33. Get Out Of Here

Detta har hänt:

”Yeah. A young girl named Haylee.” Jag rynkar pannan, det var absolut förbjudet att ta med in fans på rummet. Inte kunde väll Harry bryta det med sådana marginaler? ”She was very nice. But now till the special part.” En speciell del av det hela? Vad har min partner egentligen sett inne hos Harry? ”I couldn’t miss to reconise a paper on the table. A birhcert.”

”Birthcert?” Nu är jag både orolig och nyfiken.

”Yes. This young womans, Haylees, birthcert. With Harrys name on it.” Jag drar efter andan. Han kan inte mena det han säger, det måste vara väldigt uppgjort. Han och Harry spelar mig bara ett spratt. Förresten är Harrys dotter 3… 4år gammal. ”I was very surprised, but it was real.”


 

Jag skär bort kanterna på mackan. Lena bryr sig inte om mitt beteende utan hjälper Opal med flingorna istället. Konstigt nog är jag inte nervös inför det jag ska göra. Det känns så pass rätt att jag inte darrar någonstans. Det är mitt sätt att känna om något är rätt eller inte, darrar jag är det fel. Opal smäller till sin sked så att en laddning runda flingor skvätter på min tröja. Jag stönar och torkar av den med tröjärmen. Tröjan är ju lortig hur som helst. Lena reser sig och hämtar en disktrasa. Opal ojar sig när trasan dras runt hennes mun. Jag ler åt Opals miner och ser till att äta upp min macka. Lena pekar på fläcken på min tröja och påstår att jag måste byta ut den.

”Yeah, soon.”

”Go do it now.”

“I said soon.” muttrar jag och torkar mig lite extra med ärmen. Hon suckar och lyfter ner Opal från matbordet. Precis när Lena ska gå efter henne till hennes rum, för att hjälpa henne välja kläder, hejdar jag henne.

”She can do it herself.” jag ser upp i de mörka ögonen. ”And I want to talk to you about something.” Jag undrar om jag låter så allvarlig som jag tror jag gör. Lena ger mig en konstig blick och börjar plocka undan frukosten. Jag vinkar henne till mig och ber henne slå sig ner. Precis när hon satt sig ner säger jag det. Rakt ut i luften. ”I want to divorce.” Ordet ringer i luften och fyller ut alla tomrum. Ingen kan känna sig ensam just nu, allt kan krypa in i ordet och gå i ide. Det känns inte fel, bara rätt. Lenas ögon är en röra av känslor. Ilska, kärlek, tycke, hat, avsmak och ömhet. Först tror jag att hon uppfattar det jag sagt som om jag vore hög eller full. Men sen går det upp för henne att jag inte är det, hon har sett till att jag bara druckit läsk hela veckan, ingen sprit. Hennes mun ramlar på vid gavel och jag drar en näve lockar ur ansiktet.

”Excuse me?” frågar hon och spänner ögonen i mig. Hennes hår står som en boll runt hennes huvud, antagligen har hon inte hunnit platta det.

”I want to divorce.” upprepar jag, om möjligt ännu säkrare. Strategiskt lägger jag händerna på bordet och spänner mina mildare ögon i henne. Först tror jag att hon ska komma med någon av sina gulliga förklaringar på hur borta jag är, mitt uppe i droger. Ärligt hade jag förväntat mig det. Hennes reaktion är tvärt emot det jag trott.

”Get out of here.” väser hon och ser upp på mig under en strimma hår. Min tur att gapa. Hon reser sig till sin fulla längd, nästan 184cm och blåser upp sig. Hela hon darrar och ögonen lyser från hennes mörka skinn. Jag ser mig flyktigt om. När jag inte rör mig ur fläcken pekar hon mot dörren och skriker på mig. ”GET OUT OF HERE!” Skräckslaget rusar jag upp och går snabbt mot dörren. Opal kommer ut från sitt rum och klamrar sig fast vid mitt ben. ”Opal, come here.” Lenas röst är mjukare, och hon lyckas locka till sig vår dotter. Skyddande föser hon Opal bakom sig och vänder sig lite om mot henne. ”Sweetie, go to your room. Mom need to talk to dad.”

”Yeah.” instämmer jag tyst och låter Opal springa förbi mig in i sitt rum. Lena går ytterst nära mig och hennes ögon brinner av ilska.

”I can’t take one more thing from you. You are a jerk, Harry Styles. A jerk that I unfortunately fall in love with. But I will tell you one thing, you can take your little whore and do whatever you want with her. She’s such a big part of your life, right? You can screw anyone, I won’t care. But if you touch Opal again, or me I’ll beat you yellow and blue. Do you understand me, Harold?” Jag nickar chockat och snubblar bakåt.

”Fine.” säger jag och rycker åt mig min rock. ”Let me say godbye to-”

”No, leave now.” Lena ställer sig för Opals dörr och hindrar mig från att gå in till henne.

 

Dörren smälls igen bakom mig och jag fylls plötsligt av en konstig tomhet. Det går upp för mig att jag inte har någonting längre. Jag går ner för en av trapporna och känner hur syret försvinner från hjärnan. Det svartnar men jag bibehåller balansen och får tillbaka medvetandet. Jag slår näven i väggen och kastar mig mot väggen mittemot. Jag vill bara gå sönder, om jag gör det inombords kan jag väll lika gärna gå sönder utombords också. Väggen hindrar mig från att fortsätta. Det bultar i musklerna när jag dunkar huvudet i den kala gipsväggen. Skulle någon se mig skulle de tro att jag var helt dum i huvudet. Jag tar ett steg bort från väggen och känner hur min fot fäktar i luften. Jag vecklar ut armarna och viftar hysteriskt med dem för att återfå balansen. Men foten vägrar hitta fäste och jag faller ner för den kalla marmortrappan. Det gör ont överallt när jag faller, faller och faller. Musklerna ömmar och jag stirrar upp i taket. Det hänger ett tuggummi där. Det gör bara ont, och jag vill bara försvinna. Allt är så jävla rörigt. Vad hade hänt i trappuppgången? Innan hade jag varit så säker på det jag velat, skilja mig från Lena. Långsamt sätter jag mig upp och tar mig för huvudet. Jag noterar smutsfläcken på tröjan och snyter mig i ärmen. De smala jeansen spänner över låren när jag häver mig upp och går ut. Luften är kall och en snöflinga landar på min kind, sen ännu en. Det är som om någon högt där uppe försöker muntra upp mig. Som om lite snö skulle hjälpa. Jag är ensam.

 

Bilen står och väntar på mig. Jag drar ärmen över rutan en gång och drar sedan på mig rocken jag fortfarande har i handen. Sätena värms snabbt upp och jag känner värmen lindra mina kroppsdelar. Otroligt nog verkade jag ganska oskadd från olyckan. Handen fumlar i handskfacket och jag krånglar fram en platta med Alvedon. Jag läser inte på paketet, utan slänger bara i mig tre hela tabletter. Lena skulle säkerligen klaga på att det är någon slags överdosering, men skit i henne. Snart är det officiellt att jag inte hör ihop med henne längre. Nyckeln startar bilen och det bär av. Adressen ligger memorerad i mitt huvud och jag kör för livets lust.

 

Jag slår lekfullt till Johannes på armen och krånglar mig sedan ur säkerhetsbältet. Johannes skrattar högt och jag bryter in. Skämtet hade varit så kul att jag inte ens kom ihåg det. Jag skjuter igen bildörren och vänder mig om. Johannes står kvar för att stänga av bilen och klättra med mig ut. Precis som jag är på väg ner för trappan så håller jag på att snubbla över något, eller någon. En stark hand griper tag om min överarm. Förvånat ser jag mig om efter denna någon och möter ett par gröna ögon. Johannes har inte gröna ögon, hans är mörkblå. Sen ser jag lockarna och de flickaktiga läpparna.

”Harry?” frågar jag chockat och rätar på mig. Harry, som suttit på den isiga trappan reser sig och nickar långsamt. Jag stryker lite hår ur ansiktet och stirrar upp på Johannes. Harry följer min blick och vänder sig om.

”Oh, Johannes.” säger han och räcker fram handen som Johannes artigt tar. ”Nice too meet you again.” Harry vinglar ner för trappan och ber mig om en nyckel. Jag håller eftertänksamt fram den och han sätter den i låset. Han svär ett tag innan jag förklarar att man måste skjuta höften mot dörren för att den ska gå upp. Harry öppnar och går in. Johannes går ner till mig och mumlar något i stil med:

”Sure he isn’t drunk?” jag skrattar till och stänger efter oss alla tre. Harry står som ett ljus i hallen och ser sig om. Hans kinder är rosiga, så han måste suttit ute ett bra tag. Han tar av sig rocken och jag ser ett antal blå märken på hans armar. Försiktigt skyndar jag fram och försöker röra honom, men han drar sig undan. Jag visar in dem båda till köket och sätter Johannes på att koka te. Harry sitter mest och stirrar framför sig. Jag känner inte igen honom överhuvudtaget. Johannes ställer tyst ner ett paket med kakor framför oss och jag ler varmt mot honom.

 

Knappt fem minuter senare har Johannes hällt upp tre koppar varmt vatten. Harry rycker skakigt åt sig en tepåse med extra kryddigt te som han doppar i vattnet. Jag ser på Johannes, som ler lurigt. Harry smuttar på teet och det ser ut som om han ska kräkas.

”Extra spicy.” säger jag och skjuter fram kannan med mjölk mot Harry. Han häller i den gräddiga vätskan och smuttar åter igen på teet. Trots att teet måste bränna i halsen på honom ser jag att hans axlar sänks och han slappnar av. Det känns så konstigt att ha en vuxen man till bords. Den enda som varit här regelbundet är min morbror. Nu sitter alltså min pappa här, just på det stället han borde ha suttit i alla år han missat. Johannes sneglar lite på mig men tar sedan initiativ för att prata.

”Erm… how’s Lux?” Harry ser upp på honom. En bula har börjat bildas i hans panna, vart fan har han fått alla märken ifrån?

”She’s good.” säger han.

”Did Lena hit you?” jag syftar på märkena, men han skakar på huvudet. Han tänker först säga det, för han öppnar munnen. Men han ångrar sig och drar tillbaka andan. ”What happend then?”

”I fell over.”

”And got this hurt?”

”I fell down a stair.” Utvärderar han och rycker på axlarna, som om det inte spelar någon roll. Trots att det finns så mycket att säga kommer inte ett ljud över våra läppar, underligt. 


Harry släppte bomben på Lena, och tog till flykt hem till en annan kvinna. 
Det går bra nu, eller inte. 
 
Ni fick två kapitel i förrgår, därför inget igår. Jag fick lite panik över detta kapitel, men aja. Ni kommenterade jätteina saker, blir så glad varje gång jag ser dem :')
 
25 till nästa, as usual!
 
Dagens kommentar:
 

32. My Angel On Earth

Detta har hänt:

Jag får hoppas att Kiley inte är typen som tjallar runt. Eller att det i sådana fall stannar hos Liam. Dock berättar Liam allt för Niall, och Niall kan inte hålla käften stängd när det är party. Louis hör alltid allt, ännu en hake som kommer spricka. Louis berättar allt för Eleanor, ibland även är Tommie är där. Tommie är ett barn som inte har något vett att hålla tyst. Enligt Niall är Tommies bästa vän Opal, Opal är barn till min fru. Min fru kan bli arg. Min fru lever med mig, och min fru heter Lena. Lena står inte ut med en sak till, det berättar hon förstås för en av sina bästisar. En av Lenas bästisar råkar vara Leigh från Little Mix. Leigh är med i samma band som Perrie. Leigh berättar troligen nyheten för Perrie. Perrie är gift med Zayn, min kamrat. Zayn gillar ordspråk, så han kommer klura ut något. Lenas man heter Harry, det är jag. Harry har gjort ett misstag, både en och två gånger. Harry ligger i en jävlig knipa.


Hennes ansikte är så gravalvarligt att jag nästan mår illa. Men jag får inte se bort nu, då kommer hon tappa den lilla respekt hon har försökt uppbringa för mig. Två tomma koppar står framför oss, vi hade båda svept kaffet direkt för att försöka ha koncentration. Jag fingrar lite på glaset med vatten som står vid sidan av muggen. Hon dricker lite och jag ser hur en strimma läppglans kladdar på glaset. Hennes ögon är uppmärksamma och tar in varenda rörelse jag gör, såsom ett hårsstrå lägger sig lite fel på grund av draget från dörren. Ingen av oss har klätt av oss ytterkläderna och vi skattar oss lyckliga åt det nästan tomma kaféet. Hon suger på sin överläpp och öppnar sedan munnen.

”Harry, you are so careless.” säger hon skarpt. “You could leave me, I was nothing for your future life-“ jag vill avbryta henne och säga hur fel hon har, men hon är beredd och håller bara upp ett finger för att få mig att stänga käften tills hon är klar. ”But you now have a daughter, a daughter that you actually know something about with Lena. Lena is your wife, I’m not. You need to see the reality in your life. Nothing’s served on golden plates, we need to deserve what we get. I think you live in your own world, everything flying around on small, pink clouds. You need to see the world from our point of view.” Hon lägger upp händerna på bordet och smyger in min hand i sin. ”I love you, Harry. More than I’ve ever love someone. But I had to let it go, because I can see your new life.”

“Penelope, I love you. I really do. You’re the only one for me. Do you remember the day at the meadow? I said ‘forever and always’.”

“How many times a day you tell Lena that?” frågar hon hårt och drar tillbaka sin hand. Hon krokar av väskan från stolens ryggstöd och reser sig sakta. Hon vet att jag är hopplös, det är jag. Men samtidigt ger hon mig inte en ärlig chans.

 

Kvällen är kall och jag huttrar till. Jag borde ha tagit den där extra tröjan under jackan. Penelope står vaksamt och väger på hälarna bredvid mig. Hon blickar bortåt gatan.

”I can drive you home.” erbjuder jag mig och drar fram bilnycklarna. Penelope skakar på huvudet och kniper ihop munnen. Hon informerar om att bussen kommer inom några minuter.

”I can wait.”

”It’s freezing cold.” kontrar jag och drar jackan tätare omkring mig. Hon rycker på axlarna. Värmen från Starbucks puffar mig i ryggen, men hon står antagligen för långt bort. Längre bort på gatan ser jag bussen. Den sprider sitt lyktljus på gatan. Inom några sekunder har den stannat precis framför Penelope som hoppar på. Jag går efter henne men stannar i dörröppningen. Hon ser uttryckslöst på mig och letar sig bakåt i bussen. Precis när jag ska följa efter henne hojtar chauffören på mig.

”Aren’t you Hugo Styles?”

”Harry, yes.”

”Yeah, Harry. My daughter is a huge fan of you. May I?” han plockar upp sin mobil och jag lutar mig framåt för att ta en bild med honom. Det hela slutar med att jag gett ut en uppsättning autografer till honom och lovat att berätta att hans buss var ovanligt fin. När jag äntligen får klättra ut står jag där på gatan igen. Denna gång helt ensam. Genom de tonade rutorna kan jag se Penelopes ansikte lysa igenom. Hon ser likgiltig ut. Jag vinkar lite och lyckas frambringa ett litet leende innan hon är borta. Mina ben för mig framåt på den kala gatan. Det slafsar under fötterna på mig och snöflingor lägger sig lugnt bland mina lockar. Vilken unge som helst skulle anse allt som underbart. Men jag är inget barn, jag är en vuxen människa som måste lära mig att ta ansvar.

