapporna susar snabbare förbi mina fötter och snart är jag uppe på min och Kileys våning. Dörren är öppen så jag stiger bara in och drar av mig den tunna kavajen jag haft utanpå min t-schirt. Hallen är stor och rymlig. Jag innehar en garderob på vänster sida och Kiley en på den högra. Hallen mynnar sedan ut i köket och sedan är det öppet in till vardagsrummet. Snabbt smiter jag in i sovrummet för att ta fram en ny tröja och se över hur håret ligger slungat över huvudet. En vag doft av apelsin ligger i luften, vilket innebär att Kiley städat och sedan avslutat med att spruta ut sin air-cleaner över alltihop. Jag öppnar ytterligare en garderob och drar fram en tunn, stickad tröja som jag drar utanpå t-schirten. Sedan smiter jag in på vår gemensamma toalett för att dra en klick vax genom håret.

”Liam?” den porslinssköra rösten ropar på mig från köket. Jag ser mig en sista gång i spegeln och rättar till tröjan innan jag går ut i köket. Skepnaden vid spisen vänder sig mot mig och jag ser hur de ljusblåa ögonen skimrar i ljuset från fönstret.

”Hi love.” jag ger Kiley en snabb puss på kinden och ser sedan ner i pannan. ”Ah, wok?”

”Yeah, I know it’s your favorite so I decided to kook it.” lent hår i min hand. Min hand träffar den mjuka huden runt Kileys mun och vi drar oss närmare varandra. Han puttar av pannan från den upphettade spisplattan så att maten inte ska brännas vid innan han låter sin hand glida vid min nacke och ner längs min rygg. Det pirrar i hela kroppen och jag tar hans ansikte mellan mina händer för att kyssa honom intensivare. Till sist drar han sig ur kyssen med ursäkten om att maten kommer svalna. Jag nickar och hjälper honom att bära över kastrullen med nudlar till bordet.

”So how did it go with this boyband-thing?” frågar han nyfiket när vi väl slagit oss ner vid bordet. Romantisk som han är står det vaxljus tända för min ankomst och apelsindoften ligger som sagt i luften. Woken är ljuvlig, precis som allt annat han lagar. Inte konstigt eftersom han är kock.

”Well, not exactly what I imagined.” börjar jag simpelt. Kileys genomskinliga ögon tittar på mig från andra sidan bordet.

”How so?”

”We went to a restaurant nearby, and Niall had his little girls with him.”

“Neila and Geal?” frågar Kiley.

”Yeah, exactly!” ler jag och fingrar på besticken. ”But then some girls came and started taking pictures, and it ended up that we locked ourselves in the toilet.”

“The toilet?” Kiley skrattar till och jag ler brett.

”Sounds pretty weird, right?”

”If it do?” han lägger handen för munnen för att kunna lugna ner sig. Jag fortsätter berätta om bråket vi haft och hur säkerhetsfirman fått leda ut oss i säkerheten. Kiley lyssnar snällt.

”What did you fight about?”

“Dani.”

“Aha, she’s old stuff.” anser Kiley och jag nickar. Vi sitter tysta en stund och jag studerar alla detaljer med honom. De genomskinliga ögonen och rödblonda håret, allt var typiskt för en irländare egentligen. Tydliga käkben med extremt blek hud spänd runt sig. Han såg ut som en porslinsdocka men behövde vara extra rädd om. Han var som min andra hälft, på ett sätt Danielle aldrig varit. Han vet alla detaljer om mig och jag alla om honom. Jag pillar i mig det sista av woken och lägger sedan ihop besticken. Kiley verkar lägga märke till mitt skakiga kroppsspråk så han lägger armarna över bordet och fångar upp min hand. Jag stannar upp och ser på honom. Han ler.

”It gonna be fine.”

”I hope so.”

”Listen to me.” säger han bestämt. ”It will, okay?”

Jag ler och nickar. ”Okay.”

”Good, now you can help me clear the table.”

Vi dukar av medan vi småpratar med varandra. Jag diskar och han förbereder kvällsteet. Samma gamla rutin som alltid. Gemensamt slår vi oss ner i soffan framför panoramafönstret, som vetter ut mot Londons livfyllda gator. Solen slickar just den sista biten himmel och försvinner sedan. Kileys arm ligger runt min nacke och jag har min hand på hans knä. Tystnaden var det bästa i vårt förhållande. Vi pratade mentalt istället för genom ljudligt tal. Teet värmer min fria hand och Kileys varma läppar nuddar min kind.

”Time for bed, huh?” jag gäspar och sveper muggens innehåll.

”Mm.” håller jag med och reser mig. Min hand fattar hans och jag drar upp honom ur den mjuka soffan. Vi går gemensamt in till sovrummet för att byta om.

Han sitter sällsamt på den stora dubbelsängen. Han är så otroligt späd i kontrast till de mörka lakanen och hans ögon följer mig över kanten på tandborsten. Det löddrar lite i hans mungipa. Jag trär tröjorna över huvudet och viker prydligt ihop dem i garderoben. Sedan drar jag av mig byxorna för att vika ihop dem också. Strumporna och kalsongerna hamnar i tvättkorgen och jag ser att färgen på Kileys kinder stiger när jag står där naken framför honom. Hans irländska hy får mig direkt att se när han rodnar, vilket han gör ganska ofta, och det rödblonda håret förstärker bara intrycket. Jag ler och drar på mig ett par rena kalsonger innan jag kryper ner i sängen. Han går och spottar ut löddret i handfatet och slinker sedan ner bredvid mig. Hans händer söker längs min kropp och jag njuter av all beröring han ger mig.

”I luv’ you, Liam.” spinner han på sin lätta irländska.

”And I love you, Kiley.” viskar jag tillbaka i mörkret.

Jag känner vinddraget av sleven som susar förbi mitt huvud. Mina händer flyger upp i försvar mot fler attackerande köksredskap. Nora står, högröd i ansiktet och med armarna fladdrande omkring sig och skriker åt mig. Stammande ursäkter kommer från mig men hon hytter bara med fingret och uppmanar mig till att inte göra om det.

”What?” frågar jag försiktigt. En potatisskalare studsar in i min axel och jag kvider till. Nora rycker upp bestickslådan men då stormar jag mot henne innan hon börjar kasta knivar och gafflar också. ”Take it easy, I was only a half-hour late.” säger jag lågt nära hennes ansikte. Hon torkar kinderna med tröjärmen och tar ett djupt andetag.

”I know but I was worried a-and I had made us di-dinner and...” stammar hon bedrövat. Jag tar tag I hennes händer och drar dem neråt.

”I’ll clean it up, you should go to sleep.” mumlar jag och hon nickar sakta. Långsamt släpper jag hennes handleder och låter henne ta sig upp för trappan. Jag suckar och ser mig om i köket. Köksredskap ligger strödda över hela golvet plus att en halvt utspilld paj rinner ner för luckorna bredvid spisen. Noras utbrott var inte att leka med, jag visste hur de skulle behandlas och gymmet hade hjälp mig att pumpa upp en sköld av muskler, mest mot hennes attacker med långa kast. Jag böjer mig efter potatiskalaren och ställer tillbaka den i sitt ställ på diskbänken. Andra redskap läggs tillbaka och efter fyrtio minuter är allt skinande rent igen. Typiskt mig att alltid städa efter alla andra.

Trappan knarrar mjukt under mina tunga steg. På vägen in i sovrummet hör jag hur någon börjar gny i rummet bredvid. En djup suck smeker mina läppar när jag byter riktning in till nästa sovrum. Det är mörkt så jag tänder en liten lampa bredvid dörren innan jag går in. Två små händer vispar i luften när flickan hör mina steg. Ett leende smyger sig in i mitt ansikte och jag slår mig ner på den höga pallen bredvid spjälsängen.

”Hey you.” jag sänker ner min hand i sängen och de små fingrarna greppar mina stora. Tankarna saktas genast ner och jag minns det Savan sagt i studion häromdagen, ”That was uniqe”. Raderna till en gammal barnvisa sipprar ur min mun och gnället ur sängen slutar.

Hush, little baby, don't say a word,
Papa's gonna buy you a mockingbird.
If that mockingbird don't sing,
Papa's gonna buy you a diamond ring.
If that diamond ring gets broke,
Papa's gonna buy you a billy goat.
If that billy goat won't pull,
Papa's gonna buy you a cart and bull.
If that cart and bull turn over,
Papa's gonna buy you a dog named Rover.
If that dog named Rover won't bark.
Papa's gonna buy you a horse and cart.
If that horse and cart fall down,
You'll still be the sweetest little baby in town.
So hush little baby don't you cry,
'Cause Mommy loves you and so do I

Orden dör ut och jag ser ner på byltet i sängen. Flickans ögon är slutna och näsborrarna fladdrar lite när hon andas. Jag ler och sluter ögonen, och snart sover jag lutat över spjälsängen. 

Där var en liten inblick i Niall och Liams liv hemmavid. Kanske inte som ni trott? 

Haylee, Johannes och Harry kommer dyka upp i nästa kapitel. Kände att jag måste plcoka upp den historien lite igen...

15 kommentarer till nästa!

Till och med jag fick en överraskning när jag loggade in idag: 

Detta har hänt:

“Just make them follow me.” Väser jag och börjar backa bort från folkmassan. Gael skriker i min famn och fäktar med sina små armar. Jag skyndar på stegen in med Niall, Harry, Liam och Zayn tätt i hälarna, precis som resten av alla människor. Vi har skapat hysteri genom att, ja, äta. Mina steg styrs mot resturangens toalett som råkar vara en handikapptoalett. Jag ser till att alla de andra killarna kommer in, innan jag smiter in och låser efter mig.

”We’re stuck… in a toilet.” Säger Harry drygt. Jag suckar och lägger örat mot dörren. Det är ett väldans tumult där ute. Varför ska allt verkligen hända oss? Niall ser alldeles gråtfärdig ut och gungar fram och tillbaka med Neila.

”Everything’s going to be okay, okay. Schh, hun. Please stop cry.” hela han darrar av akustisken i rummet och egentligen vill jag bara slå händerna för öronen och glömma allt som hänt de senaste dagarna.

”Do something Liam.”

”Why should I do something?”

“Cos’ you can!” skriker jag. Liam ser förnärmat på mig men trasslar fram sin mobiltelefon ur fickan. Det tar minst tio minuter innan han börjar prata i luren. Upphetsat berättar han snart att han fått tag på en säkerhetsfirma som kommer så fort de kan, men det kommer dröja minst en timme. Jag suckar och glider ner mot väggen, fortfarande bärandes på Gael. Zayn snor åt sig toaletten och Liam lutar sig mot handikappställningen. Den enda som behåller sin stående ställning är Niall som desperat fått tyst på Neila. Han böjer sig efter Gael och har snart både flickorna i famnen. De börjar gulla med varandra och han drar ett djupt andetag. Vi sitter tysta ett tag och försöker komma på något vettigt att säga. Det är fortfarande tumult utanför och jag skakar långsamt på huvudet.

