Detta har hänt:

“Ever.” försäkrar han mig och lägger ut bilden. Inom några sekunder har tusentals människor retweetat den, och dubbelt så många kommentarer ramlat in. Harry ser inte på dem utan flyttar bara fingret mot den knappen som ska bekräfta att han ska radera kontot. Skärmen blinkar till och han kommer tillbaka till inloggningssidan. Hans konto finns inte mer, men säkerligen har tusentals människor printscreenat bilden på honom och mig med texten my infinity.  

”Can you be a little more quiet girls?” frågar jag och slänger en blick i backspegeln.

”But daddy-”

”Neila, be quiet. I need to take this call.”

“I’m Gael.”

“Sorry, Gael.” suckar jag och knäpper på hörsnäckan som jag har i örat. ”Sorry Zayn.”

”No worries man, I know how it feels.”

“You don’t know how it feels with two twin sisters fighting back in your car. Neila!”

“Sorry daddy.”

“So, what did you want, Zayn?”

“When are you there?” frågar Zayn.

“Are we there sooooon!?” skriker tvillingarna i kör från baksätet.

”We’re there soon.” svarar jag på båda parters fråga. Zayn skrattar och lägger på. Jag ser uppfrodrande i backspegeln och rynkar pannan. ”You need to be quiet when I answer the phone.”

“We know.”

“Why aren’t you quitet then?”

“I don’t want to.” säger Gael rebelliskt.

”Me neither.” hakar Neila på. Jag suckar och himlar med ögonen innan jag ser på vägen igen. Det går inte att säga att det är lätt att uppfostra två barn som är minst lika speedade som jag själv. Men på två år har jag fortfarande inte träffat Nora eller någon ny igen. Flickorna undrar inte jättemycket om bar deras mamma är, men jag vill ändå inte att det ska bli som det var för Haylee under hennes uppväxt. De vet i alla fall att deras mamma inte mår bra och inte kan träffa dem, mer behöver de inte veta just för tillfället.

Sjukhuset vi kliver ut framför är samma som alla andra gånger. Samma sjukhus som jag skrev in Nora på, samma sjukhus som jag och Liam sprang in på efter Harrys självmordsförsök och samma sjukhus som alla andra gånger. Korridorerna är läskigt välkända trots att jag inte varit där på två år. I väntrummet sitter Zayn och Perrie tillsammans med Isas. Tvillingarna tjuter förtjust när de ser honom och jag får åter igen säga åt dem att vara tysta. Zayn ler brett när jag kommer fram, och jag kramar om både honom och Perrie. Inom några sekunder kommer Haylee vankandes genom korridoren. Hon skiner upp när hon ser oss.

   ”How great to see you!” utropar hon och ger oss varsin snabb kram. Hon ser mycket mer vuxen ut än hon gjorde första gången jag träffade henne. Hon svänger runt Isas genom luften och gullar sedan lite med småtjejerna. Det måste kännas konstigt för Harry att ha en fullvuxen dotter så fort, eller så är det bara skönt för honom att ha det.

”So how’s it going?” frågar jag nyfiket och viker samtidigt ihop Gaels jacka under armen. Haylee lägger huvudet på sned för att fundera.

”Mom’s doing great, dad too.” skrattar hon och jag ler brett.

”Are we the only one or-”

“Nah, Louis’s already here.”

“Thought so, he’s Harry’s best friend.”

“I don’t think he can choose between you all, not anymore.”

“Trust me, Harry and Louis will always be best friends.” säger jag och sätter punkt för det, men jag säger det mjukt och hon ler.

”Maybe, I don’t know.” säger hon. Vi går tysta några sekunder, och hon ser plötsligt ut att komma på något.

”How did the wedding went out?” frågar hon och ser nyfiket på oss. Det slår mig att varken hon, Harry eller Penelope närvarat på bröllopet som hållits under gårdagen. De hade haft fullt upp med förlossning och annat, så ingen av dem skulle få uppleva den dag då även Liam gifte sig med sitt livs kärlek.

”Good, they both said ’I do’ at least.” skrattar jag och hon nickar. Kiley hade haft vit kostym, och Liam en svart för att representera kvinnan och mannen. Och cermonin hade varit väldigt enkel, och jag berättar för Haylee att Liam framfört Butterfly av Jason Mraz för Kiley. Men det bästa hade ändå varit deras gemensamma dans som de gjort till tonerna av Just The Way You Are med Billy Joel. ”It was really beautiful, I’m sorry you couldn’t be there.”

”Yeah, me too.” Hon låter riktigt besviken och jag ångrar att jag sagt något över huvud taget.

”So, how’s Johannes?” frågar jag för att försöka komma in lite mer på hennes liv.

”He’s good, we moving on. But it’s sad he got into the university. I mean; it’s fun for him, but not for me.” Jag förstår henne. Det kan inte vara speciellt roligt att gå kvar på college när ens pojkvän går på universitetet och faktiskt lär sig något vettigt. ”He’s amazing though.” lägger hon till med ett bländande leende. Jag nickar och hon meddelar att vi snart är framme. Jag stannar till och jag samlar ihop barnen hos mig.

   ”Listen to me, this is important.” säger jag och tar Neila i armen. Isas och Gael vänder sig mot mig och ser på mig med stora ögon. ”I really need you to be quiet and nice to the lady on the other side of the door, can you be that?” Barnen nickar och jag ler. “Good.” Zayn himlar med ögonen mot mig och Haylee öppnar dörren. På insidan av dörren luktar det varma filtar och te. Först ser jag Eleanor som står vid Harrys sida vid sidan av sängen. Sen ser jag Louis som häller upp en kopp te till sig själv och Tommie. Men i sängen ligger hon, Penelope. Hennes hår är uppsatt i en slarvig knut och hennes ögon faller på en liten människa som ligger i hennes famn. Åsynen av dem gör så att alla vi nyanlända vuxna spricker upp i ett brett leende. Penelope ser upp och ler hon med. Harry vänder sig mot oss och välkomnar oss med öppna armar.

Han må ha sett lycklig ut när han första gången berättade om Haylee som sin dotter. Han må ha sett lycklig ut när han gifte sig med Penelope. Men han har aldrig sett så glad ut som när han tar sin son i armarna och visar honom för mig, Zayn och Perrie. Hela hans skepnad lyser av engagemang och jag kan inte låta bli att skratta lite inombords. Jag får hålla i den lilla pojken och Perrie frågar nyfiket vad han heter. Penelope höjer på ögonbrynen mot Harry som bara skrattar.

”Elvis of course.” Min tur att höja på ögonbrynen, skämtar han? Det är samma namn som han sa på konserten, och han verkade psykiskt upprörd över att ha sagt det så jag tog det aldrig på allvar. Men Elvis Presley har alltid varit Harrys största inspirationskälla så jag antar att det är ganska gulligt ändå.

    Keith Elvis Harold Styles, nice.

Harry berättar även att Zayn och Perrie är utnämda till gudföräldrar. Liam och Kiley är faddrar och vi andra ska få bli farbröder. Jag gillar den titeln; Uncle Niall. Det är samma sak som Opal kallat mig när jag suttit barnvakt åt henne. Men hon är hos Lena just nu, och jag saknar hennes närvaro lite grand. Såklart får jag träffa henne ibland, men hon bor hos Lena tre av fyra veckor i månaden och Harry får bara ha henne ytterst sällan. Hans tidigare drogproblem räknas in störst, och så anser tydligen socialen att Harry är opålitlig som pappa med tanke på allt missat ansvar över Haylee. Men han verkar lycklig, och det är väll det viktigaste. Harry skickar iväg mig för att handla en sallad till honom, och jag rör mig snabbt i korridorerna. Stressade sjuksköterskor ränner i korridorerna och ser mig förstrött omkring. Ett par bruna ögon fångar mina, och en vit tandrad blottas. Jag ler tillbaka och höjer handen lite och hon vinkar mot mig. Ibland så händer det mer på ett sjukhusbesök än vad man någonsin kan ana.

