Detta har hänt: 

Jag tänker tillbaka på den dagen vi varit i studion. Liam hade kommit alldeles försent till repet, men när han väl kom var han helt uppriven. Han hade bara ramlar ihop på golvet och börjat skaka av paniken som flöt igenom honom. När vi frågat vad som hänt hade han hasplat ut sig den hemska nyheten: Andy hade cancer, skelettcancer. ”He’s gonna die” hade Liam mumlat i mitten av högen av oss. Då hade vi brutit ihop allihop. Niall hade sedan suttit tillsammans med Liam i ett helt dygn för att prata honom tillrätta. Ingen av dem berättade någonsin vad de gjort bakom den låsta dörren på hotellet, men båda dunstade salt när de kom ut.

”How do I look?” frågar jag och snurrar ett varv framför Johannes. Han kränger på sig sin tanker och ser på mig. Ett smalt leende letar sig in i hans ansikte och det rycker flera gånger i mungipan på honom. Till sist kommer han på att han stirrar och ser generat ner i marken.

”Honestly, you look amazing.” säger han lågt, men uppriktigt. Jag ler och ser mig i spegeln igen. Byxorna visar min figur och toppen hänger löst från mina axlar. Det viktigaste är att det är komfortabel och tåls bäras en hel kväll. Plötsligt står Johannes alldeles bakom mig, han har inte mössan på sig och jag ler åt hans försiktigt stylade hår.

”Sit.” beordrar jag och pekar på en av de små barstolarna. Han går tveksamt dit och sätter sig. Jag halar upp en burk vax ur min väska och visar honom. ”For you.” säger jag och öppnar burken. Min hand blir sträv och kletig på samma gång när jag drar med fingrarna i kletet. Mina fingrar finfördelar det sedan i hans hår. Hans ögon är hårt ihopknipna, men axlarna är avslappnade i en gest att visa att han litar på mig. ”Now you’re handsome, to.”

”Not very handsome?” flinar han och försöker se frisyren nerifrån. Jag skrattar och leder bort honom till spegeln.

”Okay, extraordinarry handsome.” bekfräftar jag och stryker honom lätt över ryggen. Han vänder sig om och jag ser att hans läpp är lite svullen. Han måste ha bitit mycket på den idag. Våra ansikten är nära varandra och jag känner hans andedräkt vina runt mon näsa. En irriterad signal hörs plötsligt från min bakficka och vi kommer helt av oss. Ett välbekant namn lyser på skärmen och jag skär av halsen med fingret. Johannes höjer på ögonbrynen och jag nickar. Han gör en gest med handen och jag viftar med mina egna händer.

”Answer.” viskar han och jag nickar panikslaget. Plötsligt minns jag att han inte vet om att jag och han rymt. Det förändrar hela situationen. Mina andetag blir djupare och jag försöker lugna ner mig. Dörren till toan sluts bakom mig och jag klickar på ”answer”.

”WHERE THE HELL ARE YOU?” mammas röst ryter så högt att jag måste hålla telefonen en halvmeter från örat.

”I’m with Johannes.” säger jag så säkert jag kan.

”I saw the note, why are you in New York?” hennes röst är bruten och jag får kämpa för att inte börja hulka jag med. Jag hade bara ljugit för att få komma iväg, träffa pappa.

”You don’t care about me!” mamma blir tyst på andra sidan. ”Papa’ is more important now.” ett långt pip hörs. Hon har lagt på. Jag sjunker ner på toaletten och drar ett djupt andetag. Hela kroppen darrar och håret tovar sig av saltet i mina tårar. En lätt knackning på dörren får mig att se upp.

”Haylee?” frågar Johannes oroligt. Jag suger in luft igen och reser mig från toalettstolen. Min spegelbild ser trasig ut. Snabbt torkar jag bort dropparna av känslor från kinderna. Tur att jag inte är ett fan av smink, då skulle mina kinder definitivt vara svartrandiga. Jag lägger håret tillrätta igen och ser upp i mina egna ögon. ”Are you okay?”