”Are we still so popular?”

”Your evidence is on the other side of the door.” mumlar Zayn. Harry suckar och vrider sig lite på golvet. En gäll ringsignal ljuder och vi halar upp våra telefoner allihop. Det visar sig att det är Nialls som ringer och han langar över en unge till Liam. Han stöttar upp Gael lite extra på armen innan han svarar.

”Hello sweetheart.” säger han så glatt och romantiskt han kan. Det hörs några ilska fräs från Nora som måste vara personen på andra sidan linjen. Niall nickar och hummar några gånger innan han lägger på. ”I love you very much.”

”Nora?”

”Yeah, Nora.” Niall suckar. ”She was angry.”

“Why?”

“I’m not home yet. I promised her to be home till she went home.” Han byter ställning på Gael. “But this toilet-thing ruined it.”

Jag skrattar. ”Yeah, it sucks.”

Liam fnyser och drar handen genom sitt korta skägg. Han har ingen att återvända hem till. Danielle och Audrey bor i andra sidan stan och han var i princip bannlyst därifrån. Tystnad, den var så ovan runt oss. Vi hade aldrig kunnat hålla käften runt varandra. Vi drog ner varandra från våra pelare av ego. Zayn ser upp på oss andra.

”Why did we even split up?” den förbjudna frågan. Eller det verkade i alla fall Liam och Harry tycka. Liam slår ner blicken och Harry biter sig i läppen, gömmer sig under luggen. Zayn spänner ögonen i Harry. Harry smackar med tungan och försöker formulera orden i munnen innan de yttras i luften. Andhämtningen från oss fyller rummet och gör så att bultandet på dörren drunknar i tystnaden.

”Because… because…” börjar Harry segt.

“… the two of us fight.” Avslutar Liam och nickar mot Harry. Jag nickar och Zayn ser sådär bestämd ut som han gör ibland.

”What did you fight over? I think you never told me that.”

“Me neither.” Säger jag och Niall i kör. Liam biter sig i läppen och ser på Harry som ger honom en om-du-säger-så-kommer-jag-slå-ner-dig-på-klinkergolvet-och-banka-skiten-ur-dig-blick. Liam tar ett djupt andetag och drar lite i sitt hår, som han låtit växa ut igen. Vi andra tre spänner ögonen i honom och han tittar förläget ner i golvet.

”I actually can’t tell you that.” Säger han tyst.

“Why? We have the right to know. You kinda’ ruin our careers.” Säger jag torrt.

“I just can’t.” svarar han bedrövat. Jag ser på Harry för att få hjälp men han har knipit ihop läpparna till ett smalt sträck.

”What did you do?” frågar jag Harry. Jag kan läsa honom utan och innan om det behövdes, och nu var han som lättast att läsa egentligen. Han är bara för skyldig.

”Nothing.” viskar han. Jag himlar med ögonen och lutar huvudet i händerna. Det är faktiskt väldigt patetiskt att vi andra inte vet vad deras bråk gått ut på. Liam hade bara kommit för att berätta att han tänkte lämna gruppen. Han tog bort sitt Twitter-konto och suddade ut sig själv från Jordens yta. Såg till att ingen skulle sakna honom, trots att alla gjorde det ändå. Liams andhämtning är hes och jag ser i ögonvrån att han slänger en blick på mig. Jag hade för tillfället ingenting förutom min familj.

”Harry screwd her.” mumlar Liam tillslut. Mitt och Harrys huvuden rycks i riktning mot Liam. Den matta toalettlampan lämnar långa skuggor i hans ansikte och rösten är skev och tunn.

”Who?” frågar Zayn på sitt tystlåtna sätt. Harry ger Liam ytterligare en mördarblick.

”Dani.”

”That Dani? Like Danielle Dani?” frågar Zayn chockat.

”Like Danielle Payne-Peazer?” fortsätter Niall. ”Your wife, Dani?”

“My ex-wife.” Liam suckar. “Yes.”

“I’ll kill you so hard.” muttrar Harry. Jag håller en avvärjande hand mot honom.

”Sch, we had the right to know.” säger jag kort.

“About my sex-life?” Harrys röst är upprörd och jag spänner blicken i honom istället för Liam.

”It’s not a new that you screw everyone.” säger Liam. Harry flyger upp mot honom. Niall hinner precis flytta sig ur vägen när Harry stormar mot Liam. Zayn hugger in armen emellan dem och tvingar Harry tillbaka. Raseriet brinner i hans ögon och hans höjda röst gör att tvillingarna vaknar till liv igen. Niall stönar och börjar vagga dem. Han tar över Zayns plats på toaletten och försöker få tyst på småflickorna. Harry, Zayn, Liam och jag fortsätter att tjafsa om vad Dani och Harry faktiskt gjort, och hur det påverkat oss andra.

”I couldn’t go home for three years Harry!” skriker jag rakt upp i hans ansikte. Han skrynklar ihop sig och slänger med nävarna i luften.

”And that’s my problem?”

“It was, but you didn’t give a fuck!” jag för handen genom håret och rätar på mig. ”We were like brothers, but you just left me.”

”Yeah, we were put together. The management told us to act that way.”

“So you stand here and say that we weren’t friends?”

“Yes, that’s exactly what I’m saying. Larry Stylinson was bullshit, just as you said.”

“I had Eleanor!”

“You still have Eleanor! And you enjoyed being in London those three years.”

“No, I didn’t! I nearly couldn’t meet my sisters.”

“And? We was touring in five years and you never said a word to them.”

“I didn’t? I talked to them every day. E-v-e-r-y-d-a-y!”

“You didn’t. We lived in the same apartment, so I saw everything you did.”

“Yeah, till I moved out.”

“Just so you could fuck Eleanor often.”

“Don’t mix her up in this.” spottar jag mot honom. “And say someone you didn’t screw, just as Liam said!”

“Can you please stop fighting?” frågar Zayn nerstämt. Jag viftar bort honom med handen och fortsätter att puckla på Harry. Vi har aldrig bråkat såhär innan, men det var skönt att bara få ur sig allt. Fansen hade trott att vi haft ett förhållande, tss. Harry fångade alltid första bästa tjej och jag hade Eleanor. Vi hade aldrig haft en tanke på att ta i varandra, nakna.

”JUST SHUT UP!” Niall överröstar oss allihop. Jag ser chockat upp på honom. Han håller tvillingarna i sina armar och de skriker i högan sky över hans utbrott. Hans ögon är en virvelstorm av känslor. Trötthet, stress, raseri, förvirring, kärlek och en liten gnutta skam. Jag, Liam och Harry tystnar tvärt och våra sinnen vänds mot honom.

”What?” frågar jag förvånat.

”I’M SO TIRED TO HEAR ABOUT ALL THIS TALK ABOUT SEX AND STUFF!” ryter Niall. “CAN’T YOU JUST SHUT THE FUCK UP FOR GOD’S SAKE!” Han stöttar upp Gael lite extra på armen.

“Since when do you have any problem with sex-talk?” frågar Harry drygt.

“I've always disliked it. Sure it was fun to listen to you, but when you started to ask me about details…”

“Can you stop babbling and just come to the thing?” Harry låter irriterad när han säger det. Niall ser ner i golvet och drar ett djupt andetag.

“When we were One Direction I was a virgin.” Harry tappar bokstavligen hakan. Liam ser sig nervöst omkring och jag försöker bara få ett grepp om vad han just sagt. ”Couldn’t  you guys talk about anything else?”

”But you said…”

”I know what I said.” Nialls mungipor glider ner. “But how fun is it for a nineteen year old guy to admit that he’s a virgin?”

“But…”

“Nora was my first, yeah.”

“But why?”

“Ireland is one of the world's most Catholic faithful countries.”

“No sex until marriage.” lägger Liam tyst till.

“But you’re not even married.” invänder Zayn. Niall rycker lite på axlarna.

”No, but soon I am.”

“Congratulations, I think.” mumlar Zayn.

“Enough about that.” Säger Niall. “So, can you guys just stop fight? You make my girls cry.” Med dem orden spatserar Niall bort till andra änden av toaletten för att försöka tysta ner flickorna. Harry gnider sig i nacken med handen och jag knäcker nervöst mina fingrar. Som för att avbryta tystnaden hörs en hård knackning på dörren och vi hoppar till allihop.

Jag gläntar lite på dörren och kastar ett öga utåt. En skäggig man i fyrtioårsåldern står utanför och blockerar vägen för några tjejer som fortfarande står och ”fangirlar” utanför. Jag vinkar till mig dem andra som smyger med mig ut och förbi tjejerna. Smyger och smyger, vi hastar förbi för att de inte ska kunna rycka kläderna av kroppen på oss. Vi klarar oss helskinnade ut till uteserveringen där Niall kommer på att han lämnat sin dubbelvagn. Han ser sig förvirrat omkring i jakt på den, men till sist måste vi inse att någon snott den. Surmulet hoppar han in i en av bilarna säkerhetsfirman kört fram och beordrar chauffören att köra honom ”Home”.

Jag själv slänger mig också in i en av bilarna för att bli körd hem till min nästan tomma lägenhet. Ett litet leende sprider sig på mina läppar när jag tänker på vem som är hemma och väntar på mig. Chauffören säger inte ett ord på hela resan och det är jag tacksam för. Det var så mycket som rörde sig i min skalle för tillfället. Nialls otrohetsskandal och hur enkelt jag avslöjat min och Harrys hemlighet. Louis hade rätt, han och de andra killarna hade haft rätten att veta. De hade gått i alla dessa år och inte vetat någonting, bara att jag gått ur bandet efter ett bråk med Harry. Inte ens våra superstakers till fans hade kunnat lista ut vad bråket handlat om. Som sagt, jag hade suddat ut bevisen från Jordens yta. 

Detta har hänt:

Jag blunder medan jag sjunger. Koncentrerar mig på orden och låter dem fångas upp i micken. När jag öppnar ögonen igen möts jag av åtta förvånade och överraskade ansikten. Harrys mun hänger på vid gavel och Liam klappar svagt i händerna. Jag kliar mig i nacken och går ut igen. Savan reser sig och håller i mina axlar, han spänner ögonen i mig och ser ytterst allvarlig ut.

”Was I that bad?” frågar jag oroligt. Jag har inte sjungit inför någon på flera år, och är därför lite osäker på hur jag låter. Savan skakar på huvudet och drar på munnen.

“That was unique, you have never sounded like that.”