Men nu är våra äventyr troligen över. Men vem vet, kanske inbringar lille Elvis mer händelser än vad vi kan ana, eller den brunögda kvinna i rosa arbetsställ som signalerar att hon jobbar på barnavdelningen.  En sak är i alla fall klar. Harry, Zayn, Liam och Louis kommer alltid vara mina bröder, vad som än händer kommer vi hålla ihop. Trots att vi inte är One Direction har vi upplevt det som vem som helst skulle vilja uppleva; ha ett namn som är känt över hela världen. Men allt det där ligger bakom oss nu, och vi behöver inte fokusera på det vi gjorde då.

Detta har hänt:

Många tror att det är en dröm, och för mig är det så. Han är mer än en dröm, mer än en skatt och mer än något du kan förstå. Han är något att älska, och att ogilla. I sexton år levde jag utan honom, men nu är han här hos mig. Och han är inte den person som alla tror han är, den som han kanske borde vara. Hans karriär betyder inget för mig, vilken adelstitel han än skulle kunna tänka sig få kommer han aldrig vara mer än en sak för mig.

Harrys stora svarta bil är densamma som den dagen vi träffades i New York. Det känns tryggt att åka bredvid honom i den, trots att den inte doftar jordgubbssaft som i hans mammas bil för arton år sedan. Den här bilden luktar av nytt skinn. Sätena är mjuka och ACn inget att klaga på. Harry har inte sagt något om vart vi ska, men någonstans långt bort är det. Vi har kört i tre timmar redan, och jag börjar bli lite rastlöst. Som på beställning stannar han plötsligt och ber mig kliva ur. Jag lyder och han tar plastkassen från baksätet. Han förbereder mig på att vi kanske kommer behöva gå en bit eftersom vägen tagit slut, men jag nickar bara och vi börjar gå. Skogen som vi går genom sluter sig tätt, men solen silar ner mellan löven och ett grönt ljus dansar runt om oss. Allting är så vackert, men mest kollar jag på honom och när ljuset dansar genom hans hår och i hans ögon. Han själv har ögonen tätt fästa på stigen som för oss framåt genom skogen, och jag kan inte låta bli att undra vart han för mig. Det kan väll inte finnas något spännande mitt ute i skogen, men enligt Harry verkar det ju finnas det. 

Vi går i ungefär femton minuter, och helt plötsligt kliver vi rakt ut i en glänta. Det är midjehögt luftigt gräs som växer i den, och vi vadar igenom det. Min första tanke är ormar, så jag klampar högt med fötterna för att avleda ormarna från oss. Harry skrattar bara och stannar mitt i gläntan och tar fram en tjock filt som han brer ut på marken. Gräset viker sig som en matta under tyget och han ber mig slå mig ner. Även nu lyder jag och han sätter sig bredvid mig. Med benen i kors börjar han ta fram vindruvor, kex, bullar, jordgubbar och bröd. Jag spärrar upp ögonen när minnena börjar växa fram, han kommer faktiskt ihåg. Samma kex, bullar och bröd som förra gången. Tveksamt tar jag upp en vindruva och biter i den. Den beska smaken får verkligheten att vrida sig, mer fantastiskt än såhär kan det inte bli. Harry ler brett när han ser min reaktion, och från plastkassen tar han fram ett par champagneglas. De är fjäderlätta och jag kan tappa dem utan att de går sönder.

”Special for picnic.” säger han med ett leende och jag nickar.

Efter att vi har ätit och valsat runt i det mjuka gräset så sätter vi oss igen, ser på varandra och försöker förstå om det här verkligen händer. Är det verkligen vi två tillsammans igen? Ingen av oss kan tro det, men det verkar vara så. Många kanske tror att Harry är den där popstjärnan alla säger att han är, där pengar är allt. Han må ha gjort väldigt många dumma saker i livet, men det var i jakt på bekräftelse och självrespekt. Han skrattar till och jag frågar vad han tänker på.

”Promises.” säger han enkelt och flinar.

”Your promise were to love me until your heart stopped, and I promised you the same thing.” Han skakar på huvudet.

“That were just empty talk, I’ve only made one serious promise in my life.” En sekund fruktar jag det han säger. Han skulle lika gärna kunna hälla champangen över mig och springa därifrån, men istället lutar han sig fram mot mitt öra och viskar något nästan ohörbart. Tre ord som varit hans löfte för så länge sedan, men som betyder så mycket. Var det ens ett löfte, enligt honom verkar det vara så. Tre ord, oändlig innebörd.

”Forever and always.” hans röst är mjukare än sommarnatten, och jag ler ner mot filten jag sitter på. Harry tar min hand och drar upp mig på fötter.  Solen har just börjat sjunka på himlavalvet och ljuset studsar i det gula gräset. Han drar handen genom mitt hår en gång innan vi plockar ihop och börjar gå tillbaka mot bilen.  Stråna stryker mot mina ben och får mig att rysa, mitt hår vaggar mot ryggen. Plötsligt stannar Harry och tar upp sin telefon. Jag kollar konstigt på honom men han nickar bara leende. Han tar fram kameran och trycker sin kind nära min och överraskar mig sedan med en kyss. Det knäpper till i kameran och han bryter kyssen några sekunder senare. En knivskarp bild av oss visas på skärmen, och han tar fram sin Twitter.

   ”What are you going to do?” frågar jag och börjar genast oroa mig för vad som kommer hända när någon ser bilden. Fanskaran kommer rasa och gå vilda. ”They’ll hate me.”

”They’re fans to a dead band, Penny. This’ll be my last tweet ever, okay?”

“Ever?

“Ever.” försäkrar han mig och lägger ut bilden. Inom några sekunder har tusentals människor retweetat den, och dubbelt så många kommentarer ramlat in. Harry ser inte på dem utan flyttar bara fingret mot den knappen som ska bekräfta att han ska radera kontot. Skärmen blinkar till och han kommer tillbaka till inloggningssidan. Hans konto finns inte mer, men säkerligen har tusentals människor printscreenat bilden på honom och mig med texten my infinity.  

Ensamna. Lämnade. Tillsammans. En äng. Han och jag.

Bara vi.

Föralltid. 

Dagens: 

Detta har hänt:

Det mest rörande med hela kvällen måste vara när det gamla One Direction samlades och körde tre sista låtar för de som är med på bjudningen. De tar ut scenen och bjuder på en liten egensnickrad konsert. Inga lampor, bara dem i den dunkla ljuset. Först kör de en mashup på Gotta Be You och What Makes You Beautiful, mixen låter roligt men den funkar ihop trots allt. Sist av allt kör de Still The One, en låt jag kan känna igen vartenda ord på. Allting passar in på det jag och Harry gått igenom, det bara stämmer. Baby I’m back in your door, you looking at me unsure, you’re all I think about baby, allt är rätt in på minsta detalj.

