Detta har hänt:

”I love you.” mumlar han och bryter sig ut från kramen. Jag ler och pussar mot honom i luften, försiktigt boxar jag honom i magen och han skrattar och böjer sig på mitten. Jag petar honom i revbenen och det kluckande skrattet fyller hela rummet. Min idé om att få honom att skratta igen har funkat, det är så härligt att se hans mun ramla öppen av skratt som vill komma ut. Skrattgroparna blir extra tydliga och jag stryker honom över kinden. ”I changed my mind, I hate you.” kurrar han och lyfter mig från golvet.

Kroppen är varm mot min. Johannes tama muskler håller om mig och jag trycker mig närmare honom. Han borrar ner sin näsa i mitt hår och stryker min överarm med tummen. På Tv:n blixtrar åtskilliga program förbi, jag låter honom zappa som han vill. En nyhetsrepporter ställer sig i rutan på kanal ett och Johannes släpper kontrollen. En bild av en välkänd människa dyker upp. Han ser sliten ut och hyn är gråaktig. Ögonen är trötta och stora påsar hänger under dem, hela han skriker av skada. Jag blundar när jag ser bilden, jag vill inte se pappa sådär. Bilden är tagen 2020, det året som Harry låg som djupast i sitt missbruk. Vissa dagar var han bara ett vrak, och på just denna bild blir han stöttad av sin livvakt. Johannes viskar att bilden försvunnit och att bara reportern är zoomad nu. Jag öppnar ögonen, och Johannes har haft rätt. Den sliskigt smilande reportern berättar högt om att pojkbandstjärnan Harry Styles nyss gått ut med att han legat på sjukhus en tid.

Johannes drar upp sin mobil och går in på Google. Jag drar ner hans hand och skakar på huvudet.

”I just want to now why-” börjar Johannes, som alltid på jakt efter rykten.

”He tried to take suicide.” säger jag och blundar igen. Greppet om mig blir genast hårdare och Johannes kysser min panna. Jag njuter av beröringen han lyckas ge mig, den lugnar mig. Johannes är så underbar, för han säger inget mer. Han vet att jag är okej, och det är allt han behöver veta.

”So, how’s it going between your mom and Harry?” frågar han försiktigt. Jag rycker på axlarna och drar upp benen lite. Han makar på sig och låter mina knän ligga mot hans lår. Jag funderar lite och rycker sen på axlarna igen.

”My mom has given up on Harry. She love him, but she don’t want him to hurt me.”

“Hmm, I understand her.” mumlar Johannes. “Have you visit him?”

“Nah, I don’t want to.”

“Why don’t you want-“

“I want him to think, think over what he really want. What he really love…”

“Okay, whatever you want.” viskar han och tvinnar en lock av mitt hår mellan sina fingrar. Vi ligger så några minuter, innan han tar till orda igen.

”Lee?”

”Ah, Joe.”

”We haven’t been on a proper date yet, at least not in England.”

“Are you asking me out?” fnissar jag och pussar honom på de tunna läpparna.

”Aha, are you saying yes?”

”Hmm, maybe.”

”I’ll pick you up at seven.”

“Right, mm.”

“You need to go home now.” viskar han gulligt, men ändå med en underton av allvar.

”Just like that?

”Be pretty tonight!” ropar han efter mig efter att han burit ut mig på altanen. Jag vinkar lite över axeln och flinar för mig själv. Han har tagit ett ganska stort steg mot att bli kaxigare och mer pojkvänslik, men han har fortfarande vissa saker som påminner om alla år innan relationen.

~

Jag sätter upp håret i en lös hästsvans. Lockarna svallar nedanför den åtspända snodden och jag ler mot min spegelbild. På mig har jag ett par svarta tights och en kort, svart kjol. Som topp bär jag en vit blus jag köpt inför sommaren, men med en kofta blir den alldeles lagom till slasken ute. Kort snurrar jag runt framför spegeln och går sedan ut i hallen. Mamma sitter i köket som vanligt och läser i en tidning, klockan på väggen visar sex i sju. Hon ser upp när hon märker min blick.

”You’re stunning.” säger hon mjukt och låter sin tunga fläta glida över på andra sidan axeln. Jag ler och niger lite löjligt framför henne. Hon skrattar och reser sig. Precis som jag hoppats går hon fram till sin garderob och plockar fram ett par skor. Turligt nog har vi samma storlek, och det är nära en ära att få låna ett par av hennes dyrbara skor. Hon räcker över de snygga platåskorna och ber mig att bära dem. Jag ler och snörar på mig dem, mamma ler nöjt och smeker min kind. ”Have fun.”

”I will.” säger jag kort och fläktar ut genom dörren. Johannes väntar i bilen och jag klättrar in till honom. Han ger mig en lång kyss och jag ler ett brett tandaleende mot honom. Han kör till ett litet kvällsöppet café. Jag känner igen det men har aldrig varit inne där. En dunstig doft av mjöl och frukt svävar i luften när vi går in. Till vänster är det en lång bardisk i 50-talsstuk. Det hänger färgglada skyltar med nummer och varningar på alla väggar och söta små cafémöbler i stål står utplacerade i den lilla lokalen. På en digital tavla finns det menyer, men det ser ut som om de är skriva med krita. Johannes placerar mig vid ett bord längst bort i caféet och går sedan fram för att beställa. Enligt menyn var det crêpes, en pannkaka fylld med antingen glass och frukt eller med ost och olika sorters korv och kyckling.

”What did you order?” frågar jag och lutar mig lite över bordet. Han småler lite och svarar enkelt:

”Whooper!” Det sa mig ingenting, men jag antar att han har koll på vad han gör. Hur intressanta skyltarna runt om mig än var, så var hans ögon mer intressanta. Det dunkla ljuset får dem att se stormiga ut och hans blonda hår ligger omsorgsfullt fixat runt hans ansikte. Det är en glädje att se honom utan mössa.

”You look beautiful tonight.” säger han och kysser mig fjäderlätt på munnen. Ett leende rycker i min mungipa och han stryker lekfullt en slinga hår från mitt ansikte. Jag är inte tjejen som säger emot för att få mer, allt han säger får mig att smälta och det räcker. 

Detta har hänt:

“Why didn’t you tell me, or Zayn, or anyone else?” Liam är märkbart upprörd. Jag rycker åter igen på axlarna.

”I didn’t want to be a burden.” mumlar jag.

“You’ll never be a burden. You may can be a very annoying little brother, but I love you anyway. You can tell me anything, Iwant you to tell me anything. We all love you very much, do not ever forget that.” Jag ler lite åt hans ord. Det må vara klumpigt formulerat av honom, men all sorg vi båda har inom oss har rätt att påverka hur vi ser på saker och ting.

”Thank you.” mumlar jag och kramar om honom.

 Två dagar efter olyckan, 28 december 2027

Mina ögonlock flimrar till och jag öppnar ögonen. Jag är varm men det svider på delar av huden, det luktar starkt av en salva och en maskin tjuter obehindrat. Jag ser inte vitt som jag förväntat mig, istället ser jag ett helt dussin ansikten träda fram runt mig. Alla de personer jag bryr mig om samlade i ett rum, förutom Zayn. Närmast mig på en pall sitter Louis och kramar min hand, bakom honom står Eleanor med händerna på hans axlar. Bredvid dem står Lou, Lux, Tom, Haylee, Lena och Opal. Lena ser ut som ett skrämt rådjur och hon har Opal i famnen. Haylee och Lux ler brett. Bredvid Lena står Liam och Kiley, Kileys arm ligger runt Liams midja och Liam har armen om Penelopes axlar. En glittrande tår rinner nerför Nialls kind, han försöker stötta upp min mamma som sitter på min andra sida. Hon kysser min panna och tårarna rinner på henne, som om jag vore en liten pojke. Jag skäms för hur jag betett mig gentemot dem, det går inte att förlåta.

Jag ser på mamma och ler lite.

”Hello mom.” mumlar jag och hon lägger sina båda händer på mina kinder. Hennes mjuka hud känns så trygg och varm från allt det onda som rör sig inom mig. De andra ursäktar oss och går ut, och jag är glad att de själva tar initiativet till att göra det. Jag behöver verkligen lite egen tid med henne, men under timmen hon är där pratar vi inte så mycket. Vi gråter mest och jag beklagar mig lite lågmält.

”Harry, you’ve the best friends you could ever ask for out there. They really care about you, but do you really care enough about them?” frågar hon tyst. Jag skakar på huvudet och blundar. Hon knuffar till min arm så att jag ser på henne igen, hon är sådan. Hon vill ha uppmärksamhet när det är allvar, och jag vet att hon vet bäst. Hennes hår ovanför öronen har börjat gråna och ögonen har blivit mörkare med åren. Men hon är min mamma, och jag älskar henne så förbannat mycket.