Juni 2027

Gatan framför oss är fylld av folk. Jag har luvan på min hoddie uppdragen över håret, trots värmen och solglasögonen täcker mina gröna ögon. Louis går bredvid mig på trottoaren, också han med glasögon för att dölja delar av ansiktet. Vi är alla fem på väg till en restaurang Louis påstår är väldigt bra. Förvirringen spelar mig spratt hela tiden, det är knappt jag minns Londons gator. Amerika sitter på hjärnan nu och England ligger helt utanför mitt synfält. Amerika är mitt plejs nu. Louis petar löst på mig och lyckas fånga min uppmärksamhet. Han pekar in en liten uteservering som mynnar till en liten restaurang. Borden ute har enkla linnedukar på sig och stolarna ser ut att vara funna på bakgården. Louis insisterar trots allt och vi svänger in. En liten servetris skyndar fram med block och penna för att placera ut oss. Hon verkar inte ens känna till vilka vi är. Inte så konstigt när vi har glasögon, luvor och kepsar som täcker ansiktet. Hon låter oss beställa dryck innan hon lämnar ifrån sig fem menyer och springer iväg.  Först sitter vi bara och stirrar ner i menyerna.  Zayn gnolar lite för sig själv och Niall vickar på barnvagnen med sin högerhand. Den lilla kvinnan kommer snart trippande tillbaka och frågar vad vi vill ha samtidigt som hon ställer ner glasen med drycken. Jag stirrar tomt på henne och inser att jag inte ens uppfattat vad som stått på menyn.

”I want this sallad, please.” Louis låter världsvan när han beställer. Jag ser avundsjukt på honom. Han har drabbats hårdast av splittringen men ändå välkomnar han oss tillbaka. Niall kliar sig i hårbottnen medan han överväger sitt val. Liam beställer en pastarätt och Zayn tar samma sak. Till och med Niall bestämmer sig innan mig för en grönsaksröra med kyckling.

”And you Mr.?” frågar kvinnan aningen nervöst. Jag skakar på huvudet och fångar skärpan av henne.

”Same as Lou.” jag nickar mot Louis som ler brett och samlar ihop våra menyer för att sedan ge dem till henne. Hon nickar och kluddar ner det i sitt block.

”One moment, my gentlemans.” ler hon. Jag ler vagt tillbaka och knäpper händerna. Louis ser frågande på mig men jag avfärdar hans blickar.

”So guys, what do ya’ think of this What Makes You Beautiful thing?” frågar Niall, fortfarande vickande på vagnen.

 Jag rycker på axlarna. ”Dunno, but Savan know his thing.”

”Hope so.”

”What do’ya mean, Liam?” frågar Niall.

”You know, he’s been in this for a long time. And I just think he’s kind of… old.”

“Yeah, but look at us then.” Säger jag. “We look old too.”

”Ey! That was rude.” Louis flinar och pekar ut sin ålder. Vi skrattar och Nialls hand lämnar faktiskt handtaget på vagnen för några sekunder medan han klappar i händerna. Typiskt honom att skratta åt de dåligaste skämten. Handen läggs snabbt tillbaka och han fortsätter vagga.

”Niall, you really need to stop worry.” Suckar Zayn.

“Do you have any babies?”

“No, why?”

“You don’t know how it is.”

“But I do, we do.” Louis menar på mig och Liam. ”When Tommie was born I joked around with him, had fun. I didn’t overprotect him.”

“Neither do I.” protesterar Niall som är i full gång att skaka till en flaska välling med sin fria hand. Jag himlar med ögonen och Niall reser sig och för vällingflaskan till munnen för att smaka på den söta blandningen. Så fort han zippat i sig lite så bär han upp en av flickorna i famnen, det måste vara Neila eftersom hon har en grön body på sig. Niall hade snabbt berättat på morgonen att Neila har maskulina färger och Gael feminina. Allt för att skilja dem åt. Dessutom hade tydligen Gael ett födelsemärke under ena ögat, minimalt så jag ser det inte, och Neila har aningen ljusare ögon. Att han orkar.

”You actually are. Look at you!” fortsätter Louis och pekar med hela handen mot Niall som snabbt ser ner på sig själv.

”What?”

”You are tired, threadbare.”

“I’m not.”

“You are.” Louis sucker och reser sig upp. ”Give her to me.”

”No, you don’t ne-”

”Give her to me.” Upprepar Louis och sträcker fram armarna. Niall suckar och räcker motvilligt över Neila till honom. Neila gnyr lite men hittar sedan kanten på Louis skjorta och börjar suga på den. Niall ler och räcker flaskan med välling till Louis som skakar den en sista gång för att sedan föra den mot flickans mun. Hon börjar förnöjt suga på den lilla nappen och ett slurpande läte kommer från hennes små läppar. Niall bereder en annan flaska och tar sedan upp Gael. Slurpet fortsätter tills flaskorna är tomma och barnen nerlagda igen. Jag, Zayn och Liam har försökt att småprata lite sinsemellan. Det blir kallprat om allt möjligt, främst våra egna barn. Herregud, vi har verkligen inget annat att prata om längre, ingenting gemensamt. Till sist är Louis och Niall klara med sitt uppassande av småungarna och slår sig till ro, utom Nialls hand då. Bara några sekunder senare dukar den lilla kvinnan fram vår mat. Nialls mat ångar och en söt doft av morötter kommer mot oss (tro mig, vi känner igen morötter var som helst). Jag är inte särskilt förvånad när han släpper vagnen efter ett kort övervägande. Mat eller vick? Mat.

Precis som Louis sagt smakar det gudomligt. Inga överdrifter där inte. När vi är halvvägs igenom måltiden märker vi att några unga kvinnor står och kollar på oss. Kanske 25 år gamla. De viskar lite med varandra och jag ger Zayn en blick. Han ser bort från tjejerna men det är för sent, de är redan framme.

”Hi.” andas de. Vi höjer handen som svar när de lutar sig över vårt bort.

”Hello girls.” säger Liam lite besvärat. Trots allt satt vi och åt. När han tilltalar dem verkar allt spricka för dem.

”Oh my God! You guys were like our biggest idols.”

“Oh, nice.” Liam ler. ”So have you heard about the re-union?”

“If we have heard about-“ tjejerna stönar. “Of course we have, dah!” de fnissar lite och ser nästan ut att antingen svimma eller kasta sig över oss. Det kryper oroligt i mig. ”Oh my God, Niall-”

Niall ser upp. ”What?”

”Is it your babies?  Tjejerna hoppar på stället och samtidigt som de stirrar på Niall så tar de en bild med Zayn.

”No, I kidnapped them.” fnyser Niall lågt och vänder bort ansiktet. Ögonen på tjejerna blir stora som tefat när han sagt det och jag ler lite. Ett antal fler tjejer har börjat samlas på gatan och jag gnider handflatorna mot benen. Hela situationen är väldigt obekväm.

Jag ser på Niall innan jag reser mig. Det står minst tio tjejer på trottoaren nu och det börjar kännas hotfullt, speciellt mot Niall. Varligt tar jag upp Gael och lägger henne mot axeln för att vagga henne till sömns. Niall ler tacksamt och tar upp Neila. Barnen gnyr oroligt och jag ser att även Liam och Harry rest sig över sina halvätna portioner. Tjejerna tränger in från alla sidor och jag inser plötsligt hur populär vår återförening är. Snart faller även Zayn för trycket och ställer sig upp. Vi försöker bana oss ut på gatan igen men vägen är blockerad. Fotoblixtar överallt och breda leenden och… tårar.

”Niall.”

”Yeah?” viskar han tillbaka.

”Make the others follow me.”

“What?”

Detta har hänt: 

”It was Harry, right?” frågar jag tonlöst. Mammas ansikte blir vitt. Jag vet vad hon tänker: hur fan vet hon? ”I know everything.” min röst hålls stadig även fast min kropp bara vill lägga sig ner och spricka.

”I don’t know what you’re talking about.”

“Sure you do.” Jag håller fram det nötta, bruna pappret som varit lindat runt bilden på den unga pojken. En ung kille, max 16år med lockigt hår. Inte krulligt, bara lockigt. Han bär ett brett leende och en rutig skjorta. Fina tänder och solglasögon. Han hade sett vagt bekant ut första gången jag såg honom. Han var fortfarande inte bekant, bara berömd. Mammas underläpp darrar och hon nickar långsamt. ”Why haven’t you told me?” frågar jag.

Juni 2027

”Harry, are you coming or?” Zayn ropar på mig inifrån studion. Jag mumlar något så ohörbart att jag själv inte förstår vad jag sagt och stirrar ner på skärmen på min mobil. En hel del konstiga DM har börjat strömma in på Twitter. En tjej som säger att hon vet något om mig, något ingen annan vet. Zayns huvud dyker upp innanför dörren.

”We waiting on ya’.”

”Yeah, I know.” jag reser mig och passerar honom i dörröppningen. Ett gällt barnskrik får mig att dra en djup suck. ”Why are they here?” frågar jag bittert. Zayn rycker på axlarna och svänger in bakom mig.

”Dunno. I think it’s Niall’s week or something.”

“Do they have weeks?” frågar jag skeptiskt. Zayn rycker åter igen på axlarna och jag bläddrar fram meddelandet på twitter. ”What can this mean?”

//Really need to say something to you. I know a thing... x//

“Strange.” Muttrar Zayn ointresserat. Jag slänger en sur blick på honom och han besvarar den med att himla med ögonen. Vi är vuxna män, vi borde bete oss som det.

Barnaskriket blir högre ju närmare vi kommer. Blicken som möter oss är nästan skrattretande. Niall står med en hög blöjor i ena handen medan den ena tvillingen ligger i den andra. I korgen ligger den andra och alla tre skriker i högan sky.

”I’ll help you.” Louis skyndar fram och tar den ena bebisen från Niall som sedan böjer sig över den andra. Jag går fram för att hjälpa honom med den andra men han håller upp en avvärjande hand mot mig.

”Do not touch her.” väser han mellan tänderna och sjunker ner i soffan bredvid bärstolen för att försöka få Gael att vara tyst. ”Schh, sweetheart.” viskar han aningen panikslaget. Louis får med viss möda tyst på Neila som ligger i hans trygga famn. Jag ryggar tillbaka från den lyckliga lilla familjen som just nu ser ut att sitta i var sitt hörn av studion, Nialls saker är överallt.  Men det är Nialls val om han vill ha hjälp eller inte. Liam får däremot hjälpa till. Han skakar om en vällingflaska som han räcker till Niall.

”They gonna kill us.” viskar jag till Zayn.

”Agree.” viskar han tillbaka och små skrattrynkor bildas kring hans ögon. En halvtimme senare är blöjbyten gjorda, magar mättade och munnar tysta. Louis sitter med Neila över axeln fortfarande och hon håller sig lugn i hans sällskap. Vi småpratar lite om allt möjligt men jag märker att Niall hela tiden undviker min blick. Han blev verkligen sårad för det vi bråkade om häromdagen. Men det var han som börjat, inte jag. Varför hade han ens lagt sig i?

”So, are you guys ready?” en gäll men ändå kontrollerad stämma dyker upp från den bortre dörren. Vi ser alla upp samtidigt och får se Savan stå med korslagda armar och tindrande ögon. Han går med bestämda steg in och strax efter honom kommer Carl Falk.

”Hope you’ve learned to say my name in a right, yet.” Carl skrattar och blinkar mot oss.

”Caerll Fajck?” frågar Louis osäkert. Carl skrattar igen och skakar på huvudet.