 

Spegeln reflekterar mig. Kostymen sitter snyggt, det gör även slipsen. Över det stora hela ser jag riktigt bra ut. Det pirrar i magen på mig. Inom några minuter kommer Kiley sladda in med en taxi och vi ska på vår första officiella dejt. Hans inbjudan hade överraskat mig, men nyfiken som jag är tackade jag ja. Trots att magkänslan säger att jag ser bra ut säger huvudet att Kiley kommer överträffa mig med hästlängder. Men det gör han alltid. Hela tiden hittar han nya sätt att vara hejdlöst snygg på. Kanske han inte duger till någon annan, men han är min ängel ikväll. Bara jag och han.

 

Det tutar utanför. Nervöst drar jag en sista hand genom håret och skyndar mot ytterdörren. Skorna är redan påsnörade så jag behöver bara låta rocken glida över axlarna och sedan sno en halsduk kring halsen. Jag ser inte min pojkvän genom de mörka rutorna, men när jag öppnar dörren sitter han där. Jag sätter mig och lutar mig framåt för att ge honom en lätt puss. Chauffören ser lite förbryllad ut, men verkar redan veta slutdestinationen. Kileys ögon glittrar av engagemang. Den svarta rocken täcker hans kläder, så jag kan inte dra några slutsatser om min teori. Att han är snyggare än jag, alltså. Fem minuter senare bromsar taxin och Kiley kliver ur. Jag vill betala men han håller bara upp handen mot mig och säger att han bjuder. Som en kärlekskrank mö hänger han vid min arm och visar mig den korta vägen till resturangen. Tveksamt följer jag med honom lite in på en bakgata och in på en bakgård (det ser i alla fall så ut). En tunn man kommer emot oss i dörren. Han visar oss förbi en köttdisk och in i resturangens bakända. Kiley måste ha beställt bord eftersom alla bord utom vårt är upptaget av väntande gäster. Förundrat drar jag av mig rocken och hänger upp den. Kiley gör detsamma och jag ser vad han gjort nu. Han har på sig en kavaj (ovanligt nog). Skjortan ser närmast normal ut, förutom kanten av spets som löper vid kragen och ärmsluten. Runt halsen har han en väldigt speciell fluga som jag inte kan beskriva ens inne i huvudet. När jag stirrar mig mätt på Kiley ser jag mig om i restaurangen. Borden ligger som i en halvmåne runt ett stort stekbord. Kyparen som placerat mig och Kiley flänger runt och tar beställningar.

 

Jag skjuter ett öga ner i menyn. Det mesta är grova kötträtter med bastillbehör som potatis och grönsaker. För att spela lite manlig tar jag en stor oxfilé. Kiley säger att han nöjer sig med något han påstår är ett grillspett. Jag stirrar förvirrat omkring mig, alla verkar förväntansfulla. Till och med Kiley. Han tar min hand och pekar neråt stekbordet. Kockarna slår ihop sina stekgafflar och trummar lätt på stålet i bordet. Sen är det igång. Chockat spärrar jag upp ögonen inför det mäktigaste jag någonsin upplevt i matväg. Alla beställningar tillagas samtidigt (uppåt 100 mat ska säkert ut). Allt hanteras av fyra kockar som skickligt cirklar runt bordet. Det trummas och fräser. Kiley verkar road, och sitter och småler mest hela tiden. Han är bäst.

 

När spektaklet med tillagningen av maten är slut och vi har varsin kötträtt framför oss förstår jag varför Kiley valt en ”liten” rätt. Min bit oxfilé är enorm och perfekt tillagad. Även Kileys grillspätt ser riktigt maffigt ut med alla grönsaker. Köttet smakar grill och grönsakerna balanserar upp allting. Halvvägs igenom maten lutar sig Kiley lite framåt. Jag ler och hans mjuka läppar träffar mina. Efter kyssen, när vi drar oss tillbaka, ser jag att någonting ligger inom honom. Om det oroar honom vet jag inte. Han torkar av fingrarna på sin servett och smakar på orden för att formulera dem rätt.

”When I asked Harry if he wanted to follow I discovered something.” börjar han med sin speciella accent som klingar annorlunda från sorlet omkring oss. ”I went in, and he had a visit.”

”A visit?” frågar jag och torkar även jag av händerna för att kunna lägga upp dem på bordet. Egentligen är det inget alltför konstigt med att Harry hade besök, det har alla. Men det ligger ett speciellt tonfall i Kileys röst, vilket gör att jag fortsätter lyssna.

”Yeah. A young girl named Haylee.” Jag rynkar pannan, det var absolut förbjudet att ta med in fans på rummet. Inte kunde väll Harry bryta det med sådana marginaler? ”She was very nice. But now till the special part.” En speciell del av det hela? Vad har min partner egentligen sett inne hos Harry? ”I couldn’t miss to reconise a paper on the table. A birhcert.”

”Birthcert?” Nu är jag både orolig och nyfiken.

”Yes. This young womans, Haylees, birthcert. With Harrys name on it.” Jag drar efter andan. Han kan inte mena det han säger, det måste vara väldigt uppgjort. Han och Harry spelar mig bara ett spratt. Förresten är Harrys dotter 3… 4år gammal. ”I was very surprised, but it was real.”

“Did you ask about it?” frågar jag.

“No, didn’t want to interrupt more than necessary. He was stressed.”

“Are you absolutely shore?”

“Yes, I never lie to you.” Kiley ler. “You’re my angel on earth.” Hans ord värmer mig inifrån. Han påminner mig alltid om varför jag valt just honom och ingen annan som min livskamrat. Vi lägger inte mer vikt vid ämnet Kiley tagit upp, utan vi låter det glida undan. Trots allt är det vi som är centrum i natt.

 

Drygt en timme senare står vi på trottoaren och överväger om vi ska åka hem, eller dra oss mot en klubb. Kiley låter ett finger löpa över mitt bröst och han ber om att vi ska åka hem. Jag ler och fångar hans hand i min. Allt för honom. Efter lite besvär lyckas vi fånga en taxi, helt sjukt att det fortfarande finns homofober i denna värld. Vår lägenhet ligger i gåavstånd från restaurangen, men vägen in på krånglig och det känns inte tryggt att gå på bakgatorna mitt i natten. Vi blir avsläppta precis utanför porten och gemensamt åker vi hissen upp. Som slutstation befinner vi oss på balkongen med varsitt glas vin. Kiley smuttar nöjt på sitt och stirrar ut över London, jag däremot, kan bara stirra på honom. Hans blonda hår som ligger perfekt över hans huvud. Läpparna som är aningen svullna, precis som de brukar. Den smala kroppen som ser lika skör ut som porslin. Jag drar mig in bakom honom och lägger armarna om hans midja. Våra andedräkter bildar moln i luften och jag huttrar till.

”Are you cold, luv’?”

”Yes, a little.”

”Let’s go inside.” Vi snurrar runt, fortfarande krokade i varandra. Vi ställer ner vinglasen och när han vänder ansiktet mot mig så smeker jag honom över kindbenen och neråt läpparna. Han trycker sig mot mig och låter händerna leka vid min tröjkant. Vi virvlar runt i lägenheten samtidigt som lagren av överdelar åker av. Klumpigt sparkar jag av mig byxorna och drar fingrarna genom hans hår. Varje andetag han tar, varje knyck i hans rörelsemönster är attraherande. Allt han gör vill att jag vill röra honom mer. Hans tunna armar slingrar sig över min kropp och jag känner hur jag hårdnar. Han känner det tydligen också och vi förflyttar oss mot sovrummet för lite privata göromål. 


Liley forever! 
 
Har detta någonsin hänt? Två kapitel på en dag. Långa kapitel dessutom. Nu får ni vara riktigt snälla så att jag inte ångrar mig ;) 
 
25 kommentarer som vanligt!
 
Dagens kommentar: 

31. Surely High

Detta har hänt:

”No Tim, I want to talk to her.”

“But she’s a fan.”

“I think she’s more.” mumlar Harry och drar fram kortet till sitt hotellrum. Han ser på mig och öppnar dörren. ”Come here, Haylee.” säger han stelt och jag går långsamt fram.


 

Kramen vi håller varandra i tycks binda ihop alla våra år i avsaknad av varandra. Hon borrar in sitt huvud i min bröstkorg och jag håller försiktigt om henne. Rädd för att skada henne, som om hon vore en ömtålig ros. Jag vet inte vad jag ska säga för att lugna någon av oss. Förmodligen är vi lika rädda båda två. Den största frågan som vilar i mitt bröst är varför Penelope inte sagt något till mig. Varför har hon inte berättat detta för mig? Att jag har en 16årig dotter, väldigt lik mig, som inte haft någon far halva sitt liv. Det finns inget jag kan göra åt det. Tiden går inte att spola tillbaka. Allt som är gjort är gjort. Men jag kan inte lägga hela skulden på Penelope. Jag hade ett ansvar, men jag tog det inte. Jag kunde inte resa mig ur uppmärksamheten och ringa henne. Jag vet att min hjärna tagit upp denna många gånger nu, men det är den bittra sanningen. Tankarna som jag låtit cirkla runt frågan abort är bortblåsta. Något så vackert som Haylee är menat på Jorden. Efter några minuter lossar jag mitt grepp om henne. Låter henne gå, nästan. Vi slår oss ner vid bordet igen och ser länge på varandra. Nästan som om våra kroppar inte lämnat varandra än. Som om vi fortfarande står i den tidlösa tillvaron och omfamnar varandra.

  

Haylee lägger huvudet på sned och ser på mig med sina mjuka ögon. Hon börjar ställa frågor. Samma frågor som Penelope redan frågat gång på gång. Varför jag lämnade Penelope, om jag inte hade lite skam i kroppen, om vad Lena tycker och om någon vet. Jag skakar på huvudet vid den sista frågan. Ingen känner till Haylee. Jag hinner inte ens öppna munnen i försvar när dörren öppnas. Mitt huvud vrids blixtsnabbt mot människan i dörren. Han ser förvirrad ut och blicken pendlar mellan mig och Haylee. Jag stönar men vinkar in honom. Han stänger tyst dörren efter sig. Den smala gestalten i den vita jersyn rör sig framåt och står snart i ljuset från fönstret. Han suger på sina svullna läppar och låter händerna vara knäppta på ryggen. Jag känner inte denna människa, inte särskilt bra i alla fall. Han ser lite nervös ut, vilket han inte borde vara. Nyfiket avstår han från att se mer på Haylee och ser på mig istället. De bleka ögonen försöker se in i mig, men misslyckas.

  

”Liam wonder if you want to dinner with us?” frågar mannen på sin grova irländska. Inte konstigt att jag inte förstår Liam säger längre. Han tog efter alla dialekter han kunde. Den breda brittiskan han haft i början var nu en blandning av brittiska, irländska och amerikanska. Jag sliter mitt sinne från tankarna och ser för första gången mannen i ögonen. Sjukt att han är äldre än alla i bandet.

”Erm.. Kiley. I don’t know. I am a little busy.” Jag drar handen över nacken och låter den klia bort klådan svetten frambringar. Kiley vänder sig mot Haylee och räcker fram sin magra hand. Jag låter handen glida i aningen panik över ansiktet utan deras synhåll. Haylee tar hans hand och skakar den hurtigt. Kiley verkar le, för Haylee ler tillbaka och drar tillbaka sin hand. Kiley ställer sig i ett perspektiv så att vi båda ser hans ansiktsuttryck.

”Send us a text in a minute, then.” Kiley ler och vänder på klacken. Precis innan han går ut ser han över axeln. ”Nice to meet you, Haylee.” sen är han borta. Liam hade verkligen skickat in Kiley till mig vid rätt tidpunkt. Jag får hoppas att Kiley inte är typen som tjallar runt. Eller att det i sådana fall stannar hos Liam. Dock berättar Liam allt för Niall, och Niall kan inte hålla käften stängd när det är party. Louis hör alltid allt, ännu en hake som kommer spricka. Louis berättar allt för Eleanor, ibland även är Tommie är där. Tommie är ett barn som inte har något vett att hålla tyst. Enligt Niall är Tommies bästa vän Opal, Opal är barn till min fru. Min fru kan bli arg. Min fru lever med mig, och min fru heter Lena. Lena står inte ut med en sak till, det berättar hon förstås för en av sina bästisar. En av Lenas bästisar råkar vara Leigh från Little Mix. Leigh är med i samma band som Perrie. Leigh berättar troligen nyheten för Perrie. Perrie är gift med Zayn, min kamrat. Zayn gillar ordspråk, så han kommer klura ut något. Lenas man heter Harry, det är jag. Harry har gjort ett misstag, både en och två gånger. Harry ligger i en jävlig knipa.

 

”What do you think about?” Haylees röst är så oskyldig. Hon kan knappast ana att hon är med i mitt livs största drama som kommer rasa en hel värld. ”I’m sorry if I mess something up. I just wanted you to know.” Till min förvåning reser hon sig och samlar ihop sina saker. Snabbt ger hon mig en puss på kinden och går mot dörren. ”Bye Harry.” säger hon och vinkar lite innan dörren smälls igen bakom henne. Ensam sitter jag kvar och försöker fokusera.

 

Trots att jag inte varit där inne så länge, trots att jag inte fått Harry att förstå helt, trots att jag fortfarande inte kan vara säker på en pappa pryder ett leende mina läppar. Jag går längst korridoren med huvudet högt och trycker smidigt upp hissen. Folkmassan med tjejer skriker nere, de har inte gett sig än. Hoppet på att få se bandet är för stort. Jag åker snabbt ner och kliver ur. Tjejer skriker efter mig, rullar ögonen och viftar med händerna. De frågar efter min autograf, om jag sett någon kille och vem jag är. Jag passerar utan en min, utan ett ord. De ser föraragade efter mig där jag går och hånler. Bussen kommer inom två minuter och jag lyssnar på det brummande lätet från motorn. Allting verkar så lugnt, som om en storm lagt sig innan mig. Harry vet, han vet och jag tror han tror.

 

Jag ser på mobilen. Den vibrerar och jag tar upp den. Namnet är så välkänt att jag inte ens svarar med mitt namn. Jag låter kvinnan tala ut och berätta det hon vill ha sagt. Hon bokstavligen slungar det hejdlöst in i örat på mig.

”I already know.” jag biter mig i läppen. ”I’ve meet her.”

”What? How?” Penelope låter skärrad över det jag sitter och säger.

”She sneaked in.” jag ler lite. ”She’s clever.”

”Yes, she is. And she’s mine.”

“She’s ours.”

“No, you don’t know her.”

“No, but I want to.”

“Harry, you’ve your life. And we have ours.”

“I want to join in.” envisas jag.

“Harry…”

“You’re my love, the love of my life.”

“You can’t-“

“I can. I love you. I want to be with you.”

