Detta har hänt:

Vi åker upp tillsammans och hon tar av sig alla kläder i hallen. Våren har äntligen börjat komma, så hon har bara en skinnjacka på sig. Jag har samma vita jacka som jag haft det senaste året, samma jacka som jag hade när Niall hittade mig på soffan, som när Lena kastade ut mig och som när jag åkte hem från sjukhuset. Jag börjar bli känslosam över en jacka, herregud.

   Jag följer efter henne in i lägenheten, men hon låter mig gå förbi så jag ska kunna leda henne till överraskningen. Vi går mot vardagsrummet och jag öppnar dörren in till mitt kontor.

Gosh, hennes ansiktsuttryck är obetalbart. 

Jag håller händerna för munnen och går tveksamt in i rummet. Det mörka kontoret har genomgått en helförändring. Där det mörkoljade skrivbordet förut varit fastskruvat mot väggen står en vitmålad säng som täcker upp hela kortsidan av rummet. Ett litet fönster finns vid huvudänden av sängen, men inte så pass långt ner att man kan ligga och se ut. Ett matt solsken lyser in och värmer upp de vitmålade väggarna, ena långsidan är en fondvägg i duvblå tapet och sängen är iordningställd med filtar och ett par prydliga kuddar som matchar väggen. På den andra kortsidan, bredvid dörren, har skrivbordet skruvats upp på nytt. Men det är nu vitmålat och några burkar med blyerts står staplade bredvid varandra. När jag vänder mig mot dörren igen står Harry där med allvarliga ögon, men ett litet leende skymtar i hans ena mungipa.

   ”Do you like it?” frågar han och jag nickar hektiskt. Såklart jag gillar det, mer än gillar. Det är perfekt, precis ett sådant rum man ser på bildhemsidor på internet där folk kommenterar ”oh, I want that room”. Och nu är det mitt.

”Why?” frågar jag dumt och låter händerna hänga vid sidorna. Även fast svaret ringer i mitt bakhuvud kan jag inte riktigt förstå det. Det är för bra för att vara sant egentligen.

”Reason one: I love you. And reason two: you moving in!” ropar han och omfamnar mig. Jag kramar mig fast i hans famn och försöker fånga in varje form av hans kropp i mitt minne. Spara det långt in förevigt, så att jag aldrig förlorar det igen. En tår rullar ner för min kind och han skjuter mig ifrån sig.

”What’s wrong?” frågar han mjukt och ler sådär faderligt som han bara gör ytterst sällan, speciellt mot mig. Jag skakar på huvudet och drar bort tåren med baksidan av handen. Ett lätt skratt slinker ur min mun.

”Nothing, I’m just so perfectly happy.” Jag ser på rummet lite snabbt över axeln. ”I’ve got all I’ve ever wished for, and that’s just so amazing.”

”Where this room your biggest dream? Then I’m gl-“

“No silly. You were my biggest dream.” Jag ler lite. “My biggest dream was to have a dad.”

~

Glassen droppar ner på mina fingrar. Jag slickar runt pinnen för att försöka få den fördömda isglassen stanna på pinnen. Jag gillar inte gräddglass, men isglass går ner. Speciellt när man har en pojkvän som köper den speciellt till dig. Johannes sitter bredvid mig, han äter en sån där gräddglass med chokladsmak, och ser generellt lycklig ut. Han lägger armen om mig, och jag ser upp i hans blå ögon. Det spelar så mycket liv i dem, energi och livslust.

”Did you remember that day when we were sitting in the sofa watching the news?” frågar han lugnt.

“No, remember for me.” kurrar jag och lutar huvudet mot hans dunkande bröstkorg. Han ler lite.

”We were sitting inside, watching the news and then this boyband showed up. They were around 20 in the picture, and you said you thought they looked like such tragic people. Do you remember that?”

“Maybe a little.”

“Could you, on that day, ever imagine that the tall with curly hair should be your secret father?”

“No, I could never imagine that. I mean, the thought is just sick.” Jag suckar lite.

“Lee?”

“Ah?”

“Are you happy?”

“Johannes, first I got my bestfriend as my boyfriend, then my father showed to be an international superstar and now my biologic parents are in love. I said the same to Harry; I can’t be more happy than I am right now with you.”

“Then I’m happy.” Han kysser mina läppar och ser sedan ner mot vägen. En rynka bildas mellan hans ögonbryn och jag följer hans blick. Någon med en stor kamera går förbi, kollar sig omkring, och går sedan sin väg. Jag skakar av mig den obehagliga känslan av vad fotografen skulle kunna vara.

”Do you have a suit preparing for the wedding?” frågar jag för att avleda hans uppmärksamhet från gatan.

”Yeah, I thought I could take my graduation suit.” säger han lugnt och fingrar i

mitt nu korta hår. Vi hinner inte säga något mer när vi hör steg på altanen, och Johannes mamma kommer framrusandes med sin surfplatta i högsta hugg. Hon ser oroligt på mig och Johannes frågar henne vad det är.

   ”Ehm, Haylee,” börjar hon osäkert. ”I think you and your dad have some problems.”

Detta har hänt:

Bröllopet ska hållas den 31 Maj, det är om tjugo dagar. Allt kommer vara perfekt, vad Harry än hittat på. Jag vet att han har smak, och det lugnar mig riktigt mycket. Det jag egentligen oroar mig mest för att möhippan, Karen och de andra kan hitta på vad som helst att göra. Och med en nästan obegränsad budget kan det bli nära livsfarligt. Men det är bara att spela god, och följa med på vad de än hittar på.

Harry går bredvid mig. Han är tyst och ser flyktigt åt sidorna. Han gillar inte att vara ute på stan, bland massor av folk. Han drar ner den stora mössan ytterligare över sina lockar och jag skrattar. Det är varmt ute och han måste vara den enda med en tätstickad mössa på sig. Men han får hållas, och jag smiter in i en av de stora affärerna. Han följer efter, suckar när han ser alla rosa kulörer, men ler sen. Det är faktiskt han som lovat att följa med ut och köpa en näbbklänning. Även fast jag är sjutton år gammal så vill jag gå näbb, eller i alla fall vara fint uppklädd för bröllopet. Jag har liksom väntat hela mitt liv på att dagen då min mamma ska gifta sig ska komma. Att hon ska införskaffa en karl och jag ska få en pappa, typ. Men det är väll lättare sagt än gjort, men längta kan man ju alltid göra.

När jag ser upp från en hög med pastelliga tröjor ser jag Harry stå och bläddra lite förstrött i en ställning med ljusa klänningar. Han ser koncentrerad ut och fingrarna rör sig snabbt och metodiskt.

”Do you like this one?” frågar han och håller upp en puderrosa skapelse som ser ut att vara figursydd. Jag knycker på nacken och suger in överläppen.

”Nah, I want something more… free.” försöker jag förklara och han nickar. En rynka börjar formas mellan hans ögonbryn och jag ler, lägger det långa håret över axeln och går fram till en ställning med vårgröna långklänningar.

”Lee!” ropar Harry och jag snurrar runt. Han håller en laxrosa klänning framför sig och jag nickar förtjust och instruerar honom om att lägga den över armen och sen fortsätta leta. Själv plockar jag fram en av de gröna klänningarna och hänger den över armen samtidigt som jag rycker en ljusorange och en annan rosa klänning från en krok på väggen. När både jag och Harry verkar vara nöjda så föser han mig mot provhytten för att låta mig prova. Jag frågar varför han har så bråttom, och han pekar utåt fönstret där en stor kamera har riktats mot mig. Jag sväljer obehaget och drar in de sex klänningarna i hytten och drar för draperiet.

Haylee drar undan tyget och blottar sig för mig. Hennes slanka figur gör att klänningen får ett fint fall. Det är en lång, grön klänning hon slagit till med först. Jag rycker på axlarna.

”You doesn’t like it.” fnissar hon och jag skakar tyst på huvudet.

”It’s…”

”Awful?”

”Ah, kind of.”

”That’s so rude of you!” hon slår till mig på armen och jag ler med ena mungipan. Istället för att argumentera mer om det byter hon till en lätt orange cocktailliknande klänning och jag höjer på ögonen.

”Did you really like that one?” Hon suckar och byter igen, denna gång till en rosa långklänning. ”Oh, I can’t look.”

”You’re so fucking mean!” skriker hon och bryter sedan ut i skratt. Nästa alternativ är en urringad, svart skapelse och jag ser allvarligt på henne.

”Isn’t it a little bit… pornstar?” Hon himlar med ögonen.