”You guys are hopeless. Cute baby, Louis.”

“Thanks.” Säger Niall stolt och Savan och Carl utbyter en blick.

”So Niall, are you ready?” frågar jag spydigt. Niall ser förnärmat på mig men lägger Neila i vagnen bakom soffan. Savan slår ihop händerna och studerar oss närmare. Sättet vi sitter på runt honom känns så – vuxet. Vi nuddar inte ens varandra längre. Förut fick Savan och Carl kämpa för vår överlevnad medan vi låg i en hög och brottades på golvet. Jag ser ner i golvet och minns vad Liam sagt i en intervju en gång: Harry knows where the border between play and work goes, he’s always focused. Bevisa det nu förfan!

”I’ve another surprise.” ler Carl och pekar mot dörren. Våra blickar vänds direkt dit, igen, och en välbekant kvinna antyder i dörren. Hennes förut lilablonda hår är nu mörkrött och kortklippt. Kroppen är inte fullt lika slimmad och storleken på hennes dotter är definitivt inte densamma.

”Lou!” Liam reser sig och småspringer fram till henne. De kramar om varandra. Men min blick dras från Lou till den vackra, unga tjej som står bredvid henne. Hon är inte ”fit” men hon har vackert ansikte och samma leende som hon hade när hon var sex.

”Hello Lux.” säger jag och kramar om henne också. Golvet under mig vacklar men jag skakar på huvudet och fäster blicken på Lux igen. Tänk när hon var baby och vi allihop busade runt med henne. Kröp över golven och gjorde roliga ljud, slängde henne högt upp i luften för att sedan ta emot henne på nervägen. Lux drar ur sina trådlösa öronsnäckor och ser förbryllat på mig.

”Did you want anything or?” hennes röst är hes och skrapig. Ögonen aningen sotade och naglarna svarta. Jag skakar på huvudet och vänder mig åt Lou istället som just håller på och pillar lite på Nialls hår. Managementet hade bett Niall att färga sig blond igen men han vägrar än så länge, han var inte längre beroende av deras styre. När jag kommer fram till dem släpper Lou Nialls hår och ser på mig. Hennes ögon tindrar när hon ställer sig på tå för att kunna lägga armarna om min hals. Hennes välkända grepp får tiden att snurra tillbaka. Allt roligt vi hade backstage medan hon fixade mitt och de andras hår. Hur mycket roligt vi hade med Lux som är 15… eller 16 nu. Savan och Carl verkar tappa tålamodet med oss och ser till att vi sätter oss igen.

”So guys, your biggest hit ever was What Makes You Beautiful.” Börjar Savan. “And we thought about doing a acoustic version of it, as a start.”

Vi nickar och Liam undrar varför vi ska göra en akustisk version av den. Carl svarar enkelt att det kommer vara bättre för våra röster i längden. Jag och Zayn ser snabbt på varandra, vi kan båda sjunga. En stund senare har de försäkrat Niall om att Neila och Gael klarar sig utan honom några minuter medan de gör ett soundcheck på honom. Motvilligt lämnar Niall över vagnen till Louis som vänligt börjar vicka den fram och tillbaka. Hjulen gnisslar aningen mot det släta plastgolvet och Niall ser sig oroligt om flera gånger.

Stressen ligger som en yttre hud på honom. Jag och de andra som känt honom så väl visste att hans hjärna ständigt rört sig i 190. Han verkade alltid ha haft adrenalinet pumpande i blodet utan att han själv led av det speciellt mycket. När vi besökt Maura, Nialls mamma, under våren 2014 hade jag sett ett prydligt upphängt intyg på väggen. Mullingars pojkskola, den skola Niall gått på under åren innan One Direction. Intyget var på att han fått högsta betyg i alla ämnen och att han varit helt exemplarisk under alla år han gått där. Nästa gång vi gick förbi väggen låg intyget upp och ner på byrån under. Niall skämdes uppenbarligen lite för det.

Jag ser oroligt på Louis som fortsätter att vagga småflickorna. Ljudboxens dörr stängs bakom mig och jag går fram till mikrofonen som hänger från taket. Mina fingrar trasslar in sig i varandra och halsen känns torr. Rutorna ut gör så att jag ser Carl, Savan, Lou, Lux och de andra fyra stirra stint på mig. Vilken sång ska jag välja? Savan hade inte ens nämnt något. Min hjärna tänker fort innan jag greppar några korta rader som snart svävar ur min mun.

If I’m louder,

Would you see me?

Would you lay down,

In my arms and rescue me?

Cos we are,

The same

You save me

When you leave it’s gone again

Jag blunder medan jag sjunger. Koncentrerar mig på orden och låter dem fångas upp i micken. När jag öppnar ögonen igen möts jag av åtta förvånade och överraskade ansikten. Harrys mun hänger på vid gavel och Liam klappar svagt i händerna. Jag kliar mig i nacken och går ut igen. Savan reser sig och håller i mina axlar, han spänner ögonen i mig och ser ytterst allvarlig ut.

”Was I that bad?” frågar jag oroligt. Jag har inte sjungit inför någon på flera år, och är därför lite osäker på hur jag låter. Savan skakar på huvudet och drar på munnen.

“That was unique, you have never sounded like that.”

“So it was good?”

“Niall, you were superb! I think the other boys cand find a competition in you.” Savan skrattar och jag drar också på munnen. Stenen som skavt i min mage flyttas och slängs in i ett hörn. ”You should try sing for them.” Savan nickar bortåt barnvagnen och jag skrattar till. Det första ärliga skrattet på länge. Savan ber mig sitta och han skickar in Liam. 

Jag fick en riktigt bra fråga igår av Louise, den hittar ni här under: 

Detta har hänt:

“We came third, Harry. Do you know what Simon said to me after Torn?” Niall är helt klart rasande. Jag ser att hans ögon blir blanka. Frustrerat försöker han kotrollera sin röst för att inte väcka flickorna. ”He said if I wouldn’t take the wrong tone in the last song, we would have done it. He meant that I shamed me for the whole UK.” Niall försöker behärska rösten. Hans fingrar kramar om bordskanten och ögonen brinner.

“That’s bull-“

“Bullshit, yeah. I’m bullshit!”

Juni 2027

Jag tar upp mobilen och stirrar på samtalslistan. Det måste jag ha gjort minst tio gånger idag. Inget mer samtal från Harry. Varför skulle han ringa? Jag har dissat honom för att han dissat mig. Alla stackars flickor som hängde efter dem för så många år sedan. De var övertygade om att Harry och de andra bara var snälla, söta skolpojkar som får en klapp på kinden innan varje konsert. Jag känner Harry… kände, han var inte den där sötpojken. Varje helg smet han ut för att dricka några langade öl och han hånglade gärna upp alla han kom nära. Det sista slutade han i alla fall med under den tid vi var tillsammans. Den tid vi hade tillsammans…

Juni 2010

>> ”Keep them closed.” Harrys röst smeker mitt öra. Jag känner hur han lämnar min sida. Vinden lyfter upp min sommarklänning och får den att skvalpa kring mina lår. Doften av sommar strömmar in i mig och gräset kittlar mina vrister. Mitt öra fångar ljudet av klingande porslin och rassel från en påse. Nyfikenheten stiger mig över öronen och det är med nöd och näppe jag kan fortsätta hålla ögonen ihopknipna. Mer prassel från påsen och mer vind i håret. ”You can open them now.” Harry står nära mig igen. Jag andas in doften av hans andedräkt och öppnar ögonen. Gläntan framför oss är otrolig. Mjukt gräs täcker en öppen plätt av den och ena sidan är öppen så den ger utsikt över en otroligt smickrande motorväg. Jag drar efter andan och han lägger armen om min midja. ”Only for us.” spinner han. Jag sätter mig ner på den grova filten han brett ut och ser nyfiket på glasen han ställt upp. De ser ut som riktigt glas men när jag lyfter ett av dem är de fjäderlätta. Han informerar mig om att det är champagneglas avsedda för picknik. Jag ler och han häller upp lite päronsoda i mitt glas. Troligen hade han inte vågat smyga med en flaska av något… starkare. Han ser så lycklig ut när han drar fram en plastkasse och rotar fram vindruvor, kex, bullar, jordgubbar och bröd.

”You’re amazing, Harry.” han rodnar när jag säger det och jag drar handen över det spretiga gräset och försöker ignorera motorvägen längre ner för backen. Lekfullt tar han upp en jordgubbe och låter mig bita av toppen på den. Jag fortsätter med att ge honom en och snart är hela asken borta. ”Are you trying to make me fat?” flinar jag och hans ögon blir allvarliga.

”You’ll always be beautiful. I don’t care about your size.”

“You only saying that right now.” Mumlar jag och ser ner i min urringning. Han suckar och lyfter min haka med sitt pekfinger. Han lutar sig närmare och äppeldoften från hans hår sprider sig i kroppen på mig.

”Never say something like that again.” Han spänner sina ögon i mig. Gosh, ögonen har samma färg som lukten från hans hår. ”Promise.”

”I promise.” jag ler vagt och han låter sin tunga leta sig in i min mun. En blandning av värmde, jordgubbe och mint omsluter min mun när han drar sig tillbaka. Oh, jag vill bara ha mer. Harry biter sig i läppen och fingrar lite med sitt glas. ”Oh, come here.” jag kryper nära honom och lägger armarna om hans hals. Mina fingrar leker med lockarna i hans hår och våra tungor leker med varandra.

”I love you, forever and always.” Stönar han lågt. <<

Forever and always. Det var så han uttryckte det då. Varje vecka såg jag honom på X factor. Alla mina kompisar var avundsjuka på mig för att jag hade en sådan ”toppenfin och talangfull kille”. Varje vecka fick jag ljuga om våra samtal som aldrig utväxlades. Jag hjälpte honom med hans rykte, allt för att han skulle ha något att falla tillbaka på om de åkte ut. Men de åkte inte ut. Han och de andra killarna som jag inte ens orkar komma ohåg namnen på klarade sig varje vecka utan anmärkningar. ”The next big boy band” sa man till dem, och se vad de blev. Deras tid rann genom fingrarna på dem. De silade fram framgången.

Men hur svårt kunde det vara att plocka upp telefonen och slå in ett nummer? Att skicka ett sms eller bara visa ett tecken på att han levde utanför the X factor.

”Hello Harry.” min röst darrar lite när jag säger det. Jag hade ingen anledning att ringa honom egentligen. Ingenting att säga.

”Hi you.” säger han mjukt och självsäkert, inte hans vanliga halvnervösa röst.

”I’ve think about what you said,”

“And?”

“You didn’t let me finish.”

“Sorry.”

“Yeah, so. I want to meet you.” En lättnadens suck kommer ifrån andra sidan linjen.

”Okay. What about th-”

”Mom, who do you talk with?” Heylees röst hörs från bakgrunden. Jag väser till Harry att jag måste lägga på. Mitt finger nuddar den röda luren innan han hinner svara innan jag vänder mig mot Haylee.