“Lena and Opal-“

“I’ll divorce.”

“She’s your wife!”

“That’s why I divorce!”

“Harry!”

“JUST ACCEPT THAT I LOVE YOU!” gormar jag. “I love you.” avslutar jag.

”And all your little things.” mumlar hon. Jag nickar mot luren.

“I want to know her.”

“Oh Harry-“

“What?”

“You think everything is so easy.”

“It is.”

“No,” jag hör att hon skakar på huvudet. ”This is life, it’s hard. Just to accept. You can’t play with other’s feelings.”

”Lena and I was married in Las Vegas.”

“What?” hennes tur att fråga.

”Yeah, I was surely high.”

“But all the articles...”

“We made it up, just good publicity.”

“Chit Chat, Starbucks, now.” säger hon och lägger på. Snart kommer adressen via sms. Jag ler. Vaddå spontan? 


Ingen verkade vara sugen på en frågestund, jaha. 
 
Förlåt för att kapitlet inte kommit upp tidigare. Jag har städat hela dagen och om jag slår på datorn kommer jag bara fastna där. Först nu slutade jag städa, 12h senare. Det kommer vara tomt när inga posters stirrar ner på mig inatt. 
 
Era kommentarer är så vackra, jag är alldeles förundrad när jag läser :')
Det var väldigt svårt att välja vilken jag skulle ta, men nedan finns den publicerad. 
 
(Hälften av er har troligen ett svar på sin kommentar, men utan mejladress får ni inget mejl om det!)
25 kommentarer till nästa, är ni förvånade? ;)

 


30. Darcy With a "e" Inside, Darcey

Detta har hänt:

”It was on a amusement park. We were both 16 years old. You was there with your friends, two boys named Phil and Nick. You guys were up to ride the biggest roller coaster, and I took the courage to do it to. I was in the single line-up. And you sat there alone, so I took the place beside you. I thought you were cute, so I asked after your name. You said ‘Penelope’ but I answered with ‘Penny’. I think you thought I was rude. But then we went of, and the whole thing started. It was the biggest top in my life because-“ jag avbryter mig själv och ser på henne. Ser till att hon sover riktigt djupt. ”-because I found the love of my life.”


Mamma är hemma igen. Det har hon varit i tre dagar. Hon märker knappt av smärtan längre och hon spyr inte, vilket är skönt. Jag packar ner ett äpple i jackfickan och drar på mig de slitna skorna. Mamma frågar vart jag ska, jag svarar lätt att jag ska dra in på stan.

”With Johannes?”

”No, alone!” ropar jag tillbaka.

”Take care!” ropar hon från sovrummet och jag smäller igen dörren mellan oss. Jag rusar upp för trappan och råkar halka till på en isfläck som bildats på det näst nedersta trappsteget. Jag tar emot mig med händerna, men skrapar inte upp dem tack vara vantarna. Vintern verkar komma tidigt i år. Det ligger frost på gräset varje morgon, och det är bara början av november. Själv klagar jag inte, vintern är underbar. Om man bortser från isfläckar såklart. Bussen står på hållplatsen lite längre bort och väntar tålmodigt på att en gammal dam ska kravla sig på. Jag höjer handen och hinner precis smita in. Busschauffören glor lite irriterat på mig, men jag bryr mig inte och tar en av platserna längst bak. Bussen brummar vidare och men jag känner min inte trött trots den tidiga morgonen. Jag har en helt ny plan nu. Exakt klockan 13:00 ska killarna befinna sig på Madame Tussauds UK för ytterligare en signering. Deras schema är hektiskt. Jag har en ganska klocksäker idé, där allt kan gå fel.

~

Vakten kollar bort och jag rycker upp dörren till trapporna. Det luktar av modernt hotell och jag halkar flera gånger på de exklusiva trappstegen. Har jag räknat rätt ska jag sju trappor upp. Sju snurr. Jag känner hur det bränner i halsen när jag stannar för att hämta andan. Klockan är 14:10, så killarna borde vara tillbaka inom tjugo minuter. För säkerhets skull stannar jag femton minuter i trappuppgången så att inte en vakt ska hitta mig. När fem minuter återstår kikar jag ut i korridoren. Ett tjut kommer nerifrån lobbyn och jag kollar snabbt över trappräcket. Mycket riktigt, killarna är på väg in i hissen. Måtte jag vara på rätt våning. Jag drar mig tillbaka när Liam och en vakt kommer gående. Snabbt ser jag till att pappret är med i fickan innan jag går ut i korridoren. Harry kommer med en egen vakt. Hans uttryck blir nervöst när han ser mig. Som om han just bemött sin värsta mardröm. Vakten pekar på mig.

”Hey you!” skriker han och tar ett steg framåt. Harry hejdar honom med handen och stirrar på mig.

”No Tim, I want to talk to her.”

“But she’s a fan.”

“I think she’s more.” mumlar Harry och drar fram kortet till sitt hotellrum. Han ser på mig och öppnar dörren. ”Come here, Haylee.” säger han stelt och jag går långsamt fram. Vakten ser förbryllat på Harry men går sedan tillbaka för att föra Louis till hans rum.

 

Osäker går jag förbi Harry som sluter dörren bakom oss. Han tänder en lampa och hela hotellrummet blir en enda stor strålkastare. Snabbt sänker han dimmern till en lugnare belysning. Han visar mig sedan till det lilla, runda köksbordet. Jag slår mig ner på en av de skinnbeklädda stolarna och drar av mig mössan så att lockarna flödar fritt på mina axlar. Harry sätter sig mitt emot mig och flätar ihop händerna på bordet. Jag ser till att sitta korrekt. Tystnaden andas av nervositet. Helt plötsligt bara sitter jag här mitt emot honom. En våg av luft går igenom min kropp, eller snarare en våg av känslor. Jag hulkar till, vilket fångar Harrys blick. Lockarna ligger så perfekt slungade över hans huvud.

”So Haylee, why are you stalking me?”

“I’m not stalking you, I just want you to know the truth.”

“So what’s the truth, Haylee?”

“Can you listen this time, without interrupt?”

“If you tell me how you could now which floor I had room on.”

“Deal. You have fans better than FBI.”

“Oh, right. I didn’t think of that.” Han ler faktiskt ett ärligt leende.

”Okay. You know Penelope, but I know her better. Now you wonder why, and that’s because she’s my mom.”

“The last night…” mumlar han. Jag ser upp på honom. Hans röst är avlägsen, som om han yrar. Han ser inte på mig när han säger det, blicken är fäst på hans egna händer. Egentligen pratar han nog mer med sig själv.

”What?”

”The last night, the condom broke…” samma avlägsna stämma.

“What?” upprepar jag förskräckt.

“I never thought it would happen something, so I didn’t tell her about it.” Harry stirrar rakt framför sig i luften. Han hade inte varit äldre än mig när detta hände. Men jag är säker på att jag knappast skulle kunna förlåta Johannes om han gjorde samma sak mot mig. Vi sitter tysta en stund. Jag minns pappret i fickan och drar fram det. Försiktigt slätar jag ut det på bordet och hasar fram det mot honom. Han tar upp det och ser på den snirkliga handstilen.

”Penny have write this.” mumlar han och drar fingrarna över det. Jag nickar.

”This is the proof of everything.”

“Your birth cert.” mumlar han och ser på mig. ”Darcy.”

”Wh-”

”I always wanted to name my daughter Darcy. But you spell it with a ‘e’ inside. ”

“Why is Opal named Opal then?”

“Lena didn’t like Darcy. She thought it sounded like a witch.”

“So rude.”

“No, I love Opal, and her name.” han ser upp på mig igen. ”I am so sorry. If I had know about anything…” hans röst bryter sig och han skickar tillbaka mitt födelsebevis. Jag tar emot det och viker det försiktigt så att jag ska kunna ha det i jackfickan.

”I’ve your eyes.” säger jag lågt. ”And hair.” Han ser upp på mig och jag ser att han ler lite. Vi sitter tysta och ser bara på varandra. Han verkar ta in alla detaljer med mig. Nu tror han på mig verkar det som. Vi andas in den koncentrerade luften. Han öppnar munnen och jag fångar hans ögon.

”What’s your mom’s full name?” hans fråga är absurb. Rösten är aningen hårdare nu. Han drar ner ögonbrynen och spänner blicken i mig. Han har planerat frågan, överraska mig så att jag inte ska kunna ljuga ihop något.

“Penelope June Evans, aka Penny.” svarar jag torrt.

“Her birthday?”

“29th Januari 1994.”

“Hair- and eyecolour?”

“Brown and brown.”

“Hairtype?”

“Straight.”

“Parents name?”

“Keith and Bianca.” Harry suckar och ser mig rakt i ögonen. För en sekund ser han arg ut, men min magkänsla säger att det bara är osäkerhet. Det ser ut som om han tänker skarpt på vad han egentligen ska tro på. Han öppnar munnen igen och en rysning går genom hans ryggrad.

”You’re my daughter.” viskar han och reser sig skakigt upp. Till min förvåning vinglar han runt bordet och drar upp mig från stolen. Oroligt kryper jag ihop i min kropp. ”You’re my daughter.” upprepar han och omfamnar mig. Det luktar av Chanel och jag kramar om honom. Hela han skakar av chocken.

 

Instinkten säger till mig att jag borde vara rädd. Att jag borde springa långt bort ifrån honom. Han är en okänd man som enligt min kropp håller mig fast. Men den tryggheten han utsöndrar gör att jag stannar. Tillvaron försvinner och jag slår armarna om hans rygg. Som två pusselbitar, gjorda för varandra. 


Pang. Krasch. Bom. 
Där kom det, stunden vi alla väntat på. 
(Inte ens jag visste när detta skulle komma in, jag skriver bara haha) 
 
Alla är med på banan? Bra! 
Tack för alla underbara kommentarer. Ni får mig alltid peppad till att skriva mer :) 
 
BORDE JAG HA EN FRÅGESTUND?
Där skulle ni kunna fråga om allt som ni vill veta, men det kommer på ett enskilt inlägg. 
Eller borde jag ha en twitcam om allt? Är det bättre? 
(Då kommer jag fråga Evelina om lite tips ^^) 
 
Jag satt och lyssnade på Take Me Home (konstigt nog) för någon vecka sedan. Då slogs jag av en sak när sista låten på skivan rullade in. Still The One är en kopia av min fanfic (jag vågar säga kopia eftersom idén till denna fanficen kom upp i juni). Kolla in lyricen nedan:

 


29. Pink Gillyflower

Detta har hänt:

Klockan är strax efter fyra och jag vill bara sova. Snabbt rättar jag till så att håret ligger platt mot ryggen innan jag vänder mig om för att gå ut. Foten trampar i något blött och slirar till. Mina tankar hinner inte med, bakhuvudet smärtat och jag ser hur allting svartnar. 


Johannes stannar på samma ställe som vanligt. Jag öppnar dörren och kliver ur. Han ler och jag stänger dörren efter mig. Trappan till källarvåningen susar under mina fötter och den tröga dörren känns ovanligt tung. Klockan är runt fem, mamma kommer säkert att undra vart jag varit. Det är mörkt inne, vilket betyder att hon inte borde vara hemma. Mamma är alltid väldigt noga med att hålla allt upplyst när vi är hemma. Mest eftersom vi har en källarvåning som blir väldigt mörk av sig själv. En elak spänning ligger i luften. Jag andas oroligt in den. På bordet i köket står ett halvdrucket glas juice. Det är olikt mamma att inte diska undan efter sig också. Jag rynkar pannan och går mot mitt rum. Dörren till badrummet står på glänt. Jag tar tag i handtaget för att stänga den. Någonting ligger på det vita klinkergolvet. Jag öppnar dörren igen och skriker till. Mamma ligger vit i ansiktet och med slutna ögon. En pöl av tjockt blod baddar hennes hår. Jag rusar in och lyfter upp hennes huvud lite. Blodet är stelt och jag ser ett litet jack i bakhuvudet. Inget alltför allvarligt, men hon måste ha förlorat blod. Jag drar upp telefonen ur fickan samtidigt som jag lägger hennes huvud i mitt knä. Jag slår in 911 och signalen går fram nästan direkt.

”Welcome to 911, my name is Angela-“ Jag avbryter henne och förklarar snabbt situationen. Hon lovar att skicka en ambulans snabbast möjligt. Vi pratar under tiden och hon förklarar vad jag ska göra. En handduk ska tryckas mot mammas sår och hon ska helst ligga på sidan. Fem minuter senare knackar det på dörren innan tre ambulansläkare kommer inrusande. Sedan händer allt i en dimma. De bär ut mamma till ambulansen. De svär tyst över vår branta trappa. Sen får jag åka med i ambulansen in till sjukhuset.

 

Det tar ganska länge innan någon ens tänker på mig. Jag sitter oroligt i sjukhusets caféteria. Efter cirka en timme kommer i alla fall en vitklädd man emot mig. Han drar handen över hakan och granskar en journal. Han får syn på mig och jag reser mig. Han behåller sin likgiltiga min även när han står ansikte mot ansikte med mig.

”Mrs. Evans?”

”Yes.”

”Your mom is okay. Only a slight concussion. She’ll be fine.” meddelar han sakligt. Jag andas ut och frågar om jag kan få träffa henne. Han nickar kort men varnar för att hon kan vara lite förvirrad. ”We’ve called-” börjar han men jag ber bara om att få träffa mamma. ”-your dad thought.” Jag hör inte det sista, dock. Jag är redan på väg genom korridoren. Doktorn följer efter mig till mammas rum. Dörren glider lätt upp och jag går in i det väl upplysta rummet. Mamma har ett bandage runt huvudet. Håret ligger matt på hennes axlar och ögonen är nyvakna.

”Hello mum.” säger jag lågt. ”How are you?”

“I’m just fine.” försäkrar hon och pekar på en pall lite längre bort. Jag drar den mot hennes säng. Jag slänger en snabb blick på klockan på väggen, 20:10. ”But tired.”

”Me too.” Mamma stryker mig matt över kinden. ”You should go home. Call Johannes.”

”But I want to stay here with you.” Mamma suckar och sluter ögonen. Jag tar det som en tecken på att jag borde gå. Långsamt reser sig mig och går ut igen. Doktorn står precis utanför dörren och hänvisar mig till ett väntrum. Jag nickar och släpar mig iväg. Jag ser mig över axeln och tycker att jag uppfattar något. Jag ser igen men ser inte människan jag trott jag såg. Tröttheten gör säkert att jag inbillar mig saker. Soffan i väntrummet är visserligen hård, men den duger till säng ett litet tag. Ögon sluts bit för bit och snart sover jag.

 

Jag ser bortåt korridoren. Jag kände igen någon långt där borta. Men när jag kollar igen är personen borta. Säkert bara jetlagen som spelar mig ett spratt. Istället skjuter jag upp dörren till det rummet jag blivit skickad till. Borta mot ena väggen står en säng med ett draperi på ena sidan. Hon ser så späd ut bland lakanen. Jag studerar hennes bruna hår och ögon. Allting är så välbekant. Så vacker. Trots att jag lovat mig själv att inte umgås mer med henne. Hon blinkar lite när jag kommer in i rummet. Hon ser trött ut. Långsamt går jag fram emot henne, allt för att inte skrämma henne. I min hand har jag en rosa nejlika. Mitt samvete hade i alla fall motsagt att köpa en ros, det hade blivit för personligt. Jag lägger nejlikan på hennes sängbord och slår mig ner på den utdragna pallen. Hon verkar helt borta så jag tar hennes hand i min. Orden studsar på min tunga, jag smakar på dem och försöker att inte darra på rösten.