Tre dagar senare, 30 december 2027

Mitt mörkbruna hår ligger i lätta vågor över mina axlar. Den tunna svarta blusen fladdrar lätt mot min kropp och skorna orsakar ekande ljud i korridoren. 860, ett rum i bortre delen av sjukhuset. Jag knuffar upp dörren och ett par förvånade ögon möter mig. Harry har händerna tvinnade uppåt nacken för att rätta till sin skjortkrage och han ser in i spegeln igen. Jag rusar mot honom och slingrar mina armar om hans smala kropp. Han luktar inte som han brukar, ingen parfym och kläderna doftar butik. Han lyfter sina armar och lägger sedan händerna om mina axlar. Hans långa figur sväljer mig i sin famn och jag ser upp på honom. Det rycker i hans högra mungipa och jag kysser hans kind.

”I love you.” mumlar han och bryter sig ut från kramen. Jag ler och pussar mot honom i luften, försiktigt boxar jag honom i magen och han skrattar och böjer sig på mitten. Jag petar honom i revbenen och det kluckande skrattet fyller hela rummet. Min idé om att få honom att skratta igen har funkat, det är så härligt att se hans mun ramla öppen av skratt som vill komma ut. Skrattgroparna blir extra tydliga och jag stryker honom över kinden. ”I changed my mind, I hate you.” kurrar han och lyfter mig från golvet.

”Stop it!” tjuter jag och han snurrar mig ett halvt varv. Det är härligt att se honom så pass frisk igen, jag kan inte ens föreställa mig honom som hans sett ut när mamma träffade honom. Han måste ha sett ut som ett tomt skal, utan livsgnista.

Dörrens slås upp och en sjuksköterska kommer in, hon ser alldeles förfärad ut.

”Who are you, miss?” frågar hon misstänksamt – skärrat.

”This is my sister Gemma Crowe*, ma’am.” säger Harry och sätter ner mig. Jag nickar och går fram och tar sköterskan i hand.

”I gonna drive him home.” säger jag älskvärt och sätter mig sedan på Harrys säng. Sköterskan nickar och går ut igen, hon ser vettskrämd ut. Harry skrattar till igen.

”What?” frågar jag och ser förnärmat på honom.

”Every young nurse have asked for my autograph, they say they’re my biggest fan-“

“Was she one of them?”

“Yes, you can’t imagine.” skrattar Harry. “And the funniest part is, that she didn’t know who you were.”

“Don’t hack on them, I’ve changed just like you.”

“In which way have I changed?” frågar han.

“You’ve been selfish, dumb and a real jerk.”

“Wh-“

“I’ve talked with Penelope, she’s really upset.”

”When?” frågar han oroligt.

”About two days ago. She’s worried and mad at the same time.”

“Okay, that makes no sense.”

“Eh, enough about that. But she’s a really nice woman, much prettier now.”

”You think?” åt det rynkar jag bara på näsan och hoppar av sängen. Jag tar upp hans lilla bag och kliver mot dörren. Han drar på sig sin vita jacka och följer efter mig. Han är så otroligt snygg, det känns inte ens som om han ska behöva anstränga sig för att se bra ut. Jag sliter förtusan i flera timmar framför spegeln, han bara är. Men han har alltid varit omtyckt, och det finns ingen jag älskar som han.

*Gemma har idag (alltså just idag 2013) en pojkvän som heter Liam Crowe, så jag utgår från att de två har gift sig haha. 

15+ till nästa!

Detta har hänt:

”I’m so sorry, Nora. I tried to stop him, I really did. But it was too late, Niall’s gone. I’m so terrible sorry, I don’t know what to do so I just came here and I know where you keep your key so I-I just went in and now I don’t know what to do. Why did it go this way? Two of my best friends are gone, and I hadn’t the chance to say goodbye an-and-“

“Take it easy, Liam. I’m right here.” Den klara rösten paketerar in hela rummet.

Dörren skiljer mig från Liam. Jag biter mig hårt i läppen för att inte brista i gråt, men det är svårt att hålla kvar masken. Beslutsamt låser jag dörren och går sedan in till vardagsrummet. Jag tar upp Neila och bäddar sedan ner henne i vagnen, samma sak med Gael. Jag drar ett djupt andetag och slår mig ner i soffan. Gång på gång måste jag tungt dra in luft och försöka att hålla mig uppe. Jag får inte vara svag nu, det går inte.

”You can’t hold it in you forever.”  Liam står borta vid dörren, på precis samma ställe där jag stått förut. Han håller upp extranyckeln och slänger den mot mig. Min hand reagerar och jag fångar den i luften. Han ler lite i mungipan och går fram till mig. Han lägger armen om mina axlar sätter sig bara och väntar, väntar på att jag ska bryta ihop. Han har definierat allt helt rätt, för snart sitter jag och hulkar ur mig alla känslor. Det känns så bra att bara kunna häva det ur sig, och veta att någon orkar lyssna. Liam förklarar hur ledsen han är att han missuppfattat så mycket, och han hade varit så inne i att leta efter mig att han inte sett sms:et från Penelope. Jag skakar på huvudet och biter mig i läppen igen. Egentligen gillar jag inte att visa mig svag, men det känns fint att någon bryr sig om mig. Liam hade letat sig blodig efter mig, och jag kan nästan förstå hur orolig han varit. Jag är en hemsk människa som inte ens försökte bry mig. Jag visade bara upp min iskalla mask och avrådde honom från allt.

”Where’s the others?” mumlar jag för att avleda Liam från mina tårar. Han rynkar pannan, men säger sedan att de borde vara kvar på sjukhuset. Jag nickar och drar bort de salta dropparna som runnit ner för mina kinder. Jag kan inte riktigt förstå vad som hänt, men Harry verkar vara okej och det är allt som betyder något. Liam verkar också ha lugnat sig lite.

”Where were you?” frågar Liam plötsligt. ”And what’s up with Nora?”

Jag tvekar om jag ska berätta det mer ingående. Han vet om att hon är sjuk, och att hon inte kommer ihåg mig. Behöver han verkligen veta mer än så? Men sen slår det mig att han faktiskt vill veta, annars hade han inte frågat igen. Jag suger på överläppen och försöker komma på ett passande svar.

”Nora has a chronic illness, she forgets things. Every day I drive to hear establishment to look after her.  I try to make her remember, remember me and her family. But it’s worthless. The doctors say she’ll never be better, just worse. So I’m like a widower now, that’s quite sad. I had so much plans, I wanted to marry her you know.” rabblar jag och rycker sen på axlarna.

“Why didn’t you tell me, or Zayn, or anyone else?” Liam är märkbart upprörd. Jag rycker åter igen på axlarna.

”I didn’t want to be a burden.” mumlar jag.

“You’ll never be a burden. You may can be a very annoying little brother, but I love you anyway. You can tell me anything, I want you to tell me anything. We all love you very much, do not ever forget that.” Jag ler lite åt hans ord. Det må vara klumpigt formulerat av honom, men all sorg vi båda har inom oss har rätt att påverka hur vi ser på saker och ting.

”Thank you.” mumlar jag och kramar om honom. Han kramar lätt tillbaka och reser sig sen. Han drar med mig upp och lägger handen på vagnen.

”I think we should drive to the hospital.” säger han sakligt och jag nickar, det har han i och för sig rätt i.

~

Liam hjälper mig att lasta ut barnvagnen från min bil. Vi har parkerat bredvid varandra på den slaskiga parkeringen, och sjukhuset lyser upp i natten. Klockan är runt tio på kvällen, men båda vi kände en stark dragning till att hälsa på dem andra på sjukhuset. Louis skulle definitivt vara kvar där om någon, och troligen är väll Lou där också. Jag skulle inte kunna föreställa mig någon av dem lämna Harrys sida. Vi håller låg profil, men när vi väl kommer in på sjukhuset så bryr jag mig inte om någon skulle se oss. Kiley kommer emot oss, han omfamnar oss båda två och det leende som pryder hans läppar är helt enormt. Jag ser konstigt på honom, men kommer sedan på varför han ser så glad ut. Harry lever, jag lever och vad jag vet lever alla andra också. Såvida inte Zayn blivit skjuten av en sydamerikansk maffia eller något. Nej usch, sådär är det nog inte ens lagligt att tänka. Zayn mår bra, jag intalar mig själv det innan jag koncentrearar mig på Kiley och resterande delar av sjukhuset. 

Detta har hänt:

Louis drar till sig sin arm och rusar fram till Harry. Han gräver ner näsan i Harrys bröstkorg och stryker hans mage. Ett litet leende sprids i Louis mungipa.

”I hear his heartbeats.” viskar han och sträcker på sig igen. ”I hear his heartbeats, Penny.”