”Hello sweetie.” säger jag besvärat. ”Nobody special, just Annie.” jag ljuger, såklart. Hur skulle jag kunna säga Harry Styles? Även fast jag tvivlar på att hon skulle känna igen namnet vill jag skärma av henne från den största svikaren som vandrar på denna jord just nu.

”It was Harry, right?” frågar jag tonlöst. Mammas ansikte blir vitt. Jag vet vad hon tänker: hur fan vet hon? ”I know everything.” min röst hålls stadig även fast min kropp bara vill lägga sig ner och spricka.

”I don’t know what you’re talking about.”

“Sure you do.” Jag håller fram det nötta, bruna pappret som varit lindat runt bilden på den unga pojken. En ung kille, max 16år med lockigt hår. Inte krulligt, bara lockigt. Han bär ett brett leende och en rutig skjorta. Fina tänder och solglasögon. Han hade sett vagt bekant ut första gången jag såg honom. Han var fortfarande inte bekant, bara berömd. Mammas underläpp darrar och hon nickar långsamt. ”Why haven’t you told me?” frågar jag.

”I didn’t know what to say.”

“You didn’t? I’ve missed a father for sixteen years, why?”

“He’s a jerk.” Mumlar mamma.

“He’s a celebrity, a popstar.”

“And a jerk, a asshole.”

“Why?”

“He betrayed me.” Hennes röst blir lite säkrare. ”What do you know about Harry Edward Styles, Haylee?”

“A lot.”

“I know more.”

“You talking b-“

“Try me.”

“Okay, his old girlfriends name.”

“Before or after me?”

“Both.”

“Rachel Greighton and Caroline Flack.” Min blick fäster sig i hennes ögon.

”You made that up.”

”No.”

”Okay, what did you and Harry talking about?”

“He wanted to see me.”

“Go then.”

“No.”

“What happened seventeen years ago?”

“He left me for his career.”

“Niall did same.”

“No, he broke up with his girlfriend. Harry leaved me.”

“He said goodbye.”

”No, he didn’t.” mammas röst är bara en hes viskning. Jag drar efter andan och funderar på vad jag ska svara. Hon har lyckats hålla koll på honom hur som helst, hon har aldrig kunnat lämna honom.

”I want to meet him.” Begär jag tyst. Mamma skakar på huvudet och knäpper händerna framåt.

”I don’t want you to meet him,” Hon tar ett djupt andetag för att avsluta meningen. ”He doesn’t even know that you exist, and I'm not going to tell him.” Med dem orden avslutar hon konversationen och jag står chockat kvar. Han vet inte. Pappret med mitt födelsebevis skrynklar sig mellan mina fingrar.

---

Blä, jag är så trött. Torsdagar är riktiga skitdagar, haha. Som tur är har jag detta som distraktion när jag kommer hem :)) 

 

Hur tycker ni att det utvecklas? 

Skrapar ni ihop 15 kommentarer får ni nästa imorgon :))

 

Föregående kapitel:

”Who is it?”

Fuck igen! Vad ska jag svara på det där? ”Hej det är din pojkvän som lämnade dig helt ensam för 16år sedan. Jag hittade ett foto och kommer ihåg dig nu, ska vi vara vänner?” Haha, nej knappast. Tänk nu, idiot.

”Erm… Harry.”

”I don’t know any Harry.” Säger hon skarpt. “I may think you have call wrong.”

“It’s Harry Styles, your old boyfriend.” Slungar jag iväg mot luren. Det blir tyst på andra sidan linjen och jag väntar i andande tystnad.

Juni 2027

Sommarlov, alla verkar tycka att det är så jävla skönt att hänga med kompisar, äta glass och gå på konsert. Vad gör jag? Sitter på Johannes altan och slickar på en isglass som rinner ner över fingrarna medan vi lyssnar på PinCode. Ha, vilket skämt. Johannes är inte en sån där kille som gillar att vara omgiven av folk. Han är tystlåten och drar sig alltid undan argument, förutom med mig då. Vi har känt varandra så länge, och jag älskar honom utan kärlek. De skarpa gitarrackorden skär i örat på mig och får sommaren att verka ännu tråkigare. Snabbt rycker jag mobilen ur hans hand och skriver in mitt nyupptäckta pojkband. I Want, skönt beat och många stämmor. Johannes höjer på ögonbrynen när han får tillbaka mobilen.

”So you like them now?”

”Yeah, so?”

”You didn’t yesterday.”

”I know, but I maybe changed my mind.” Vi lyssnar en stund och en annan låt från samma album klickar igång.

When I saw your face

I fell in love

It took a minute, girl

To steal my heart tonight

“Don’t be mad, but they sound a little… gay.” Johannes biter sig i läppen och jag skjuter ut med underläppen.

”They don’t.”

”They actually do.” retas han uppriktigt. Jag knuffar till honom och han skrattar hest. Han håller i alla fall käften tills vidare.

Timmarna går och vi äter och lyssnar om igen tills det är dags för mig att gå hem. Han vinkar av mig när jag joggar hemåt. Solen steker mot min nacke och jag släpper strategiskt ut håret som skydd. Pigmenten darrar i min hud och förvandlar mig mer och mer röd, inte brun som alla andra. Sulorna smälter nästan fast i gatan och vinden verkar ha flyttat utomlands. Jag har planerat det här hela veckan. Dagen mamma är och hjälper sin kompis med hennes café, dagen då jag kan leta upp vem min pappa är.

Källarvåningen är tom. Jag smiter in i hennes rum och börjar dra upp lådor och skåp i jakt på mitt födelsebevis. Hon kan inte gömma det föralltid, såvida hon inte bränt det. Mammas rum är litet och allt känns ihoptryckt. Sängen står mitt i rummet och längs ena väggen finns två byråer och ovanpå dem ligger åtskilliga saker och skrotar. Det tar en timme att leta igenom allt men till sist hittar jag en liten papplåda, mindre än en skokartong. Locket är inte dammigt vilket tyder på att hon ofta öppnar lådan för att se över innehållet. Först en liten mapp full med papper, papper över mig. Sedan några fotografier på mig som liten och min första napp och mitt silverhalsband från mitt dop. Fotona ser mest intressanta ut så jag tar upp dem och småler medan jag bläddrar igenom dem.

Jag väntandes på bussen iklädd blå klänning. Jag som äter en glass. En bild på mina fötter och första skor. Jag och en gigantisk boll. Ni fattar, jag, jag och jag åter igen. Bilden längst under fångar mitt intresse ytterligare och jag ser närmare på det. Förbryllat vecklar jag ut pappret som ligger vikt runt bilden. Min mammas kladdiga handstil täcker de utvisade raderna på pappret. Min hand når munnen och jag kväver ett skrik. Säg att det inte är sant.

”One minute, mate.” Niall ursäktar sig och reser sig från mitt köksbord. Jag suckar och ser bort mot vardagsrummet där barnvagnen står. Han plockar varligt upp den skrikande babyn och vaggar henne ömt mot axeln. ”Sch, daddy is here, i’m here.” mumlar han tyst och stryker henne över ryggen. Han stöttar upp babyn mot sin arm och rullar in barnvagnen till mig. Det var år sedan Opal varit sådär liten, det kändes som om det var igår dock. Niall slår sig ner igen med barnet på armen. ”Sorry, what did you say?”

”I’ve a huge problem.” börjar jag långsamt. Niall ser frågande på mig och hans blåa ögon ser rakt in i mig.

”With Lena, or?”

”Of course not.” protesterar jag.

”Who then?”

”I didn’t say it was a ’who’.”

“Bud, I can see when you’re upset over a woman.” Nialls uttalande får mig att inse hur bra vi faktiskt kände varandra. Allt hade bara tagit slut efter mitt och Liams bråk. Vi två hade tvingat de andra isär. Inte för att vara oartig, men Niall och Louis röster skulle aldrig hålla uppe en solokarriär. Visst, Niall hade fått det bra ändå. Han och hans gitarr bakom andra artister, han kan inte klaga. Men Louis, han kunde inte åka tillbaka till Doncaster på år och han måste fortfarande hålla sig i bakgrunden. Han jobbar på kontor ibland men livnär sig mest på sina redan tjänade slantar.

”Okay.” mumlar jag och begraver händerna i håret. ”When I was 16 I had a girlfriend called Penelope.”

”Yeah, I remember her.”

”You do?”

”Yeah. Long, brown hair, brown eyes and a really nice body.”

“She was my girlfriend.” Säger jag leende. Niall flinar och rycker på axlarna. Rörelsen får Neila att vakna till i hans famn och han måste ställa sig för att vagga henne igen. ”But, last night I called her.”

”You called her, why?”

”Cos I just left her.”

”Left her?”

”Yeah, I never said a word to her after Judges Houses.”

“I didn’t know you was that kind of guy.” Niall låter aningen nerstämd, förvånad – besviken. Jag skakar av mig känslan och undviker hans blick. ”So what did she say.”

”That I am a jerk.”

”I can understand her.” säger Niall uppriktigt.

”Me too-”

”No, you can’t.” Niall spänner blicken i mig. Hans isblå ögon borrar sig rakt in i mitt sinne och jag sväljer obekvämt. ”While you slipped up on a shrimp sandwich she cried over you, called you, waiting for a sign of life from you. At last, you were dead to her. You didn’t worry about it, she was not important in your life anymore when you could get anyone you want.” Niall glöder av uppror. Jag skakar på huvudet och fångar hans blick. Han märker att ett argument är på väg upp så han lägger långsamt ner Neila i vagnen och stödjer upp sig mot bordet. Vad hade orsakat hans vändning?

”'Slipped up on a shrimp sandwich? Are you completely mad, Niall? You know as well as me that we worked really hard for our investment.”

“We came third, Harry. Do you know what Simon said to me after Torn?” Niall är helt klart rasande. Jag ser att hans ögon blir blanka. Frustrerat försöker han kotrollera sin röst för att inte väcka flickorna. ”He said if I wouldn’t take the wrong tone in the last song, we would have done it. He meant that I shamed me for the whole UK.” Niall försöker behärska rösten. Hans fingrar kramar om bordskanten och ögonen brinner.

“That’s bull-“

“Bullshit, yeah. I’m bullshit!”

“Niall, you know that I didn’t mean it that way.” Niall ser upp på mig igen och biter sig i läppen.

” You know, my dream was to sell out arenas, working with the biggest artists in the world and release an album.” Han biter sig hårdare i läppen. “I got my dream, I got to work with you guys and we released 8 albums. 8 albums, Harry. Can you even understand it? We sold out Madison Square Garden in 14 seconds. We took all records.” Niall ler gråtmilt. “Look at me, I sound worse than them.” Han nickar åt vagnen och skrattar till. ”I need to go.” långsamt tar han tag i vagnens skumgummihandtag och vänder den mot ytterdörren. Jag sitter kvar och kollar efter honom. En av mina bästa vänner som har tårfyllda ögon och ett brinnande raseri inom sig, på grund av mig och min gamla flickvän.