”Hello Penny. You’ll be fine.” mumlar jag och trycker hennes hand lite. Den välbekanta formen ger mig nya minnen. Minnen av sommarängar och picknik. Minnen om allt jag gjort med Penny, men aldrig med Lena. Jag känner mod strömma till när jag förstår att hon sover djupt. Precis när jag klivit in hade hon tittat på mig, men sömnen hade besegrat henne ganska fort. ”Do you remember the day we first met?” frågar jag ner mot hennes tysta gestalt. ”It was on a amusement park. We were both 16 years old. You was there with your friends, two boys named Phil and Nick. You guys were up to ride the biggest roller coaster, and I took the courage to do it to. I was in the single line-up. And you sat there alone, so I took the place beside you. I thought you were cute, so I asked after your name. You said ‘Penelope’ but I answered with ‘Penny’. I think you thought I was rude. But then we went of, and the whole thing started. It was the biggest top in my life because-“ jag avbryter mig själv och ser på henne. Ser till att hon sover riktigt djupt. ”-because I found the love of my life.”

 

Jag bibehåller ögonen stängda, låtsas att jag ligger och sover i ett nät av drömmar. Harrys hasplande stämma smeker mina öron och jag känner hur han trycker mina fingrar. Nyfiket lyssnar jag på hans berättelse, en berättelse jag minns så väl. Avslutet chockar mig lite. Nu har han tagit sitt beslut verkar det som. En del av mig är glad över nyheten, men den andra delen går sönder. Klarar jag av honom en gång till? Om han skulle lämna mig igen, klarar jag det? Och vad ska han säga om Haylee. Flickan han inte vet någonting om. Det är svårt att hålla ögonen stängda när hans sista mening dör ut, men jag kämpar. Snart lossnar trycket om min hand och pallen rasslar i golvet. Tunga steg mot dörren och han öppnar den sakta. Tankarna snurrar till varför han kommit. Hur fick de tag i hans nummer? Sen slår det mig. Det låg uppslaget i min telefon. Precis innan jag ramlat hade jag tänkt ringa honom. 

 

Jag kastar en sista blick på henne och öppnar dörren. Signeringen imorgon kräver att jag är pigg och ser fräsch ut. Vanliga människor som jag har inte Zayns superkraft att vara snygg dygnet runt. Jag öppnar dörren lite men får den sedan uppsmälld i ansiktet. Jag ser ner rakt in i ett par trötta, gröna ögon. Jag får nära en hjärtattack av det, så jag knuffar till personen och länger på stegen. Hon förföljer mig inte. Natten är kall och jag drar jackan tätare omkring mig. Jag lever i en mardröm där en flicka med brunt hår förföljer mig världen över. Jag minns samtalet från natten innan. Men det kan inte finnas en chans till det. Tillbaka till hotellet, nu!

 

Jag ser upp en kort sekund på mannen jag krockat i. Våra likadana, gröna ögon spärras upp till tefat. Hundradelar senare känner jag en stöt vid höften och han rusar ut i vild panik. Jag tar mig förhuvudet och försöker förstå vad som hänt. Det var väll inte varit Harry jag sprungit in i? Vad tusan gjorde han här? Det här är mitt ställe att vara på, det är min mamma och ingen annans. Trots att hela min kropp skriker att jag borde följa efter honom är mamma viktigare, och budskapet Harry lämnat i form av en rosa nejlika. 
Ber om ursäkt för röriga perspektiv.
Kapitlet var mest till för att försöka binda ihop en betydelse mellan Penny och Harry. Försöka få er att klura på deras relation. Ni får säga till om någonting blir svårfattat, då kommer jag försöka ändra på det. Det är för er jag skriver, kom ihåg det! All kritik är alltid välkommen, bra som dålig. Jag tar åt mig allt i mitt skrivande. 
 
Hoppas allas jul varit bra, och att ni är nöjda med era betyg. 
Jag har både haft en bra jul och okej betyg. Vissa saker fick jag dåligare än väntat i, men det är bara för att min lärare i det ämnet närmare hatar mig. *host* Jag fick C i svenska och D i engelska. Jag var dock 3 ord ifrån ett A i svenska denna termin, det suger! Men mål ska man ha, tralallala :D 
 
25 kommentarer som vanligt!
(Lägger till att spam inte räknas som kommentarer.)
 
Dagens kommentar:

28. Essay About Yourself

Detta har hänt:

“But, listen to-“

“No, stop send me tweets,” Han har sett dem. Han har sett mina meddelanden på Twitter. Jag biter mig i läppen. ”and don’t make a rumour out of this.” avslutar han.

“Harry you’re my-“

“I’m not, just stopit right now. You don’t know anything about my life. I’m sorry.”


Det känns som om hela världen stirrar. Alla ögon är fästa på mig och Johannes, och handtaget som bildar en länk emellan våra kroppar. Egentligen vill jag bara ryta ”Vad glor ni på? Har ni aldrig sett oss tillsammans förut eller?” Det är faktiskt sant, jag och Johannes har aldrig varit långt ifrån varandra. Bara på lektionerna. Men våra luncher ligger perfekt inbokade med varandra och vi läser till och med en klass ihop, Improviserat Skrivande. Det hela hade bara varit en anledning för att kunna trycka längst bak i klassrummet tillsammans. Men nu hade det blivit mer än det, en kul grej vi båda gillade och kände gav oss fler anledningar att vara tillsammans, som när läxor skulle göras.

 

Korridoren fortsätter framåt och snart släpper jag hans hand. Våra skåp är det enda som inte ligger bredvid varandra. Lite längre fram delar sig korridoren i ett T. Längst väggen längst bort ligger Johannes skåp. Så han ser mig i alla fall, och jag ser honom. Han vinkar lite och försöker sedan i övrigt röra sig coolt framåt till sitt skåp. Ingen anser väll att han är speciellt snygg. Men flickorna vet att han är rik och dessutom har han goda framtidsutsikter. Jag har inget att oroa mig för, han är min. Jag slänger en blick på det nya schemat någon varit vänlig nog att posta i mitt skåp. Såklart har vi matte som första lektion på tisdagsmorgonen. Jag plockar ut skrivhäftet från förra året och låter det vila på armen. Jag sneglar på Johannes och ser att han plockar ut sin historiebok. Sen hinner jag inte kolla på honom mer. Mitt synfält upptas av Eve och Mounet. Jag ler mot dem och snart har vi fått igång ett samtal.

 

Jag vet inte om jag nämnt det. Men jag har fler vänner än bara Johannes. Han är liksom min bästa vän och pojkvän, men Eve och Mounet är mina bästa tjejkompisar. Vi har inga alltför speciella band, men vänner är vi. Eve är kort och har långt blont hår och blå ögon, hon klagar ofta på sin vikt trots att hon är superfin. Hon älskar att fotografera och jag vet inte hur många bilder hon har på oss tre i sin dator. Mounet har arabisk hy och svart hår som är avklippt strax över brösten. Ögonen är mörkbruna och munnen småler alltid.

 

De två börjar fråga ut mig om USA och Johannes. Tänk att jag berättade om resan för dem, men inte för mamma. Mounet påstår att hon alltid misstänkt att Johannes varit min pojkvän. Jag kontrar med att vi inte ens haft sex. Eve skakar på huvudet och vi skrattar tillsammans åt hur patetiskt jag sagt det. Trots allt är det en stor grej och Johannes är inte av den tjejslukande typen. De klämmer hur som helst ur mig hur det kändes att kyssa honom. Jag skruvar på mig när jag berättar men de fnittrar förtjust. Läraren Mr. Opale hälsar oss välkomna till lektionen. Hans namn har aldrig kuggat mig, men när jag tänker på det nu ser jag bara Harrys dotter framför mig. Harrys riktiga dotter, inte hans oäkting. Jag. Mounet frågar vad det är med mig och jag rycker på axlarna.

”Nothing.” svarar jag och väger upp huvudet i händerna. Eve och Mounet utväxlar en blick men låter mig vara. Usch, det är så deprimerande att vara tillbaka i samma gamla hjul som förut. Veckan jag gått i skolan i september är som bortglömd. Händelserna jag och Johannes varit med om de senaste två veckorna är oslagbara. Över mig vilar en bekräftelse. Bekräftelsen om att jag föralltid kommer att vara faderslös. Harry trodde inte på mig, och kommer aldrig göra det heller. Han har stött bort mig, och då är det bara så. Liksom vad är en pappa som Harry? Han är bara borta hela tiden, han är ego och- och alldeles underbart. Jag speglar mig i mobilens skärm. Jo, jag är lik honom. Samma ögon och samma hår. Läpparna är väll desamma också. Men som sagt, nu får jag anpassa mig till verkligheten igen.

~

Två timmar senare sitter jag utanför salen för Improviserat Skrivande och väntar på läraren. Fingrarna ömmar efter timmen av gitarrspel på musiken. Magen kurrar lite så jag gräver fram ännu en syltmacka ur väskan. Snabbt drar jag ut den ur plastpåsen och försöker mitt bästa för att inte spilla i knät. Sylten har gjort brödet grötigt, men magen säger ifrån min kinkighet och jag tuggar i mig den mjuka sörjan. Jetlagen har börjat värka och kroppen är slö. Klockan är bara runt halv sju i USA, och klockan här är 11:30am. Min blick cirklar en gång i korridoren och jag får syn på läraren som ska ha kursen. Hon liknar en slända i kroppen och det svarta håret är uppsatt i en slarvig knut. Hon har inget mer avancerat än ett par jeans och en ren t-shirt på sig. Hon bemöter mig med ett leende och påpekar snabbt att jag har en uppsats att skriva. Jag nickar kort och slinker in genom dörren. Salen är mörk och lamporna läraren, Mrs. Yao, tänder bländar mig. Rummet sluttar svagt uppåt och jag slår mig ner vid en av bänkarna på mittenraderna. Mrs. Yao ser upp på mig nerifrån sin kateder.

”Can’t you sit down here?”  frågar hon och pekar på en av de nedre bänkraderna. Jag reser mig sakta och går ner några rader. ”You’re early.” säger hon utan att se upp från sina papper. Jag biter mig i läppen.

”Mr. Winter let us go earlier from the music class.”

“Oh, where’s Johannes?” frågar Yao och drar på ena mungipan. Hon vet att jag och han alltid hänger ihop. ”He’s may your new boyfriend.”

”My first boyfriend.” rättar jag med ett flin. Det härliga med Yao är att hon nästan alltid lägger sig i saker på ett ungdomligt sätt. Hon är bara 24 och verkar då kunna se lite lättare på saker och ting. Och som ett plus är hon en fantastisk lärare.

 

Minuterna går och nya elever strömmar till. Både förstaårselever som jag och sistaårselever. Nästan sist ser jag det blonda håret som sticker ut under den grå mössan. Jag höjer handen och Johannes ålar sig fram till mig. Det resulterar i att han trampar en tjej på foten. Hon ryter irriterat till åt honom och han ursäktar sig nervöst. Jag ler brett när han sätter sig bredvid mig. Han pussar mig lätt på kinden och riktar sedan blicken mot Yao.

”This exercise I had planned to have one week ago. But Mrs. Evans and Mr. Brook weren’t here so I’ll give it to you now instead.” börjar Yao och spänner blicken lite snabbt i mig och Johannes. “You’ll write a essay about yourself. A piece that describes you in best possible way.” Johannes och jag ser på varandra, Yao verkar lägga märke till det. ”And it’s not a pair-essay. I want you to work alone. Do everybody understand?” Alla i salen nickar. Hon förklarar att det inte ska vara längre än en A4-sida och att vi ska läsa upp det senast fredag veckan därpå. Jag plockar fram min dator och slår på skrivprogrammet. Johannes gör det samma med sin dator. Jag kan inte ens tänka mig att använda papper och penna, det var för småbarn. Nuförtiden var det bara lågstadielärare som envisades med de hjälpmedlen.

 

Lektionstiden tar slut alldeles för fort, försummat stirrar jag ner på skärmen och ser på de fyra orden jag skrivit ner: My name is Haylee. Det duger knappt som rubrik. Försiktigt sneglar jag på tjejen bredvid mig och hennes skärm. Jag märker att hon hunnit nästan hela A4:at ut, och med löpande text genom allt. Sen tjuvkikar jag på Johannes skärm. Han har också hunnit över en halv A4:a. Jag suckar och han lägger armen om mina axlar.

”What?” frågar han och ser mig i ögonen. Tänk att blå ögon alltid kan få människor att öppna sig och förklara vad som är fel.

”I don’t know what to write.”gnäller jag och nickar mot skärmen. Han granskar de fyra orden på samma sätt som jag precis gjort, om och om igen.

”Haylee, you’re much more than a name.” säger han mjukt. Typiskt honom att säga något som det. Sådär djupt och genomtänkt, jag kommer aldrig kunna göra så. Johannes släpper mina axlar och lutar sig mot min dator. Yao ser misstänksamt på oss men låter oss vara, hon har fullt upp med Lenny några bänkar upp. Johannes fingrar trycker snabbt och skickligt ner tangenterna en efter en.

”My name is Haylee. I’ve a boyfriend, and a best friend. I live with my mum. I love toast and porridge to breakfast, ‘cos you can have jam on both. I’ve visit New York once.” läser jag tyst. Johannes nickar. Jag ler och tar datorn ifrån honom.

”I love you.” läser han vad mina fingrar knappat in under bråkdelen av en sekund. Jag nickar.

”Thank you.” säger jag och ger honom en fjäderlätt puss på munnen.

”No cuddling.” ryter Yao på oss och vi släpper varandra med varsitt leende. Jag får trots Johannes inget flow i skrivandet och när lektionen är slut har jag fortfarande inte skrivit något. Jag slår ihop datorn och låter den glida ner i väskan. Hej misslyckande!

 

Mobilen är så frestande. Jag kan inte låta den ligga där, den är bara otroligt hånande och samvetet tynger mig. Jag har aldrig sett Haylee så nere som hon varit på flygplatsen. Allting i hennes liv hade rasat, på grund av mitt ego. Jag vågade inte föra in Harry i hennes liv. Jag trodde att han skulle skada henne på samma sätt som jag skadats. Mobilen rycks upp av min hand, jag måste. Harrys namn är så tydligt på skärmen. Det är så lätt att be mobilen ringa upp honom. Fortfarande med Harrys namn lysande på skärmen rör jag mig in mot badrummet. Spegeln reflekterar min trötta spegelbild. Klockan är strax efter fyra och jag vill bara sova. Snabbt rättar jag till så att håret ligger platt mot ryggen innan jag vänder mig om för att gå ut. Foten trampar i något blött och slirar till. Mina tankar hinner inte med, bakhuvudet smärtat och jag ser hur allting svartnar. 