Jag springer. Den ena foten framför den andra, jag måste hinna. Den kalla luften fryser min strupe och den slaskiga snön väter mina skor och byxben. Kileys bil står nästan längst bort på parkeringen, men jag kramar nyckeln i fickan och kastar mig in i den blekgrå bilen. Himlen ovanför mig har börjat skymma och vägen är troligen livsfarlig, men just nu finns det ingen tid till att tänka på det. Sätena är i ljust skinn och det kyler igenom mina tunna kläder. Kiley har min jacka därinne, men det finns ingen tid till att hämta den. Jag vrider om nyckeln och bilen startar. Det känns som om jag är med en actionfilm när jag sladdar ut från sjukhusets parkering, men den glädjen jag troligen skulle känt finns inte där. Harry är död, och egentligen borde jag inte köra när jag är i sådant chocktillstånd. Men jag måste till Niall, jag bara måste innan det är försent.

Kvarteret med de stora husen där Niall bor ligger närmast öde. Han var nästan nyinflyttad och det hade inte kommit så många grannar än. Gatlamporna blinkar igång när jag kommer körande och jag bromsar häftigt in framför hans uppfart. Panikslaget kastar jag mig ur bilen och rusar fram till dörren. Mina fötter är stela av kylan och jag halkar till flera gånger. Gruset som Niall sandat med tränger in i mina handflator men det finns ingen tid till att bry som om det heller. Det hänger en skylt med texten Welcome på dörren, och jag rycker bort den. Bakom den hänger Nialls extranyckel och jag trycker bestämt in den i dörren. Den lätta dörren glider upp och jag ramlar in i hallen. Det doftar svagt av trä och allt verkar mörkt. Måtte jag inte kommit försent.

Skräckslagen letar jag igenom huset utan att finna någonting. Varken Niall eller hans döttrar är där. När jag inte finner honom slår en annan tanke mig; bron. Utan att stänga ytterdörren efter mig rusar jag ut till bilen igen och backar ut från Nialls gata. I centrala London finns den, Tower Bridge. En pilgrimsfärd för varje Directioner bara för att vi åkte med en typisk Engelsk buss över den i One Thing. Men den bron är mycket mera känd för en annan sak; självmord. Men det kan ju inte fungera, att två medlemmar av One Direction omedvetet tar självmord på samma dag. Bilen accelererar mer och mer, Tower Bridge kommer allt närmare. Jag kör över bron stannar sedan bilen. I basen på det bortre tornet finns ett välkänt bårhus där kroppar samlas tills anhöriga hittas. Kvinnan i receptionen stirrar storögt på mig när jag skriker ut Nialls signalement. Hon skakar bara på huvudet och hävdar att de inte har haft ett självmord på de senaste tre månaderna. Jag blinkar åt nyheten och hon beklagar att hon inte kan hjälpa mig mer. Hon erbjuder sig att ringa polisen men jag skakar bara bedrövat på huvudet. Tillslut litar kvinnan på att jag är nykter, och låter mig gå. Allt hopp är ute, Niall måste ha gjort det.

From: Niall 11:36

I gonna take the way over Tower Bridge, can’t tell you more!

Nu är klockan 16:43, så det är gjort för länge sen. Men jag kan inte gråta, det går bara inte. Istället kravlar jag in i bilen igen och kör tillbaka till Nialls hus. Ytterdörren slår i den vaga vinden och jag går in i huset. På en krok innanför dörren hänger Nialls vårjacka, jag tar den i handen och sätter mig i den vita soffan han och Nora tillhandahar i vardagsrummet. Jag sitter och snusar på det sträva tyget stirrar på den stora canvasstavlan som sitter ovanför en byrå mitt emot mig. Den föreställer Niall och Nora i närbild. Niall viskar något i den vilt rodnandes Noras öra. Hennes blonda hår går i kontrast mot hans nästan svarta. Han hade färgat det några år efter splittringen, han ville glömma allt det förflutna. Och för att följa det beslutet måste han ändra på sitt nu, då blev det svart hårfärg och så tog han upp det gamla hål han haft i sitt öra. Ärligt talat såg han förjävlig ut ett tag, men jag kan förstå varför han gjorde det. Nu hade hålet växt igen och håret hade sin naturliga bruna nyans. Niall har alltid varit snygg, i alla fall när han ansträngt sig för att vara det. Men nu är han troligen också borta, hela min kropp skriker det.

Ett lätt klick från ytterdörren hörs, det är troligen Nora som kommit hem med småflickorna. Jag kanske borde komma på en ursäkt till varför jag sitter i hennes soffa med Nialls jacka och med tårar på kinderna. Kommer hon tro mig? Troligen inte, jag tror fortfarande inte riktigt på att Harry är död. Men det är på det sättet sorg är så mäktigt, det slår ut människor och försänker dem i ett påhittat hopp. Jag ser ner på den mörkgröna jackan och följer fibrerna med blicken. Nora närmar sig vardagsrummet och jag börjar prata med ostadig stämma.

”I’m so sorry, Nora. I tried to stop him, I really did. But it was too late, Niall’s gone. I’m so terrible sorry, I don’t know what to do so I just came here and I know where you keep your key so I-I just went in and now I don’t know what to do. Why did it go this way? Two of my best friends are gone, and I hadn’t the chance to say goodbye an-and-“

“Take it easy, Liam. I’m right here.” Den klara rösten paketerar in hela rummet. Mitt huvud rycks upp och jag ser på skepnaden som står borta vid dörren in till vardagsrummet. De blå ögonen studerar mig tveksamt och hans ena hand ligger på det svarta handtaget till en barnvagn. På en halv sekund är jag framme vid honom och trycker honom mot mig. Jag andas in hans lukt och hans bruna hår kittlar min kind. Han står stel och med armarna längst sidan, låter mig få krama honom. Jag brister i gråt och kramar hans tunna figur ännu hårdare. Det är mörkt utanför fönstret när Niall bryter sig fri och tar tag i mina axlar. Med sin stadiga stämma säger han åt mig att sätta mig medan han kokar te. Han lämnar mig och barnvagnen i vardagsrummet. Jag tar upp en av flickorna och lägger sedan ner henne på en av de mjuka fårskinnsfällarna som Nora och Niall förvarar på golvet. Gael och Neila busar lite med varandra, men mest ser de bara trötta ut.

Några minuter senare kommer han bärandes på två stora koppar med vaniljte. Det är lustigt, för han är ingen stor tedrickare. Men nu verkar han bara dricka för att jag gör det, och för att få fram den kluvna blicken man ofta får över kanten på en tekopp.

”Sorry, I thought you were dead.” mumlar jag och zippar lite på det beska teet, Niall är inte bra på att koka te heller. Men det värmer skönt i magen och lugnet kryper lite över mig, men chocken ligger fortfarande som en tunn hinna utanpå mig. Jag är så förbannat glad att Niall är vid liv, men jag vet inte hur jag ska förklara Harrys död för honom. Jag vet inte hur han, som är så känslokall, kommer reagera.

”Why did you think that?” frågar Niall oroligt och ställer ner sin kopp. ”I’m not a suicider. Nonody of us five are.” säger han övertygande. Tonläger han använder gör nästan så att jag tror honom, men innerst inne vet jag att det inte är sant. Harry ligger utom hopp på sjukhuset på grund av det Niall påstår är närmast en omöjlighet. Enligt Penelope hade han hängt sig från taklampan, något mer hade jag inte fått ur henne. Ur byxfickan tar jag fram det avlånga kuvertet med Nialls namn. Jag hade lovat Penelope att överlämna det så fort som möjligt till Niall, jag träffade honom mest av oss andra. Han tar emot kuvertet och sprättar snabbt upp det med lillfingret. Jag sätter ner koppen och sätter armbågarna på knäna. Jag låter huvudet väga i mina stora händer medan jag väntar på att Niall ska läsa det Harry skrivit med så skakiga händer. Som den mes jag är vågar jag inte se på honom. Jag vill inte se hans minspel när han inser vad som har hänt, det är för hemskt. Niall skummar igenom texten, men hans reaktion är iskall.

Han reser sig och går med papprena till köket. Jag kollar förbryllat efter honom ställer mig upp för att följa efter honom. Flickorna sover på golvet och jag aktar mig noga för att inte kliva på dem. Det stora köket luktar vakt av diskmedel och trä, och jag drar in den behagliga doften. Niall sträcker på sig och försöker nå något på en av de högsta hyllorna. Efter att ha ställt sig på tå når han det han famlat efter och får fram en liten tändare i stål. Han rispar eld på den och för lågan mot pappret. Inom några sekunder är allt som finns kvar av brevet lite glöd i diskhon. Jag slår tändaren ur Niall hand, han ser fortfarande helt oberörd ut. Det går inte in i mitt förstånd att han skulle vara känslolös. Må jag ha nämnt känslokall, men inte lös. Hans reaktion är chockerande.