“I gonna try your dress next.” mumlar hon och drar för igen. När hon öppnar igen applåderar jag tyst och blinkar mot henne. Den laxrosa klänningen har ett tunt, rosa tyg över axlarna och sen faller det i ett tjockare tyg runt vaderna på Haylee. Det är en ganska rak modell vilket gör att hennes ben ser längre ut. Jag nickar gillande och säger att hon är jättefin.”You just say that because it’s your dress.” muttrar hon, men jag skakar på huvudet. Det tar en stund att övertala henne om att klänningen är jättefin, och hon går med på att köpa den.

~

”Why did you leave mom?” Haylee ser på mig genom spegeln som hänger framför henne. Frisören ignorerar oss och jag får plötsligt en kraftig mindblow. Det får jag alltid när någon frågar mig om det jag gjort i dåtiden. Jag är bara dum, det vet alla. Det känns så onödigt att ta upp det ytterligare och lyfta fram det och sparka in det i allas huvuden och medvetande.

”I’ve already told you.” säger jag stelt och suckar. ”But I guess I wanted to protect her.”

“Protect?”

“I was terrified by the paps’ and I couldn’t expose her for that pressure.” Jag ser på henne under min mörkbruna lug och försöker hitta lite förståelse i hennes ögon. ”I didn’t wanted her to be hurt, like Eleanor.”

”What happened to El, then?”

”Louis found her crying in the bathroom, I think it was 2014. She had cut herself, nothing bad though. But he got mad and things went a little crazy. He tried to make her happy in any possible way, and they ended up married.”

“Oh, I didn’t know that.”

“There’s much you don’t know.” Jag visar tydligt med tonen att jag inte kommer berätta vad mer hon inte vet. Hon verkar inte bry sig så mycket, hon är mer koncentrerad på frisören som klipper av hennes hår vid axlarna. Jag gör stora ögon men säger inget, hennes hår är hennes problem.

”So, are you excited?” frågar hon för att bryta spänningen lite.

”I’ve waited my whole life for this day.”

“What do you mean?”

“Nah, nothing.”

“Are you sure?”

“Ah. You look stunning otherwise.”

“Thanks!” hon lyser upp och skakar lite på huvudet. Hennes hår är uppfönat och de nu korta lockarna studsar runt hennes axlar. Hon kommer se fantastisk ut på bröllopet.

”Well, I was up to ask you if you want to bring Johannes to the wedding. I thought you kinda like him.” säger jag och ler. Hon nickar och berättar att hon redan gjort det, utan min tillåtelse. Jag ler. ”He’s a good guy. I’m glad he found Lux that day.” Haylee nickar sakta. Ingen av oss vill väll egentligen minnas, men man ska alltid minnas.

En halvtimme senare är hon klar, och vi tar en taxi tillbaka till min lägenhet. Innan vi stiger ut på trottoaren igen så ser jag henne djupt i ögonen, identifierar den nästan identiska gröna färgen som i mina egna och ler lite.

”I got you a surprise inside.” säger jag och hon skiner upp sådär speciellt igen.

”For me?” frågar hon glatt.

”Yeah, of course!”

   Haylee slänger sig ur bilen, och jag är strax efter. Innan vi förstår vad som hänt ser jag en lins riktas emot oss, ett finger träffa avtryckaren och en bild har bränts av i paparazzons kamera. Jag ser på Haylee, men hon verkar inte ha märkt den snikna fotografen. Jag skakar det av mig och ler mot henne innan jag öppnar grinden in till den lilla gården och sen porten in till hissen.

Vi åker upp tillsammans och hon tar av sig alla kläder i hallen. Våren har äntligen börjat komma, så hon har bara en skinnjacka på sig. Jag har samma vita jacka som jag haft det senaste året, samma jacka som jag hade när Niall hittade mig på soffan, som när Lena kastade ut mig och som när jag åkte hem från sjukhuset. Jag börjar bli känslosam över en jacka, herregud.

   Jag följer efter henne in i lägenheten, men hon låter mig gå förbi så jag ska kunna leda henne till överraskningen. Vi går mot vardagsrummet och jag öppnar dörren in till mitt kontor.

Gosh, hennes ansiktsuttryck är obetalbart. 

Detta har hänt:

”I love you with all my heart, I can’t describe how important you are to me. So please, Pen; do you want to marry me?”

Orden fastnar i min strupe, och jag känner Kileys taniga arm slingra sig runt min arm. Han har ett lurigt leende på läpparna, han är så jäkla inplanerad den jäveln. Han leder mig snabbt genom tumultet och fram till vakterna längst ner. De släpper upp mig på scen och jag rusar hejdlöst fram till Harry och krockar in i hans famn.

   ”Yes.” viskar jag i hans öra. Ett ord som kommer förändra allt.

”You’re stunning.” viskar någon bakom mig. Min bästa vän, Karen, står och trycker bakom en av de höga golvspeglarna. Hon har ett litet leende i mungipan och jag snurrar runt på den lilla pallen. Hon applåderar lite och jag kliver ner. Den stora kjolen av stel tyll vågar runt mig och jag stryker det sträva tyget med handen.

”This one’s my fav’ so far.” säger jag och studerar min spegelbild i några sekunder. En liten man kommer fram till mig och frågar om jag vill ha hjälp att ta av den. Jag nickar och han hjälper mig av med klänningen och jag drar på mig den korta jerseyklänningen istället. Karen leder bort mig från speglarna för att visa de två klänningar som skulle vara ett bra alternativ som tärnklänningar. Båda klänningarna är enormt vackra, och beslutsångesten hoppar över mig. Det är så svårt att välja så fort, och helt ensam. Tur som det är stormar de andra tärnorna snart in i butiken, Perrie är nära att spilla en kopp kaffe över en klänning för fyrtio tusen, men den lilla mannen rycker undan hennes mugg i sista sekunden. Jag ler lite i smyg, Perrie skulle ändå kunna köpa alla klänningar här inne för sin knappa månadslön. Det är en lyx att ha Harry som betalar allt, han är i alla fall lite mer välbetald än jag. Trots det vill jag inte utnyttja honom.

   Efter Perrie kommer Eleanor in, och mina andra två väninnor Petra och Iris. När alla har anslutit sig så frågar jag om de allihop kan testa tärnklänningarna så att jag kan få se dem framför mig. De nickar, och jag belyser att det trots allt är de som ska vara bekväma. Jag behöver egentligen bara tänka på min klänning, och allt annat Harry kommer glömma att ordna.

Tio minuter senare radar de upp sig, alla har på sig varsin gul klänning som slutar alldeles ovanför knäna. Den gula färgen påminner om färgen på nyutslagna blomblad och jag nickar förtjust. Eftersom den är figurnära passar den dem allihop, och den går att sy om i nödfall. Det är en vacker rosdrapering på överdelen. Utan att jag hunnit fästa mig för mycket vid den byter de alla om igen, nu till en mer avancerad blå långklänning. Den är enkelt draperad med en mjuk knytning vid midjan. Det böljar om dem när de går och man kan inte låta bli att lägga märke till den. Under ledning av Perrie börjar de dansa runt i något som liknar en afrikansk krigsdans, men något går fel och Eleanor faller handlöst till golvet. Hon gör inte illa sig, men hennes gälla skratt studsar mellan tyllkjolarna i lokalen.

”Honestly, I think we should go for the yellow one.” pressar hon fram med ett flin och borstar av sin axel. Jag nickar mellan skrattanfallen och torkar mig i ögonen för att dra bort några tårar som trasslat sig i mina ögonfransar.

”She’s right, the yellow one can we dance longer in.” slänger Iris in med ett skratt och jag nickar åter igen, precis som alla de andra.

Hur lite jag än vill utnyttja Harry är det en mäktig känsla att dra hans kreditkort genom kortdragaren och höra det rassla till i hans bank. Äntligen något vettigt han kan slösa pengar på istället för droger och sprit. Alla mina tärnor trippar belåtet runt med sina stora pappåsar och tasslar om hur bröllopet kommer bli. Än så länge är det bara Karen som har en liten aning, nästan mer aning än jag tror jag. Harry är väldigt noggrann med att hålla allt hemligt av någon anledning. Så egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska pyssla med fram till bröllopet. Förhoppningsvis har han hyrt in någon eller några som hjälper honom. För om jag känner Harry rätt kommer det bli ett kaos annars, det blir det alltid vid stora engagemang.

