Detta har hänt:

Vi åker upp tillsammans och hon tar av sig alla kläder i hallen. Våren har äntligen börjat komma, så hon har bara en skinnjacka på sig. Jag har samma vita jacka som jag haft det senaste året, samma jacka som jag hade när Niall hittade mig på soffan, som när Lena kastade ut mig och som när jag åkte hem från sjukhuset. Jag börjar bli känslosam över en jacka, herregud.

   Jag följer efter henne in i lägenheten, men hon låter mig gå förbi så jag ska kunna leda henne till överraskningen. Vi går mot vardagsrummet och jag öppnar dörren in till mitt kontor.

Gosh, hennes ansiktsuttryck är obetalbart. 

Jag håller händerna för munnen och går tveksamt in i rummet. Det mörka kontoret har genomgått en helförändring. Där det mörkoljade skrivbordet förut varit fastskruvat mot väggen står en vitmålad säng som täcker upp hela kortsidan av rummet. Ett litet fönster finns vid huvudänden av sängen, men inte så pass långt ner att man kan ligga och se ut. Ett matt solsken lyser in och värmer upp de vitmålade väggarna, ena långsidan är en fondvägg i duvblå tapet och sängen är iordningställd med filtar och ett par prydliga kuddar som matchar väggen. På den andra kortsidan, bredvid dörren, har skrivbordet skruvats upp på nytt. Men det är nu vitmålat och några burkar med blyerts står staplade bredvid varandra. När jag vänder mig mot dörren igen står Harry där med allvarliga ögon, men ett litet leende skymtar i hans ena mungipa.

   ”Do you like it?” frågar han och jag nickar hektiskt. Såklart jag gillar det, mer än gillar. Det är perfekt, precis ett sådant rum man ser på bildhemsidor på internet där folk kommenterar ”oh, I want that room”. Och nu är det mitt.

”Why?” frågar jag dumt och låter händerna hänga vid sidorna. Även fast svaret ringer i mitt bakhuvud kan jag inte riktigt förstå det. Det är för bra för att vara sant egentligen.

”Reason one: I love you. And reason two: you moving in!” ropar han och omfamnar mig. Jag kramar mig fast i hans famn och försöker fånga in varje form av hans kropp i mitt minne. Spara det långt in förevigt, så att jag aldrig förlorar det igen. En tår rullar ner för min kind och han skjuter mig ifrån sig.

”What’s wrong?” frågar han mjukt och ler sådär faderligt som han bara gör ytterst sällan, speciellt mot mig. Jag skakar på huvudet och drar bort tåren med baksidan av handen. Ett lätt skratt slinker ur min mun.

”Nothing, I’m just so perfectly happy.” Jag ser på rummet lite snabbt över axeln. ”I’ve got all I’ve ever wished for, and that’s just so amazing.”

”Where this room your biggest dream? Then I’m gl-“

“No silly. You were my biggest dream.” Jag ler lite. “My biggest dream was to have a dad.”

~

Glassen droppar ner på mina fingrar. Jag slickar runt pinnen för att försöka få den fördömda isglassen stanna på pinnen. Jag gillar inte gräddglass, men isglass går ner. Speciellt när man har en pojkvän som köper den speciellt till dig. Johannes sitter bredvid mig, han äter en sån där gräddglass med chokladsmak, och ser generellt lycklig ut. Han lägger armen om mig, och jag ser upp i hans blå ögon. Det spelar så mycket liv i dem, energi och livslust.

”Did you remember that day when we were sitting in the sofa watching the news?” frågar han lugnt.

“No, remember for me.” kurrar jag och lutar huvudet mot hans dunkande bröstkorg. Han ler lite.

”We were sitting inside, watching the news and then this boyband showed up. They were around 20 in the picture, and you said you thought they looked like such tragic people. Do you remember that?”

“Maybe a little.”

“Could you, on that day, ever imagine that the tall with curly hair should be your secret father?”

“No, I could never imagine that. I mean, the thought is just sick.” Jag suckar lite.

“Lee?”

“Ah?”

“Are you happy?”

“Johannes, first I got my bestfriend as my boyfriend, then my father showed to be an international superstar and now my biologic parents are in love. I said the same to Harry; I can’t be more happy than I am right now with you.”

“Then I’m happy.” Han kysser mina läppar och ser sedan ner mot vägen. En rynka bildas mellan hans ögonbryn och jag följer hans blick. Någon med en stor kamera går förbi, kollar sig omkring, och går sedan sin väg. Jag skakar av mig den obehagliga känslan av vad fotografen skulle kunna vara.

”Do you have a suit preparing for the wedding?” frågar jag för att avleda hans uppmärksamhet från gatan.

”Yeah, I thought I could take my graduation suit.” säger han lugnt och fingrar i

mitt nu korta hår. Vi hinner inte säga något mer när vi hör steg på altanen, och Johannes mamma kommer framrusandes med sin surfplatta i högsta hugg. Hon ser oroligt på mig och Johannes frågar henne vad det är.

   ”Ehm, Haylee,” börjar hon osäkert. ”I think you and your dad have some problems.”