”What the hell are you doing?”skriker jag argt och puttar in honom mot diskbänken. Han rör inte en min, utan rycker bara på axlarna.

”I’ve bigger problems than him.” mumlar Niall och tränger sig förbi mig.

”What can be a bigger problem than that your bestfriend laying ded in the hospital?” morrar jag.

“My bestfriend laying Swan’s Home for Psychical Problems.” säger han lågmält och vänder sig mot mig. ”Every day I visit Nora there, she’ve a chronic psychological illness that makes her forget… things.”

“Chronic Illness-what?” frågar jag förvirrat.

”She doesn’t remember me, okay!” ryter Niall till och går lite närmare mig. ”She doesn’r remember her daughters, she doesn’t remember you, she doesn’r remember anything!” Han för handen mot tinnigen. “You really need to go.”

Han pekar mot dörren och jag går sakta dit. Jag drar på mina skor och grabbar bilnyckeln. Den trygga lukten av nybyggt hus blåser iväg när jag kommer ut och Niall drar sakta igen dörren bakom mig. När bara en decimeter återstår så ser han upp på mig och öppnar munnen, som för att säga något.

Hej allihop!
Nu sitter jag här i bilen på väg in till Stockholm stad. Jag vet att ni väntar på ett nytt kapitel, men jag har vigt denna helg till min bästa vän jag inte träffat sedan sommaren. Så jag vill gärna ha lite egentid med henne.

Jag för alla kommentarer, ni har gett så mycket nöje och inspiration medan jag skriver. Tack till er alla!

Nästa kapitel kommer fortast möjligt. Då ska ni kanske få veta vad som hänt med Niall, om det nu hänt något över huvud taget

Kram på er!
Cim

Detta har hänt:

Orden är så flitigt ditskrivna. Det mörkblå bläcket har flutit ut lite på sina ställen och lämnar märken om att Harry faktiskt gråtit när han skrivit breven. Men han ligger troligen utom alla räckhåll nu. Död för mig, och resten av världen. Varje ord får mig att må dåligt, men ändå fyllas av en bekräftelse om hur mycket han älskat mig. Kanske börjar jag vagt förstå det han varit medveten om hela tiden; kanske är vi gjorda för varandra!? 

Ingenting får vara sant. Min bästa vän kan inte vara död. Han ska finnas med mig, det är vi föralltid. Min kind är blöt av alla tårar och jag försöker hantera situationen. Eleanor som försöker lugna mig skakar hejdlöst och jag hör hur små, sorgsna läten lämnar hennes strupe. Jag skulle kunna hålla in allt, men jag vill inte. Jag skiter i om någon tar bilder eller tror att jag är ett litet barn, jag vill skrika över det Harry skrivit och det han gjort. Han kan liksom inte vara borta, det finns inte i min värld. Sorgen knockar mig och jag reser mig hastigt. Blodtrycket ringlar sig upp och ner, och jag känner mig beredd att svimma. Men min kropp blir stabil och jag börjar skrika, det här får inte hända. Eleanor försöker dra ner mig i stolen igen, men hennes smala armar orkar inte hålla mig tillbaka. Liam reser sig från soffan bredvid och låser mina armar mot min kropp. Jag sparkar honom och skriker, men han bara håller fast mig. Mina muskler börjar ge vika och vi sätter oss bredvid varandra. Jag försvinner i hans famn och fortsätter att gråta. Liam hulkar han också, två vuxna män som sitter och håller om varandra för att inte förtvina.

Jag ser på de två männen. Deras kärlek till varandra är så speciell, en vänskap omåttligt stark. De är så pass trygga att de kan gråta såhär öppet. Eleanor sitter framåtlutad och tårarna kraschar ner i golvet under henne.

”Where’s Harry?” skriker en ung flicka. Jag rusar upp och möter upp Lux. Jag tar henne i famnen och ser till att hon lugnar ner sig. Försöker få henne att förstå att hoppet redan är ute, Harrys hjärta hade stannat i ambulansen på väg till sjukhuset. Läkarna hade aldrig sagt det, men jag anade det på deras miner. Vi bildar som en gråtring där vi bara sitter och låter tårarna falla, vi säger inte mycket men alla förstår ändå. Sorgen är så oerhört stor, förlusten är så stor. Harry är borta föralltid. Kiley erbjuder sig att köpa kaffe till alla, och vi förflyttar oss till sjukhusets café. De torra bullarna smular på kläderna och fingrarna blir fettiga. Men ingen orkar bry sig, ingen orkar bry sig om något längre. Harry är borta. Harry är borta. Harry är borta.

”Mr. Tomlinson, Ms. Evans?” En lång man står plötsligt bredvid oss. Alla vänder huvudena mot honom, men han verkar ha förstått vilka vi är. ”Come with me, please.” säger han sakligt och gör en gest bortåt receptionen. Förlamade av sorg reser jag mig, tätt följd av Louis. Jag tar tag i hans arm, som för att stötta oss båda. Det är konstigt hur tätt sorg kan föra människor. Tekniskt sätt har jag bara träffat Louis två gånger, men nu går vi ändå här tillsammans. Den långa läkaren presenterar sig som Dr. Malou och han går korrekt igenom Harrys journaler. Han försöker även småprata lite, men jag och Louis svarar bara enstavigt.

”You can go and see him if you want to.” säger Dr. Malou och Louis stönar högt. Jag förstår honom, hade han släpat med oss hit bara för att hälsa på ett lik? Det finns så många sjuka människor i den här världen, men jag antar att det kanske hjälper mot sorgen. På något sätt…

Vi blir visade till rum 860, ett rum långt ifrån caféet och vår trygghet.

”He’ll not be awake, and you need to be calm.” säger Dr. Malou och lägger handen på handtaget. Jag och Louis hajar till samtidigt och ser på doktorn. Louis rycker i hans arm och stirrar honom i ansiktet. Louis läppar formar ljudlösa ord och jag känner en inre glädje översvämma mig.

”Is he… alive?” frågar Louis chockat och läkaren ser förbryllat på oss. Men sen förändras hans uttryck till den korrekta masken igen.

”Yeah. Mr. Styles is alive but very weak. We needed to use AED, but he’s stabile now.” Jag drabbas av en otrolig lättnad. Det omöjliga hade hänt, Harry levde. Hans hjärta ville fortsätta pumpa ut blod i hans kropp, det ville fortsätta leva. Läkaren öppnar dörren till rum 860, både jag och Louis håller andan. Alla lampor är påslagna och en sköterska står och krafsar lite i en journal samtidigt som hon tappar lite blod ur Harrys armveck. Jag och Louis går närmare, och sköterskan får syn på oss. Hon avslutar blodprovet och försvinner från rummet. Louis drar till sig sin arm och rusar fram till Harry. Han gräver ner näsan i Harrys bröstkorg och stryker hans mage. Ett litet leende sprids i Louis mungipa.

”I hear his heartbeats.” viskar han och sträcker på sig igen. ”I hear his heartbeats, Penny.”

I min ena hand kramar jag en kopp, den andra handen kramar Liams hand. En del äldre par stirrar på oss, homofober som alla andra verkar det som. Jag förstår inte varför en kille inte får älska en kille, det ska vara så svårt att förstå. Bara för att reta dem lite ger jag Liam en mjuk, tröstande kyss. Det äldre paret skyndar vidare, och jag ler lite i mungipan. Liam är mitt allt, och jag tänker inte låta någon ändra på det. Det river i mig att se honom såhär trasig. Alla omständigheter får mig att förstå hur mycket dessa fem män faktiskt älskar varandra, speciellt när Liam i detalj berättat vad Harry gjort mot honom, men fortfarande förlåter honom. Liam ser upp på mig, hans hazelbruna ögon ser en stund på mig innan han torkar av den fuktiga ytan på dem.

”Niall?” frågar Liam frånvarande. Det ser ut som om ett minne tänts i hans inre, ett ganska illavarslande minne.

”I don’t know, he doesn’t answer his phone.” Liam blir vit i ansiktet och reser sig hastigt. Hans hand glider ur min och han börjar springa mot utgången. Jag hinner inte ens reagera, men eftersom han inte ropar på mig vågar jag inte följa efter. ”Liam?” ropar jag efter honom.

Detta har hänt:

Långsamt drar jag åt snaran lite, men inte så att den skaver. Min skinnbeklädda sko gör så att stolen vacklar till lite under mig. Jag återfår balansen och drar efter andan, för en sekund tvekar jag. Borde jag göra det? Stolen vacklar igen, och jag förstår att det hela är menat.

”I love you, I love you all so much.” mumlar jag tyst innan stolen välter och jag tappar fotfästet. 