Medan tjejerna strosar runt bland spetsen i butiken ser jag ner på min ring. Den ärav slätt guld, men i mitten av den släta guldytan så är en spiral i vitt guld vriden genom det röda guldet. Allt bildar en vacker kontrast när spiralen vrider sig uppåt runt en stor diamant. Ringen är otroligt vacker, egentligen går den inte att beskriva med ord. Harry har någonstans nämnt att det är hans styvpappas mammas gamla ring. Klassiskt, men perfekt.

   Bröllopet ska hållas den 31 Maj, det är om tjugo dagar. Allt kommer vara perfekt, vad Harry än hittat på. Jag vet att han har smak, och det lugnar mig riktigt mycket. Det jag egentligen oroar mig mest för att möhippan, Karen och de andra kan hitta på vad som helst att göra. Och med en nästan obegränsad budget kan det bli nära livsfarligt. Men det är bara att spela god, och följa med på vad de än hittar på.

~

Köket är svalt. Haylee sitter vid köksbordet och klickar på sin mobil. Jag glider in och hänger upp den tunga galgen på dörren. Hon tittar upp lite, och ett leende sprids i hennes ansikte. Ett vitt fodral täcker klänningen, men hennes ögon säger mig att hon vill att jag ska visa upp den för henne. Försiktigt drar jag ner dragkedjan på fodralet och tar varligt ut klänningen. Det sköra tyget frasar och verkar lysa upp det mörka rummet. Haylee ler bredare, och jag frågar om hon gillar den. Hon nickar ivrigt och snuddar vid tyget.

Detta har hänt:

”He would be like your father. On paper.” Det hon säger har förvånat mig lite, vill de att han ska bli min pappa? Det är otroligt, jag borde skrika och springa längst planets mittgång. Istället sitter jag kvar som den ko jag är och försöker smälta nyheten. Jag ska få en pappa. Det är otroligt. Jag nickar ivrigt mot mamma.

”I would love to.” är allt jag kan få fram. 

Allt är som planerat. Jag skulle inte kunna spegla mig i golvet, så rent är det. Det glittrar omkring mig när jag sitter i strålkastaren, och de andra fyra sitter bakom mig i mörkret. Vem som helst skulle klaga på att det är en överdrivet typisk uppdelning. Harry Styles och de andra, så har det alltid varit. Jag vill inte att det ska vara så, men det har liksom aldrig varit något att göra åt. Men nu har killarna kommit med idéen, och jag har tyckt att den är för bra för att gå till spillo. Ibland tror jag de vill detta mer än mig. Strålkastaren slocknar och under några sekunder tror jag att världen ska försvinna i det kompakta mörkret, men det gör den inte. Snart tänds ett tredussin lysrör ovanför scenen och vi badar i ljus igen. Louis ler mot mig och gör tummen upp. Jag ler och gör samma tecken tillbaka, som för att visa att allt kommer bli bra. Framför oss är det tusentals och åter tusentals med platser. Och precis uppe vid rad sextiotre, säte elva kommer Penelope sitta i sin svarta tröja och se ner på mig. Sista konserten i Europa, spelas i Sverige och kommer vara helt fantastisk. Jag och killarna kommer göra den fantastisk, fansen kommer göra den fantastisk. Det är fyra timmar till showtime, och vi blir kallade till två timmars fritid innan sminket ska läggas och vi ska kläs på. Jag och Niall hänger bara backstage med våra telefoner och roar oss med att prata med Lux och busa med tvillingarna. Neila är mest lik Niall i humöret, överaktiv och är överallt samtidigt. Gael håller sig still och sitter helst i någons knä och ser på sin syster medan hon springer runt. Niall betraktar dem leende och tar kort på dem med sin mobilkamera, förevigar varje sekund.

Jag tränger ner mig bredvid Kiley, han har lovat att se till att jag får en riktig bra upplevelse.

”And I can’t miss Liam one more time.” säger han leende och klappar min jeansbeklädda axel. Jag ler och tar av mig jeansjackan för att knöggla ner den i min axelbandsväska. Han skjuter bak sin hatt och låter de blonda lockarna falla ner i ansiktet på honom. Scenen är mörk, men plötsligt börjar en lila lampa pulsera. Snart står dem där, Zayn i mitten med Liam och Niall på var sida av sig. Harry är näst intill Niall på Zayns högra sida. Allt ser perfekt ut, och jag rättar till håret. Varför vet jag inte, han kan ändå inte se mig så långt bak i den sluttande lokalen. Och jag har rätt, han ger mig inte en enda blick under något av framträdandena. Däremot stirrar han mer mot de bakre delarna på arenan, kanske är han mer intresserad av fansen än av mig. Ärligt talat har jag flugit hit på hans bekostnad, och förstaklass flyg är inte ansträngande att flyga i.

Programmet vi fått som ett sms på telefonen visar tillslut att det inte ska finnas något mer att visa upp för killarna, och de lämnar scenen i en jublande applåd och vilda hejarop. Det dröjer några minuter och jag ska precis resa mig från sätet och lämna lokalen. Då slås en stark spotligh på och den ljusa käglan av ljus sniffar över scenen i jakt på sitt byte. När jag kollar närmare ser jag offret för ljuset, min Harry. Ljuset gräver i hans lockar och han kisar lite. Han sitter ner på en högtalare, och bakom honom stor Niall i en svart polotröja och kakibyxor. Lagom kläder för att inte sticka ut. Han håller sin slitna gitarr mellan fingrarna och en sladd är kopplad till den. Chocken av extranumret får tre fjärdedelar av arenan att bli tyst, och Harry öppnar munnen för att låta sin dryga engelska sippra ut.

   ”When we broke up 11 years ago I couldn’t imagine I would ever experience this again.” Han sveper med handen och fångar in publikens uppmärksamhet. “You guys are amazing!” Han fuktar sina läppar och tar ny sats. ”17 years ago I broke up with the love of my life,” han höjer blicken mot den plats jag sitter. Rad sextiotre, säte elva. Jag kan nästan se hur hans gröna ögon glittrar. ”This one is for you Penny.” Plötsligt börjar Niall spela. Han drar sällsamt fingrarna över strängarna, men han ser inte upp en enda gång. Ackorden måste antingen sitta perfekt, eller så ska han dra till sig minsta möjliga uppmärksamhet. Han och Harry står i bubblan av flödande ljus, och jag väntar stående och tyst.

   Harrys röst får alla att tysta, alla vill lyssna.

A summer meadow

We were one

Wind of flower and hugs of love

I walked away

Didn’t know what to say

Never looked back

And you thought everything went black

You called me, a couple of times

But I picked them like crimes

Can we be together?

One more time

To prove that we can climb

We can climb over rocks

Over cheat and over drugs

We can do everything we want

And then we climb and take us out

Years and hours of cry and dying

We were done and started a flying

Didn’t know each other’s name

None’ that we can blame

We drifted apart

Shifted to more than one heart

We can climb over rocks

Over cheat and over drugs

We can do everything we want

And then we climb and take us out

And my love can you say me

If we were one

Are we more than done?

‘Cos every day we teased

We went pleased

We can climb over rocks

Over cheat and over drugs

We can do everything we want

And then we climb and take us out

‘Cos I love you

Han ser upp, rakt på mig igen.

”I love you.” viskar han i sin mick.

”And all your little things.” mumlar jag för mig själv, mina ögon är tårfyllda och jag vet inte riktigt hur man andas längre. Såklart kan Harry inte höra mig genom tumultet som nu ljuder genom lokalen. Han hyssjar i micken och ser upp på mig igen.

”I love you with all my heart, I can’t describe how important you are to me. So please, Pen; do you want to marry me?”

Orden fastnar i min strupe, och jag känner Kileys taniga arm slingra sig runt min arm. Han har ett lurigt leende på läpparna, han är så jäkla inplanerad den jäveln. Han leder mig snabbt genom tumultet och fram till vakterna längst ner. De släpper upp mig på scen och jag rusar hejdlöst fram till Harry och krockar in i hans famn.

   ”Yes.” viskar jag i hans öra. Ett ord som kommer förändra allt.

Dagens: 

Detta har hänt:

“That’s beautiful.” säger plötsligt Haylee. Tystnaden bryts och jag återvänder till henne. Hon ser inte på mig, och jag kan inte se hennes gröna ögon under glasögonen.

”What?” frågar jag och ser frågande på henne, utan en ledtråd till vad hon menat. Hon ser på mig för några sekunder, och sen tillbaka på svanarna.

”The song.” säger hon stilla.

”What song?”

”The one you sang.”

A summer meadow

We were one

Wind of flower and hugs of love

I walked away

Didn’t know what to say

Never looked back

And you thought everything went black

You called me, a couple of times

But I picked them like crimes

Can we be together?