Jag kan inte fortsätta såhär, vara ovän med hela världen.

 Jag fick besäksrekord i förrgår, tack så jättemycket! :D 

Eftersom det var min födelsedag igår så hann jag inte skriva, ibland måste man viga sig åt familjen. Men jag såg alla era fina kommentarer och det värmer verkligen. Tack igen! 

Kommentera allt ni har, för jag har börjat med att skriva upp dagens kommentar här under. Så jag ser jättemcyket fram mot era synpunkter och funderingar :)) Men 15st borde ni väll kunna skrapa ihop? 

Dagens kommentar:

”- the band has now revealed through their old management that they will do a reunion for late summer. They say that they agree that One Direction is not over yet. Tickets will be released, hold you now, tomorrow and the first gig will take place in Manchester as a tribute to Malik and Styles first auditions. I say good luck to all of you who will try to see the band again, and now I wonder weather will be in the future, Helen!?”

Livvakten öppnar dörren och jag stiger ur. Min converse trycks mot den kala, asfalterade parkeringen. Allt verkar extremt öde och byggnaderna runt mig tycks vilja rasa ihop och begrava mig i sten. Tystnaden ekar mellan de höga väggarna tills en mörk bil bromsar in intill den bil jag kommit med. Rutorna är tonade och en biffig man sitter i framsätet. Bakdörren öppnas och jag lägger märke till den dyra skinnskon, ett byxben och en människa. Jag står tyst kvar med armarna hängande längs sidorna och betraktar den man jag inte träffat på flera år men trots det varit min bästa vän. De hazelbruna ögonen tycks ta in alla detaljer med mig, stuprörsjeansen och det mattbruna håret. Han kommer emot mig, kliar sig i skägget men ser inte ut att tveka. Tänderna blottas i ett leende. Samma stora underläpp och stora näsa. Samma kille jag sett tjugofyra timmar om dygnet under vår tid som världens största pojkband. Hans hand fångar min och vi hälsar propert på varandra, ingen kram och inget skämt. 

”Hello Liam.”

”Hello Harry, how are you?” frågar han torrt. Jag känner hur mina axlar blir stela och hur handsvetten tränger fram. Varför beter jag mig såhär? Han är förfan min bästa vän. Men samtidigt var det vårt fel att bandet splittrats. Under ett bråk hade jag slagit till honom och han hade aldrig blivit sig lik igen. Utan hans röstsäkerhet och mina toner klarade de andra sig inte. Liam hade kommit med beskedet om att han ville lämna en vecka senare. Vi hade suttit i ett konferensrum och jag hade aldrig kunnat slita blicken från hans blåtira. 

”I’m good, thanks. And you?” vad håller du på med din idiot? Släng in ett skämt om hans gräsligt fula tröja eller vad som helst. Du kan ju inte stå här och snacka som en vuxen man.

”Just great. May we…” han pekar mot trappuppgången och jag nickar lite förvirrat. Han verkar inte besväras av den spända stämningen mellan oss. Asfalten knastrar mot våra sulor och dörren känns 100kg tung. Trappuppgången ekar dystert och jag fingrar på min mobil i fickan. Trappan tar en evighet att gå upp för och jag känner hur det bränner i halsen.

”I’m sorry for Danielle.” sa jag besvärat. Han kastar en snabb blick över axeln på mig men säger inget.

”Don’t be that, I’ve moving on.”

“We all have.” Dörren in till den plats vi ska återförenas dyker upp och Liam knuffar upp den. Ett designrum med hårda, vita soffor och vita väggar. Bländande vitt. En rygg täckt av en blå t-shirt möter oss. Jag ler och antar att det är Louis. Ett lätt gnyende hörs från det personen står böjd över och när dörren slår igen efter oss vänder sig skepnaden om.

”Elo guys!” den dialekten går inte att ta fel på. De blåa ögonen ler trött mot oss och min blick dras till det som ligger i Nialls famn. En liten baby ligger förnöjt och sover på hans arm. Han spricker upp i ett brett leende och ropar ett än så välbekant namn.

”Zayn, Haz and Liam are here now!” Zayns huvud sticker ut från rummet intill. Även han har en baby på armen. Jag ler förvirrat.

”Niall, Zayn… I didn’t know that any of you…”

“Take it easy, man. They are both mine.” Niall skattar och nickar bortåt Zayn. Jag spärrar förvirrat upp ögonen. ”This is Neila and Zayn have Gael.”

Har Niall barn? Hur kunde jag undgå det? Två döttrar verkar det som. Två små flickor med väldigt irländska namn. Han lägger ner Neila i bärstolen och tar över Gael från Zayn. Flickan jämrar sig och han hyssjar tyst på henne. Hans leende täcker hela ansiktet och det bruna håret hänger ner i ögonen. Lyckan strålar ut från honom och jag kan inte låta bli att le jag också. Liam letar sig framåt och får ta över Gael. Nialls ansikte får mig att tänka på Opal, min egen dotter och hur mycket jag saknar henne när jag är borta från henne och Lena. Babykalaset fortsätter och det blir mycket gull med småflickorna. Niall berättar i grova drag och förlossningen och om hur hans liv ser ut. Hela tiden använder han uttryck som ”mate” och ”bud”, precis som om det inte gått en dag sedan vi sågs senast. Stor cred till honom för det.

”No ovation?” samma gälla, engelska dialekt som igår när jag pratade med honom. Samma som för 15år sedan. Rösten till den enda jag träffat regelbundet genom åren. ”Haven’t seen you guys in a long time.” Louis röst skrattar till och närmar sig mig bakifrån. ”Exept you, then.”

”Haha, you enjoyed my visits.”

“Yeah, I did.” Louis slår sig ner bredvid Zayn. Hans hår är kortare och stilen aningen förändrad. Han drar snabbt igång ett samtal och frågar ivrigt Niall (igen) vilka de två små ljuva varelserna på hans arm är. Niall berättar och vi lyssnar. Jag berättar om Opal och Liam om Audrey. Louis stoltserar med Tommie Tomlinson, klyschigt? Kanske, men jag har aldrig sett honom med den gnistan.

Zayn och jag höll oss mer på utkanten ändå. Vi har karriär, fru och hus. Något de andra inte hade på samma sätt längre. Ingen frågar något om mitt långa missbruk, de vet om det och bryr sig inte om att fråga. De åren hade varit de tuffaste i mitt liv. Det eviga suget och vetskapen av att ha pengar att köpa gifterna hade varit svåra att ta sig ur. Men nu sitter jag här, nästan fullt frisk men framför allt levande.

Samtalet går in på återföreningen. Hur roligt det är att träffas igen och andra lågmälda saker. Konserten är redan planerad in i minsta detalj, samma gamla managment. Ingenting att säga till om. Mötet avslutas och vi skakar hand med varandra. Niall skyndar ut med gråt i bärstolen och hans ansikte förvrids i en stressad min. Jag själv tar en taxi hem till villan nära centrala London. Det ekar tomt och det påminner mig om att Opal och Lena är utomlands på semester. Allt för att låta mig och killarna vara ifred. Om man nu kan säga så, killarna menar jag. Låter det kanske lite väl… ungt? Nåväl, Zayn har lämnat ett meddelande på min mobil men jag bryr mig inte om att lyssna på det. Alldeles för kort stund sedan vi senast sågs. Istället flyger en vilsen tanke genom mitt huvud. Jag ignorerar den och går fram till bokhyllan. Mitt finger glider längs bokryggarna tills jag hittar en bok jag minns från tonåren. Jules Verne – Around The World In 80 Days ligger stilla i min hand och jag bläddrar mellan de nötta sidorna. Många ord som bildar en berättelse. Jag skulle också kunna göra en såndär bok, en biografi, men vem skulle vilja läsa om mig?

Rastlöst slänger jag mig på sängen med boken i ena handen. Första sidan slås upp och jag börjar läsa.

”I huser nr 7 vid Savile Sow, Burlington Garden – samma hus där komediförfattaren och politikern Sheridan dog 1816 – bodde Phileas Fogg, esq. som , fast han var en av Londons Reformklubbs originellaste och mest bemärkta medlemmar, inte tycktes anstränga sig för att göra någonting som kunde väcka uppmärksamhet.”

Ord efter ord, sida efter sida. Berättelsen klingar av bekantskap och minnen. När jag läst runt tjugo sidor är jag nära att få en chock. Ett litet foto är inkilat mellan sidorna 26 och 27. Ett foto på en ung mig och en mörkhårig, utomordentligt vacker flicka.

”Penny.” viskar jag tyst och drar fingrarna över fotot. Hennes leende är så välbekant, som om jag sett det senast igår. Vi står och håller om varandra, ler mot kameran och ser ut som det där perfekta filmparet (om jag får säga det själv). Minnena forsar över mig. Vart hade hon tagit vägen? Varför har hon inte hört av sig? Jag funderar hårt en stund. Jag lämnade henne på flygplatsen med löftet om att snart vara tillbaka. Jag kom inte tillbaka. Produktionsteamet av the X factor krävde att vi skulle direkt till Contestans House utan minsta protest. Vi hade lytt och smärtan hade varit mig upp över öronen. Hon hade ringt, över tio missade samtal varje dag från henne. Jag kunde inte ringa tillbaka, hade ingen tid. Skuldkänslorna sipprar in. Hur kunde jag glömma henne? Varför var det där usla fotot där?

~

Det är mörkt utanför fönstret. Himlen skyms av tunna grå moln och gatan utanför ligger i närmast öde. Muggen med nudlar värmer min handflata och mina bruna lockar hänger ner i ögonen på mig. Framför mig ligger en lapp med ett enkelt nummer. Fotot hade fått mig att minnas sifferkombinationen som jag slagit in så många gånger 16år tidigare. Hon kanske inte ens hade samma nummer, jag hade liksom bytt, flera gånger till och med. Min hand darrar när jag tar upp mobilen och slår in första siffran, sedan andra och tredje. Jag tvekar, det är en omöjlighet att hon har kvar samma nummer. Tummen trycker tveksamt på ”call” och jag för mobilen mot örat. Saliven frodas i munnen på mig och jag sväljer nervöst. Någon svarar i andra ändan.

”Hello, this is Penelope.”

Fuck!

”Hi, Penelope.” säger jag hest.

”Who is it?”

Fuck igen! Vad ska jag svara på det där? ”Hej det är din pojkvän som lämnade dig helt ensam för 16år sedan. Jag hittade ett foto och kommer ihåg dig nu, ska vi vara vänner?” Haha, nej knappast. Tänk nu, idiot.

”Erm… Harry.”

”I don’t know any Harry.” Säger hon skarpt. “I may think you have call wrong.”

“It’s Harry Styles, your old boyfriend.” Slungar jag iväg mot luren. Det blir tyst på andra sidan linjen och jag väntar i andande tystnad.

”Oh…”

”Hey, I’m sorry that-”

“You are sorry! I waited for you in five years, five years! But young Harry Styles followed his dreams and leaved his girlfriend in a fucking airport.”