---

 

~

De tunna gardinerna in till sjukrummen är fördragna. Det tjuter från en maskin i närheten och den bekanta lukten av sjukhus förföljer mig. Det var så osäkert om han skulle klara sig, speciellt när hans unga kropp redan är trött efter alla andra droger. Enligt läkarna är hela han bara trött på att leva, kroppen orkar liksom inte med längre. Läkarna sa också att jag hittat honom i sista stund, några fler minuter och han skulle varit borta. Händelsen hade varit så stark, som ett uppvaknande. Var det bara en slump att jag hittat honom hängande från taket? Eller var det ödet som fört mig dit vid rätt tidpunkt? Sådana frågor kan nog ingen svara på, det bara händer.

Ett par snabba steg rusar genom korridoren. Jag vänder mig mot dem och ser de skräckslagna ögonen. Liams läppar formar vulgära ord, och jag kan inte känna igenom honom som person. Deras fans såg honom som den gulliga, söta pojken som alltid fanns där och var lugn bland dem andra. Även jag hade trott det, så jag är fullkomligt chockad över sättet han kommer rusande genom korridoren på. Kiley kommer tätt efter. Liam tar tag i mina axlar.

”What happened?” skriker han okontrollerat. Han ruskar om mig som en trasdocka och skriker på mig igen. Kiley tar i sin tur tag i hans axlar och drar honom bort från mig. Liam ser helt förstörd ut, jag kan inte förstå vad alla dessa känslor kommer ifrån. Liam is the sensible one, så hade dem sagt. Någonstans hade de haft rätt, men som ett fan hade man inte tänkt på det på detta sätt. Jag sväljer och försöker komma på ett kontrollerat svar, men orden ramlar bara sönder inuti mig.

”I do-don’t know.” mumlar jag och för fingrarna mot hårfästet. Ingenting hör ihop. Harry kan ligga och dö just nu, han kanske redan är död. Jag vet inte vad jag ska göra, allting hade bara skett så snabbt. Han hade hängt där, blå i ansiktet och med ögonen slutna. Världen hade känts så tom och hjälplös. I ren panik hade jag hämtat en kökskniv och skärt av repet, sen hade allt hänt i en dimma.

Kiley ser trots omständigheterna lugn ut och han kramar Liam bakifrån, och viskar att allt kommer bli okej. De två passar verkligen ihop, Kileys sköra röst lugnar Liam som ser upp på mig.

”Sorry, Ms. Evans. I’m just so scared right now.” Jag lägger en hand på hans axel.

”I know you are.” viskar jag. "And call me Penny."

“Louis is on his way.” meddelar Kiley och försöker bryta isen lite.

Han har rätt, för tre minuter senare kommer Louis och Eleanor springande genom korridoren. Vi tar emot dem. Louis berättar att han har eftersänt Lou och hennes familj också. Jag nickar, jag känner inte dem så bra än. Men Lou är väldigt tillmötesgående och vi hade kommit bra överrens. Vi sätter oss allihop i väntrummet för att invänta en doktor som ska lämna en nyhet. I Louis ögon brinner en frustration utom denna värld, han ser så otroligt hjälplös ut och skinnet spänns hårdare om käkbenen. 

Paketet jag har innanför rocken trycker mot mina revben och jag tar fram det. Jag hade sett det mitt i kaoset och ryckt det med mig. Det ser ut som en stor hög med brev, så jag knyter upp det tunna snöret som håller ihop allt. Det är tolv handskrivna brev, alla markerade med ett namn. Långsamt drar jag fram det första, men sorterar bort det. Jag knackar på Louis axel och ger honom det andra brevet. Han rynkar på pannan men öppnar det. Liam får sitt brev och sen längst ner hittar jag ett med mitt namn skrivet. Jag kastar en snabb blick på de andra, Louis sitter med tårarna rinnande nedför kinderna. Eleanor håller om honom och försöker lugna hans häftiga vibbrationer. Liam sitter bara och skakar på huvudet. Deras reaktioner får mig att bli skrämd över innehållet i brevet. Vad har han hittat på nu? 

”Penelope, om jag inte skulle gråta som ett barn just nu skulle detta förmodligen bli bättre. Det här brevet är det sista jag skriver, så jag hoppas verkligen du kommer läsa det. Än har jag ingen anledning till varför jag lämnade dig, och jag kommer kanske aldrig ha någon. Men jag är en patetisk människa, jag vet att du tycker det. Lova att se till Haylee, se till att hon når alla sina drömmar. Jag älskar dig så mycket, och jag kommer sakna vår tid tillsammans. Trots det är jag glad att vi fick det här halvåret någorlunda nära varandra, du har fått mig att inse vad äkta kärlek är. Det är den kärlek du ger din familj, och jag har två. Men mina minnen kommer följa med mig. Kommer du minnas mig? Kommer du minnas mig för det vackra, eller det fula? Alla gånger jag svikit dig, men till sist kommit tillbaka. Nu sviker jag dig igen, förlåt mig. Du är så vacker, och jag kommer sakna dig.”

Orden är så flitigt ditskrivna. Det mörkblå bläcket har flutit ut lite på sina ställen och lämnar märken om att Harry faktiskt gråtit när han skrivit breven. Men han ligger troligen utom alla räckhåll nu. Död för mig, och resten av världen. Varje ord får mig att må dåligt, men ändå fyllas av en bekräftelse om hur mycket han älskat mig. Kanske börjar jag vagt förstå det han varit medveten om hela tiden; kanske är vi gjorda för varandra!? 

Detta har hänt:

”Dear God, thank you for everything. You got my full respect and I’ll always serve you. But right now I am afraid of life. Nora do not love me, and I need to take care of my babygirls all by myself. I love them all very much; just want you to know that. Anyway, please give me the power to carry this. Give me the power to hide this from the world,” jag tar ett andetag till och biter mig hårt i läppen. “Give me the power to stay on this earth.” 

Repet är perfekt knutet. Framför mig har jag en lista på människor jag bryr mig om, och då menar jag personer jag verkligen bryr mig om. Personer jag inte skulle kunna leva utan, som jag skulle dö för.

Sen tar min lista slut, jag skulle inte offra mig för någon annan än dem på listan. Det är mina änglar på Jorden. Långsamt tar jag upp en penna och börjar skriva ett brev för varje person på listan.

”Kära Opal, jag hoppas att din mamma hjälper dig läsa det här. Eller att du får det när du har lärt dig att läsa. Jag älskar dig väldigt mycket, och du är mitt allt. Du är den bästa dotter jag någonsin skulle kunna få, och allting faller på plats när jag är med dig. Jag är ledsen att jag inte varit den bästa förebilden, eller pappan, men jag har verkligen försökt och jag hoppas att du förlåter mig när du blir lite äldre. Jag älskar dig så obeskrivligt mycket, pappa älskar dig.”

”Louis, du var den person jag litade fullt ut på hela livet. Jag är ledsen för att jag lämnade dig, jag ville inte att du skulle se mig som det vrak jag var. Allt var för att jag insåg mina svagheter, och du är inte värd att skada. Jag ser hur mycket du älskar Eleanor, och jag hoppas du fortsätter att älska henne. Hon är perfekt för dig. Du har inte gjort någonting för att jag ska bli den dåliga person jag är, du har lyst upp min värld som ingen annan och jag önskar dig all lycka. Jag dödar dig om Tommie inte blir lika snygg som du, haha. Du är min bästa vän, och jag kommer vänta på dig tills Jordens sista ljus släcks.”

”Jag vet att du inte älskar mig längre Lena, men jag älskar dig. Du är en fantastisk kvinna och jag skulle inte levt till idag om det inte vore för dig. Ingenting är ditt fel, jag har dig bara att tacka. Du hjälpte mig skapa den mest fantastiska flickan på Jorden, och jag vet att du är värd någon bättre än mig. Ta hand om dig x.”

”Du är en fantastisk person, Niall. Du har gått igenom så mycket, och inte förrän nu har jag insett hur mycket du offrat för oss andra. Du bär ett tungt ansvar, och jag avgudar dig för att du lyckas hålla ut på det sättet du gör. Förlåt för mitt beteende, jag älskar dig oavsett. Du kommer alltid ha en brinnande plats i mitt hjärta, sluta aldrig vara du! Och snälla, ta hand om dem andra, se till att de inte gråter bort timmarna.”

”Zayn, jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Du är en så speciell person i dig själv, och jag har haft så mycket roligt med dig. Du har varit en perfekt storebror, och jag kommer alltid tycka du är cool. Jag älskar dig.”

”Okej Liam, jag är ledsen för att jag gav dig den där blåtiran och det jag gjorde med Dani. Det var dumt gjort, någon annan anledning har jag inte. Jag må ha sagt att jag hatar dig, men det gör jag verkligen inte. Du är en så förbannat fin människa och jag kommer aldrig glömma den tid jag delat med dig.”