Jag trummar med pennan mot blockets övre del. Det smattrande ljudet låser in mig i mitt rum och jag ser ut genom det lilla fönstret ovanför min säng. Det är mörkt ute och allt jag ser är natthimmel, klockan på väggen visar 02:18. Egentligen borde jag inte vara vaken såhär sent, men den inlämnade uppgiften jag fick i slutet av höstterminen har hängt med mig hela vårterminen och ursäkterna till läraren har varit oändliga. I sopkorgen vid sidan av sängen ligger flera av mina senaste verk. Anledningen till att jag använder papper och penna är simpel; jag vill att uppgiften ska vara personlig. Om min egen skakiga handstil skriver det känns det plötsligt mer personligt än om det skulle vara på en dator, men det kan ju vem som helst räkna ut. Uppgiften handlar i alla fall om att skriva en uppsats om sig själv. Det kanske låter simpelt, men det är bevisat att den svåraste saken att beskriva är sig själv. Och så ger läraren oss uppgiften att göra det trotts allt, men det är väll meningen att vi ska få ut någon slags självinsikt utav det. Johannes arbete hade varit fantastiskt, han hade diktat upp lite allt möjligt som hade med honom att göra. Men en röd tråd av förändring drogs genom varje ord, han skrev om förändringen från att gå från blyg till utåtriktad. Att han tagit tag i det berörde mig, att han verkligen kunde se sig själv som en ny person. För det är han verkligen, man känner knappt igen honom. Den gråa mössan har åkt av föralltid och han klarar att använda en piké lite då och då. Han är perfekt.

Än en gång slänger jag början i soptunnan och slår näven i bordet. Jag kommer aldrig få ihop något läsbart för läraren, än mindre något jag skulle tordas att läsa upp inför hela klassen. Minuterna tickar och när jag än en gång håller på att slänga ett arbete i soporna så bestämmer jag mig för att det får duga och jag måste behålla det som det är. En timme senare sitter jag med en färdigskriven A4 om mig själv. Den kanske inte är den bästa som någon skulle kunna skriva, inte på långa vägar lika bra som Johannes, men den skulle i alla fall få mig upp i det E i engleska jag behöver.

(Haylees lärare)

Haylee Darcey Evans, det är mitt namn och det har jag haft hela livet. Jag är kanske inte så normal som alla tror, för jag är jag och helst skulle jag vilja vara någon annan. Vem drömmer inte om att vara någon annan. Jag menar, alla har väll åtminstone drömt om det någon gång. När jag var liten hade jag ingen pappa, det var min morfar som agerade pappa när min mamma var ute och söp. För när min mamma var väldigt ung blev hon gravid med mig, men hennes tonårsliv hamnade oftast före mig. Ingen har ifrågasatt vem min pappa är, jag är alltför lik min mamma. Hon har brunt hår och smalt ansikte, precis som jag. Ingen tänkte på hennes raka och mitt lockiga hår, mina gröna ögon och hennes grå. Vi var för lika till både det yttre och inre för att någon skulle bry sig.

Enda sedan jag lärde mig förstå saker så har jag undrat var min pappa är, för mannen som mamma kallar pappa kan inte vara min pappa. Hans hår var för gråsprängt och rynkorna för många, nej han kunde inte vara min pappa. När jag frågade om det så svarade mamma mestadels att han dött i en bilkrasch, men det kunde jag inte gå på. Kvinnor gråter när deras kärlek dör, så är det bara, det är den mänskliga lagen i princip. Jag skulle gråta om Johannes försvann. Så eftersom hon bara ljög för mig antog jag att min far bara var ett dumt fylleligg.

Frustrationen satt i det faktum att jag vissa kvällar hörde henne plocka med något i sitt rum. Samma sak år in och år ut. Det var bara någon gång ibland, men jag hörde prasslet av papper och dunsen av en låda som ställs ner på en mjuk säng. Ljuden fick mig att planera in den perfekta stöten för att få tag i sakerna, och det fick jag också. Det som fanns i den låda jag hittade kom att förändra mitt liv. Jag vet inte om det förändrades positivt för andra än mig själv, men jag tror det. Saken jag hittade var något extraordinärt och jag kan inte förstå varför hon gömt i alla år.

   Från att jag har gått i mitt gamla, gråa och tomma jag så blev jag som en ny människa. Jag blev mer utåtriktad och vågad, ett leende syns oftare på mina läppar nu och jag har mindre fritid över. Men jag tycker att varje minut är värd det, för mamma är lycklig nu. Jag är lycklig och det jag hittade i lådan är lycklig.

Många tror att det är en dröm, och för mig är det så. Han är mer än en dröm, mer än en skatt och mer än något du kan förstå. Han är något att älska, och att ogilla. I sexton år levde jag utan honom, men nu är han här hos mig. Och han är inte den person som alla tror han är, den som han kanske borde vara. Hans karriär betyder inget för mig, vilken adelstitel han än skulle kunna tänka sig få kommer han aldrig vara mer än en sak för mig.

Harry Styles är bara ett ord för mig.

Pappa.

Dagens: 

Detta har hänt:

“Penelope June Evans, do you take Harold Edward Styles for your lawful wedded husband, to live in the holy estate of matrimony? Will you love, honour, comfort, and cherish him from this day forward, forsaking all others, keeping only unto him for as long as you both shall live?

“I do, I do, I do!” Jag ler brett och lutar mig närmare Harry. Han lirkar på ringen på mitt finger och fångar sedan mina läppar med sina. Ett jubel bryter ut i kyrkan och jag ser mig lyckligt omkring.

Vi håller till på ett hotell inne i byn. Vi har fått hyra festsalen och den är pyntad med samma rosa blommor, precis som i kyrkan, och jag sitter vid honnörsbordet med Penelope på min högra sida. Hennes ansikte skiner som en sol och hon pratar ivrigt med sin far Keith som sitter på hennes egen höger. Själv har jag hennes mamma Bianca till sidan av mig själv, två underbara kvinnor omger mig idag. Sen sitter min mamma vid Keith och Robin sitter bredvid Bianca, allt för att följa den traditionella bordsplaceringen. Louis som jag trots allt velat ha med på ett hörn som min närmsta man sitter som toastmaster vid honnörbordets bortre kant. Han har full koll på serveringen och reser sig emellanåt för att presentera en ny talhållare. Framför oss står tallrikarna från den uppätna förrätten, och strax efter det dukats ut så reser sig Louis, slår sin dessertsked vinglaset och tillkallar allas uppmärksamhet. Han riktar blicken mot mig för en halv sekund, och sedan mot min mor som reser sig upp.

”The groom’s mother, Anne, has the word.” säger Louis och sätter sig sedan igen. Jag vänder blicken mot min mamma, precis som alla andra, och hon rodnar lätt.

”Dear Harry, I’m so glad that you find your love, and I know you’ll take care of Penelope and she’ll take care of you. A few months back I got a call from you, and you told me you had to meet your daughter. I thought it was quite weird, therefor I had meet your daughter many times before. But when you let me meet Haylee,” min mamma ser varmt på Haylee som sitter bredvid Liam vid bordet, ”I understood she were one of the missing pieces in the Harry-puzzle. I am so proud you could take the step to be a good father and man once again, and whatever you’ll ever do you’ll always be my baby.” Hon avslutar med sin typiska fras, you’ll always be my baby, och jag gillar när hon säger så. Just den meningen har alltid hållit mig nära min familj, och jag har tur som haft föräldrar som stöttat mig så hårt. Mamma sätter sig igen och nickar mot Louis så han ska förstå att talet är över och han kan börja planera in nästa talhållare. Louis böjer sig artigt mot sin anteckningsblock och stryker över något som jag antar är mammas namn innan han klottrar lite till, ser på sin klocka och vinkar sedan mot personalen så att de ska ta in varmrätten.