One more time

To prove that we can climb

Jo, det låter okej. Inte bra, men okej. Jag lägger ner gitarren på soffans bortre del och drar fundersamt fingrarna över mina torra läppar. Texten betyder i alla fall någonting, någonting jag brinner för. Framför mig står ett svartvitt foto i en avlång ram. Det är Penelope. Hon ler brett och gömmer halva ansiktet bakom sina stickade handskar. Hon är blyg för kameran, och på bilden är hon bara sexton år gammal. Vacker som en gnistrande vinterdag.

Middagen tidigare hade gått bra. Det småpratades om lite allt möjligt, och jag njöt i allmänhet bara av att få vara med dem en sista gång. Man säger alltid att man ska vara med dem som gör en lycklig, och det är jag. Killarna, Penelope och Haylee utformar min familj. En stor och sammansvetsad familj där det mesta cirkulerar. En riktning, flera riktningar. Ett band, en dröm.

~

Sången förföljer mig. Jag nynnar på den i bilen, backstage eller i sängen när jag ska gå och lägga mig. Liam har någon gång kommit in och frågat vad jag sjunger på, men jag har bara viftat bort hans aningar. Det är inget speciellt, i alla fall inte för honom.

Refrängen har börjat forma sig, och jag ser mer och mer fram emot resultatet. Det resultat som ska framföras så varligt jag bara skulle kunna.

We can climb over rocks

Over cheat and over drugs

We can do everything we want

And then we climb and take us out

“Babe, I want to ask you something.” säger mamma och rätar på sig i flygstolen bredvid mig.

”Mm.” mumlar jag och mina ögon fladdrar till. Någonstans uppfattar jag att mamma ler lite besvärat, men ändå lyckligt.

”I and Harry have discussed this a long time,” börjar hon försiktigt. “We wonder what you should say about an adoption?” Hon säger det som en fråga, och jag höjer ett förvånat ögonbryn.

”Like a long lost sibling to me or someth-”

“No, no. Opal is enough for both me, you and him right now.” avleder hon frågan. “We thought about the fact that he could adopt you.”

“Me?” frågar jag förvånat. “How should-“

”He would be like your father. On paper.” Det hon säger har förvånat mig lite, vill de att han ska bli min pappa? Det är otroligt, jag borde skrika och springa längst planets mittgång. Istället sitter jag kvar som den ko jag är och försöker smälta nyheten. Jag ska få en pappa. Det är otroligt. Jag nickar ivrigt mot mamma.

”I would love to.” är allt jag kan få fram. 

Detta har hänt:

”I’m just happy that I got my brothers back!” säger han ödmjukt och drar luggen lite uppåt.

”Are you kidding with us, you’re always gonna be our little brother!” säger Liam och slår till honom på armen. Niall ler och ser på mig.

“And I can be your big brother, Harry!”

“I got four of them, so I’m perfectly happy.” säger jag och ler brett. 

Det är maj.

   Solen gassar mot mitt vinterbleka ansikte och jag blundar för solen. Bredvid mig på den gamla träbryggan sitter Haylee och ser ut över vattnet. Hon betraktar de två vita svanarna som seglar fram över vattenytan. De dansar runt varandra och det bildas stora ringar på vattnet omkring dem. Hon är vacker, min Haylee. Jag vågar kalla henne min nu, för hon är min. Hon är min och Penelopes. Haylee är vår vackra, självständiga skatt. Hon drar upp benen under sig och lägger dem i kors, jag låter fortfarande mina tår snudda det kalla vattnet.

Det har gått tre månader sedan vi blivit fria från… terrorn som pågått i vårt team. Men jag har bestämt mig för att inte tänka på det, inget av det är viktigt i min framtid eller i mitt liv här och nu. Det är bara doften av knoppar och kallt vatten som kan locka mig till att vilja leva just nu. Och doften av citrus, doften som svävar emot mig från vänster. Det är en Ralph Lauren parfym, det känns lång väg. Jag andas in hennes doft, men utan att se på henne.

   Vi har fått tillåtelse att spendera två lediga dagar i Köpenhamn – Danmarks huvudstad. Det är vackert, och jag och Haylee hade ganska snabbt hittat denna brygga att smita iväg tillsammans till.

 A summer meadow

We were one

Wind of flower and hugs of love

I walked away

Didn’t know what to say

“That’s beautiful.” säger plötsligt Haylee. Tystnaden bryts och jag återvänder till henne. Hon ser inte på mig, och jag kan inte se hennes gröna ögon under glasögonen.

”What?” frågar jag och ser frågande på henne, utan en ledtråd till vad hon menat. Hon ser på mig för några sekunder, och sen tillbaka på svanarna.

”The song.” säger hon stilla.

”What song?”

”The one you sang.” säger hon och kniper ihop läpparna. Från hennes strupe hummar en liten melodi, och en klocka ringer i mitt bakhuvud. Hon har kanske rätt, jag kanske hade sjungit på den där låten.

”Oh, you mean that.”

”It was beautiful.” hon ler lite. “What is it?”

“Nothing, only a thing I wrote for fun. It’s really silly, actually.”

“I don’t think so, you’re a good singer, dad.”

“Thank you, but my songs hah.” Jag skrattar tyst och hon ler lite mer med mungipan. Det är tydligt att hon håller med mig.

”You should finish it.” Jag svarar inte på det, men det behövs inte heller. Istället bryts tystnaden åter igen av att min telefon ringer. Jag plockar upp den och svarar. En ung kvinna från vårt nya, och mycket bättre, team meddelar att vi ska börja dra oss tillbaka innan det blir skymning. Jag gäspar och ser på Haylee, hon nickar och reser sig upp. Hjälpsamt drar hon upp mig och vi börjar gå genom de stickiga snåren. Hennes långa, bruna hår hänger längs hennes rygg och jag motstår frestelsen att snurra det mellan mina fingrar medan vi går.

~

När vi väl kommer fram till hotellet smiter vi in bakvägen och hon fläktar iväg för att göra sig iordning för middagen. Penelope, hon och jag ska äta en enkel middag innan jag skjutsar dem till flygplatsen så att de kan flyga hem till England igen innan måndagen och vardagen kliver in igen. Jag tror att de gillade snabbvisiten de gjort hos mig i Köpenhamn, på touren. Både hade nog sett det som en ganska häftig upplevelse, och samma sak för mig. Det är första gången jag har någon jag älskar med på tour. Jag hade aldrig någon henvän innan vi splittrades igen 2017. Men vad gör det, lyckan kommer nästan alltid till den som väntar. 

Some People Have a Bestfriend - I Got Five!

 

Sneak: 

- Hello? svarar jag. Det hörs snabba andetag i andra änden och sedan ljudet av en bil som åker förbi.
- Nora? It's me, I'm going to be late. I missed the last bus and now I have to walk to you, säger rösten sedan och jag känner direkt igen den som Alice's. Jag skrattar som svar och klämmer fast luren mellan örat och axeln så att jag har fria händer, innan jag svarar.
- Should I be surprised? It's cool. I'm not done yet, I'm choosing what to wear but I will soon give up! I've got NOTHING to wear!
- Party in your underwears then. Take that black sexy bra you bought last week and the boys will go bananas! svarar Alice snabbt, som om det vore världens självklaraste grej. Det kännetecknar Alice, snabb i käften och helt oblyg.

Detta har hänt:

Nästa drag som en man i vårt team drar till med är helt oförutsägbart. Ur skuggorna träder en bred man. Det lilla ljuset som finns i lokalen reflekteras mot det han har i sin hand, och det är chockerande. Pipen är riktad direkt mot Liam, och han sväljer högt. Mr. Troye står i sin mörkblåa kostym med en pistol riktad rakt mot Liam.

”What’s the problem, Harry?” frågar han och riktar pistolen mot mig istället. Hur cool jag än vill vara, kan jag inte hindra mig från att bli lite rädd. Det här kan inte hända, det finns inte i det moderna samhället. Allt är bara absurt, och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

”You’re the problem, you psyko!” kastar Zayn ur sig, lite väl kaxigt och fort. Pistolens mynning flyttar sig blixtsnabbt och ett dämpat ljud hörs när det rasslar till i vapnet och kulan viner genom luften. Det enda jag hinner höra är Zayns skrik och Louis som skriker hans namn. Det hela händer så fort, men ändå i slow motion. Jag ser ner och ser Zayn ligga på golvet. En liten pöl med rött, tjockt blod sprids runt honom innan Louis hand hålls mot såret i hans underarm, ungefär där hans korslagda fingrar är instuckna med mörkt bläck. It’s a luckything you know, så hade han beskrivit sin tatuering. Men var det verkligen en lyckogrej? Skänkte den verkligen lycka nu.