”Hej mamma, jag är verkligen ledsen att du ska behöva läsa det här. Men det är inte mer än rätt att du får veta hur jag tänker. Jag kan inte stanna, det är väll det enda jag tänker. Jag älskar dig så, så mycket. Du har alltid varit min största förebild, du formade mig till den jag är. Du gav mig möjligheter och trodde på mig in i det sista, och jag har alltid trott på dig. Du har varit min gud, och världens bästa mamma. Jag kommer sakna dig och Robin, men oroa dig inte. Nu behöver du inte torka upp efter mig något mer, haha. Hejdå, min ängel. Du är allt!”

”Ice-Gem, det var så jag kallade dig. Du finns med mig, i form av en tatuering. Jag skulle aldrig kunna drömt om en bättre storasyster. Du har skällt ut mig, och fått mig att uppföra mig ibland. Du lärde mig läsa och du är bara bäst. Jag älskar dig mer för varje dag som går, men just nu ligger min kärlek till dig på topp. Ta hand om mamma, jag älskar dig!”

”Lux, jag har följt din utveckling från 0 till 16, det är helt sjukt. Du är en underbar ung kvinna som har så mycket framför dig. Dock måste du färga håret snart, utväxten börjar hänga lite väl, haha. Jag hoppas jag varit mitt bästa jag nära dig, och att du har kunnat se mig som den förebild jag velat vara. Kram x.”

”Hur är det med dig, sweetie? Du har lärt mig så mycket, Lou. Jag hoppas du för över dina kunskaper på Lux, hon är redan så duktig. Hälsa Tom också, han får tyvärr inget brev. Du är en extraordinär person, sluta aldrig glänsa.”                        

”Jag kommer inte få lära känna dig mer än såhär, Haylee. Du är en underbar kvinna som kommer bli något stort. Håll kvar vid Johannes, han är trevlig. Förlåt för att jag missade hela ditt liv, men den delen jag var med på var de bästa månaderna i mitt liv. Du kommer alltid vara min dotter, kom ihåg det. Pappa älskar dig.”

”Penelope, om jag inte skulle gråta som ett barn just nu skulle detta förmodligen bli bättre. Det här brevet är det sista jag skriver, så jag hoppas verkligen du kommer läsa det. Än har jag ingen anledning till varför jag lämnade dig, och jag kommer kanske aldrig ha någon. Men jag är en patetisk människa, jag vet att du tycker det. Lova att se till Haylee, se till att hon når alla sina drömmar. Jag älskar dig så mycket, och jag kommer sakna vår tid tillsammans. Trots det är jag glad att vi fick det här halvåret någorlunda nära varandra, du har fått mig att inse vad äkta kärlek är. Det är den kärlek du ger din familj, och jag har två. Men mina minnen kommer följa med mig. Kommer du minnas mig? Kommer du minnas mig för det vackra, eller det fula? Alla gånger jag svikit dig, men till sist kommit tillbaka. Nu sviker jag dig igen, förlåt mig. Du är så vacker, och jag kommer sakna dig.”

Jag undertecknar alla brev med mitt namn, ingen autograf. Bara stilrena bokstäver som inte skulle gå att sälja eller känna igen för utomstående. Bara de som verkligen kände mig ska kunna känna något gentemot breven, bara de personer som jag älskar. Jag binder ihop breven och sluter dem i varsitt kuvert. Högen lägger jag sedan bredvid mig i soffan. Långsamt sjunker jag ner mot det skabbiga tyget och andas in doften av trygghet. Jag tänker på alla gånger jag suttit här med killarna och turnerat i FIFA. Det var på blodigt allvar, det här är mer av ett skämt. Det tunna repet hänger från den krok vardagsrumslampan brukar hänga i egentligen. Tur nog har jag högt i tak och det hela kommer bli mycket enklare. Det är en rejäl krok, alldeles lagom. Det lilla repet kommer hjälpa mig ut på mitt livs längsta resa, den varje människa tillslut längtar efter. Jag ska dit då. Bestämt torkar jag bort de tårar som fuktat min kind. Men nya tårar kommer, det är som om kroppen måste spy ut sig allt innan den kan gå vidare. Jag gråter tills tårarna tar slut, och tystnaden omger mig igen. Det är bara jag, och ett par rosslande andetag. Ingen kan rädda mig nu. Bara jag kan rädda mig, men jag är redan förlorad. Värdelös och oönskad, det hade jag sett i Louis blick.

Jag lyfter fram en av de enkla köksstolarna och kliver upp på den. Jag rättar till flugan och drar handen en sista gång genom håret. Snaran ligger som ett vackert halsband om min hals. Jag har längtat så länge efter det här. Den rosa lilla nejlikan sitter i kavajslaget, och de rosa kronbladen matchar upp mina läppar som är torra av spänningen. Långsamt drar jag åt snaran lite, men inte så att den skaver. Min skinnbeklädda sko gör så att stolen vacklar till lite under mig. Jag återfår balansen och drar efter andan, för en sekund tvekar jag. Borde jag göra det? Stolen vacklar igen, och jag förstår att det hela är menat.

”I love you, I love you all so much.” mumlar jag tyst innan stolen välter och jag tappar fotfästet. 

Detta har hänt:

”Are you okay, Louis?” frågar Perrie och ser på mig. Le, Louis. Jag pressar fram ett leende mot henne.

”Yeah, I’m, okay.” harklar jag mig lite. ”Wow, that’s amazing.” säger jag och kramar om henne igen. ”I’m so happy for both of you.” Zayn ler och sätter sig igen. De ser så lyckliga ut, och egentligen skulle jag också kunna vara så lycklig. Men hur en enda födelsedagshälsning och en kyss kunde förändra allt.

Solen steker från klarblå himmel och asfalten dallrar av värmen. Jag drar på mig en keps och Perrie har på sig den största solhatten hon kunnat hitta i England. Vi blir eskorterade mot en av bakgångarna och får vårt bagage rakt i händerna. Musigt smiter vi förbi en hop vakter och hoppar in i en framkörd bil. Ömt håller vi om varandra hela vägen till hotellet där vi sedan checkar in.

Natten blir orolig, och pirrig. Det var längesen jag kände den här spänningen inför något. Det sjuka är att vi för 24 timmar sedan satt och åt julmiddag hemma hos Harry, och nu ligger vi under ett myggnät i Ecuador på andra sidan Jorden. Men jag är inte imponerad av det egentligen, jag har haft den känslan många gånger förut. Men nu ska jag liksom bli pappa på kuppen. Det går utanför mitt förstånd, min i princip högsta önskan ska gå i uppfyllelse.

~

Jag kramar Perries hand och lägger huvudet på hennes axel. Den äldre mannen knäpper av ett kort av oss och lämnar sedan tillbaka kameran med ett brett leende. Vi tackar och ger honom några mynt som tack, stackarn såg hungrig ut. Nöjt går vi vidare på den breda trottoaren. Det sitter barn i trappuppgångarna och stirrar tomt på oss. Jag sväljer och försöker övervinna impulsen att ta med alla hem och ge dem ett bad. Perrie drar mig vidare och snart står vi framför den stora porten. Några spanska ord står ristade på en stor skylt, och vi ringer på. Snabbt blir vi insläppta och förda till ett litet rum. En mullig kvinna ser på var och en av oss, vi fyller i några papper och blir utfrågade om alla vanor vi har hemma. Kvinnans engelska bryter på grov spanska, och hela blandningen av våra tre olika engelskor låter lustig. Jag har en arabisk brytning, hon en spansk och Perrie är klockrent engelsk. Kvinnan som hur som helst heter Paulina för med oss till ett stort lekrum. Några barn ligger i dem utspridda sängarna medan ett par äldre leker på golvet. Kvinnan ropar till sig en liten pojke som vingligt knatar emot oss. Perrie sätter sig på huk och ser på den blyga lilla pojken som generat snuddar hennes utsträckta hand.

”Be nice, Isaias.” säger kvinnan strängt och pojken ser storögt på henne.

”Hola.” säger han rödkindad och jag ler brett.

”Hola, Isaias.” säger jag och Perrie i korus. Pojken vinkar lite med sin fria hand.

Det går inte att beskriva känslan. Om två veckor är han min son!

Jag bäddar ut det vita lakanet i den breda sängen. Rummet luktar svagt av vanilj och jag ser ut på den snötäckta parken utanför. Nora står med sin morgonrock och stirrar på mig från andra sidan rummet. Jag fluffar upp den rena kudden och lägger den som en sista touch på sängen. Nora står fortfarande bara och ser på mig.

”Look, what a nice room you got.” säger jag mjukt, men hon stirrar bara helt tomt på mig. Hon vet inte vem jag är, det skrämmer mig. Hon vet bara att jag försöker hjälpa henne, och att vi på något sätt har en relation till varandra. I hennes ögon kan jag vara hennes son, pappa eller bror. Det är ingen självklarhet att jag är hennes man, trots att det borde vara det. Hon rör sig mot sängen, och sätter sig långsamt på den. Det vita tyget buktar sig efter hennes figur och jag ler lite i mungipan. Hennes blick rycks till mig och ögonen är kalla.