Varmrätten består av en snyggt upplagd bit oxfilé med arrangerade rotfruktskompott. Allt ser väldigt gott ut och till min belåtenhet äter alla gäster med hjärtans lust. Plötsligt klingar Louis i sitt vinglas igen och reser sig upp.

”The marrieds daughter, Haylee, has the word.” säger han korrekt och ser på Haylee som nervöst reser sig upp. Jag rätar lite på mig och ser nyfiket, och uppmuntrande på henne. Hon ser på de många gästerna och harklar sig lite.

”Mom and dad, I’m so happy you two found each other in the end. For you who doesn’t know I found a birth cert’ in my mother’s room, and Harry’s name were written all over it. So I chased him to New York and back again without results, I also got a call there he wanted me to stop with my stupid thoughts.  But I never stopped, ‘cos I knew you’d understand one day. And now we sit here, having a good time and Harry Styles have made my mom Mrs. Styles. I’m so happy for you two, and I want you mom to enjoy this trip and have some fun. I love you both very much.” Haylee ler och jag känner hon mina ögon blivit våta av hennes tal, det är välförberett och hon fångar verkligen publken. ”In New York I meet Harry for the first time, and my dear Johannes also filmed it.” Johannes vinkar lite med handen från andra sidan bordet och Haylee ser sen på mig med ett slugt leende.

”This can be embarrasing.” stönar jag med en underton till skratt. Projektorn som visar bilder på lite allt möjligt visar plötsligt upp en suddig bild med massor av människor och en stor playknapp är printad på den. Någon för en mus vid en datorskärm och sätter på play, och ett vilt kaos utbryter i stillbilden. Det är människor överallt, men det finns någon slags kö där alla hopar sig. Jag sätter handen för munnen och snart hör jag någon skratta, jag vågar kolla och ser att det är Liam som sänder iväg ett bländande men trött leende mot kameran. Kiley skrattar och Liam slänger hen nedlåtande blick på honom men ler sen han också. Sen gör Louis samma sak, och Niall som jag ser även gör en liten klöver bredvid sitt namn. Att han tog sig tid för det, det skulle vara som om han märkte min dotter på något sätt, tänker jag och får sedan se mitt eget ansikte. Jag ser arg, trött och glad ut på samma gång.

”Harry…” viskar hon och smäller ner fetusbilden på mig i bordet. Jag ser trött upp och ler lite.

”Hello you.” säger jag och griper tag i hennes bild av den unga mig. ”Old picture.” skrattar jag och skriver mitt namn över min egen haka. Tårarna svämmar över i hennes ögon. 

”I’m your… I’m your…” stammar hon.

”Biggest fan.” avslutar jag och skickar vidare båda bilderna till Zayn som också signerar dem.

”You don’t understand…”

”Move on, there.” en säkerhetsvakt skriker ut ordern samtidigt som en handfull fans. Hon ser skärrat på mig och griper plötsligt tag om min handled. Besvärat bänder jag loss hennes fingrar och låter leendet gå i botten, det lossnar och flyger iväg från mitt ansikte.

”You’re my dad.” viskar hon och torkar tårarna ur ansiktet.

”Shore, it was very nice to meet you.” säger jag besvärat innan videon darrar till, en duns hörs och den stängs av.

Det skär i mig när jag ser filmen. Jag avisade min egen dotter som kämpat för att komma dit, men hur skulle jag kunnat tro på henne? Det händer inte varje dag att någon verkligen klamrar sig fast vid sin åsikt. Haylee ser på mig och ler.

”There’s no need to worry. I tried again and again, and we’re happy know, right?”

“Yes, I love you both very much and I will regret that signing in the rest of my life, thanks to you.” säger jag retligt och vi skrattar sedan ihop. Vårt skratt släpper spänningen mellan gästerna som också skrattar lite innan Haylee sätter sig ner och projektorn återgår till de gamla bilderna.

Resten av middagen resten av middagen hålls fler tal, av alla de andra killarna och Penelopes föräldrar. Jag har gjort rätt i att ha Louis som toastmaster för han bjuder alla på många skratt när någonting håller på att gå fel och han räddar det med ett skämt. Men det tal som kommer oväntat är från Gemma, Louis kallar upp henne och hon tar sitt glas med vin och håller det medans hon talar.

”You guys can just imagine how much I know about Harry.” börjar hon. “He’s a little devil, but also a real gentleman. I’ve seen him grow up from a sister’s point of view and it have been a lot of fun, but also real tragedies. I remember his first day in school, he got those nice pant and blazer, but he didn’t want to have the tie you were supposed to have. He cried and screamed, I that day I just wanted to throw him out of a window.” Jag skrattar åt hennes ord, och hon får med sig alla direkt. ”So mom decided that he only had to have a bow. So she wrapped a bow and then he suddenly wanted to go, happy and blushing. Guess who cried over a bow when he got home. This time I throw him out of a window, and he cried a little more.”

“I don’t remember that.” säger jag med ett leende.

”When I thorw things, I throw them hard.” Ännu ett ärligt skratt från publiken. ”But I love him anyway, almost. He’s the most amazing little brother you could ask for, and I know the two of you will be very happy together. Toast!” Alla skålar och jag ler tacksamt mot henne. Hon ler tillbaka och börjar sedan prata med Kiley igen.

När maten är slut, och jag hållit mitt tacktal så ska dansen hållas. Jag leder ut Penelope på dansgolvet och en sensuell låt börjar spelas. Vi virvlar runt på golvet till tonerna av I Could Have Danced All Night, och våra rörelser sitter perfekt efter all träning framför Johannes och Haylee. Fler ansluter sig snart till dansen, och när låten dör ut så sätter vi oss igen för att se vad Louis planerat in. Jag blir glatt överraskad när Niall och Zayn sätter fram två stolar och Niall plockar fram sin gitarr. De ser på varandra och kör sedan en akustisk version av Little Things, speciellt riktad till Penelope och mig och Perrie och hennes tjejer kör Change Your Life i acapella.

När även Louis reser sig blir jag nyfiken och han samlar ihop de andra killarna och de ställer sig mitt i lokalen som är avsedd för dans. Deras ansikten vänds mot oss nygifta och Louis öppnar munnen.

”Harry Edward Styles, you little shit. We’re all so glad that we had the chance to meet you, ‘cos you’re a wonderful man with a lot of surprises inside you. We’ve had so much fun being around you, and this is our gift to you.”

“Hit it!” ropar Liam och de unga killarna vi hyrt in som band börjar spela. De påminner mig om White Eskimo, och det bröllop vi spelade på. Pirret finns kvar i magen. Will Sweeney som då var min bordskamrat sitter vid ett av sidoborden, samma bord som Lou och Tom Atkin. Men min blick dras tillbaka till killarna, de står på en rad och ser precis ut som de alltid gjort på scen.

Uptown girl, she’s been living in her uptown word

I bet she never had a back street guy

Killarna pekar på Penelope och hon fnittrar förtjust.

I bet her mama never told her why

I gonna go for a uptown girl

She’s been living in her white bread world

As long as anyone with hot blood can

And now she’s looking for a downtown man

Killarna slutar plötsligt och ser på mig med uppmanande ögon. Jag höjer undrande på ögonbrynen och Louis ger mig en av sina mest menande blickar, och jag förstår vinken och slår ut med händerna.