“Yeah, I know but-“

“We’re done talking! How did you find me anyway?”

“I remember your number, actually.” Mumlar jag. Hennes röst är hes och fylld av hat och raseri. Hon har all rätt att vara arg, jag har betett och beter mig som en idiot. ”So, how are you?”

Hon suckar och jag hör hur hon sätter sig ner. ”I’m good. You?”

”Lifes goes on. I’ve miss you.” Jag ljuger, hon har legat utanför mitt synfält. Närmast bortglömd.

”I’ve miss you to.” viskar hon. Rösten håller nästan på att spricka. ”Listen Harry, I need to go. I hope you enjoying your new life.”

”Penny, wait. I want to meet you.” Hon harklar sig lite på andra sidan och jag håller vänsterhandens fingrar i kors. Sekunderna går, säkert en hel minut innan hon svarar. Snälla, snälla, snälla.

”You should have thought of that 16 years ago.” Beep, beep, beep. Hon hade lagt på. Harry, du är en idiot! Soffan möter min kropp och jag tar mig för pannan efter att ha kastat mobilen på bordet. Den slår i ljusstaken och för en sekund är jag rädd att den ska gå sönder. Sak samma, jag är rik. Mobilen klarar sig i alla fall och jag faller i en drömfylld sömn. 

”I hate you!” min röst skär sig när jag slår igen ytterdörren och springer upp för den korta trappan från källarvåningen. Ljudet av en tallrik som krossas slungas emot mig genom det öppna fönstret och en hel rad svordomar förföljer mig ut på gatan. Jeansen skaver in i min midja och den milda sommarvinden lyfter mitt hår från ryggen. Gatan under mig passerar snabbare i takt med att mina steg skyndas på. Snart möter de slitna pumaskorna gatan flera gånger i sekunden och fler brevlådor hamnar bakom mig. Det river och sliter inuti mig. Jag ville inte vara arg på mamma men bråken uppstår vid minsta felplacerad pryl eller yttrad åsikt. Hennes ögon studerar mig inifrån. De omringas av långa, omålade ögonfransar och ung slät hy. Rödsprängda, bruna ögon som nästan skelar av besvikelse. Över mig.

Min fot slår än en gång ner i gatan och jag springer in på en tvärgata. Lungorna förbrukar allt syre dem får, vilket är alldeles för lite, så jag tvingas stanna med händerna på knäna. Området jag sprungit in i är finare än mitt och mammas, mycket finare. Husen är stora och nymålade, putsen sitter den ska och i varje fönster finns det gardiner eller krukväxter. Som om människorna som lever här har all tid i världen för att spackla husgrunden eller påta i trädgården. Ointresserat går jag förbi de fina villorna bortåt änden av gatan. Ett vitt hus reser sig över mig, hotar att välta över mig. Jag ignorerar de stora fönsterna och stenbelagda trappan upp till dörren.

”Hello Haylee.” säger den rundlagda kvinnan som öppnar dörren. Jag ler svalt och kramar om henne.

”Is Johannes home?” frågar jag tyst, försöker att tygla känslorna som vill välla ut ur mig. Allt är ett sånt kaos, vad hade jag och mamma bråkat om egentligen? Jag tänker efter och minns sedan ämnet. Samma ämne som alltid, eller snarare samma fråga. Var är pappa? Hon försökte intala mig att han dött som ung. Som om jag skulle gå på det, hon vågade bara inte erkänna att hon blivit på smällen efter ett fylleligg någon gång runt tiden hon gick på college.  Hon mindes honom inte, han hade bara varit någon kille från skolan. Vem som helst, en man utan betydelse i hennes liv. Jag var ett misstag, jag visste det.

Kvinnan framför mig hostar och frågar om jag mår bra. Jag nickar och säger att jag bara letar efter Johannes. Kvinnan ler lätt och pekar runt husknuten.

”He’s truly down there.” säger kvinnan och jag nickar och rusar ner mot det vitmålade garaget. Det fräsande ljudet av svetsen hörs tydligt när jag närmar mig och jag blundar för ljuset. När ljudet upphör öppnar jag ögonen igen och ser på killen i svetsmask och svart långtröja. Han fäller upp masken vid åsynen av mig och ler brett.

”Hi Joe.” viskar jag skakigt. Hans leende dör ut och han tar av sig masken och handskarna. Jag stapplar in i hans famn och han stryker mig över de bruna lockarna. Vi står tysta en stund innan han skjuter mig ifrån sig och ser mig djupt i ögonen.

”Whats up now, Lee?” frågar han vänligt och jag rycker på axlarna.

”Just a little twist I guess.”

“As usual?”

“Yeah.” Jag suckar och sätter mig på bilens motorhuv. Han skakar på huvudet och räcker mig sin vattenflaska. Jag tar tacksamt emot den. Jag kan vara glad som har Johannes. Han vet allt om mig, jag allt om honom. Vi är bästisar, inget mer. Jag frågar om han har lust att se en film eller liknande, han rycker på axlarna och håller med.

”But I want to choose.” säger han.

“Ok, but if you choose Titanic again I will-“

“Very fun, really.” Han tar vattenflaskan ifrån mig och sprutar lite i mitt ansikte. Jag skriker till och ryckte flaskan ur handen på honom. Det lilla som finns kvar räcker inte länge så han drar ut vattenslangen på bakgården och snart ligger vi flämtandes och dyblöta på hans gräsmatta. Tankarna på mitt och mammas bråk är nästan bortblåsta och han föreslår att vi ska ta och se den där filmen nu. Jag håller med och vi stapplar in i hallen. Han springer upp för trappan och hämtar en handduk till mig. Skrattandes kastar vi oss i soffan och slår på TV:n. En låt spelas i bakrunden av en nyhetsreporter som ser ut att vara i ungefär mammas ålder. Han ler finurligt, som om han vet något som ingen annan vet. Låten dör ut och en bild av fem unga män framträder bakom honom. Männen bär varsitt intränat leende och de ser vagt bekanta ut.

”We all know the boy band One Direction, set up by the television show The X Factor and who later revolutionized the world with their music. Thousands of teenage girls' hearts were crushed when the band in 2017 decided to disband. As you may know, continued the popular band members Zayn Malik and Harry Styles of music when they both chose a solo career after One Direction. The career didn’t work out for Styles and he fell into a deep drug addiction before he found the love in the supermodel Lena Henderson who pulled him from the abuse. Louis Tomlinson found a completely different path -”

”Tragic people, I do not even know who they are.”

”Surely someone our moms were totally crazy about.” skrattar Johannes och jag nickar. ”They are certainly nothing in comparison with PinCode”

”No, nobody can beat PinCode” skrattar jag och fortsätter att lyssna på reportern.

”- the band has now revealed through their old management that they will do a reunion for late summer. They say that they agree that One Direction is not over yet. Tickets will be released, hold you now, tomorrow and the first gig will take place in Manchester as a tribute to Malik and Styles first auditions. I say good luck to all of you who will try to see the band again, and now I wonder weather will be in the future, Helen!?”

Jag zappar kanal och sjunker ner i den mjuka soffan. Johannes knappar med sin mobil och jag försöker se vad han gör. Han håller mobilen för högt så jag ser inte.

”What are you doing?”

”Searching on One Direction, of course.”

”Why? They wasn’t even a little handsome.”

”They wasn’t?”

”No, and I think they never ever produced so good music like PinCode.”

”We can give it a go.” Johannes ler och visar en video på Youtube. ”Det här ska tydligen ha varit deras största hits trots att det var deras första låt.” Han trycker på länken och ett taktfast beat strömmar ut från hans telefon. Vi lyssnar under tystnad och jag ser att hans fot rycks med i takten och snart sitter vi och gungar till musiken.

”Which original music video. There was no special effects.” fnyser jag och slänger ett öga på klockan. Vattenkriget måste ha tagit en hel del tid eftersom timmarna glidit genom våra fingrar likt sand.

”Yes, but I can vaguely recognize the song. It’s safety on the 'golden oldies'.” han skattar och hjälper mig upp ur soffan. ”No movie for us today.”

”No, see how it can go.” ler jag och precis innan jag ska gå ner för trappan och ut igen tar han tag i min handled och drar mig intill sig.

”Sure that you’re alright?” frågar han mjukt. Jag nickar och drar mig ur hans grepp. Såklart det var, allt var säkert glömt redan.

~

”How was Johannes?” mamma ser på mig över sin soppsked. Jag rycker på axlarna och sörplar i mig den klarröda vätskan.

”Good, he sent you a regard.” ljuger jag och låter den beska tomatsmaken smälta på tungan. Mamma suckar och skjuter ut stolen från köksbordet för att ställa tallriken i diskmaskinen. Precis som jag trott hade vi glömt bort bråket och bara låtit det passera, ingen alltför stor skada skedd. En glasbit skär genom tyget på strumpan och jag suckar högt.

”Have you vacuumed yet??” stönar jag och hon nickar tyst. Det mörkbruna håret är uppsatt i en lös knut. ”Did you see the news anyway? It’s an old boy band to be re-united. No Direction or something.”

”One Direction.” säger mamma tvärt och min blick förflyttas upp mot henne. ”Their name is One Direction.”

”And?” frågar jag likgiltigt. ”Did you like them or something?”

”Oh, I was just a dumb teenager who hanged after something I never could get.” hon suckar igen och släpper ut håret igen. Ett tydligt tecken på att jag borde gå. Trappan susar under mina fötter och jag slänger mig ner framför datorn. PinCode stirrar mig i ryggen från väggen och sängen står strategiskt inskjuten i ett hörn. Fingrarna flyger över tangenterna och jag knappar in det snitsiga bandnamnet som kommits på runt 2010. Datorn presenterar snabbt miljontals länkar till fanfics, faktasidor, bloggar, bilder och grupper. Allt om samma band.

”Were them the Beatles or something?” mumlar jag och klickar in på Youtube igen. Nyheten måste ha varit bland den största på länge för det kommer upp åtskilliga länkar till videor. Pojkarnas fem, välfixade ansikten lyser från skärmen och jag klickar in på en annan musikvideo som ligger högt i topp.

We keep doing what we’re do,

Just pretending that we’re cool

So do I

En blond kille drar fingrarna över sin gitarr och hans tandställning blänker i ljuset från solen. Han är söt men så långt ifrån någon i PinCode man kan komma. Låten fortsätter i hög puls och det går lätt att räkna ut hur många medlemmar som finns i One Direction och mitt intresse för dem gör senare att jag letar upp deras namn.

Louis William Tomlinson, född 24 december 1991 i Doncaster, England. Louis har fem systrar (Georiga, Charlotte, Felicité, Pheobe och Daisy) och föräldrarna Johanna och Geoff. På sin audition sjöng han Hey There Delilah av White Plaine T’s och han fick alla domarnas godkännande. 2015 friade han till sin flickvän Eleanor Calder som genast sa ja och deras bröllop hölls på Nya Zeeland. Paret har idag en son vid namn Tommie.