Jag skulle vara ledig EN dag, men hur blev det med det? 
Jo, jag sitter här och har knåpat ihop ett helt kapitel till er.
Så God Jul, och hoppas att ni gillade kapitlet. 
 
Kan inte jag få extra många kommentarer i julklapp då? haha..
(fast den normala gränsen kvarstår, 25)
 
De nya shippnamnen är btw:
Penny+Harry = Henny
Johannes+Haylee = Jaylee
Harry+Haylee = Harlee
 
Dagens kommentar:

 


27. You Don't Know Anything About My Life

Detta har hänt:

”Harry, you have a daughter-”

“Yes, I know.”

“Let me finish. You’ve a daughter who’s 16 years old.” Jag rynkar på pannan.

“Very funny, Lux.”


 

Mobilen slipprar i min hand. Jag knyter fingrarna tätare omkring den. Rösten på andra sidan är så bekant. Jag hör det långsamma uttalet och hesa stämbanden. Allt finns där precis som i alla intervjuer. Men tonen som ligger i rösten är inte densamma som jag hört förut. Den här människan är rädd, orolig och förvirrad. Inte självsäker, kvick och förnedrande som jag förut hört honom. Jag fuktar mina läppar för att kunna forma ord ner i den mekaniska maskinen. Konstigt nog gråter jag inte, min andning går inte upp och händerna skakar inte. Jag känner mig lugn, som om jag gjort detta förut. Långsamt sätter jag mig upp i sängen och korsar benen. Håret hänge ner i mitt ansikte och jag tvinnar några slingor runt höger pekfinger.

 

”Erm…” stönar han besvärat.

”My name is Haylee.” säger jag hjälpsamt.

”Haylee.” han smakar på mitt namn och jag kan se framför mig hur han bedömer namnet. ”I want to tell you something.” Nu kommer det, ögonblicket jag väntat på hela mitt liv. Stunden då han erkänner sitt faderskap till mig. Den tidpunkt då vi ska förenas och leva lyckliga i- ”You need to stop with this joke.”

Där kommer tårarna. Jag öppnar munnen men säger inget. Vad hade han precis sagt?

”What?” andas jag förtvivlat.

”Stop with this joke, I don’t think it’s funny at all.”

“But-“

“No but, Lux told me about you.” Lux, det är där skon klämmer. Såklart han inte tror på en sextonåring. Jag biter ihop käkarna.

”It’s not a joke.”

”No way you can be my daughter, you don’t even know Pen- erg, nothing.” säger han hårt.

“But, listen to-“

“No, stop send me tweets,” Han har sett dem. Han har sett mina meddelanden på Twitter. Jag biter mig i läppen. ”and don’t make a rumour out of this.” avslutar han.

“Harry you’re my-“

“I’m not, just stopit right now. You don’t know anything about my life. I’m sorry.”

“But Penelope-“ det piper till i luren, han har lagt på. ”She’s my mom.” avslutar jag för mig själv. Jag stirrar bara ut i luften, så chockad är jag över samtalet. Han hade varit aningen hård i tonen för att dölja allt det där osäkra. Jag slår av telefonen och sjunker ner i sängen igen. PinCode stirrar på mig som vanligt och jag somnar oroligt till deras vakande blickar.

 

Jag drar ett djupt andetag och trycker av mobilen. Nu var det gjort, jag hade sagt det till henne. Sagt att hennes skämt inte var roligt längre, hur bra hon än spelar. Jag öppnar telefonen igen och beställer upp en pizza på rummet. Opal är såklart överlycklig och till och med Lena äter lite, fast hon beställer även upp en sallad åt sig själv. Hon har tydligen börjat på en ny diet som ska hålla henne i form för en supervisning som hon kämpat hela sitt liv för. Jag stönar och trycker ner telefonen i fickan, som om den mekaniska saken skulle kunna sända ut tankevågor från samtalet och programmera det i Lenas hjärna. Ibland är det verkligen som om hon kan läsa mina tankar, men den här gången verkar jag klara mig. Det spelar ändå ingen roll.

 

Trots att jag är säker på att Lux skämtat med mig var jag osäker. Långt ner grumlade jag fortfarande över det. Tjejen som varit på signeringen, hur kunde Lux veta det? Nej men skärp dig Harry, glöm det här nu! Det finns inget för dig att hämta här.

 

Jag slår upp ögonen och ser mig om i det suddiga rummet. Det tar några ögonblick innan jag kan se konturerna på PinCode’s käkben och karmen runt det smala fönstret som löper vid taket. Alarmet tjuter i högan sky och jag fumlar efter mobilen. Mamma verkar redan ha gått till jobbet, annars skulle hon varit inne och skyndat upp mig. Alarmet meddelar högt att det är dags för skola. Jag slår av det och slänger benen över sängkanten. Långsamt hasar jag mig ut i köket och drar fram några dammiga flingor som jag sedan knaprar i mig med ett glas vatten. Mamma har lämnat lite färskt bröd på bordet tillsammans med en burk sylt. Aningen misstänksamt brer jag på ett tjockt lager sylt och tuggar i mig. Just när jag sitter där i godan ro kommer jag på det. Samtalet med pappa natten innan. Helt plötsligt känner jag mig vaken och inte alls drabbad av jetlag. Vårt samtal hade varit så kallt, i alla fall från hans sida. Han hade inte låtit mig prata till punkt en enda gång och han var väldigt tydlig med sin mening. Jag suckar. Kanske är det bäst att glömma honom trots allt.

 

Jag tar samma gamla kläder till skolan. En tjock jersey och skinny jeans. Joahannes plockar upp mig tio minuter senare och vi åker gemensamt till skolan. Han frågar småsaker som om jag sovit gott, vad jag ätit till frukost och om jag sett hans sms.

”Sms?” frågar jag förvirrat och skuldenligt.

”Yes, I send you one this morning.” Jag drar upp mobilen och stirrar på skärmen. Mycket riktigt har han skickat ett sms.

//Morning sunshine! I’ll pick you up at 8 :)//

Jag ler och trycker bort smset. Jag ser på Johannes som sitter bredvid mig och kör.

”Erm.. I was talking to my… ehm… dad, last night.” Johannes är nära att köra av vägen. Jag griper tag i kroken som sitter ovanför dörren. Han rätar upp bilen som om ingenting hänt och kastar en hastig blick på mig.

”Oh, so what did you say?” frågar han ivrigt.

“He told me to stop joke with him.”

“What?”

“He think it’s a joke.”

“But you know it’s not.” Johannes drar lite omedvetet på munnen. ”Show him.”

”How?” frågar jag trött.

”Birth Certificate.” påstar Johannes nöjt. ”They heading back to London today, right?”

“Right.”

“So, just meet them up.”

“Where?”

“Airport? Hotel? House?” föreslår Johannes.

Jag suckar. ”If it just was so simply.”

“C’mon, I know you can do it.” Och där kära vänner, där har ni anledningen till att jag älskar honom.

 

Hans händer vrider ratten och han kör in på skolans parkering. Jag kliver ur så fort motorn stängs av och till min stora lycka går han fram till mig och tar min hand i hans. Att han vågar, inför varenda människa han känner.

”Schooltime.”

”Yeey, not.” skrattar jag. 


Det är söndag, whoop! Och imorgon är det julafton och christmastime. 
Hur är ett shipping-namn på Haylee och Harry? 
 
Lerry? 
Hayry?
 
 
Jag är inte nöjd alls med detta kapitlet, men jag tröstar mig med att jag har idéer för nästa kapitel. Så håll utkik! 
 
Och så tänkte jag fråga om jag kan få julledigt? 
Jag vill ha lite tid med familjen, höhö :)
 
25 och nästa kommer på tisdag! 
 
Dagens kommentar:

 


26. Daughter

”Haylee.” säger jag lättat.

”Mom?” andas hon chockat och släpper Johannes hand. Min teori hade varit rätt. Den blonda pojken vars ansikte jag sett i en hundradels sekund hade varit Johannes. Min dotters bästa vän som hade tillbringat, jag vet inte hur många timmar, hemma hos oss.

”I’ve been so worried.” jag har hennes axlar i ett stadigt grepp och skjuter ut henne från mig. ”Why did you do this?”

”I just wanted to see dad,”


Jag drar upp dörren till caféet. Det är nära tomt men framme vid kassan ser jag hennes purpurröda hår. Jag skyndar fram och ropar hennes namn. Snabbt vänder hon sig om och ler lite mot mig. Hon ska precis lämna fram sitt kort till kvinnan i kassan men jag stoppar henne. Det är inte rätt att hon ska betala. Jag lägger in ännu en beställning innan jag betalar med mitt eget kort. Lux tar emot sitt kaffe och drar sig bortåt dörren ut igen. Jag följer efter henne och springer upp jämsides. Vi går under tystnad. Färgerna i Central Park är överväldigande och suger upp sig i sitt gula burr. Efter kanske tio minuter stannar Lux upp och ser på mig. Hon drar ett djupt andetag och drar handen genom håret.

”Harry,” jag nickar och ser henne i ögonen. Hon slår bort blicken lite. ”I’ve a secret you really need to now.”

“Then it’s not a secret.”

“This is bigger than something you shouldn’t know.” Motar hon och ser sig om efter en bänk. Det står en tom bara tio meter bort och vi går gemensamt fram till den. Hon cirkulerar med blicken i parken och hennes flagnande fingrar klämmer muggen. Hon ser nervöst ut. Jag vet att det inte handlar om våldtäckten, det hade han förklarat på telefonen. Det var något som berörde mig och inte henne.

”I don’t really know how to put this.” Börjar hon sakta.

“Just say it, it’ll help.”

“Okay.”

“I’ll listen.” Hon tar ett djupt andetag och smakar på orden.

”Harry, you have a daughter-”

“Yes, I know.”

“Let me finish. You’ve a daughter who’s 16 years old.” Jag rynkar på pannan.

“Very funny, Lux.”

“Harry, you promised to listen.”

“I know, but only to the truth.”

“I telling you the truth.” Hon säger det med sådan säkerhet att jag blir osäker. Hon kan ju inte mena allvar någonstans. Det finns ingen chans att jag skulle gjort någon på smällen för 16år sedan. Det var ju då jag och Penelope var ihop… En fasansfull tanke slår mig.

”I don’t believe you.”

”You should.”

”No.” jag skakar på huvuet och Lux suckar. Hon ser upp i mina ögon och jag försöker studera vad hon egentligen vill säga mig. 

"You've already meet her. At your signing at Madame Tussaus she said it to you." Jag spärrar upp ögongen och skakar åter igen på huvudet. Frekvenserna av den scenen Lux just yttrat kommer för mina ögon. Flickan i långt, lockigt hår som stirrat rakt på mig och gripit tag i min handled. Jag som skrattat bort det och skickat över henne till Zayn. Pojken som lyft bort henne från oss. Jag kommer ihåg hennes ögon. Mattgröna och tårfyllda. Zayn  hade senare sagt vid bordet "She was crazy in the curly one." men nej, jag kan inte tro henne.

”Harry, do me a favor and call this number.” Hon räcker mig en liten lapp med ett nedklottrat nummer. Jag tar skakigt emot det. Jag försöker få ihop hela situationen. Det kan inte vara Penelope, men ingen annan i min lista stämmer överrens. Caroline kan det inte vara, så många gånger hade vi inte ihop det och hon var extremt noga med skydd. Taylor är inte att tala om, det skulle blivit en snackis. Vem av alla jag legat med är inte speciellt känd? Jag biter mig i läppen. Det finns ett svar på den frågan. Penelope.

 

Jag ser på klockan, den är strax över 22. Jag gäspar och inser att det är tisdag imorgon. Dags för skola igen. Det är nära inpå sjukt att både jag och Johannes fick ledigt i två veckor för en resa till USA. Jag drar på mig ett linne och trekvartsbyxor innan jag kryper ner i sängen. Mörkret vill äta upp mig, men mina tankar håller det utanför. Allting är så fridfullt. Huvudet upptas med minnen från tiden i USA tillsammans med Johannes. Hur vi anlänt och gemensamt öppnat dörrarna ut mot äventyret. Hur vi gått i Central Park under vår första kyss och hur jag träffat min pappa lite halvt. Pappa, juste. Jag hade inte slutfört uppdraget med att övertala och föra tillbaka honom. Han brydde sig bara om sin egen lilla bubbla och allt utanför den var oviktigt. Det finns inte en chans att han vet. Och så tänker jag på Lux, coola Lux som dykt upp från ingenstans och som blivit en av mina bästa vänner. Men hennes lögner präglade mig fortfarande. Hon kände min pappa personligen. Troligen var hon mer utav en dotter än jag är för honom. Just när tankarna är som djupast hör jag en signal från sidan av sängen. Min första tanke är att det är väckerklockan som dampar, men efter att jag försökt slå av alarmet några gånger inser jag att det ringer. Det står att numret är dolt, och mobilen frågar tyst om jag vill ta samtalet. Jag viskar ett kort ”yes” mot telefonen som vidarekopplar samtalet till mig.

 

”Hello?” mumlar jag mot luren. Någon på andra sidan luren tvekar.

”Hi.”

”Who is it?” Personen tvekar igen över min fråga.

”It’s me,”

”Me who?”

”It’s me, Harry Styles.”


Kort kapitel, men jag hinner tyvärr inte skriva mer. 
Vad kommer Harry säga till Haylee?
 
25 kommentarer och ni får veta i nästa kapitel!
 
Dagens kommenetar:

 


25. Destiny

Detta har hänt:

Min klaustrofobi säger åt mig att antingen överge allt och springa bort från området, eller bara att jag ska lägga mig ner på marken och tina bort. Obehaget växer för varje steg. Hur lite jag än vill det känner jag för att sätta ner Opal på marken och springa. Men fadersinstinkten besegrar min fobi, till viss del, och jag håller kvar henne.


”Where have you been?” frågar Harry argt när han reser sig framför mig. Jag känner en smal strimma obehag löpa längs ryggraden. Opal är redan inne på rummet med Lena. Harrys bemärkta längd får mig alltid att känna mig liten och tanig. Hur mycket självförtroende jag än kommer få kommer jag känna mig aningen krympt i närheten av honom. Han hade alltid vara skandalkungen och den vulgära, jag den tysta killen som ibland sa något internt skämt som fick alla att skratta lite i smyg. Harry var den man gjorde narr av i intervjuer, jag var den som satt med knäna hoppressade och skrattade rått till allas skämt, hur tråkiga dem än var. Harry spänner sin gröna blick i mig och jag ser tillbaka med min isblå.

”At a amusement park.” försvarar jag mig.

”She’s seven pm.” ryter Harry till, och jag antar att han menar klockan.

”We got some problems with paparazzi-”

“Paparazzi? Did they got one single picture of her?” nu menar han uppenbarligen Opal. Jag rycker nervöst på axlarna.

“Louis got mad at some girls, and I think they called some papers. Lika a revenge.” Harry suckar och drar tummen över tinningen. En liten flicka springer runt hans ben och hennes armar slås om mina. Osäkert hukar jag mig, turligt nog tillåter mina kakibyxor mig att jag gör så. Hon borrar in huvudet i min bröstkorg och armarna klamrar sig fast om min hals.