   That’s what I am skränar jag ut och alla klappar förtjust i händerna. Louis ler och snurrar sedan tillbaka till killarna som fortsätter låten till dess slut. Alla ger dem en jublande applåd för den otroliga showen innan de kliver av scenen och den ersätts av Ed Sheeran. Han har med sin gitarr och jag undrar vilken av alla hans hundratals sånger han tänker sjunga.

I should ink my skin with your name

And take my passport out again

And just replace it

See I could do without a tan

On my left hand,

Where my fourth finger meets my knuckle

And I should run you a hot bath

And fill it up with bubbles

Hur lite jag än vill erkänna det så är låten väldigt deprimerande, och helst vill jag inte lyssna på den. Men Ed fortsätter och jag lyssnar snäll som jag är. Mitt i när jag tror jag ska skrika ut min frustration lägger Ed om ackorden och börjar på en helt annat låt. Jag känner inte igen den till början, jag har aldrig hört en så pass akustisk version av den.

It’s a beautiful night

We looking after something dumb to do

Hey baby, I think I wanna marry you

Is it a look in your eyes

Or is it this dancing tune

Who cares baby, I think I wanna marry you

Överraskningen som följer sen är enorm, och jag kan inte riktigt förstå vad som händer. Först reser sig alla mina gamla bandmedlemmar och ställer sig med sidan mot mig och gör en rörelse där de pekar på mig och för handen upp och sen ner, och minerna de bär är skrattretande.

I know this little chapel, under boulevard there we could go-o

No one will know-ow

Oh come on girl

När denna versen är slut reser sig alla våra familjer vid honnörsbordet och ställer sig runt killarna och dansen de börjar göra går inte att beskriva. Det är inövat i alla fall, det är ett som är säkert.

Who cares if a trash has a pocket full of cash that we can blow-ow

And it’s on girl

Don’t say no no no

Just say yeah yeah yeah

And we will go go go

If you are ready, like I’m ready

Nu staller sig resten upp och dansar och sjunger med de också. Penelope håller händer för munnen och tårarna rinner på henne, tänk att de har gjort allt det här för henne och mig

Because  it is a beautiful night

Looking after something dumb to do

Hey baby, I think I wanna marry you

Avslutningsvis glor de alla på Penelope som ligger i ett tåranfall. Jag tar hennes hand och ser på dem allihop.

”That was amazing!” säger jag och klappar i händerna. ”Increddible.”

”We’ve practised since you proposed.” nämner Niall.

“How could you do that, I mean I hadn’t send-“

“Your lovely daughter sneaked into your office and stole the guest list.” Niall nickar mot Haylee som ler slugt. Jag höjer på ögonbrynen men bestämmer mig för att inte tänka mer på det.

Det mest rörande med hela kvällen måste vara när det gamla One Direction samlades och körde tre sista låtar för de som är med på bjudningen. De tar ut scenen och bjuder på en liten egensnickrad konsert. Inga lampor, bara dem i den dunkla ljuset. Först kör de en mashup på Gotta Be You och What Makes You Beautiful, mixen låter roligt men den funkar ihop trots allt. Sist av allt kör de Still The One, en låt jag kan känna igen vartenda ord på. Allting passar in på det jag och Harry gått igenom, det bara stämmer. Baby I’m back in your door, you looking at me unsure, you’re all I think about baby, allt är rätt in på minsta detalj.

Detta har hänt:

Jag själv är som förlamad av skräck när vagnen plötsligt åker framåt nedåt igen, och det knakar i spännbanden som håller fast mig. Om jag överlever måste jag påminna Louis om hur död han är.

”I gonna diiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeeeeee-” vagnen snurrar runt ett varv, och mina rosa lockar hålls mot marken innan det blir jämnvikt och vagnen saktar av från dess flygande fläng.

Mina ögon öppnas de möts av vitt. Det har de gjort många gånger förut, speciellt på sjukhus. Men nu är inte doften av plast och gips sövande stark och stressade sjuksköterskor irrar inte omkring. Nu står jag här i kyrkans sakristia och rättar till min fluga. Niall kommer in bakom mig och drar fram sin vita kavaj ur fodralet. Han tar på sig den och ställer sig bredvid mig framför spegeln. Hans kavaj är mjölkvit medan min är ljusrosa, den kommer matcha upp de skära blommorna i Penelopes bukett. Niall ler och klappar mig på ryggen.

”I’m happy for you, man.” säger han. Jag ler och tar upp en liten knippe med rosa blommor som jag fäster i Nialls kavajslag.

”And I’m happy you’re doing this for me.”

“It’s my pleasure, but I don’t get why you didn’t asked Louis-“

“I asked him, but he wanted me to ask someone who deserved it.” säger jag och ser upp i Nialls skyblå ögon. “And you’ve done so much for me, more than you could ever imagine. It will be a hunour to have you as my bestman.” Jag klappar honom på slaget och drar sedan ett djupt andetag.

”Nervous?”

”Actually not, I’m just happy and excited.”

“Have you seen the dress?”

“Nope, she don’t want to show it; bad luck.”

“I guess you’ll swoon then.” skrattar Niall med glimten i ögat och jag slår lekfullt till honom på armen innan vi går ut för att se till att allt är perfekt inför att gästerna ska komma. Står man nere vid dörrarna så sträcker sig mittgången ett tiotal meter framåt. Bänkraderna är i mörkt trä och den innan röda mattan är utbytt mot en vit. På höger sida finns en läktare och längst fram är altaret, smyckat med vita och ljust rosa blommor. Över våra huvuden reser sig ett utsökt bjälkarbete mot det vitputsade taket. Det är som om byggnaden suger in mig i dess famn så att jag ska vaggas till sömns, för några ögonblick senare petar Niall på mig och frågar om jag fortfarande lever. Jag nickar och går längst med mittgången för att räkna hur många steg på ett ungefär Penelope kommer behöva ta för att vara framme vid mig. 19… 20… 21. Tjugoen steg och hon är min förevigt.

Jag ser på Johannes som tagit på sig sin svarta kostym och knutit sin rosa slips runt halsen. Den har samma färg som min puderrosa volangklänning, och vi kommer verkligen matcha som ett par. Mamma är hemma hos Karen och förbereder det sista, så det är Johannes som kör till bröllopet. Han har fått låna Harrys bil, på villkoret att han inte gör något dumt med den, och det är med ett brett leende som Johannes eskorterar mig ut från Anne och Robin’s hus. Anne, Robin och Gemma kommer strax efter och vi klämmer in oss i den stora bilen. Det är förvånadsvärt hur fort de tagit in mig i sina hjärtan och i sitt hem, Harry hade i princip stegat in och visat upp oss som sina käraste troféer. Men jag bryr mig inte, känslan av att ha en farmor, farfar och faster är obeskrivlig.

~

Framme vid kyrkan märker jag att vi är rätt så tidiga på plats. Min mormor och morfar Bianca och Kieth  kommer fram och kramar om mig och hälsar på Anne och Robin. Mormor viskar i mitt öra att Johannes är stiligare än vanligt, och jag pussar honom lätt på kinden för att bekräfta det inför henne. Senare i raden att strömma till är alla killarna med partners. Kiley och Liam strålar där de båda kommer i mörka kostymer och rosa slipsar, Kiley har en rolig huvudbonad och istället för slips har han en bred scarf. Det är beundransvärt vilken självklar stil han kan få till, den passar hans gängliga figur. Louis är klädd i samma kostym som Zayn när de anländer, båda deras fruar ska vara brudtärnor och anländer senare. Lou är klädd i en ljusblå långklänning, och hennes blonda hår är uppsatt i en stram knut, Tom har en arm om hennes midja och Lux bär upp en mörkgrå spetsklänning.