”Go.” beordrar hon tyst och trycker sin upplaga av Nikko mot bröstet. Nikko är alla barns favoritserie. Kalle Anka och Modisty Blaise är slut för länge sedan. Jag suckar och går mot dörren.

”They’ll check on you later. Just call if you want something.” uppmanar jag henne och drar sedan igen dörren efter mig. Varje steg gör så att mitt hjärta blir tyngre, allt håller på att krascha igen. Mitt liv var för perfekt, Gud vill hämnas på allt det goda som hänt mig. Det var för bra för att vara sant.

~

Natten är kall, mitt rum är kallt. Jag sjunker ner på knä vid min säng och placerar armbågarna på det mjuka överkastet.

”Dear God, thank you for everything. You got my full respect and I’ll always serve you. But right now I am afraid of life. Nora do not love me, and I need to take care of my babygirls all by myself. I love them all very much; just want you to know that. Anyway, please give me the power to carry this. Give me the power to hide this from the world,” jag tar ett andetag till och biter mig hårt i läppen. “Give me the power to stay on this earth.” 

Tack alla som svarade på undersökningarna! 

Resultat:

Hur skruvat får det bli?

64% Vrid på, skruva allt som du vill!

31% Tänk reality!

5% Du är redan överdriven!

Mer av..?

HENNY OCH HARLEEPE (lol)

Hur många kapitel?

∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞ haha

15 kommentarer till nästa!

Dagens: 

Detta har hänt:

“Give me a change, please Lou-“ innan han pratat klart får jag nästa överraskning. Han slänger sig mot mig och griper tag i mina kinder. Hans stora händer lägger sig om mitt bakhuvud och han tvingar våra munnar ihop. Chockat står jag som paralyserad med hans tunga i min mun. Efter en stund släpper han och ser nära på mig. ”Please forgive me, like you did last time.” mumlar Harry, torkar sig om läpparna och lämnar mig ensam i garderoben.

Världen känns som en stor, okänslig dimma. Mina fingrar nuddar mina läppar och jag snubblar in i väggen bakom. En av Harrys vinterkappor tar emot mig och jag borrar in näsan i den. Lukten av trygghet kastar sig över mig, får mig att minnas allt. Åren då jag och Harry dubbelspelat bort från vår relation. Det var hans fel, jag var precis beredd att ta steget över kanten och gå ut med allt. Men då började han och Liam bråka, vilket ledde till den stora kraschen. Jag såg honom inte på flera år, jag ville ringa men jag var rädd för att han var arg på mig. Trots att jag stått på Harrys sida hela tiden var det någonting som gjort att han stuckit, och därefter drogat ner sig själv. Jag kunde inte kontrollera det som hände runt honom, kunde inte hålla samma fart som han. Men innerst inne hade jag gillat Eleanor också, jag placerades väll inom kategorin bisexuell. Någon hade en gång sagt att termen bisexuell bara var till för att homosexuella personer ska kunna spela cool och oskyldig inför sina vänner. Är man gay, så är man gay eller tvärt om. Men jag kan inte tänka som den någon, jag är jag och jag är bisexuell. Men jag har aldrig gått ut, jag är hetero för världen.

Kyssen hade kommit som en total chock, jag vet inte vad som flugit i honom. Ena sekunden hade han brunnit av hat, den andra hade hans läppar nuddat mina och hans tunga hade lekt i min mun, nu var han bara borta. Det mystiska är att han inte verkar ha sett det genant, det kom liksom naturligt för honom. Jag däremot är illa påverkad. Medan vi dubbelspelat hade Eleanor varit med på hela grejen, men nu var jag faktiskt… otrogen mot henne. Egentligen vill jag bara gå tillbaka ut och sätta mig ner, ge henne en lång kärleksfull blick och sen förklara hur mycket jag älskar henne. För jag älskar Eleanor, hon är en helt fantastisk människa, och bäst av allt; hon är min. Bara min och ingen annans, den mest underbara kvinnan som någonsin kommer vandra på Jorden. Och Harry, vad är han? Han är bara en egoistisk snubbe utan större tankar på sin omgivning. Han har knappt slängt en blick på någon under hela kvällen, bara stirrat utryckslöst framför sig.

Men jag måste gå tillbaka ut dit, vare sig jag vill eller inte. Jag måste stå ut med blickarna och försöka att slappna av i ansiktet. Inte spänna eller suga på läpparna, inte dra upp axlarna eller ha en flyktig blick. Nej, jag måste gå in med högt huvud och stolthet. Hysa kärlek mot min familj, det viktigaste just nu och skita i Harry. Han är ute ur mitt liv, out. Ett djupt andetag senare slår jag upp garderobsdörren och går ut i hallen. Varje steg är en checkpunkt i andning och hållning, se perfekt ut. Le.

”There you are!” Zayns röst ekar emot mig. Allting händer som utanför en bubbla, min bubbla. Jag ler lite med mungipan och undviker skicka iväg en blick mot Harry. Alla ser på mig, förutom Harry. Han sitter framåtböjd över sin assiett och verkar tugga på en brödkant eller liknande. Zayn reser sig med sitt glas i handen. Han gör en svepande rörelse över bordet och vätskan i det tunna glaset håller på att skvätta ut. Men Zayn håller kvar kontrollen över glaset och drar det intill sig igen. Han ger mig en blick, men ser sedan i tur och ordning på alla. ”Tomorrow, Perrie and I gonna take a flight to Latina Amerika.” börjar han. Bete dig normalt, Louis.

”Oh, wow! Why?” frågar jag artigt och glider ner på min stol bredvid Perrie igen. Zayn ger Perrie en kärleksladdad blick och jag förstår vad som är på gång att hända.

”We gonna be parents!” utropar Perrie och avbryter Zayns tal. Hon har blanka ögon, men troligen vägrar hon att gråta. Zayn höjer sitt glas och utbringar en skål för Ecuador. Jag ser på Perrie och ger henne en kram, men över hennes axel slänger jag en blick på Harry. Han sitter fortfarande med sin brödkant och verkar vara totalt ointresserad av vad Zayn just sagt. Han kanske redan visste om det?

”Are you okay, Louis?” frågar Perrie och ser på mig. Le, Louis. Jag pressar fram ett leende mot henne.

”Yeah, I’m, okay.” harklar jag mig lite. ”Wow, that’s amazing.” säger jag och kramar om henne igen. ”I’m so happy for both of you.” Zayn ler och sätter sig igen. De ser så lyckliga ut, och egentligen skulle jag också kunna vara så lycklig. Men hur en enda födelsedagshälsning och en kyss kunde förändra allt.

Harry raserar verkligen allt just nu. Först så tänker han på att ringa sin gamla flickvän han inte träffat på sjutton år. Först där undrar jag hur man tänker som människa? Det fanns ju troligen en anledning till att lämna henne. Men så var det väll med mig också, lämnad åt mitt eget öde. Missförstå mig inte, jag älskar mitt öde. Men ibland jag inte förstå varför, varför han släppte allt. Vi hade planerat vårt liv, men sen så lösgjordes det bara. Nu ska jag inte tycka synd om mig själv mer, jag har det bra. Harrys dotter, hon Haylee, kunde nog ha mer och oroa sig för. Troligen är hon hög av förundran över att äntligen ha en pappa, en världskänd pappa till och med. Tyvärr vet hon inte hur Harry är, han är liksom väldigt indraget utdragen. Indragen eftersom han är väldigt osäker på vem han är och vad han faktiskt håller på med, utdragen då han är överallt och petar, ungefär som ett litet klåfingrigt barn i en leksaksaffär. Och hans gamla flickvän, Penelope, vad ska hon tänka om allt det här? I princip har hon blivit påtvingad en pojkvän som hon kanske inte ens gillar. God, jag måste sluta tänka på andras liv och försöka koncentrera mig på mitt egna kyssta liv.

Jag avskyr att Harry tar sig friheter. Jag älskar hans lockiga hår och gröna ögon. Jag hatar att han lämnade mig. Jag älskar att han lät mig vinna Eleanor. Jag hatar att han gav mig hopp. Jag älskar att han inte drog något över en genant gräns.

”Where’s Niall and Louis?” frågar han stilla över tumultet.

”Louis will be coming, with family. But I’ve no idea about Niall-“

“He’s in the hospital.” Plötsligt står Zayn bredvid oss.

”Wait, what?” frågar jag.

”Yeah, something’s up with Nora.”

“Oh, do you know what or-?”

“Nah, he didn’t tell me.”