”Thanks for today, uncle Niall. And all the other days.”

“No problem sweetheart.” säger jag mjukt. ”Hope I can see ypu another day.” Harry muttrar till, det låter nästan som han mumlar “no.” Jag skakar det av mig.

”Opal, hun. Time for bed.” Harry ser ner på mig. ”Say goodbye.”

”Bye Bye NiNi.” säger hon oblygt. Han släpper mig och springer in igen. Harry ser syrligt på mig och lägger armarna i kors.

”I can hear you had fun.” Jag nickar och Harry skjuter igen dörren. ”Good night, Niall.”

”Good night, Haz.” säger jag innan jag går tillbaka till mitt rum. Tillbaka till ensamheten. Men trots att jag är helt själv just nu tänker jag på mina egna döttrar. Opal har hjälpt mig att förstå hur viktiga dem är i mitt liv, och vilka år jag har att se fram emot. Det plingar till i min mobil och jag drar upp den. Skärmen glimmar av två tandlösa ansikten. Jag ler mot bilden Nora skickat ända från Irland. Och den korta texten som betyder allt:

 

//Luv’ you babe, my own special star <3//

 

Benen ligger i kors framför mig. Jag zippar på en mug med kaffe och försöker tänka över vistelsen här. Hela min kropp skriker efter att stanna här och leta reda på Harry, men jag vet att det inte är möjligt. Returbiljetten ligger i min hand och tiderna är precisa: 11:15 avgår flyget till England. Jag tar upp mobilen och försöker ringa Haylee igen. Hon svarar inte. Min kropp orkar inte oroa sig för henne längre. Den säger ifrån mina tårar och eviga vankande. Blicken flyger över butikerna med billiga märkeskläder och caféer. Ingenting intresserar mig. När blicken landar på bokaffären börjar jag dock intressera mig. Ett par står bortvänt bland pocketböckerna. Jag kisar för att få in tydligare konturer av dem. Pojken vänder sig om en halv sekund men det är allt jag behöver. Snabbt plockar jag ihop mina saker och trycker ner biljetten i väskan. Resväskan klapprar efter mig när jag halvspringer mot bokaffären. Paret rör sig till kassan och jag knuffar mig förbi en man i kostym. Min hand landar på kvinnans axel och hon vänder sig om. De bruna lockarna studsar över hennes skulderblad och jag håller mig för att inte le alltför stort.

”Haylee.” säger jag lättat.

”Mom?” andas hon chockat och släpper Johannes hand. Min teori hade varit rätt. Den blonda pojken vars ansikte jag sett i en hundradels sekund hade varit Johannes. Min dotters bästa vän som hade tillbringat, jag vet inte hur många timmar, hemma hos oss.

”I’ve been so worried.” jag har hennes axlar i ett stadigt grepp och skjuter ut henne från mig. ”Why did you do this?”

”I just wanted to see dad,” mumlar hon och jag ser att hennes ögon blir blanka. ”But he didn’t believe me.”  Tårarna bildar silvriga strimmor på hennes kinder. Hon tvekar om hon ska vända sig in i mitt eller Johannes grepp. Jag känner en stor lättnad när hon tillslut tryckte in ansiktet vid min axel. Johannes stod nervöst vid sidan om.

”Have she told you?” mimar jag tyst mot Joahnnes. Han nickar sakta. Jag suckar och puttar henne ifrån mig igen. Mitt pekfinger torkar bort de värsta tårarna och Haylee biter sig i läppen.

”I am so sorry.”

”I was so stupid.” hulkar hon.

“No, it’s not your fault.” Jag lägger armen om hennes nacke. ”Now we going home.”

 

Hela min värld snurrar. Penelope hade dykt upp från ingenstans och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra när Haylee börjat gråta mitt i bokhandeln. Jag trycker min pocketbok i händerna men vägrar öppna den. Titeln är alltför deprimerande, Destiny. Var det mitt öde att vara en brat, hitta en snygg tjej och köra Ferrari? Den vackra tjejen har jag i alla fall hittat redan, men det andra? Och så kan jag inte låta bli att tänka på Haylees öde. Skulle hon alltid vara den där tjejen utan pappa? En flicka som alltid undrar men aldrig får veta. En flicka med en brinnande törst efter bekräftelse. Visst, min pappa reste mycket. Men jag känner honom. Jag vet vad han vill ha i julklapp eller vad han ogillar att se på bio. Haylee vet allt om sin pappa, men samtidigt ingenting. Han vet inget om henne. Han vet inte hennes ögonfärg, hennes hår, hennes favoritdessert eller favoritfärg. Han vet inte att hon har pojkvän (antar jag att jag är) eller att hon hela livet velat börja på badminton. Han vet ingenting. Det skär till inom mig. Han vet inte om hennes existens, bara nästan och väldigt nära.

 

Jag skäms för att jag inte sa något på sjukhuset. Jag hade varit så nära, det hade varit så lätt. Bara ryckt tag i hans arm och sagt det öga till öga. Haylee hade blivit så besviken. Både på mig och Lux som inte hjälpt henne i jakten på hennes pappa. Lux hade tydligen inte hört av sig senaste veckan, och jag förstår henne. Efter hennes traumatiska upplevelse kommer alltid ha sina spår hos henne.  

~

Vi rullar tyst våra väskor på parkeringens asfalt. Jag styr stegen mot min bil som stått där i två veckor. Inga p-böter i alla fall, trots allt hade vi återvänt innan avtalad tid. Penelope och Haylee står en bit bort och jag ser på dem.

”I can drive you home.” säger jag och sväljer. Haylee ser på sin mamma som nickar kort och de börjar gå emot mig. Hjälpsamt lastar jag in deras bagage och öppnar bakdörren för dem.

 

Resan hem är tyst, precis som min och Haylees resa dit varit. Jag bromsar in framför deras källarvåning. ”Bye beautiful.” viskar jag till Haylee, hon ler lite och går ner för betongtrappan. Precis innan jag ska köra igen knackar Penelope på rutan. Jag har ner den och hon ser mig rakt in i ögonen.

”Thank you, Joe.” sen är hon på väg ner för trappan.

Fundersamt kör jag ut på vägen igen. Gamla England, nu är vi här igen. Och på samma ruta som vi startade.
Tillbaka i UK!
 
Ibland är det lite segt att kommentera, jag vet. Men om jag får in kommentar nummer 25 kl 10 på kvällen hinner jag inte skriva mer, så är det bara :)
 
Tack för alla jättefina ord btw, ni betyder allt för den här fanficen. 
25 till nästa ^^
 
Dagens kommentar:

Jorden går under 2012 - eller?

Haha, nu sitter jag och inväntar Jordens undergång. Lite roligt eftersom jag hade en redovisning om Darbyismen/Plymouthsbröderna idag i skolan, deras tro går ut på att Jorden ska gå under. Så de firar troligen imorgon om Jorden nu går under. 
 
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Antingen dör jag eller så gör jag det inte. Kommer roa mig med att skriva om Haylee inatt, hoppas det håller tankarna borta. För trots vad jag än tror är jag lite orolig, skulle ju vara lite tråkigt om livet slutade här, innan jag hunnit göra något i det. 
 
Men herregud, jag är inte ensam. 
Jag ska skryta för mina barn om jag överlever, och visa dem 2012 (filmen) och verkligen förtydliga att jag överlevde DET DÄR! Då kommer jag bli som en självutnämnd superhjälte. Hehe, elak jag är :))
 
Kram på er!
 
"Just survive" 
    - Haymitch Abernathy
 
bild från Survive This, någon som kommer ihåg? :)

 

24. Uncle Niall

Detta har hänt:

”Please don’t cry.” viskar jag och höjer min hand mot hennes kind. Motvilligt får jag torka bort den salta droppen från hennes hy. ”It wasn’t sex, it didn’t meant nothing.”

”You sure?”

”Why do you ask?” Hon nickar mot flaskorna Niall radat upp på bordet och disktrasan med vitt pulver i. Jag biter mig i läppen men tar upp hennes blick med mina ögon. ”I have you, and we have Opal.”


Jag vevar med armarna ovanför huvudet och låtsas som om den lilla bilen är det roligaste jag någonsin åkt. På min vänstersida sitter Opal och skrattar högt. Jag skrattar med henne och känner den varma känslan av skoj och vänskap. Framför mig sitter Eleanor och Tommie. Eleanor ser bak på oss två som skrattar i högan sky och även hon drar på munnen. Bilen kränger en sista gång till höger och åker in på stationen igen. Jag kliver ur och lyfter upp Opal ovanför bygeln. Louis väntar på oss alla fyra utanför. Till barnens förtjusning har han två stora, rosa nystan spunnet socker framför sig. Tommie och Opal rycker till sig varsin. Snart har de sockervadd överallt. Jag pillar ut lite socker från Opals hår. Hon ser upp på mig med stora ögon och ett bedårande leende.

”Where’s mom and dad, uncle Niall?”

”They are busy.”

”With what?” frågar hon och lägger huvudet på sned. Jag smakar på orden så att jag inte säger fel. Skulle det varit Liam eller någon annan lite mer vuxen person kunde jag enkelt sagt att de ligger och knullar på sitt hotellrum. Men de mörkbruna ögonen tränger sig in i mig och påminner om hennes ålder.

”Each other.” svarar jag. ”Christmas presents or something.”

“Now?” frågar Tommie fundersamt. Louis himlar med ögonen mot mig.

”They maybe buy me some birthday presents.” skojar han och lyfter lekfullt Tommie över marken. Han fäktar med armarna och Louis släpper ner honom. Jag ser ner på klockan och upptäcker att den redan är fem, vilket betyder att vi jagat runt på nöjesfältet i fem timmar. Jag knackar Louis på axeln och visar honom klockan.

”C’mon, it’s fun.” säger han och ser på Eleanor. Vi drar ihop oss för lite vuxensnack. Snart har vi bestämt oss för att äta middag på nöjesfältet, barnen skulle troligen inte ha något emot att spendera ytterligare en timme bland åkattraktionerna. Trots att Opal flyger runt som en trollslända bland allting så märker jag att hon börjar bli trött. Louis uppmanar till ett åk till i pariserhjulet. Vi håller alla med att det skulle kunna vara häftigt och vi drar oss mot kön. Metallstänger bildar en fålla att fösas framåt i och vi går in bland de virvlande stängerna.

 

Vi står i säkert tio minuter innan jag hör ett skrik. Jag, Louis och Eleanor reagerar samtidigt och ser upp. En skara på sex tjejer rusar mot oss. Jag och Louis utväxlar varsin blick och låtsas som om vi inte sett tjejerna. Jag gömmer Opal bakom mitt ena ben och Eleanor griper tag i Tommies hand. Louis ställer sig beskyddande för oss allihop. Tjejerna fläktar med händerna mot ansiktet och börjar prata i munnen på varandra. De böjer sig ner och försöker glimta Opal mellan mina ben och de drar upp kameror de smäller av i ansiktet på oss allihop. Opal viskar oroligt mot mina kakibyxor och jag lägger en hand på hennes rygg.

”Oh my God, she’s so cute. Can I take a picture with her? And that’s little Tommie, hi Tommie. And Lou you are even more handsome now, aw. Niall, you’re still such a cutie. Oh my God, girls. Can you actually believe that we finally meet some of them? And El, you’re absolutely stunning! Hello Opal, how are you. And how are you, great man’s today? Where’s Harry and Lena? They are an amazing couple, don’t you think?  I just need to say that you’re amazing. We were outside Madison, couldn’t get tickets, but oh my God, we saw the show livestreamed. You guys are AmaZayn, haha. And where can I buy that skirt Eleanor? It’s so pretty, just like you. And your hair Lou, you need some more gel in it. Aw, Niall, I really miss your blonde-“

“Can you just shut up?” Louis röst bryter in bland deras fnitter och ständiga påhopp.

”Excuse me?” frågar en av tjejerna på ett sätt jag skulle kalla uppstudsigt, bitchigt.

”Shut up. Don’t you see I’ve my family here? And Niall just babysitting her, Opal. You scare the shit out of them.” Han låter hårdare än vanligt. Jag för Opal lite längre fram i kön.

”Bah, sorry.” säger de sådär studsigt igen. Jag suckar.

”Just leave us, we have a private life.” lägger han till och lägger sin arm på Eleanors midja. Tjejerna muttrar till varandra och går därifrån. En ny känsla uppfyller mig. En känsla att vara utan krav. Ärligt talat känns det skönt att inte behöva stå alla till lags. Nu är det jag, Louis, Eleanor, Tommie och Opal som står i centrum.

 

Kön ringlar sig framåt men tillslut får vi hoppa in i en gemensam korg. Jag krokar min arm om Opals mage för att minska risken att hon ramlar ur. Hon och Tommie kikar över kanten på den gröna gondolen. Vi vuxna kolla roat på varandra och Eleanor pekar utåt staden.

”It’s amazing.” viskar hon och suger upp hela vyn i blicken. Jag suckar och småler lite när Tommie tar Opals hand igen.

”I don’t want you to fall.” säger han varnande. Hjulet når sin topp och vi börjar åka ner igen. Louis lutar sig mot Eleanor och kysser henne. Barnen ser inget som tur är. Snart är vi helt nere och attraktionsansvarigen lirkar upp grinden till vår gondol. Precis när vi kliver ur smäller en blixt av rakt upp i mitt ansikte. Jag rycker upp Opal i famnen av ren reflex. Bortom allt flimmer av blixten ser jag att Louis lägger en beskyddande arm om Tommies axlar. Framför oss står säkert tre män med stora kameror och gigantiska blixtar. Jag håller upp handen framför ansiktet. Opal gräver in näsan i min nacke och jag banar mig framåt. Folk börjar oroligt röra sig runt oss. Männen följer efter. Louis knuffar mig, Eleanor och Tommie framför sig. Opal skriker till i mitt öra och jag upptäcker att en blixt precis ska till att blända mig igen direkt framifrån. Förvirrat svänger jag runt med Opal i famnen. Någon drar i min arm i motsatt riktning. Händer läggs på mig och en glider till och med nära min jylf. Min klaustrofobi säger åt mig att antingen överge allt och springa bort från området, eller bara att jag ska lägga mig ner på marken och tina bort. Obehaget växer för varje steg. Hur lite jag än vill det känner jag för att sätta ner Opal på marken och springa. Men fadersinstinkten besegrar min fobi, till viss del, och jag håller kvar henne. Mitt i allt ringer min telefon. Jag skiter i signalen och letar mig vidare framåt. Snart ser jag portarna ut och ser runt axeln och får syn på Eleanor, med håret hängande ner i ansiktet och med Tommie kopplad mellan henne och Louis.

”Taxi!” skriker jag och vinkar in en gul bil. Eleanor hinner fram och trycker in sin man och unge i baksätet. Jag skiter i säkerheten och hoppar in i framsätet med Opal.

”Sir, you need to take another car with the ch-”

“I don’t care.” säger jag tydligt. ”Drive, I’ll take the bots.”