Harry och Niall kommer också gående inifrån kyrkan, och jag slänger mig i Harrys famn och kramar honom. Han kramar mig tillbaka och slätar sedan ut sin kavaj som jag råkat skrynkla till i ena slaget, men han säger att det inte är någon fara. Jag ser att hans kinder är rosiga, och jag önskar honom lycka till innan han börjar leda in gästena i kyrkan. Jag och Johannes sätter oss på vänster sida av mittgången tillsammans med Bianca, medan Anne, Robin och Gemma sätter sig på höger vid Harrys släkt. Snart ringer klockorna in och akten kan börja.

Perrie sitter bredvid mig, och sen sitter de andra tjejerna runt om. De har alla på sig den lilla gula klänningen vi valt ut tillsammans och jag själv har den tylliga klänningen som fallit mig i smaken från första ögonkastet. När kyrkan kommer i synhåll känner jag hur det börjar bubbla inuti min mage, ett pirr bortom allt jag känt förut. Det här är dagen jag drömde om som sextonåring, längst fram på podiet står min Harry och väntar. Dessutom får min dotter uppleva det här, det är otroligt. Pappa möter upp mig i förgemaket, han kramar om mig och berättar hur mycket jag betyder för honom. Det är nära att tårarna börjar rinna, men jag håller inne med dem tills efter akten, eller i alla fall tills jag kan falla i Harrys armar. Han tar min arm och vi lyssnar på klockorna som ringer, och den klassiska bröllopslåten ska spelas. Dörrarna öppnas och allas blickar vänds bak mot mig, min blick faller först på Harry. Hans skära kavaj matchar hans läppar som är uppdragna i ett bländande leende. Helst vill jag bara springa rakt in i hans armar och skrika I do, men det skulle inte se speciellt bra ut. Jag fångar Haylees blick och mimar två ord till henne. Jag vet att hon kan läsa mina läppar, och det leende hon bär är obetalbart. Thank you.

Vigselakten är ett enda stort moln, jag kommer inte ihåg något av den förutom att jag var förbaskat nervös för att ramla på väg upp till Harry. Men när prästen ber oss att vända oss mot varandra så vaknar jag till lite. Harry tar min hand och vänder sig mot mig. Jag ger min bukett till Karen och tar hans andra hand i min. Vi står så nära varandra att jag kan känna hans mintiga andedräkt och äppeldoften från håret.

”Repeat afer me: I Harold Edward Styles-” börjar prästen.

“I Harold Edward Styles-“ fortsätter Harry, djupt spanande in i mina ögon.

“- promise to love you, Penelope June Evans-“

“- promise to love you, Penelope June Evans-“´

“- in sickness and in health-“

“- in sickness and in health-“

“- and to only tell you the truth, and only the truth-“

“- and to only tell you the truth, and only the truth-“

“- and I promise to love you in every moment of forever.”

“- and I promise to love you in every moment of forever.” avslutar de och Harry ler blygt. “And I’ll tell you how beautiful you are twice every day, so I can pay the days I missed. And Penelope June Evans, I want to make you happy with my love for you.” Harry ler lite och blinkar bort några tårar. Prästen ser på Harry som nickar.

”I Penelope June Evans-”

”I Penelope June Evans-”

“- promise to love you, Harold Edward Styles-“

“- promise to love you, Harold Edward Styles-“

“- in sickness and in health-“

“- in sickness and in health-“

“- and to only tell you the truth, and only the truth-“

“- and to only tell you the truth, and only the truth-“

“- and I promise to love you in every moment of forever.”

“- and I promise to love you in every moment of forever.” jag har inte skrivit ner något speciellt, men plötsligt rinner orden ur min mun. ”I want to see your green eyes stare at me every morning, I want to curl your hair around my fingers and I want you to be the best you, you can be. And I’ll be the best me I can be.” säger jag avslutningsvis och ser på honom. Harry räcker en hand mot Niall som ger honom ringarna.

”Harold Edward Styles, do you take Penelope June Evans for your lawful wedded wife, to live in the holy estate of matrimony? Will you love, honour, comfort, and cherish her from this day forward, forsaking all others, keeping only unto her for as long as you both shall live?”

“I do.” svarar Harry prästen, och hans mest blygna leende smyger sig på.

“Penelope June Evans, do you take Harold Edward Styles for your lawful wedded husband, to live in the holy estate of matrimony? Will you love, honour, comfort, and cherish him from this day forward, forsaking all others, keeping only unto him for as long as you both shall live?

“I do, I do, I do!” Jag ler brett och lutar mig närmare Harry. Han lirkar på ringen på mitt finger och fångar sedan mina läppar med sina. Ett jubel bryter ut i kyrkan och jag ser mig lyckligt omkring.

Det är alltså såhär livet känns när allt faller på plats.

 

Detta har hänt:

Det skulle bli vår sista intervju på ett tag, bandet emellan vet vi inte ens om det är värt att satsa mer. Alla är ganska nöjda med det vi åstadkommit, och i grunden har det bara medfört ännu mer problem i våra relationer och annat skit. Men någonstans måste det få ett värdigt avslut, det är dags att vi tar farväl av stjärnorna och fortsätter mot ett hyffsat normalt liv igen. Jag kommer älska avslutet, äntligen ska den smärta jag uthärdat ta slut.

En dag kvar. En kvar dag innan jag kommer få leva i total glädje och tillfredställelse i hela mitt liv. En dag kvar innan jag blir man på nytt. En dag kvar innan jag får bekänna min kärlek på riktigt. Jag ser på min spegelbild en sista gång innan jag tar av mig min kavaj och hänger den i sitt fodral. Allting kommer bli perfekt det vet jag. Under mitt fodral hänger det fodral som innehåller min bestmans kavaj.

Det är ett sådan jäkla svårt beslut, välja vem som ska vara min bestman under bröllopet. Jag och Louis hade införlivat ett löfte om att stå bestman på varandras bröllop, men eftersom jag redan gift mig en gång med Lena och han var bestman då kan det bli konstigt om han är det igen. Jag fingrar på telefonen och ringer sedan upp honom.

”Hello Haz!”

”Hi, Lou. I wa sup to ask you about the wedding. You know we’ve promised each other to be bestmens-“

“Let someone else be your bestman, I’ve already seen you walking that church aisle.”

“Are you sure? I mean, a promise is a promise.”

“Don’t worry, take someone else who deserves it.” Louis lägger på, och jag star där med ett förvirrat uttryck på läpparna. Någon annan, vem skulle det vara?

Det knackar på dörren och jag rycks ur mina tankar på förra veckans händelser och går fram till dörren för att öppna den. Utanför dörren står Niall med ett lätt leende på läpparna och utan att fråga om lov kliver han förbi mig i dörröppningen.

   ”I just gonna pick up my blazer, I’ll not be long.” säger han och går in i mitt, och nu Penelopes, sovrum. Han tar upp fodralet som händer underst på stolens ryggstöd och går sedan mot dörren igen. Jag följer med honom och precis när Niall ska passera dörrkarmen och gå ut svänger han runt och ger mig en hård stöt i bröstet. Jag snubblar bakåt av överraskningen och det hårda slaget, och rakt i famnen på någon. En tygbit knyts mellan mina tänder och runt bakhuvudet, och jag kämpar hårt för att ta mig loss från det starka greppet. Någonstans tycker jag mig se Liam bakom mig, sen blir allt svart och dåsigt.