Mr. Troye nickar mot Zayn och en liten man rusar fram med sjukvårdsgrejer. Såret kanske inte var så allvarligt, men det finns en tydlig anledning mot det. Louis lägger sig skyddande över Zayns kropp, som om ingen ska skydda Zayn om han inte gör det. Mr. Troye rusar fram och sparkar Louis i magen för att få bort honom från Zayn, men Louis håller ett krampaktigt tag om Zayns midja. Mr. Troye sparkar igen och igen, tredje sparken mot Louis bröstkorg får honom att tappa andan och han tumlar åt sidan. Jag och Liam står hjälplöst och ser på. Två fega vuxna män som inte vågar göra något. Någonstans hör jag att den lilla mannen påpekar att kulan i Zayns arm bara repat upp ett köttsår, så han lägger ett tryckförband och sätter bandage på det. Louis ligger flämtande på golvet två meter bort, han häver sig upp på knä och stödjer sig mot väggen när han reser sig. Hela hans ansikte lyser av hat, förakt och illamående. Ingen av oss hade kunnat ana hur långt det skulle gå av vårt uppror; Zayn ligger skjuten på golvet och Louis har luften utsparkad ur lungorna. Allt är bara sjukt, och som vanligt är allt på grund av mig.

”Are you sure about this, don’t you want to step on that stage and do this concert?” frågar Mr. Troye syrligt vänt mot mig, som om jag vore en sorts gängledare för oss fyra. Jag suger på läpparna och ser ner på mina skor en kort sekund innan jag möter hans ögon igen.  

”What if I refuse to?” frågar jag trevande och rebelliskt. Liam ser förskräckt på mig, och han har rätt; jag borde inte reta Mr. Troye på det här sättet. Mr. Troye går närmare mig och låter pistolen slicka min tinning. Jag känner det kalla stålet som en ondskefull smekning mot min hud. Mr. Troye lutar sig närmare mig och hans tunna läppar fuktas av hans tunga. Hela han är motbjudande. Luften andas tystnad några sekunder och jag överväger vad jag ska göra. Praktiskt taget står jag med döden mot skallen, mysigt.

”I’ll kill you.” mumlar Mr. Troye någonstans i närheten av mitt öra. Han backar undan lite, och jag ler lite åt det han just sagt.

”I tried to take suicide, I’m not afraid to die.” småler jag och fingrar på nederkanten av min kavaj. Det är rätt, jag är inte rädd för att dö.

”Harry-” mumlar Louis någonstans från den bortre väggen.

”Shut up.” snäser jag mot mina skor, och Louis tystnar genast. Jag ser upp igen, rakt in i hans blå ögon. De är så kalla, så livlösa. Nialls ögon är varmt blå, som ett turkost hav på en solig söderhavsö. Men Mr. Troyes är mörka som isande vatten i djupet av en vinterbäck.

”You’re right, you aren’t afraid of death.” hummar Mr. Troye eftertänksamt och drar sin fria hand över hakan. “But what if,” han förflyttar sin pistolprydda hand och riktar pipen åter igen mot Liam ”I killed Liam insted of you.” Mr. Troye ler elakt. ”’Cos you love Liam, right?” Nu börjar jag panika, för han för tummen mot spärren och osäkrar pistolen. Bara ett fjäderlätt tryck på avtryckaren och kulan kommer rusa rakt igenom Liams huvud. ”Or should I kill Zayn, would you prefer I killed him?” Jag kan inte se Zayns ansikte, han hör gömt det mot golvet. Den korta mannen rycker honom i håret och tvingar hans huvud uppåt. Ögonen är alldeles tomma, men ändå fyllda av så mycket. Ögonen är svarta av de vidgade pupillerna och munnen hänger lätt öppen. Det är som om han ber mig i tanken, och det är då det slår mig; Zayn är rädd för att dö. Hela han skriker av rädsla för döden, man ser det var man än ser på honom. Mr. Troye förflyttar sig en sista gång.

”Or should I kill your beloved Louis?” frågar han, så lugnt, så naturligt. Det är hemskt att han är fylld av ett sådant lugn över situationen. Jag ser bortåt Louis, han ser under sin tjocka lugg och försöker skapa ögonkontakt med mig. Hans gråaktiga ögon är så bekanta, så vackra. Han speglar en fridfullhet, men ögonen är rädda. Som på ett rådjur. Men jag ser att han inte tänker visa det, speciellt om det inte är nödvändigt. ”It’s your choice.” säger Mr. Troye rått. ”Who do you want me to kill?” Situationen är så otroligt pressad. Långsamt lutar jag mig åt höger och griper tag i Zayns arm och lägger den om min nacke innan jag drar upp honom på fötter.

”We do it.” säger jag och glor på klockan, fyrtio minuter sena upp på scen. Någonstans kan jag höra oroade skrik och gällt prat. Fansen sitter eller står där ute, och väntar på oss. Och vi kommer stå där, som alltid, och göra det vi älskar. För musik är det vi älskar, att sjunga är det vi älskar. Zayn kommer få bita ihop som aldrig förr och ingen av oss kommer få verka konstiga. Louis måste sitta på sitt avaktande sätt på en högtalare tills det är hans tur att sjunga, sen ska han sprängas som en konfettibomb. Lycka och välbehövlighet. Liam ska sjunga sina renaste toner och jag ska uppnå min raspigaste röst. Vi ska klara det, med hjälp av varandra klarar vi allt.

Dagens: 

Detta har hänt:

Nej, nej, nej. Detta kan inte hända. Det finns inte i min värld. Är det mina drömmar, en tom ballong någon släppt ur luften ur eller en stjärna som sprängts av överhettning. Jag är inte med i One Direction längre, det går väll inte? Ska de döpa om sig till Another Direction, eller Two Directions eller One Direction Minus Niall eller något? Jag förstår inte, det här går väll inte? Kan man avskeda någon från hans egna band? Hallå, kan någon hjälpa mig!

”Okay, showtime in 5 minutes!” Den ansiktslösa rösten skriker i högtalarna. Jag ser mot dörren, men ingen står där. Vi sitter alla fem, jag menar fyra, i ett förgemak och tar som en tyst minut. Det känns så konstigt att säga fyra; de fyra medlemmarna i One Direction. Det klingar inte fint, det låter hårt och platt. Jag är inte säker på vad de andra tycker, men jag saknar Niall. Det finns ingen energi längre, ingen vill vara med. Jag gnider mina händer över låren och hoppar lätt med fötterna. Mina mjuka sulor orsakar inget ljud, så de andra killarna verkar inte märka det. Sekunderna blir minuter, och det ropas snart att vi har två minuter på oss att stå bakom scen och köra järnet.

Den första som reser sig är Zayn. Han tar ett djupt andetag innan han hurtigt försöker få upp oss på fötter. Louis reser sig också, motvilligt men han följer med. Liam gör samma sak, men jag sitter kvar. Mina händer fortsätter gnida mina lår och jag biter mig i läppen och ser ner på deras fötter.

”I’m not doing this.” muttrar jag och rynkar pannan. Zayn, Louis och Liam stannar upp i dörröppningen och ser på mig.

”What did you say?” frågar Zayn och ser allvarligt på mig.

”I’m not going to do this.” säger jag igen och ser nu upp på dem. Louis och Liam ser lite oroliga ut, men Zayn står kvar med hård blick. ”I can’t let Niall down.”

”You don’t letting him down, he’s out.” säger Zayn och lägger armarna i kors på bröstet. Jag höjer ögonbrynen mot honom och öppnar munnen lite för att försöka forma orden. Det har börjat sjuda inom mig, vad fan håller han på med?

”So you mean this is it?” frågar jag kallt. “That we just gonna sit here and do nothing. We went into this togheter, and we’ll quite this togheter.” Jag reser min vänsta arm och pekar på en av tatueringarna på min underarm, Won’t Stop ‘til We Surrender. Den textraden beskriver just nu hela bandets historia och framtid. Allt bara stämmer.

”I’m with Harry on this one, actually.” säger plötsligt Liam och tar ett steg emot mig. Han ger mig en lång blick och sluter sedan upp tätt intill mig, jag kan känna den dyra doften av Dolce&Gabbana. Den doften har Liam använt hur länge som helst, och nyligen läste jag att den ansågs som en gayparfym. Men han luktar gott, så jag ska inte säga något. Men eftersom parfymdofter är min talang så har jag koll på vad han gillar. ”We couldn’t have maked it without him in the first place.”