”Like you will, sir.” den äldre taxichauffören svänger ut. Jag duckar med huvudet och håller för Opals ansikte med mina händer. Paparazzons står snopet kvar på trottoaren. Jag vågar se upp och ser bak på Louis som försöker intala Tommie att det var en engångsföreteelse. Jag suckar och tar bort händerna från Opals ansikte. Hennes axlar sjunker och hon lutar sig mot mitt bröst.

”Uncle Niall.”

”Yeah, Oppie?”

”I’m scared.”

“Me too.”

“But you’re old.” Jag skrattar till åt hennes utlåtande.

”Yes, but I have a phobia.”

“A phobia?”

“That means I am very feared of something.”

“What are you afraid of, uncle Niall?”

“I’m afraid of tight spaces, and big crowds.”

“Me too.”

“No, you aren’t.” säger jag mjukt ner i hennes svarta hår.

”Yeh, I want to be exactly like you.” viskar hon innan hon somnar i min famn. Jag vet inte vad, men det både värmer och skär i hjärtat. 


Jag tror någon börjat utveckla en kärlek till sin barnvakt :O
Nästa kapitel kommer vara ett Johannes/Haylee/Penny kapitel...
 
Tack för alla kommentarer. 
Några frågade varför det inte kom något kapitel igår, och jag svarade simpelt med att det faktiskt är ni som avgör när nästa kapitel ska komma ut ;)
 
25 kommentarer som vanligt!
 
Dagens kommentar:

23. Stunning Little Girl

Detta har hänt:

“What did you do, Harry?”

“I-I had… sex with her.”

“Sex with who, Harry Styles?” jag ser hur han fryser till. Jag vänder mig mot rösten. Aj då, nu är han i verklig knipa. 


 

”Niall, can you please leave this room?”

“I was just up to go anyway.” ursäktar sig Niall och reser sig hastigt. Precis innan han går ger han mig en medlidsam blick. Inne i mitt huvud löper tankarna amok, vad fan ska jag säga till mitt försvar? Jag har ingen aning om hur mycket hon hört eller hur hon reagerat. Det värsta med allt ihop är att min hjärna fortfarande svävar på små rosa moln av baksmälla. Jag tar mig för huvudet och stönar. Dörren slår igen bakom Niall och Lena tornar upp sig framför mig. Hennes ögon scannar in disktrasan och det vita pulvret. När hon ser det så mjuknar hennes ansiktsdrag och hon slår sig ner bredvid mig i soffan. Lugnt lägger hon händerna i knät och jag sliter blicken från soffans armstöd. Lenas mungipa är hårt ihopknipen men hennes ögon är omhändertagande. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag varit med om det här tidigare. Hon kommer och hjälper mig upp på benen igen efter att jag fått tag i knark eller förmycket alkohol.

 

”Where’s Opal?” frågar hon mjukt. Jag skakar lite på huvudet och öppnar munnen. Det känns som om hon kan höra hur mina torra läppar frasar när jag drar tungan över dem.

”With Niall.” svarar jag hest. Hon nickar och låter sin mörka hand glida över min rygg en gång.

”Okay, good.”

”No.” viskar jag och skakar åter igen på huvudet. Hon väntar på att jag ska fortsätta. ”She has been there in two days, three with today.”

”Why?” frågar Lena, hennes röst är aningen mörk. Det tyder på att hon egentligen är sårad över det jag gjort, men mitt välmående är viktigare för henne.

”Long story.”

”I want to hear.” Jag sliter blicken från soffan och förflyttar den lite uppåt, jag skymtar hennes ögon. Jag tar ett djupt andetag och biter de torra läpparna. Hon lägger benen i kors och ser eftertänksamt på mig. Min mun öppnas och jag låter en liten ström av ord ramla ut. Sen börjar jag berätta, jag berättar allt om Penelope. Lena sitter och lyssnar, och när jag kommer till den scenen där jag lutat mig fram mot Penelope faller en tår från hennes ögonvrå.

”Please don’t cry.” viskar jag och höjer min hand mot hennes kind. Motvilligt får jag torka bort den salta droppen från hennes hy. ”It wasn’t sex, it didn’t meant nothing.”

”You sure?”

”Why do you ask?” Hon nickar mot flaskorna Niall radat upp på bordet och disktrasan med vitt pulver i. Jag biter mig i läppen men tar upp hennes blick med mina ögon. ”I have you, and we have Opal.”

”Yeah, so why did you do it?”

“I was drunk.” Jag suckar. “And I followed her home, and it just happened.” Lena reser sig och bär upp glaset jag fått av Niall innan. Hon går in i badrummet, precis som han, och fyller upp det till bredden. Jag får tillbaka glaset och jag dricker upp det. Genast känns huvudet lite klarare.

”It’s just that, I don’t know if you do it again.” säger hon frånvarande. “I thought you had change.” Jag blickar neråt och min “I can’t change” tatuering glimmar mot mig. Jag drar ner klockan så att jag inte kan se den mer. Tänk att den texten skulle betyda så mycket för mig senare i livet.

 

Vi fortsätter att småprata lite. Tillslut har hon förlåtit mig. Jag mår dåligt eftersom hon redan fått utstå det här förut. Och alla gånger hade jag kommit med samma ursäkter ”I don’t know why”, ”I was drunk” eller ”She made me…” Alltid lika dåliga, men de gick alltid hem lika fort. Hon kände mig så väl. Egentligen gjorde jag ingenting med mening, det bara hände. Såsom om det skulle varit en instinkt för mig. Men det som gör mig mest ont nu, det är att jag ljuger henne rakt upp i ansiktet. Jag hade inte varit full, bara berusad på kärlek.

 

Jag rycker till när jag hör det första dunket i väggen. Opal verkar inte ha uppfattat det på grund av juicen hon precis spillt ut över sin tröja. Jag suckar och drar loss ett ark papper. ”Dunk” där var det igen. Jag lyssnar intensivt mot väggen in mot Harry innan jag fattar.

”Fuck.” mumlar jag. Opal ser storögt på mig.

”Fuck.” upprepar hon och jag ler ansvarstagande.

”No, I said flower.” rättar jag och hon nickar sakta. Tack och lov, hon köpte det. Jag hjälper henne ner från barstolen och ser mig om i rummet. Jag har inga nya kläder till henne, utan hon har samma kläder som i förrgår. Uppfodrande sätter jag mig på huk framför henne medan jag försöker komma på vad vi skulle kunna göra.

”Opal, do you want some shopping?”

“Shopping, like toys.”

“Yeah, and maybe some clothes.” lägger jag strategiskt till. Hon ler med hela ansiktet och hoppar in i famnen på mig. Jag tar det som ett ja. Försiktigt bär jag ut henne i hallen. En tanke slår mig och jag tar upp min telefon. Jag ber den att ringa upp min rumsgranne till vänster.

 

”Hey, wazzup’?”

”Nothing, but I has Opal-”

“Again?”

“Still.” rättar jag och kliar mig i nacken.

”We gonna do some shopping, and then I was up to take here to a theme park.”

“Sound great.”

“So I wonder if you, Eleanor and Tommie wanna follow!?”

“Erm... El, what do you think?” frågar han någon vid sidan av. Hon svarar glatt att det skulle kunna vara kul. ”We’re on.”

”Heard that.”

”Great, see you in the lobby in five.”

“Okay, bye.”

  

Jag lägger på och ser ner på Opal.

”Tommie will follow.” Opal gör leksamt tummen upp mot mig och jag ler brett. Det var alltid kul att kunna göra henne glad.

 

Jag säger åt Tommie att hålla ett extra öga på Opal. Han nickar lydigt och springer några steg framåt. Han tar hennes hand och jag känner hur Eleanors grepp om min hand hårdnar. Jag ser på henne och hon ler. Det var riktigt gulligt hur Tommie behandlade Opal. Till höger om mig går Niall. Han ser aningen orolig ut, men han ler i alla fall. Eleanor berättar hastigt om en barnbutik som finns lite längre upp på gatan. Hon hade varit väldigt snabb med att anmärka på fläcken som pryder Opals bröst. Jag och Niall nickar och jag skriker till Tommie att svänga. Han ser bak på mig med sina stora, gråa ögon. Det bruna håret läggs fel av vinden och hans hand kramar Opals. Han lyder och går in i butiken Eleanor pekat ut. När vi stiger in hör jag ett svagt ”wow” från min högersida. Och Niall har rätt, det är wow.

 

Hela butiken är vitmålad och längst med väggarna hänger färglada, små plagg. Allting verkar vara upphängt med centimeterprecision och alla kläder är… utsökta. Opal och Tommiehar stannat framför oss för att vänta. De verkar inte vara fullt lika förbluffade som vi äldre. Eleanor lutar sig fram mot Opal och frågar om hon ser något hon gillar. Opal krånglar sig ur Tommies grepp och tar istället tag i remmen på Eleanors handväska. Jag ler åt Tommies snopna min.

”Take it easy, she’ll be back soon.” säger jag till honom. Han fnyser och drar handen genom håret. Vi rör oss lite inåt i butiken. Minuterna passerar och vi försöker fördriva tiden så gott det går. Varken jag eller Niall är väll superförtjusta i kläder, speciellt inte barnkläder. Ska jag vara ärlig var jag intresserad av kläder, men det intresset försvann tillsammans med splittringen och när jag varje dag var tvungen att bära upp en kostym på kontoret. Det är några kvinnor som slänger längtansfulla blickar på oss, men jag skakar av mig dem och fortsätter bläddra bland kläderna.

 

Plötsligt blir allt väldigt rosa, vilket betyder att vi måste strosat in på flickavdelningen. Lite längre bort ser jag Eleanor som står utanför en provhytt. Hon kikar in lite ibland och verkar prata snällt med Opal där bakom. Vi går närmare och när vi bara står någon meter ifrån rusar Opal ut och mot Niall. Han sträcker ut armarna och bär upp henne i famnen. Hans mun bilder ett stort O och han killar henne lite i magen så att hon skrattar till.

”What a beautiful dress.” säger han charmigt. “On a stunning little girl.” Opal slår händerna för kinderna och sprattlar för att komma ner. Hela synen får mig att bli orolig. Opal verkade verkligen ta Niall som en… pappa.

 

En halvtimme senare står Niall och Eleanor med händerna fulla av kassar. Jag erbjuder mig att ta Eleanors och hon ger generöst över dem. Som tur är väger dem inte lika mycket som hennes skor hon brukar köpa. Opal strålar i sina nya kläder. Hon har alldeles själv valt ut en mörkblå tröja full med prästkragar och ett par coola jeans. Eleanor hade motvilligt gått med på det, jag vet att hon längtar efter en dotter. Och när man längtar efter en liten flicka vill man gärna sätta på andra flickor rosa. Jag ler åt stilen Opal hittat och knackar Niall lite lätt i sidan med armbågen. Han ler också och frågar om Eleanor kan fånga en taxi. Hon nickar och håller upp handen för att köra in en taxi. Otroligt nog stannar den trots trafiken och vi skuffar in påsar och barn.

”Amusement park, next.” skrattar Niall. 


Där fick ni kapitel 23, Harry hamnade inte i alltför stor knipa :)
Igår frågade jag om favoritkaraktärer, Lux var en självklar favorit!
Men Niall och Haylee låg inte dåligt till dem heller ;)
 
25 kommentarer somvanligt! 
 
Dagens kommentar: 

 


22. Drug Quarter

Detta har hänt:

Han säger inget mer, men jag chockas av det snabba rörelsemönster som följer. Han tar ett steg framåt och böjer sig nästan dubbel framför mig. Hans ena hand ligger på min nacke och läpparna pressas mot mina. Tungan är van och smakar starkt av mint, halstablett. Chocken är omedelbar. Trots alla mina fördomar griper jag tag i hans ansikte och pressar honom närmare.


Oktober 2027

Hans mjuka läppar pressas mot mina. Tungan letar sig in i min mun och jag låter min tunga cirkla runt hans. De grova händerna trevar över min kropp, försöker hitta tillbaka till sina gamla ställen. Jag stönar lågt och drar handen över hans mage. Snabbt drar han av mig BHn och jag låter handen smeka innanför hans byxlinning. Hans kyssar flyttas neråt mina bröst och han knölar med mina byxor. Snart får han av dem och låter dem ramla ner runt omkring oss. Försiktigt pressar han upp mig mot väggen och kysser mitt ansikte. Min hand känner hur han blir hård. Med skakiga fingrar knäpper jag upp knapparna i chinosen. De faller lätt ner längs hans vader. När han väl fått av mig och sig själv allt bär han mig bort till sängen. Jag fumlar i en av byrålådorna och griper tag i några små paket med kondomer. Han tar ett paket och rycker upp det.

”You’re so hot, I’ve miss you.” viskar han när han kryper över mig igen. Jag stönar bara som svar och låter händerna glida över hans rygg. ”And you’re prepared.”

”I’m alone you know, never know what gonna happen.” väser jag och känner hur han sakta pressar sig in i mig. Han verkar så erfaren, hur hemskt det än låter att säga så. Men hans fingrar kommer ihåg alla ställen jag älskar. Och jag kan inte neka att jag älskar honom.

 

Solen strålar in i rummet. Irriterat blinkar jag för att försöka få in fokus på den suddiga omgivningen. När jag väl ser något blir jag förbryllad. Jag ligger inte i mitt hotellrum, det är mycket ljusare i färgerna. Det här stället är en skabbig dubbelsäng och mörka väggar. Nervöst ser jag mig om, och då kommer nästa chock. Kvinnan som ligger i min säng är inte mörk i hyn, som Lena. Hon är nära blek och de stora bruna ögonen stirrar på mig. Panikslaget flyr jag ur sängen och känner hur värmen från täcket försvinner.  Mina kläder ligger utspridda i rummet och jag snubblar fram till dem. Allt känns förlitet och extra svårt att ta på sig. Kvinnan i sängen sätter sig upp. Fuck, hon är också naken. Det här händer bara inte, inte här, inte nu och inte hon. Jag rycker åt mig jackan och fumlar på låset.

”Haz, whats go-”

”I’m sorry, this didn’t happen.” Jag får upp dörren och tränger mig ut. ”I’m so sorry.”

~

Bilen står kvar nere på gatan. Inga knackade rutor i alla fall. Snabbt slänger jag mig ner bakom ratten och drar fram dosan som startar bilen. Den går ljudlöst igång och jag gör en snäv U-sväng ut ur gränden. När jag svänger ut på stora vägen drar jag fram mobilen som till min fasa har hur många lämnade meddelanden som helst. Jag klickar på det första. En entoning kvinnoröst presenterar personen som ringt.