Jag ler, Harry ligger med huvudet i Liams knä och ser helt borta ut. Vi sitter i en bil på väg ut mot kusten och ett av de största nöjesfälten i England. Jag tar upp en karta med hårspännen och börjar knäppa fast de rosa rosetterna i Harrys hår. Liam skrattar lågt och Louis ser bak på oss från framsätet. Han räcker en liten svart påse till Liam, och Liam börjar roat gräva fram mascara och andra sminkprodukter som han sedan börjar smeta i Harrys ansikte. Det kanske är lite töntigt för ett gäng med medelålder 32, men lite kul ska man väll ha; speciellt efter vad vi gått igenom.

När vi väl är framme så parkerar vi och smugglar in Harry på en bår. Nöjesparken är öde, och Niall gör nöjt tummen upp.

Det dunkar i mitt huvud när jag slår upp ögonen. Någonstans känner jag mig lite trygg, det är Liam och Niall som har kidnappat mig, det är jag i alla fall säker på. Men platsen jag är på är inte lika trygg. Åt vilket håll jag än kollar så ser jag bara mig, mig i en hemsk mundering. Runt höften har jag en rosa tyllkjol, och i ansiktet har jag smink spacklat på ojämna fläckar. Det värsta är nästan håret, tusentals små rosetter och band är fastknuta i det, plus att det är stylat med tre flaskor hårspray vilket gör att det står rakt ut. Jag svär tyst för mig själv när jag vinglande försöker ta mig ut från det spegelbeklädda rummet, men det resulterar bara i att jag går in i ett flertal i av mina spegelbilder. Efter tio minuter av irrande sätter jag mig argt ner på golvet för att invänta hjälp, och efter ytterligare tio minuter kommer den. Först skrämmer Liams spegelbild mig, men sen lugnar jag mig och reser mig upp. Liam ler och visar utgången som jag missat med några centimeter. Han leder mig säkert genom våra egna stirrande blickar, och ut i solljuset. Utanför står de tre andra killarna med breda garv, så jävla nöjda över hur löjlig jag ser ut, och vad de lyckats åstadkomma tillsammans. Jag pekar finger mot Niall, men han flinar bara brett som svar. Louis, Zayn och Liam gör något slags tecken mot varandra, för jag sveps upp på deras axlar och bärs bort mot ingången till en av de högsta berg-och-dalbanor jag någonsin sett. Jag ser förskräckt på de andra killarna, alla nickar och bär breda grin. De knuffar mig mot spärren, och Louis följer med mig igenom den. De andra rusar runt för att stå nedanför banan medan jag och Louis åker.

   ”Louis, you know I’m afraid of rollercoasters, right?” frågar jag motvilligt och ser skärrat på Louis. Han rycker på axlarna och släpper iväg det sluga flinet.

”I know Haz, but life is about to do things that scares you the most. That makes me feel like you gonna thank us after this.”

“Well, if I survive…” mumlar jag och sväljer lite i åsynen av stålbanan. Den reser sig skyhögt och jag känner hur magen börjar vända sig. Louis och jag sätter oss i den smala sitsen som ska hålla oss kvar vid vagnen. Så fort vi satt oss, och spänt fast oss så snurrar stolen så att vi hamnar med ansiktena neråt.

”No worry, they will help us.” säger Louis lugnande och som på beställning kommer Zayn och Niall joggande uppför trapporna jag och Louis precis vinglat upp för. De drar med gemensamma krafter oss på rätt köl igen, och intar platserna rygg i rygg med mig och Louis. Vagnen hamnar mer i jämnvikt, trots att vår sida väger över, men jag känner mig lite bättre till mods i alla fall. Efter ytterligare några sekunder rasslar det till i spåret, och vagnen börjar röra sig framåt. För varje ögonblick så klättrar den högra och högre upp, och jag blir mer och mer skräckslagen. Längst ner på marken någonstans kan jag se Liam, och han smilar från öra till öra.

”You can do this Harry!” skriker han uppmuntrande. Jag himlar med ögonen och andas tungt mot selen som spänner mot mitt bröst.

”Just breath, this is fun!” gastar Louis från sin plats bredvid mig. Jag skakar på huvudet och blundar. Mörkret gör så att första kastet i banan känns tyngre, och fallet mot marken känns än mer oändligt. Vi slungas bakåt och någonstans hör jag Niall, Zayn och Louis skrika i ren förtjusning. Jag själv är som förlamad av skräck när vagnen plötsligt åker framåt nedåt igen, och det knakar i spännbanden som håller fast mig. Om jag överlever måste jag påminna Louis om hur död han är.

”I gonna diiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeeeeee-” vagnen snurrar runt ett varv, och mina rosa lockar hålls mot marken innan det blir jämnvikt och vagnen saktar av från dess flygande fläng. Den backar långsamt och jag får för mig att det äntligen är slut och jag kan kliva av. Min bröstkorg häver sig upp och ner, men när jag tror jag återfått andan kastar sig vagnen bakåt nedåt och sedan framåt och upp och ner. Minuten som följer är den värsta i mitt liv, och när en ansvarig från parken spänner loss mig vaggar jag fram till en papperskorg och kräks i den. Det känns som om all livslust rinner ut mig tillsammans med spyorna, men Louis klappar mig på ryggen och stöttar upp mig redan på väg till nästa attraktion.

~

Fyra timmar senare sitter jag på en stenmur med en vinflaska i handen och vänder huvudet mot solen. De andra killarna sitter uppradade bredvid mig, och jag njuter av verkligheten. Trots mardrömsåket de utsatt mig för tidigare är jag lycklig som någonsin förr, och hela min kropp darrar av må-bra-känslor. Sminket har börjat flagna från min hud, och jag kliar mig irriterat på ena kinden. Zayn skrattar och knölar ner min ballerinakjol i en påse.

   ”So you rent the whole park just for me?” frågar jag och blundar under glasögonen.

”Yeah, kind of.” säger Zayn. ”We’re not poor, hah.” Han har rätt, vi är inte fattigare. Hans kommentar får mig att tänka tillbaka på välgörenhetsresan till Ghana under 2013. Det hade varit en fantastisk resa, minnesvärd som få. Men bakom våra gråtande ansikten och bakom kameran rasslade pengarna in, pengar som delvis gått till oss. Vi skulle inte ha haft något emot att skänka pengarna, men på något sätt fick managmentet till att vi fått kosing ändå. För att inte verka hopplös hade jag donerat det mesta till ett barnhem i Bangladesh, men det var utom de andras vetande.

”Are we going to do something more?” frågar jag nyfiket, men killarna skakar på huvudena.

”We’ve already married you away once, and you hated us quite a long time after that.” säger Louis med ett rått skratt. “Did you remember that stripper?”

“If I do. Lena barely divorced when she found out!”

“It was your last night with the gang, you needed a little fun.”

“I know, but seriously.” Nej, vi ska inte ta upp några fler detaljer, säger jag åt min hjärna. Förra gången hade varit galen, kort sagt.

Niall slår ihop händerna och reser sig, han drar upp Liam på fötter och eftersom solen börjar sjunka rör vi oss mot utgången. Vi turas om att halsa från min vinflaska, och goda skratt följer oss hela vägen. Det är knappt så att Liam kan skuffa in oss i bilen innan han säkert och bra kör hem oss andra som inte varit lika försiktiga med alkoholen.