”Niall have really helped me through this, he’s always there for you. We don’t appreciate him enough.” säger jag tyst.

“Yeah, same here! Niall have always known I’m gay; I didn’t need to hide it. He already knew it, without asking.” lägger Liam till. Till och med Louis nickar lite.

“When I, Eleanor, Tommie, Niall and Opal went out he was an angel. He giggled and makes her laugh. She really loves him, and he’s genuine fun and nice to be around. He’s maybe carefree, but he really cares about everyone he loving. I think we take him for granted, but we shouldn’t. We haven’t even noticed the chance he had been through the last couple of weeks, he don’t want us to pay attention to it.” säger Louis och spänner sedan ögonen i Zayn. Zayn ser ut att ha mjuknat lite, och han ler lite med mungipan.

”What do you want us to do, Harry?”

~

“We’re not going to step up on that stage!” skriker jag i ansiktet på killen från vårt team. Han har väderbitet ansikte och plutande underläpp, ser ut som vilken maffiaboss som helst. Han slår till mig på armen och skriker tillbaka, vi är mitt uppe i ett bråk.

”Mr. Styles, you and your friends are gonna step on that stage and rock it!” skriker han tillbaka och ser argt på mig. Jag skakar på huvudet och drar Liam intill mig.

“We’ll never do it!” kontrar jag. ”Not without Niall.”

“Mr. Styles, do I need to remind you that Mr. Horan is fired. He’s worthless!”

“Don’t you dare to call him worthless!” väser Louis och sluter upp bredvid mig, Liam och Zayn. Vi andra nickar. ”You’re the worthless here! You can’t imagine how much we’ve always hated you!”

“If you kick Niall, you kick us!” säger Zayn mordiskt.

“You fucking bastards!” spottar Liam.

“We’re  not going to enter that stage, and you can’t make us to!” säger jag bestämt och biter sedan ihop tänderna. Klockan på väggen visar att vi borde stått på scen för tio minuter sen. Detta är ett stort svek mot våra fans, men just nu kan vi inte göra något. I längden kommer detta vara det bästa.

Detta har hänt:

”Yeah, boss. How are you?” frågar jag smörigt och sätter pannan i bryggaren. Mannen på andra sidan harklar sig.

”Erhm, good. I’ve an amusement to declare.” säger Mr. Troye, min högsta chef inom i princip allt.

”Oh, sure. Go for it.” säger jag och tar stöd mot diskbänken medan jag lyssnar på vad han har att säga.

”Niall Horan, you’re now officially fired from the band One Direction.” Och just då träffar min telefon golvet och rummet börjar snurra.  

Nej, nej, nej. Detta kan inte hända. Det finns inte i min värld. Är det mina drömmar, en tom ballong någon släppt ur luften ur eller en stjärna som sprängts av överhettning. Jag är inte med i One Direction längre, det går väll inte? Ska de döpa om sig till Another Direction, eller Two Directions eller One Direction Minus Niall eller något? Jag förstår inte, det här går väll inte? Kan man avskeda någon från hans egna band? Hallå, kan någon hjälpa mig!

Jag tar upp telefonen och klickar på det första numret som kommer upp. Zayn, jag hade frågat om jag kunde komma över veckan därpå och gå igenom ett par saker. Saker gällande bandet, bandet jag inte längre är en medlem i. Varför är jag inte med längre?

”Zayn, what’s going on?” frågar jag dumt. Zayn suckar och tar sats för att börja säga något, men jag hinner före. ”Someone’s joking with me, Zayn. I’m not in the band anymore.” Zayn suckar igen och börjar prata, långsamt och melankoliskt. Det är som om han vill förtydliga att han inte har med det att göra, eller att jag inte borde bry mig om någonting.

”Louis and I tried, we tried so hard to-”

“I’m not out of the band, I were just kidding with you.” säger jag vilt.

“Niall, you’re fired by Mr. Troye.”

“I can’t be. That’s ridiculous!”

“But you are, he set your name on fire.” mumlar Zayn. “Literally.”

“Did he burn me of the-“

“The contract, yes.” avslutar Zayn bedrövat. Han suckar djupt och jag hör att han håller på att lägga på. Jag fuktar mina läppar, försöker förstå allvaret och börjar prata igen.

”Can he really kick me out?”

“Yeah, Niall. He can. I can send you a copy of the contract, everything stands in the fine print.” säger Zayn hjälpsamt. Jag nickar för mig själv.

“Thanks.” Sen lägger jag på, jag vill inte att han ska höra mig nu. Kanske borde jag gjort som Liam trott, ta självmord. Det skulle ta mig så långt bort från all smärta. Men jag kan inte lämna allt nu, speciellt inte när flickorna snart ska fylla två och jag borde hitta mig en partner. Livet kan inte bli alltför roligt ensam, jag måste ut och se lite. Nu när jag är miljonär, arbetslös, pappa och singel kan det bli ganska intressant att resa jorden runt. Inte för att själva resan är så speciell, resa jorden runt har jag gjort ett flertal gånger. Men det är platserna jag har möjligheten att besöka, det skulle vara coolt.

Medan jag som i en dimma tänker på möjligheterna som trots allt öppnat sig så loggar jag in på Twitter. Nyheten är helt officiell, det verkar Mr. Troye ha fixat helt själv. Det pumpas ut tsunamis av bilder på mig, och alla ryktena är egentligen olika. Den riktiga bekräftelsen kommer från Mr. Troye själv, och Louis. Han har skickat en enkel tweet som man egentligen inte kan koppla till händelsen, så vida man inte känner till den.

Louis: Tweet

We really tried, guys…

Den lilla gesten berör mig, även fast jag inte vet om han talar sanning. Men Zayn hade verkat sanningsenlig, så jag har inget att skylla honom och Louis för. Varför hade bara han och Louis varit där förresten? Var inte de andra två intresserade av min existens? De kanske inte var inbjudna till mötet, jag var ju inte det. Hmm.

Jag ruskar på huvudet och länsar det lite på tankar. Just nu borde jag inte tänka, jag borde göra. Inte beskylla någon än mig själv, det är patetiskt. Men alla borde få veta, så jag klickar mig in på den ikon som visar ”skriv tweet”. Den lilla fågeln vakar över mina fingrar högst upp på sidan, sen börjar jag skriva. Helst vill jag inte göra en twitlonger, men det behövs inte.

Niall: Tweet

No need to worry, I’m fine and free. Thankya evry1 who hav supported me ‘til the end, loveya all!

Inom några minuter har jag tusentals med retweets, frågor om varför jag gått ur med mera. Först förstår jag inte varför alla frågar ”varför jag gått ur bandet”, men sen inser jag att Mr. Troye förfinat allt så pass mycket att det är mitt och inte hans fel. Allt för att jag ska krossas lite till, det är verkligen vad som behövs. Det plingar till i min laptop som står på köksbordet, och jag går dit. Ett nytt mejl ligger i inkorgen, märkt med Mr. Troye’s logga och namn. Jag klickar upp mejlet och börjar läsa. Ord som våldsam och psykproblem dyker upp på flera ställen. Han ber om min tillåtelse att sprida ut ännu ett rykte om att både jag och min fru är psykiskt störda. Själv sitter jag där med hängande haka och läser, ingenting ger mig struktur. När jag stänger ner datorn har jag bara skrivit en enda mening som svar på hans mejl. 

Mail to Mr. Troye

You are the psyko!

Det känns bra, mer än bra faktiskt. Den goda känslan kvarstår medan jag läser igenom kontraktet igen. Zayn har haft rätt i att allt står i det finstila. Den lilla texten skär in i ögonen på mig, och sen vidare in i sinnet. Allt står så tydligt och klart, och någonstans säger mitt minne åt mig att jag läst det förut. Men herregud, det var ju förra året. Både jag och de andra hade tagit för givet att det var samma kontrakt som alltid där det finstila löd: om en medlem bestämmer sig för att lämna bandet, One Direction, så kommer denne att bestraffa alla andra. Bryter en medlem kontraktet bryts allas kontrakt, därmed är kontrakter gemensamt. Bryts kontraktet är det medlemmen i frågans fel, såvida inte beslutet är gemensamt. Kommer bandet, One Direction, splittras innan kontrakets avtalade slut så bryts kontraktet och ingen får ut sin avtalade vins. Simon Cowell har ingen rätt att avbryta kontraktet inom avtalad tid, men kan ändra avtalad lönesumma med medhållande från samtliga medlemmar i bandet, One Direction. I detta kontrakt jag håller i handen är innehållet nästan det samma, i skillnad från den sista detaljen: … Simon Cowell eller eventuell efterträdare har full rätt att avsäga någon medlemskapet i bandet. Denne person kommer då få halva sin avtalade lön.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Detta har hänt:

Jävla management, ingen av oss tycker detta är roligt. Niall har sin tumme i munnen och håller på att bita av sin tumnagel av nervositet? Jag vet inte, han ser bara plågad ut. När Perrie dör ut från skärmen kommer en bild av Nora upp, och det är då det brister. Niall sticker sin mick i Zayns hand och går mot kulisserna.