Liam James Payne, född 29 augusti 1993 i Wolverhampton, England. Liam har två systrar (Ruth och Nicola) och föräldrarna Karen och Mark. På sin audition sjöng han Cry Me A River av Michael Bublé och han fick alla domarnas godkännande. 2012 bröt han upp med flickvännen Danille Peazer. Efter att ha insett hur tomt hans liv blivit återgick han till henne. De gifte sig 2016 men avslutades i samband med bandets splittring 2017. Paret har en dotter vid namn Audrey.

Harry Edward Styles, född 1 februari 1994 i Holmes Chapel, England. Harry har en syster (Gemma) och föräldrarna Anne och Des samt hans mammas nya man, Robin. På sin audition sjöng han Isn’t She Lovely av Stevie Wonder och fick två domares godkännande. Efter att bandet splittrades 2017 fortsatte hans solokarriär och han släppte flera storsäljande album. Men trots framgången saknade han något och drogs in i ett djupt drogberoende. Han hittade dock sitt livs kärlek 2021 som han nu är gift med. Paret har en dotter vid namn Opal.

Zayn Jawaad Malik, född 12 januari 1993 i Bradford, England. Zayn har tre systrar (Safaa, Doniya och Whaliya) och föräldrarna Tricia och Yaser. På sin audition sjöng han Let Me Love You av Mario och han fick alla domares godkännande. Hösten 2014 förlovade han sig med flickvännen Perrie Edwards men han har dock inga barn tillsammans med henne. Zayn tog samma väg som bandkamraten Styles och hade en solokarriär som fortfarande är i full rullning.

Niall James Horan, född 13 september 1993 i Mullingar, Irland. Niall har en bror (Greg) och föräldrarna Maura och Robert (aka. Bobby). På sin audition sjöng han So Sick av Ne-Yo och fick tre godkännande röster, bland annat av gästdomare Katy Perry. Karriären rullade på lite i skymundan då han fick flera erbjudanden till att delta som coach och låtskrivare till flera storsäljande album. Han fick 2027 tvillingar med sin flickvän Nora Lon. Paret är ännu inte gifta.

Jag läser de korta sammanfattningarna av killarnas liv. Deras låtar rullar i bakrunden. Stänger in mitt rum i mjuka, unga stämmor. PinCode ser avundsjukt på men jag ignorerar dem och fortsätter att söka på de fem killarna och deras underbara musik. Är det ens möjligt att börja gilla någon bara såhär?

”Time for bed, hun.” Mammas röst hörs bortifrån dörren och jag kollar upp från skärmen. Hennes ansikte är hårt skuggat från ljuset från hallen och jag vrider skärmen mot henne. Hon går långsamt fram och lutar sig över axeln på mig.

”Yeah?”

”Listen here.” säger jag ivrigt och sätter på en av killarnas låtar, Heart Attack. Hon lyssnar intensivt och hennes huvud vaggar i takt med musiken.

”I remember that song.” viskar hon och tar musen ifrån mig för att stänga ner. Jag protesterar inte utan släpper istället ut en stor gäsp. Hon lämnar rummet så att jag ska kunna byta om och snart omsluter de blåa lakanen min kropp. Datorskärmen blänker i ljuset från gatulyktan ute på gatan och jag försöker komma underfund med mammas beteende. Vad hade egentligen One Direction betytt för henne? 

Jag glider flåsande av pojken och gömmer mig under täcket bredvid honom. Det sträva tyget är kallt mot huden och aningen fuktigt efter vår vilda aktivitet. Harry stryker mig långsamt över kinden och jag följer lugnt hans bröstkorg som hastigt rör sig upp och ner i hopp om att återfå andan. Min hand glider över hans tama magrutor och han lirkar sig närmare mig. Hans varma händer fumlar över min kropp under täcket innan de når min hand och han omsluter den med sina egna. Luften andas tystnad och vi betraktar bara varandras ögon. En lätt doft av alkohol smyger ur hans mun och jag böjer mig fram och kysser honom ömt.

”You’re so beautiful.” viskar han uppriktigt. Jag drar på mungiporna och fnissar lågt när han lägger en slinga av mitt mörka hår bakom mitt öra. Hans blick förflyttas snabbt upp till klockan som sitter på den creamefärgade väggen och han suckar lågt och hans hand glider ur min när han hasar sig ur sängen. Sängen känns kall och tom utan honom och jag virar det tunna täcket tätare omkring mig. Han vaggar ostadigt och naket fram till mitt skrivbord och tar upp en halvdrucken flaska cider som han snabbt häller i sig. Klockan visar strax efter två på morgonen och jag gäspar nästan omärkbart. Klirret av porslin seglar mot mig när han sätter ner flaskan igen och korkar upp ännu en flaska som han tar med sig tillbaka. Jag fäster blicken på hans nakna kropp när han vinglar tillbaka till mig. Tacksamt tar jag emot cidern, kanske inte speciellt romantiskt men uppfriskande.

”Simple but effective.” säger han lågt med en lekfull blinkning. Lika charmig som alltid.

”To break into my parents' liquor cabinet?” frågar jag sarkastiskt.

Han flinar. “Yes, that to.” Säger han lugnt och låtsas inte om mitt tonfall. Det mjuka ansiktuttrycket han haft byts plötsligt ut till en mer allvarlig mask. Jag lägger undrande huvudet på sned och frågar stillsamt vad som hänt. De vita lakanen frasar mjukt när han häver sig närmare mig igen.

”Remember I said I did an audition for the X Factor?” börjar han likgiltigt.

“Yeah?” säger jag nyfiket.

“Well, I have passed on to the Judges Houses.” Han spricker upp i ett bländande leende och jag trycker mina läppar mot hans. När vi drar oss ur kyssen håller han varligt ett förseglande pekfinger över sina läppar.

”Don’t tell anybody.” viskar han och jag försäkrar honom genom en kort nick. Inuti mig rusar känslorna. Både lycka och oro. Oro för att han måste åka bort, lycka för att han verkligen gjort sitt bästa. Nu hade han äntligen chansen till att bli något mer än sångare i en halvskabbigt bröllopsband.

”Which song have you chosen?” frågar jag och han ler sådär finurligt gulligt bara han kan.

”We gonna sing Torn by-”

“We?”

“Yeah. Actually I didn’t go further, but the judges thought my voice was too good to throw away so they put me together with four other guys.”

“Wait, a group? I thought you wanted to go solo?”

“Yeah, but you know, change of plans.” Han skrattar osäkert och höjer på ena mungipan för att vänta in min reaktion.

”That’s incredible.” far det ur mig och jag ler brett, ”I’m so happy for you.”

”It’s pretty weird, yes.” mumlar han i en ton som avslöjar att inte ens han greppat händelsen än. ”Do you know another pretty thing?”

“No, tell me.”

“You.” Viskar han och pressar sina läppar mot mina. Underbara, fantastiska Harry. Allt han säger får mig att smälta. Min hand skingrar hans mörka lockar mellan mina fingrar och han ler så brett att hans skrattgropar syns. Vi ligger tysta och fingrar på varandras kroppar en stund. Harrys hand gräver i mitt hår och jag blundar njutandes av den mjuka beröringen.

”When are you leaving?” frågar jag simpelt.

“Tomorrow.” Säger han och stirrer ner i lakanen. Det tar några sekunder för mig att ta in det han sagt men när jag verkligen förstått det han sagt fångar jag hans haka och höjer den.

”And when do you come back then?”

Han rycker på axlarna. “A couple of days, maybe a week and maybe more.”

Jag ler och nickar. “Okay.”

”We need to sleep.” Mumlar han och sträcker sig efter lampan. Det mjuka ljuset försvinner och sömnen kryper över mig.

~

Harry lyfter ur sin tunga väska från sin mammas bil. Han drar ut handtaget och börjar rulla den efter sig. Den svarta väskan knastrar högt när den rullas över den knaggliga asfalten men jag snappar åt mig Harrys hand och han håller hårt kvar den. Pulsen höjs direkt när vi passerar dörrarna till flygplatsen. Vi följer vilset strömmen av människor framåt.

”Do they not have a sign or so?” fnyser Anne men Harry lugnar henne snabbt med att vi inte sett den än bara.

”I think we’re lost.” flinar jag men innan Anne hinner instämma vrålar någon bakom oss.

”HARRY!?” vi vänder oss gemensamt om och möter upp en blond, kort kille. Hans hår har förfärlig färg, det lutar nästan åt grön efter alla dåliga highlights och han kan inte ha klippt sig på minst ett år. Harry verkar inte bry sig om killens utseende utan hälsar killen med en pojkaktig give-me-five.

”Niall!” säger han högt till pojken som ganska uppenbart heter Niall. ”When did you come?” frågar Harry sliskigt och Niall kastar en snabb blick på sin klocka som inte ens existerar.

”Last night, I checked into a room at the hotel next door.” Han ler och jag märker att han har många pojkaktiga drag I behåll.

”Sorry, this is my mum Anne and my lovely girlfriend Penelope.” Säger Harry snabbt när han upptäcker min trumpna min.

”But you’re called Penny.” lägger Niall till med ett klingande skratt.

”How did you know?” frågar jag förvånat.

”Hey gurl, tell me something he haven’t tell me about you.” Säger Niall och nickar mot Harry. Harrys kinder blommar upp och Niall börjar skratta igen. ”We need to go now anyway. Liam texted me and said that everyone waits on the two of us.” Stressar Niall på. Harry kramar hastigt om mig och Anne och planterat ett kort:

”I love you.” i mitt öra.

”Nice to meet you.” ekar Niall som förflyttat sig förbi oss.

”Take care. We cross our fingers for you.” Ler Anne och lägger sina fingrar i kors.

”We don’t need that.” skrockar han och pekar på en fyrklöver han har runt halsen. ”I’ve this and we’re already the best. Right Harry?”

”Haha, yes. We wont let you down.” Ropar Harry och höjer handen i en vinkning.

”Ey, thats my line.” hör jag Niall lägga till när de vänt sig om för att gå. De skrattar båda två.

”Love you Haz. Don’t do something to stupid!” ropar Anne som en sista varning.

”Promise.” ropar han halvhögt och han rodnar igen. Snabbt skyndar han tillbaka och ger mig en puss på kinden. ”See you later sweetie.” viskar han i mitt öra och är sedan borta. Jag och Anne rör oss ut till bilen igen. Himlen är oskyldigt blå och det finns inget att klandra angående vädret. De skabbiga sätena i hennes bil känns som formade efter min kropp när jag slår mig ner och den svaga lukten av gammal jordgubbsaft och ved svävar runt i bilen. Anne sätter sig och startar.

”Strange boy.” säger hon fundersamt. ”Nigel I mean.”

”Niall, yeah. He was irish.” säger jag och nickar. Anne babblar på om att hon hoppas att de kommer kommer överrens som grupp och allting. Jag lyssnar bara på ett öra och följer ett avgående flygplan med blicken.

Harry Edward Styles, mitt livs stora kärlek ska ut på sitt livs äventyr.