”I’m fine, coming now.” säger jag och låser upp dörren igen. Johannes flyttar sig ur vägen och låter mig komma förbi.

”You’ve cried.” konstaterar han och tar mitt ansikte mellan sina händer. Jag vrider mig ur hans grepp och skakar på huvudet.

”I’m fine.”

”If you say that…” mumlar han och släpper iväg mig. Jag snappar åt mig några armband från en närliggande byrå och Johannes kliar sig under näsan. Jag vet inte varför, men jag har börjat se massor av smådetaljer med honom. Se honom mer på djupet och olika saker han gör i olika situationer. Det är rätt så irriterande att min hjärna tar in minsta hårstrå som landar på hans axel. Vi lämnar rummet och låser efter oss innan vi tillsammans åker ner i hissen. Han har på sig en tanker med en jeansjacka utanpå. På benen har ett par tajta byxor som löper snyggt längs vaderna. Håret är snyggt stylat, av mig, och mössan har han lämnat hemma. Världsvant fångar han in en taxi som vi sätter oss i.

”Why did she call?”

”Just to see… if we were here yet.”

“Just that?”

“Just that.” mumlar jag och stänger av ljudet på mobilen. Han skakar på huvudet, jag ogillade att han pressade mig såhär. Men antagligen var det bara av ren vänlighet. Vi åker under tystnad och jag känner hur min mage startar mer och mer uppror. Allt bara bubblar runt och åker hiss i strupen på mig. Jag sväljer gång på gång för att få bort illamåendet och pirret. Det enda problemet är just att det här är min enda chans för att möta pappa. Någonsin kanske.

~

Det är människor överallt. De trycker mig mot Johannes som håller ett par skyddande armar om mig. Vi har stått i trängseln i över fyrtio minuter men äntligen släcks allt ner. Fem strålkastare riktas mot scenen och där är dem. Fem vuxna män med flackande blickar, en av dem har händer som darrar där de ligger ovanpå hans gitarr. Jag kan inte låta bli att tjuta, men det märks inte på grund av alla andra tjejer som gör samma sak. En man med brunt hår och stor näsa höjer handen för att tysta ner oss, Liam. Jag håller munnen stängd men riktar min blick mot Harry. Tänk om de här inne skulle veta att jag var hans dotter, vad förvånade de skulle vara. Och så skulle jag säkerligen ligga platt under deras skor. Mannen med gitarren, Niall, börjar metodiskt dra fingrarna över gitarren. Den nu välbekanta låtens ackord förstärks genom en hemlig mick eller förstärkare. Riktar man blicken mot storbildsskärmen ser man att han biter sig i läppen för att absolut inte spela fel.

Your insecure, don’t know what for

You’re turning heads when you walk through the door

Don’t need make up, to cover up

Being in the way that you’re is enough

Tonerna sitter perfekt. Enligt de kommentarer jag läst på senaste tiden är han den stadigaste av dem. Och rösten tycks inte ha utvecklats åt fel håll under uppbrotten i alla fall. Den lockiga mannen längst till vänster öppnar munnen och mitt hjärta slår knut på sig själva. Nu.

Everyone else in the room can see it

Everyone else but you

Jag är såld. Johannes lutar sig närmare mig och försöker säga något. Jag hör honom inte och jag gör en liten cirkel bredvid örat med fingret för att visa att jag inte hör. Han rynkar pannan och till min förvåning halar han fram sin telefon. Han knappar in något och pekar sedan på min mobil och mimar något över alla vrålen. Mitt finger trycker på knappen för att låsa upp, och mycket riktigt har ett sms lagt sig i brevlådan. Jag öppnar det och ler åt det korta meddelandet han skrivit.

//They are actually pretty good.//

//Yeah, just as I said.//

//Aha, who’s the curly?//

//Harry.//

/He’s good.//