Jag tackar av från scenen och springer sen av den. Istället för att ha ett leende på läpparna är jag mordisk. Jag hör snabba steg bakom mig och någon ropar mitt namn. Men mina ögon är röda av uppror mot allt. Det finns inte ens en gnutta medkänsla i det här jävla företaget! Jag är så förbannat trött på att vara ett varumärke. Jag kan stå ut med att de målat min gitarr rosa, jag står ut med att spela femåring på scenen. Men jag kan inte hantera att de smäller upp en bild på min sambo över hela jävla världen. Det går inte till så, man gör inte så! De vet mycket väl att hon är sjuk, att jag inte finns i hennes liv längre och att jag i princip slutat kämpa för henne. Någon rycker i min arm men jag fortsätter bara framåt. Jag lägger en hyffsat avstånd mellan mig och mina förföljare, de få sekunderna ger mig tiden att trycka upp ledande mangagementansvarig mot väggen och skrika honom rakt upp i ansiktet.

Det brinner inom mig, jag skriker ut allt hat jag har inom mig och rakt upp i hans ansikte. Varenda liten detalj om hur mycket jag hatar dem, varje liten gnutta ogillande jag murat i alla år. Jag tänker inte spela söt skolpojke, inte när man dödar min familjs värdighet på det sättet. Den ansvarige mannen ser bara kallt på mig, han är ungefär i min höjd och jag undrar innerst inne varför jag inte påverkar honom mer.

Två par starka armar drar tillslut bort mig. Jag hugger med näbbar och klor efter Harry och Zayn som hårdhänt håller min rygg mot den motsatta väggen. Min mun fortsätter att spotta svordomar efter mannen, det vill inte ta slut och jag tänker inte låta det.

”Enough, Niall.” väser Zayn och vrider nästan min arm ur led. ”Enough now.” Smärtan i armen överskrider tillslut min smärtgräns och jag vrider mig bort från dem. De står framför mig i en halvcirkel och skakar allvarligt på huvudet.

”Do you survive that-” börjar Harry men avbryter sig. Det skulle säkert vara en charmigt invävd förolämpning. Jag ser lite förnärmat, förvirrat och defensivt på dem. Fattar de inte hur skruvade liv de lever? Vilka överkontrollerade fårskallar de är.

”You can’t do this!” spottar jag förtvivlat ur mig och slår ut med armarna. Louis sitter bredvid mig i en av de hårda karmstolarna och försöker medla han med. Vår högste chef, nuförtiden Simon Cowells efterträdare, blänger sakligt på oss. Han flätar samman sina korta fingrar och ser allvarligt på oss. Det är som om han snart ska läxa upp ett par busiga förstaårselever som lagt en nål på vikariens stol. Men det ska han inte, han ska just skicka ut dem från medlingen med ett fett beslut ringande i öronen på dem.

”It isn’t fair!” utropar Louis och reser sig häftigt. ”I don’t understand why.”

”You surely do, Lou. You just don’t want to.” Louis ser på mig, sedan på Mr. Troye (chefen) och kommenderar mig att resa sig.

”I understand, but then I’m not in anymore.” snäser Louis och jag ser förfärat på honom, vad säger människan? Ska han verkligen göra något så drastiskt, men jag förstår egentligen. Men mina drömmar är för stora för att bara avsluta så drastiskt.

”Are you sure?” Mr. Troye’s röst får Louis att vända sig i dörröppningen. Ett papper dinglar från Troye’s hand. Jag känner igen namnteckningarna. En är överstryket med rött, men sen står de bara där i skinande svart bläck. I Troye’s andra hand flammar en tändare upp. Han för den mot pappret och Louis kvider till. Han ser på mig och jag ser att han kallsvettas. Går han ur, förlorar vi alla. Alla våra namn står på det där pappret, utom Nialls som är överstruket. 

”Okay, you win.” mumlar Louis sorgset och Troye släcker tändaren precis när den slickat upp namnet som är överstryket i rött. 

”Good choice.” säger han nöjt. ”You two can leave, as you know do I need to call someone.”

Rösten är så hal, slirig och extremt motbjudande. Långsamt reser jag mig till jämnhöjd med Louis och vi går tillbaka mot dörren. Vi hade försökt allt vi kunde, men det var omöjligt att övertyga någon som bara vill åt guldet som lossnar från våra fotspår. Louis är lika bedrövad som jag, men det finns inget att göra. Och egentligen är det en av de värsta sakerna.

Jag tar upp min telefon som surrar innanför jackan. Demonstrativt skakar jag av mig lite slask som fastnat på skon innan jag sparkar av mig de vita osnörade conversen i hallen. Det jollrar från vardagsrummet och jag går fram till vagnen jag lämnat mitt i det öppna rummet. Tvillingarna sover fortfarande, någon hade troligen bara jollrat i sömnen. Med mobilen tryckt mot örat går jag in i köket för att förbereda en kopp kaffe, numret är dolt men jag svarar ändå.

”Niall Horan?” frågar den alltför välbekanta rösten.

”Yeah, boss. How are you?” frågar jag smörigt och sätter pannan i bryggaren. Mannen på andra sidan harklar sig.

”Erhm, good. I’ve an amusement to declare.” säger Mr. Troye, min högsta chef inom i princip allt.

”Oh, sure. Go for it.” säger jag och tar stöd mot diskbänken medan jag lyssnar på vad han har att säga.

”Niall Horan, you’re now officially fired from the band One Direction.” Och just då träffar min telefon golvet och rummet börjar snurra.  

Detta har hänt:

”I love you.” viskar jag när han glider ur mig sista gången. Hans trötta ögon ser på mig och hans hand stryker min rygg. Han mimar samma sak tillbaka och sluter sedan ögonen. Jag gör detsamma men klarar inte av att somna.

”You’re amazing.” mumlar han halvvägs in i sömnen.  ”And Happy New Year.”

28 januari 2028

”Tour day, guys!” Nialls rop får mig att hoppa ur stolen. Han kommer inrusande och Zayn ser trött på honom från soffan. Trots att han fått mig att flyga högt kan jag inte neka att jag är spänd. Det är en månad sedan jag låg på sjukhus och killarna har äntligen slutat behandlat mig som en oansvarig tonåring. Men jag är glad att jag misslyckades, men ändå glad att jag gjorde det. Hela grejen fick mig att tänka efter, och få en bekräftelse om vilka som faktiskt älskar mig. Mamma hade åkt hela vägen från Holmes Chapel bara för att träffa mig, och se till att hennes lillpojke levde. Jag ler lite och fingrar på armstödet. Niall rycker tag i mina axlar och får mig att se upp. ”Are you alright, Hazza?” frågar Niall och ser på mig med spelande ögon. Hans liv har tagit vändning, i alla fall lite. Nora har i och för sig brutit all kontakt med honom, men han har insett att han är fri nu, hur mycket han än älskar henne.

”Yeah, just a little nervous.” svarar jag med en gäspning, Nialls eviga energi tar alltid slut på min egen. Niall ler uppåt öronen och ser på Liam som sitter mitt emot mig. Han drar handen över hakan, precis som han brukar och låter sina bruna ögon pendla i rummet. Utanför rummet i befinner oss i springer ett trettiotal personer jag kan namnet på, och mer än det dubbla jag inte kan namnet på. De skriker och förbereder, vi sitter bara iklädda scenkläder och väntar. Louis snubblar in genom dörren, vilt skrattandes med Zayn. De har båda sett till att deras familjer tagit sig in ordentligt på arenan.