”Your last free night.” suckar Louis.

“He’s not going to war, just to hell.” skämtar Zayn över ruset. Liam ler mot oss i backspegeln och jag ler tillbaka mot honom. Han svänger in vid min lägenhet och kliver ur bilen. Vinet jag fått i mig under resan har gjort mig ännu mer ostadig, Louis frågar om jag vill ha hjälp men jag viftar bara bort erbjudandet. Precis när jag ska gå in genom porten hör jag någon bortifrån bilen.

   “Harry-“

“Yeah, Niall?”

“You’re supercute in ribbons!” 

Detta har hänt:

Vi hinner inte säga något mer när vi hör steg på altanen, och Johannes mamma kommer framrusandes med sin surfplatta i högsta hugg. Hon ser oroligt på mig och Johannes frågar henne vad det är.

   ”Ehm, Haylee,” börjar hon osäkert. ”I think you and your dad have some problems.”

Mamma sjunker ner bredvid oss, hon bläddrar fram en nyhetssida på surfplattan och tar upp den nyss öppnade sidan. En fet, svart text står högst på sidan och signalerar att alla borde läsa artikeln eftersom den ska innehålla intressanta skandalsaker. Jag gör stora ögon när jag ser vad det står, och Haylee suckar chockat åt det skrivna. HARRY STYLES NYA ÄLSKARINNA. Ingen kan missa den texten, eller missuppfatta den. Under texten följer en bild, Harry står vänd mot fotografen på en trappa upp till en port, bakom honom försvinner en ung kvinna in genom dörren. Det axellånga, lockiga håret går inte ta fel på och jag rynkar på pannan.

”This is not true!” betonar Haylee och jag nickar.

”I know, he’s your dad. Why should you…”

“Johannes!” gastar hon och jag ser på henne med valpögon.

”Sorry.” Hon ser lite rädd och lite arg ut, men ansiktet mjuknar när jag tar hennes hand i min.

”Haylee sweetie, I think you should go home and tell your parents.” Det är mamma som bryter in, och jag nickar medhållande. Haylee borde gå hem och reda upp allt med sina föräldrar, speciellt så att Penelope inte börjar tro något. Haylee drar nervöst handen genom håret och ställer sig upp, jag följer henne ner till vägen där hon ger mig en snabb puss på kinden, viskar I love you i mitt öra och sedan rusar iväg längs gatan.

Jag sitter i ett litet rum och med en mick framför munnen. Bredvid mig sitter de andra killarna och vi skämtar tystlåtet med varandra medan vi väntar på vår låt att ta slut. Det är en låt om att bekänna kärlek och att stå upp för sina känslor, radiostationen måste ha valt den efter det mejl vår manager skickat angående intervjun. Det skulle bli vår sista intervju på ett tag, bandet emellan vet vi inte ens om det är värt att satsa mer. Alla är ganska nöjda med det vi åstadkommit, och i grunden har det bara medfört ännu mer problem i våra relationer och annat skit. Men någonstans måste det få ett värdigt avslut, det är dags att vi tar farväl av stjärnorna och fortsätter mot ett hyffsat normalt liv igen. Jag kommer älska avslutet, äntligen ska den smärta jag uthärdat ta slut. Zayn känner nog samma sak, båda har haft två strålande karriärer. Niall och Louis är neutralt inställda till det. Liam har däremot försökt få oss att ändra oss, men det slutgiltiga beslutet har nog lättat även hans hjärta. Kiley är i alla fall glad för att Liam kan vara hemma hos honom.

”Hello everyone! We’ve Harry Styles, Louis Tomlinson, Zayn Malik, Liam Payne and Niall Horan with us today in the studio. Say hello boys!” radioprataren ser uppfrodande på oss och vi lutar oss närmare våra mickar.

”Hi!”

”Hello!”

”Hey!”

”Hellu!”

”’Ello guys!”

”So guys, you’ve been the most famous boyband in modern history; and over all time, how does it feel to say goodbye to that?”

“Oh, you know; we’re so happy that we got the opportunity to perform all around the world and meet some incredible people on our journey. It have been so much fun and we really enjoyed it.” startar Liam på sitt överengagerade sätt, och vi andra nickar medhållande trots att radiopubliken inte kan se det. Vi är medvetna om att stora delar av världen lyssnar, men just nu är det bara sanning som gäller. Radioprataren har skrivit ner några frågor på sitt papper, frågor som måste besvaras innan vi lämnar över för all framtid.

   ”Okay, this is some of the most asked questions ever,” radioprataren pausar lite. “do I need to say something more than Larry Stylinson?” Jag och Louis ser på varandra och suckar.

”I and Louis were dating, but when we couldn’t tell anyone about it things went hard.”

“I fell more and more for Eleanor, and when Harry started to fall apart he pushed me and the boys away, and the hate on Eleanor were so hard so I married her. And don’t think anything; I love her with all my heart and she’s and amazing person. The Larryshippers had right, until I and Harry went different ways.” avslutar Louis på sitt diplomatiska kontorssätt. Jag ler och nickar medhållande. Nu är det sagt, vi har äntligen låtit allt gå. Vi är inget mer än bästa vänner, kommer aldrig bli. Vi kommer inte åldras tillsammans eller försöka hämta tillbaka varandras minnen. Ingenting kommer bli som planerat, men vi har båda andra underbara framtider att se fram till.

”That’s a good answer, and we move on. Niall, you and your wife Nora have a lot of rumors going around, as you may know, what’s the actual truth?”

“Can you be more precise what the rumors are about?” frågar Niall för att dryga ut tiden lite.

“That your wife laying on hospital, and some more.”

“First: she’s not my wife, I’ve never asked for her hand. But the rumors have a little bit of truth inside of them. Nora laying on hospital, and she cut all contact with me, and her daughters. She doesn’t remember anything, but we’ve moved on in two different directions. I’ve my daughters, and I’m so happy I could be.” säger Niall med ett värdigt leende.

“I’m really sorry to hear that, about Nora.”

“Don’t be, there’s nothing to worry about.” säger Niall.

“Liam, can you tell something about your boyfriend?”

“I can tell you a million things about him, but that would take so long so I will make me short. He’s amazing.” Liam ser på mig och nickar kort, han tycker jag borde göra det nu. Erkänna mina misstag, hurra.

   ”And Harry, you had something you wanted to share with us?” frågar mannen som leder programmet.

“Yes,” jag pausar och väljer ut orden, ”in november I got a shocking new: I have a daughter… and she’s seventeen years old.” Radiopratarens ansikte sjunker lite när jag säger det, han ser otroligt förvånad och chockad ut. ”A young girl searched me up and decleared that I’m her father. And when I called my old girlfriend she assured me it was true; this girl were my daughter. I don’t know if I were about to cry or laugh, it all seemed so extremely surreal and absurd, I couldn’t believe my ears. But she’s a wonderful person, and she’s the woman you’ve seen on the gossip pictures, she’s not a hooker or something: just my daughter.” De andra killarna ler och gör tummarna upp för att visa att jag sköter mig hittills. ”Take it easy with my girls, they’re new on the celebrity thing, haha.” avslutar jag med ett litet skratt och kliar mig i nacken. Samtalet mellan oss och radiostationer fortsätter säkert en halvtimme till, men jag sitter som i en dimma och tänker på det jag äntligen erkänt. Det känns bra, bara förjävligt bra.