”Hi.” De två bokstäverna ringer i luften. Allas blickar dras till mig i dörröppningen. Jag, som brukar gilla uppmärksamhet, vantrivs. Kan de inte bara sluta kolla? Men jag håller huvudet högt, ger Tommie en kram och nickar mot alla i lägenheten. Harry ger jag bara en lång blick innan jag vänligt hälsar på Kiley. För varje steg Harry tar åt mitt håll, förflyttar jag mig ett bortåt. Hela han stinker av skuld, jag hade aldrig trott något sådan om honom. Han ser frågande på mig, söker efter vad han gjort för fel, men jag ger honom bara kalla handen och försöker intressera mig i pepparkakorna och granen istället. Tommie visar en stor pepparkakshäst han gjort, jag berömmer den glaserade manen och jag ser hur Harry ger mig långa blickar bortifrån knäckkastrullen. Misstämningen växer, men jag brer på mitt bredaste leende och får alla att bli på bra humör igen. Det är min superkraft, få alla i min närhet att känna sig goda till mods och sedda. Men inuti skvalpar det nästan över, jag vill inte dela allas julglädje.

I flera timmar undviker jag Harry, och Kiley och Perrie hamnar emellan oss till bords. Inga ord yttras med honom, i alla fall inga ord som betyder något. Vem som helst kanske skulle tycka att det är töntigt, men alla de grattis jag fått av Harry genom åren har varit speciella. Sjutton grattis har jag fått, sjutton stycken. Han skickar alltid en novell om vår vänskap på morgonen den 24 december. Nu hade det varit blankt i inkorgen. 13:47 hade det inte kommit något alls. Det var som om, som om jag inte betydde lika mycket bland alla hans problem längre.

19:12 ursäktar jag mig från matbordet och reser mig upp. Långsamt strosar jag ut i hallen och svänger in i Harrys walk-in-closet där han förvarar alla sina egna och gästers jackor. Smidigt börjar jag rota i min jackficka efter plånboken, men plötsligt känner jag en stöt i ryggen. Ett par starka händer vrider upp min bröstkorg mot sig, och trycker min rygg mot garderobens bortre del. Dörren är stängd bakom oss.

”Just say it!” ryter Harry och jag ser hur hans gröna ögon blixtrar i ljuset från den matta lampan. Jag håller upp händerna i försvar och knuffar honom bort från mig. Han återhämtar sig från knuffen och skjuter in mig i väggen igen.

”What?” frågar jag argt.

”You haven’t talked to me today, why are you mad?”

“Do you remember yesterday, or were you high or something?”

“Don’t call me that!”

“Niall told me about the drugs you took after-“

“After what exactly, Louis?”

“I wasn’t finished!”

“Continue then!”

“After you and that woman had sex!” skriker jag i hopp o matt alla kläder ska dämpa utropen.

”Her name is Penelope!”

”I don’t care!”

”Why are you even here, Louis?”

“Zayn invited me.”

“But why are you so mad then?”

“It’s Christmas today, Harry.”

“Yeah, so?” frågar han surt. Jag känner hur mina axlar sjunker och jag ruskar lite på huvudet.

”You must be kidding me…”

“What?”

”This is ubelievieble, you are unbelieveble!”

”Why can’t you just tell me what’s wrong?”

”You should know what’s wrong!”

“But I don’t!”

”Harry!” Sen ser jag hur hans mun formar ett O, och sedan hur paniken börjar lysa i hans ögon. Innan jag vet ordet av det har han omfamnat mig och han kramar mig hårt.

”Sorry, bro.”

”Eh, you don’t even care.” fnyser jag och drar mig bort från honom.

”I do really care.”

”Yeah, and ‘really’ is the new way to spell ‘bullshit’.”

Detta har hänt:

Tårarna rinner ner över mina kinder och blodsmaken sprider sig i munnen. Långsamt glider jag ner mot väggen och stirrar likgiltigt framför mig. Hur kunde det här hända? Varför just jag och min prinsessa? Orden doktorn sagt ringer i mitt huvud:

Psykologisk anstalt för rehabilitering mot kronisk aggressionsjukdom.

Den tunga lådan glider ur bilen och ner i min famn. Mamma frågar om jag har den, och jag skriker ett ärligt ”Yes” tillbaka. Det sticker ut girlanger av glitter ur lådan, och det skramlar lite av opaketerade julgranskulor. Mamma har redan hunnit upp för den lilla trappan, och håller nu upp porten för mig. Jag skyndar efter och vi lastar in allt i den trånga hissen. Jag är ärligt talat lite förvånad över miljön, det kan omöjligt bo en superkändis här. Men Penelope insisterar och trycker upp oss till våning fem. Det står inget namn på dörren, men hon är säker på att det är rätt. Vi knackar på och några sekunder senare kommer det någon och öppnar. Harry ser förvirrat på oss, han har ett par ljusa jeans på sig, och ett linne. Vi skuffar in oss i hans lägenhet, vaksamt bevakade av hans gröna ögon. Tveksamt ger han oss varsin kram, och springer sedan för att öppna dörren igen. Nya knackningar hörs och hans ansiktsuttryck är obetalbart när han öppnar dörren. Liam, Kiley, Lux, Tom, Lou, Perrie och Zayn tränger sig förbi honom. Vid Liams hand hänger en mörkhårig, lockig liten flicka och Perrie släpar på en barnvagn. Harry pekar förvirrat på barnvagnen. Perrie lägger ett finger för munnen, men förklarar sedan att det är Nialls döttrar. Varför förstår inte Harry, men han frågar inte heller.

Jag lyfter upp Audrey i famnen, det känns så tryggt att äntligen ha henne nära igen. Hennes smala armar lindas om min hals, och hon verkar göra något med Kiley som står direkt bakom mig. Kiley älskar Audrey, men han vill inte ha egna barn. Han har enkelt förklarat att han inte är för homosexuell barnadoption, och jag vill inte pressa honom till det. De har Audrey en vecka i månaden, och det duger alldeles utmärkt. Vi pressar oss igenom hallen och ut i vardagsrummet. Det är aningen välstädat, men Kiley skulle antagligen kalla det skitigt, vilket han också gör såklart. Han går med en dammtrasa och dammar av allt, Zayn monterar upp en vacker julgran och lyfter sedan upp Audrey så hon kan pynta den. Harry står mest bara och ser på, hans ansiktsuttryck är förundrat, men också väldigt tacksamt. Kvinnorna stökar runt i köket och jag underhåller dem med varorna som blivit kvar i hallen. Allting är så… livfullt. Harry stannar upp bredvid mig. Någonstans i hans deprimerade, gröna ögon kan jag urskilja glädje, lycka. Zayns idé om en gemensam jul hade inte varit alltför dålig ändå.

”Where’s Niall and Louis?” frågar han stilla över tumultet.

”Louis will be coming, with family. But I’ve no idea about Niall-“

“He’s in the hospital.” Plötsligt står Zayn bredvid oss.

”Wait, what?” frågar jag.

”Yeah, something’s up with Nora.”

“Oh, do you know what or-?”

“Nah, he didn’t tell me.” säger Zayn kort. Både jag och Harry nickar, men låter det sen vara. Vi känner Niall, han ogillar om man blandar sig i hans problem. Han vill aldrig erkänna att han är svag, men han är fortfarande min lillebror och jag tar hand om honom.

To: Niall 11:02

Hi bro, heard you are in the hospital. Wazzup with Nora?

Medan jag väntar på svar schasar jag in Kiley i köket, och han finner sig snart bekväm i att koka knack med flickan i det långa bruna håret. Niall hade nämnt lite snabbt på telefon att Harry haft en okänd dotter hela sitt liv, så detta måste vara hon. De två är slående lika.

”She’s pretty.” säger jag mjukt. Harry ser på mig med förvirrade ögon, oförmögen att fånga upp allt som händer runt om honom.

”Who?”

”Your daughter.”

”Yeah.” Han verkar frånvarande, och ovillig att lyssna.

”What’s her name?”

”Haylee, and the other woman beside Perrie is Penny.”

“Ah, that make sense.” Harry nickar lite och verkar vilja lämna ämnet.

From: Niall 12:01

I won’t come. Sorry.

Inom den närmaste timmen strömmar även Eleanor och Tommie till. De ursäktar Louis, han ska enligt Eleanor sitta på ett möte med sitt jobb. Inne i mitt huvud går det inte att föreställa sig Louis i korrekt kostym och kammat hår, det finns liksom inte. Men enligt hans familj finns det tydligen en sådan Louis. Men den mest speciella kemin finns mellan de två döttrarna. Opal ansluts också, fyraåringen står blygt i mitten av rummet och hälsar generat på Haylee och Penelope. De två systrarna kramar och varandra, och efter det släpper inte Opal Haylees hand. Det är som om hon skulle veta att de två hör ihop.

Allt fler börjar fråga efter Louis, och vart han verkligen tagit vägen. Och så, helt plötsligt, står han vinglande på tröskeln.