Zayn är också en helt ny person. Han strålar av lycka över att äntligen få vara pappa. Jag förstår honom, Opal hade gett mig samma känsla. Att hålla hennes tunna gestalt i mina armar, helt ren och ärlig, hade känts som den mest änglalika känslan någonsin. Louis fot stöter till en vas som står som en klen prydnad, men han fångar den innan den slår i golvet. Vi skrattar tillsammans bort de sista minuterna innan någon ropar upp oss för de sista förberedelserna. Jag och Liam reser oss och vi går alla fem ut ur rummet för att möta upp med Lou och våra stylister. De snurrar runt oss som virvelvindar och jag blir alldeles yr av att se på dem.

”Here, let me help you.” säger Louis och håller upp min röda kavaj jag ska ha på mig. Jag ler och trär på mig den. Han ler också, ett riktigt Louis-leende som han bara ler när något kommer bli extra roligt och bra. Det når från öra till öga, och hans ögon kantas med små rynkor. Utan att tänka ger jag honom en hård kram och försvinner sedan längst korridoren. Hans underbara skratt ekar efter mig.

Jag lägger ner diskborsten i diskhon. Det skramlar till och jag stryker en sliten slinga hår ur ögonen. Rummen ekar tomma, Haylee är i skolan och jag står här – kul. Harry hade hört av sig lite snabbt och frågat om jag velat ha biljetter till den nya touren. Sms:et ligger fortfarande obesvarat i inkorgen.

Paniken jag upplevt när jag sett Harry hänga från taket var obeskrivlig. En smärta hade rusat genom min kropp, och varit nära att förlama mig. Men någonstans fanns en råstyrka i att jag skulle lyckas stå mot rädslan och hugga ner honom istället. Utan mig skulle Harry varit en av de änglar som vakar över människorna på Jorden, eller som han själv uttryckt det, en av djävulens andar. Harry är kristen, det vet jag. Men han tror själv inte att han ska till himlen, det sa han för 18år sedan. Han var nog för dum för det, om man nu ska tro honom. Men han är Guds vackraste ängel, och Gud låter inte dem vackra gå.

En lampa från lokalens bakre del bländar mig. Jag höjer armarna över huvudet och tjuter i micken jag har i handen. Trots att jag tar i allt jag kan hörs knappt min röst från skriket som rusar genom lokalen. Energin skjuter ut i mina fingertoppar och de tusentals leende ansiktena får mig att klistra på ett brett flin. Till vänster om mig står Zayn, och Liam står på den högra. Skulle man mäta richterskalan under byggnaden skulle den uppnå långt över åtta, rent hypotetiskt då. Scenen är bred och lång, perfekt för oss att springa runt på. Jag gillar stora scener, då kan man knuffa fram Louis och Niall lite när det är deras tur. Man själv backar undan mot Sandy och Danny som står med sina stränginstrument och plingar. Det är helt otroligt att vi skrapat ihop hela det gamla bandet också, trots att Josh troligen skulle välja att vara hemma med sin son.

De nya låtarna är otroliga, trots att jag inte har någon känslomässig inblandning i dem. Niall har jobbat stenhårt tillsammans med teamet. Det där med låtskrivande är inte min grej, så jag har lämnat över det på de andra som lämnat över det på Niall. Troligen hade alla skyllt på att det är hans jobb, plus att han faktiskt gillar att skriva låtar. Mest nervös är jag inför den helakustiska känsloballaden Liam och Zayn skrivit ihop. Den kan bli farlig, ingen vet vad de två kan komma upp med.

Öppningslåten smashar hur som helst. Min röst är stadig och jag låter bli att tänka på alla spillda tårar, eller på något annat heller för den delen. Min blick söker sig gång på gång uppåt den starka strålkastaren längst bak. Den bländar av mig från verkligheten, låter bara min röst vara kvar och göra sitt jobb. Publiken är hur som helst stormförtjust, de kommer troligen inte klaga på dåliga konsertplatser eller en allmänt tråkig upplevelse. Det känns i magen när man gjort något bra, och de har vi alla fem gjort än så länge. När Louis avbryter Niall i hans tal och ser till att twitterfrågorna kommer igång så vaknar jag till lite igen, turligt nog utan att någon märkt min frånvaro. Den blå fågeln fyller upp bakom oss och Louis börjar läsa.

”Are you excited?” frågar han vänt mot mig och Zayn, sen mot Liam och Niall. Vi ler allihop. ”We surely are, but are you?” ropar Louis vänt mot publiken, ett gäng av mestadels kvinnor på 20+. Lite skrattretande, men samtidigt hedrande. Folk tar sig fortfarande dit vi är, och uppskattar det vi gör. Ytterligare ett vrål studsar emot oss. Jag klämmer in min öronplugg ytterligare i örat och fortsätter smila. ”Julianne, Julianne, where are you?” frågar Louis och spejar över publiken. En arm sträcks upp ur havet och ett ensamt skrik ljuder, Louis vinkar åt henne och byter sen fråga.

”Mostly of you have daughters, if you got a son, what would you call him?” Louis ler medan han läser. Tankerynkan mellan ögonen glipar och jag ler för mig själv medan jag försöker komma på ett namn. Det finns så många fina namn att välja bland. Zayn öppnar munnen för att börja.

”I would name him after my grandfather, Walter.” säger han med ett vagt leende. Jag bollar några namn i munnen, det måste vara något bra.

”Tommie’s brother would be called Lucas!” säger Louis förtjust, hans favoritnamn efter Tommie. Jag har faktiskt aldrig hört honom vilja ha en dotter. Han har alltid velat ha sina söner, och han är nästan överdrivet lycklig med Tommie och Eleanor.

”Derek, I think.” Liam skjuter ihop ögonbrynen och kastar en blick backstage. Kiley står där bakom och backar upp Liam. ”But I can’t have more children.” lägger han till. Ett undrande mummel kommer från publiken. Liam ler bara, utan att säga något mer.

”I like the name Elvis, it’s cool.” Vad sa jag just? Sa jag att min son skulle heta Elvis? Harry Edward Styles, du är en patetisk människa. Ett spritt skratt kommer från publiken, det är omöjligt att avgöra om de tycker det är gräsligt eller gulligt. Man får väll hoppas på sista, heh. Tack och lov räddar Niall situationen lite.

”Niall jr!” slänger han ur sig och hissar armarna i luften. Ett ärligt skratt från publiken, Zayn ser på Niall och frågar om han är seriös. Niall nickar allvarligt. ”But he’s middle name would be Aiden, or Michael, or Rami or-”

“Okay, Niall. We got it, you would have a lot of sons!” avbryter Louis självsäkert, och tjejerna skrattar igen. Louis letar reda på Elna som frågat frågan och läser sedan upp den sista, han bleknar lite efter att han är klar. Alla vi andra fyra upptäcker det, för vi bleknar vi med. Denna fråga är vi inte beredda på, den var inte vi med och valde ut.

En man som är med i vårt team nickar beslutsamt bakom scenen som ett tecken på att vi måste fortsätta, och ta konsekvenserna.

”Can you show us pictures of your family members?” läser Louis högt, hans röst är lite ansträngd. Jag tror inte det är för hans skull, han tanker nog på mig och möjligtvis Niall. En lätt panik lyser i Liams ögon, är det såhär han ska komma ut helt? Det är absurt, får det ens gå till såhär? Jag mimar det till Louis som omärkbart rycker på axlarna som svar. På skärmen bakom oss ploppar plötsligt en bild på Eleanor upp. Louis spärrar upp ögonen men ler sen självsäkert.

”There’s my beautiful!” konstaterar han kärleksfullt. Sen kommer en bild på när han håller i Tommie. Jag har sett de här bilderna hemma hos honom, det är privata bilder som jag inte tror någon förälder vill ha officiella. Louis behåller sitt leende, men ger sen Zayn ansvaret att visa upp sin nyadopterade son. Jävla management, ingen av oss tycker detta är roligt. Niall har sin tumme i munnen och håller på att bita av sin tumnagel av nervositet? Jag vet inte, han ser bara plågad ut. När Perrie dör ut från skärmen kommer en bild av Nora upp, och det är då det brister. Niall sticker sin mick i Zayns hand och går mot kulisserna. Louis skojar bort uppbrottet med att Niall behövt gå på toa, trovärdigt som fan.

Sen är det min tur. Det är bara en bild på Opal som visas, inget mer. Min och Lenas skiljsmässa är officiell och jag håller mig ifrån att gå och strypa någon backstage. Mest för Nialls skull. Opal byts ut mot Audrey, men innan det hinns något mer knastrar det till i en mick och en falsk ton kommer från Sandys bas. Någon knuffar sig framåt på scen, och mitt framför den uppförstorade bilden av de båda männen kysser den blonda irländaren sin Liam. Mitt framför alla, på O2.