 

//Niall Horan, 17:16, message one/Harry, just wonder If you gonna pick Opal up soon?///  

 

//Niall Horan, 17:20, message two/Are you busy? Oap miss her daddy.///

 

//Niall Horan, 18:08, message three/What do she like to eat? I dunno. Call me.///

 

//Niall Horan, 18:21, message four/I took her down for something to eat. How long will you be away? You didn’t give me any time or so. Call me when you see this.///

 

//Niall Horan, 18:59, message five/We watching some film right now, coming soon?///

 

//Lena Love Henderson, 19:00, message one/I will be home late, give Opal a kiss from me. Love you baby.///

 

//Niall Horan, 19:42, message six/Should I be worried for you? Nothing is wrong with Opal… yet. She miss you. Lena isn’t home either.///

 

//Niall Horan, 20:09, message seven/Now I AM worried, where are you Styles?///

 

//Niall Horan, 20:46, message eight/Opal asking after you, what should I answer?///

 

//Niall Horan, 20:58, message nine/Call me now! She’s asleep and I can’t call Lena, she just hang up on me.///

 

//Lena Love Henderson, 21:17, message two/I won’t come home till tomorrow, is she asleep yet?///

 

//Lena Love Henderson, 21:19, message three/Niall calls me, have something happen?  I can’t take his calls if it’s not important. Love you baby, call me if you can.///

 

//Niall Horan, 21:19, message ten/You’re hopeless. If you’ve hooked up with someone I’ll kill you.///

 

//Niall Horan, 22:00, message eleven/Clearly no idea, if you coming home, don’t get her. She can sleep here tonight, cos I want to sleep now. I’ll stay up a little more, can’t drink when she’s around you know. But is everything okay? Im worried for you.///

 

Jag orkar inte lyssna klart på de resterande tio meddelanden utan slänger mobilen i framrutan. Paniken trycker på mig från alla håll. Vad fan har jag gjort? Troligen skulle jag få ställa den frågan varenda dag i resten av mitt liv. Jag drar hårt till i ratten för att svänga in i en rondell. Mina svettiga händer slinter och jag känner hur bilen börjar dra inåt. I ett försök till kontroll drar jag till i ratten och stampar på bromsen för att inte köra rakt in i monumentet i mitten av rondellen. Bilarna bakom tutar på mig och jag rätar upp bilen igen. Jag känner rädslan krypa in, jag hade varit centimeter från att krocka. Fan Harry, når får du ta och samla dig. Ingen behöver få veta vad som hänt. Det var bara vi två som var där, ingen annan.

 

Där är det Niall pratat om innan, flera gånger till och med. Jag bryr mig egentligen inte, jag vet att jag tar mig ur det ändå. Min onändliga charm övervinner allt som står i min väg. Jag kan inte ens räkna på fingrarna hur många jag legat med, perioderna innan drogerna var till och med värre. Jag hade varken vetat ut eller in, upp och ner på en handflata. Innan hade jag blivit irriterad på Niall när han påpekade saker som denna, men jag förstår nu att det är av hans goda välvilja han sagt det. Han har rätt, jag är uppe i det blå.

 

Halvt omedvetet svänger jag mot de gamla knarkkvartarna som varit mina hemmakvarter under några år.

 

Jag slår upp ögonen och ser mig om i rummet. Åren har fått mig att bli morgonpigg. Bredvid mig i sängen ligger Opal. Hennes aning mörka hy smälter in i de mörka färgerna som omger henne. Omsorgsfullt drar jag täcket över henne igen samtidigt som jag tyst smyger upp ur sängen. Hon vänder på sig och jag ser nervöst till att jag inte väckt henne. Som tur är sover hon fortfarande. Lätt tassar jag fram till minipentryt och fram till pizzakartongen som står där. Det osar pizza i hela rummet. Jag hade beställt hem det till Opal för att försöka lugna henne lite. Sen hade jag letat fram några gamla Disneyfilmer som vi sedan malt igenom. Hela tiden hade jag undrat vart Harry varit. Tanken slår mig, jag vet inte än. Jag greppar telefonen mer ser inga missade samtal eller meddelanden. Jag kastar en sista blick på Opal innan jag går ut i korridoren. En dörr längre bort är Harrys rum. Jag lägger handen på handtaget och trycker till. Mot all förmodan glider dörren upp och jag går in.

 

Rummet är identiskt med mitt. Jag går in i den minimala hallen och sen in i sov- och vardagsrummet. Blicken sveper över rummet. Sängen är bäddad, så han kan inte ha sovit där. Blicken flyttas neråt och då ser jag honom. Han ligger utsträckt på soffan och har ena handen liggandes över ögonen. Den andra vilar på soffans ryggstöd. Några flaskor ligger med utrunnet innehåll under soffbordet och jag går osäkert fram till honom. Antingen flyger han upp och attackerar mig, eller så vaknar han inte alls om jag försöker.

”Harry, wake up!” jag griper tag i hans axlar och ruskar hårt om honom. Han blinkar trött och sätter sig långsamt upp. En hand kommer farande genom luften och träffar mig snett över kinden. ”What the h-”

”Schh.” Harry håller upp ett finger framför munnen och ser lurigt på mig. Jag griper tag i hans händer och drar ner dem mot hans knän. Han kämpar inte emot, men när han böjer sig nära känner jag lukten av alkohol som dimmar ut över hans läppar vid minsta andetag.

”Where have you been?” frågar jag så lugnt och sakligt jag kan. Kinden svider av hans slag men jag försöker att hålla rösten stadig.

”Out, had some fun.”

”But your daughter is here.”

“Oh, I want to meet her.” Jag skakar på huvudet åt hans påstående. Det skulle aldrig komma på fråga, bara lukten gör så att jag vill gå ut. Försiktigt ser jag mig om i rummet. Det ser ganska normalt ut, men sen faller blicken på soffbordet precis bredvid platsen jag står. Några korn av ett vitt pulver ligger utspridda. Förskräckt ser jag tillbaka på Harry och upptäcker hans pupiller. Den svarta linjen tränger sig långt in i det gröna.

”Harry, are you high?”

”No, how so?” sluddrar han och kliar sig i håret. I en vag panik rusar jag ut i köket och hämtar en disktrasa för att torka bort kokainet från bordet och hans fingrar. Han är inte helt borta i alla fall, förhoppningsvis är det bara baksmällan som ligger på.

”Where’s Oppie?”

”Opal is in my room, and you’re not going to see her. She’s just a kid.”

“Yeah, and?”

“I’ll have her today too.”

“But-“

“No but, you need to learn how to take care of your family.”

“I can-“

“No, look at you.” Han ser faktiskt ner på sig själv med en aningen förbryllad blick. ”You look like crap.” jag vänder på klacken och stegar mot badrummet. Jag griper tag i muggen som står vid handfatet och fyller den med vatten. Beslutsamt går jag tillbaka med den genomskinliga vätskan och ser på medan han sveper det. Harry stryker håret ur ögonen och ser på mig.

”Thank you.”

”Nothing to talk about. But why did you do this?” jag pekar på disktrasan som ligger på bordet och sedan på flaskorna på golvet. Harry skakar på huvudet.

”I’m such a jerk.”

”You are-”

“I am, Niall.” han ser förtvivlat på mig. ”You never gonna belive me.”

”Try me.”

”Okay, yesterday when I left Opal with you-”

“That was two days ago.”

“Two? How?”

“You’ve been high or drunk.”

“Oh. Anyway, Penny called me-“

“Penny?”

“My ex, you remember.”

“Ah, yes.”

“So, she called me and wanted to meet up. I faced it and left Opal with you so I could meet her. But something went terrible wrong.”

“What did you do, Harry?”

“I-I had… sex with her.”

“Sex with who, Harry Styles?” jag ser hur han fryser till. Jag vänder mig mot rösten. Aj då, nu är han i verklig knipa. 


 

Tadaa, kapitel 22 bara för er! :))
JAG ÄR NYFIKEN, HAR NI NÅGON FAVORITKARAKTÄR?
 
Tack för alla kommentarer på Haylee. De flesta verkade gilla henne :))
 
Snart jul då, längtar! 
 
25 kommentarer till nästa kapitel!! 
Ni bestämmer när det ska komma ut ;)
 

Karaktärspresentation: Haylee

Haylee Darcey Evans

född: 27 april 2011

 

Haylee (aka. Lee) är lång, tycker hon själv i alla fall. 174cm för att vara lite mer exakt. Hon har, liksom sin pappa, lockigt brunt hår och havsgröna ögon. Hon har brittisk hy, alltså väldigt blek men kan fortfarande bli lite solbränd. Ögonen sitter snäppet långt ifrån varandra om man ska se det från en symetrisk punkt, men hon har aldrig lagt någon större vikt vid sitt utseende. Läpparna är mjukt vågformade och har en fin kontrast till huden som sedan formar en rund näsa. Hon har en aningen hes röst, och det skär sig lätt om hon ska ta höga toner. Namnet betydelse är ”fält för hö”, meningen av namnet låg aldrig bakom valet av det. Hennes mamma ansåg bara att Haylee var fint och passade henne.

 

Basket är Haylees största intresse, efter att stalka pojkbandet PinCode. Pincode är ett band bestående av tre medlemmar som blandar in raggae och skönt gung i alla sina låtar (George, Lew och Elli).

 

Hon bor i utkanten av London, tillsammans med sin mamma. Deras relation är inte alltid på topp. Speciellt inte när Haylees okända pappa kommer in i bilden. Haylee har alltid velat veta vem han är och tar till sist mod till sig att fråga Penelope, sin mamma. Penelope (aka. Penny) blir inte glad över dotterns fråga och avvisar henne gång på gång, vilket får Haylee att börja rota bland sin mammas saker och snart finner hon ett födelsebevis. Beviset är undertecknat med den stora legenden Harry Styles namn och det får henne att tappa greppet om verkligheten.

 

Det ryms mycket humör i hennes späda figur. Hennes långa fingrar börjar direkt trumma om hon blir nervös eller irriterad. Hon är öppen med vad hon tycker men förolämpar inte folk i onödan, först måste de har retat upp henne något rejält. Det är oftast lätt att sätta ett leende på hennes läppar och  hon tar gärna in olika influenser av musik i sitt liv. Färg är viktigt för henne, variation.

 

Haylee klär sig aldrig avancerat, ser det ut som. Egentligen ligger det mer jobb än man kan tro bakom hennes avslappnade stil. Hon bär aldrig upp mycket smink, bara något täckande ibland för att få bort fula märken i ansiktet. Tunna, stickade tröjor och fina t-schirts ligger alltid högt upp i garderoben tillsammans med ett bar figursmickrande jeans. Det ostyriga håret försöker hon hålla på plats med någon slags huvudbonad, tex en mössa, pannband eller ett diadem. Smycken är inget hon ofta bär upp, hon har aldrig ens orkat ta hål i öronen. Däremot har hon en liten uppsättning armband som hon aldrig tar av sig. Däribland ett vänskapsarmband mellan henne och Johannes.

 

För att komma nära henne, eller smickra henne på något sätt, ska man inte vara svårflörtad. Hon gillar öppna människor som är lätta att prata med. Hon föll för Johannes för att han alltid var öppen, men tystlåten, om saker. De kan prata i timmar non-stop. Gör inte en scen första gången ni ses, det räcker att sätta sig bredvid henne i matsalen eller bara säga hej i korridoren, hon bjuder in dem flesta. Var även beredd på att du inte kommer få vara hemma hos henne så ofta. Bråken mellan Haylees och hennes mamma är något både hon och du helst vill slippa se. Ta en glass och stek ute istället. Så fråga henne om vägen till biblioteket, så kommer ni snart vara inblandade i ett högljutt samtal. 

 


Där var karaktärspresentationen av Haylee. 
Var hon som ni tänkt er? :)
 
15 kommentarer och ni får nästa kapitel imorgon!

21. Drunken Tattoos

Detta har hänt:

“Afraid of what?”

“Meet my past. Explain why I didn’t picked up the phone. Why I didn’t answered your texts. Explain why I left, but I don’t know how to start…”

“Start from the beginning, the airport.”


”I followed Niall in the airport. He looked like he had done it before, but oh so wrong I had. He was absolutely lost. At last he texted Liam again and asked where the hell he where. Liam’s answer was simple: behind you. So we just turned around and there they were. We joined them and the guards told us what to do. I was so excited. I had butterflies in my stomach, but everything I could think about was you. How I had leave you there all alone with mum. But the boys took my time, and I pretended to laugh to their jokes. We flew to Spain and the Judges Houses. It was just crazy when we got through. After that we went home to England again. I so badly wanted to meet you, but they sent us direct to the Competitions House. And then the work began. We worked from 9 on the morning till 5 on the evening, and all the time between. Everything circled around our lives. To be honest I didn’t missed home, I was so comfortable around the boys that I didn’t thought anything about home. At the end rumors about that I dated Caroline Flack stared to spread. And with time I realized that the rumors where true. I wanted to date her and asked her out, and she said yes. Something said to me that I shouldn’t done it, and that’s was you. Back in my head you lied on a meadow and flipped your hair, more beautiful than ever. But I didn’t listen to my head, and Caroline did so I started to forget you. I am so sorry for that, just so you know. When the X factor ended Simon told us we could be huge as a band, we already where. And he had right, as you know. We beat all the records. I was up in the blue, no girl. Sorry, just telling you the truth. I hooked up with everyone I could, took advantage of what I had. Perrie, Eleanor and Dani dragged their boyfriends back to the ground, wanted them as them. Louis where an attention-seeker and could be a bit high of everything sometimes, Zayn just enjoyed it, but sometimes we had to take him back. Liam was absolutely in tatters after this with Dani and Andy, he didn’t want to live anymore, but Niall pushed him up again. Niall has always been amazing, he found everything extremely buzzin. He always putted a smile on our faces and helped us with problems, he could drink and so, but when his head where clear it was really clear. We never had to drag him dawn, he was so calm, busy with our problems. And then we have me, around 2012 I started with tattoos. The fans just thought they were cute with deep messages, but to be honest mostly of them are drunken tattoos. After a couple of years I meet Lena, she was my hero. As you maybe know I was down in a deep drug abuse, and she helped me out of it. That’s why I married her, she was so kind to me. Four years ago we got Opal. She’s my princess; I couldn’t love anyone as much as I love her. She’s like my only child…”
 

Just där ville jag bryta in. Skrika upp i hans ansikte hur fel han har, berätta allt om Haylee. Hans dotter. Den dotter han aldrig träffat, och i nuläget aldrig kommer få träffa. Jag kramar om den tomma koppen och försöker lugna ner mig. Mascaran smular i ögonen när jag blinkar hårdare och hårdare för att försöka suga i mig allt han berättat. Fingrarna flyttas ner till träbordet och jag börjar trumma. Harry ser på sitt armbandsur och biter sig i läppen. Han ser upp på mig, rakt i mina ögon. De är lika gröna som förut, helt utan redigering. Tusan vad gullig han är när han biter sig sådär i läppen.

”Do you want to take a walk before the sun goes down?” herregud, vad håller han på med? Vet han det själv ens? Om jag vore hans flickvän skulle detta vara otrohet i högsta grad. Hallå Harry, du har fru och barn nu, du kan inte överge dem för en promenad. Jag överväger beslutet och beslutar mig för att spela schysst och ärligt.

”No, and you have your car.” Jag kan inte förstå vad jag sagt. Jag tackar nej till det jag velat i över 17år, men det känns bra längst inne. Hans min sjunker ihop framför mina ögon.

”Oh.” han förväntade sig inte att någon skulle kunna säga nej till honom. Han tror på allvarligt på att alla älskar honom, att han är en på miljonen. Det värsta är att det är sant, speciellt i mina ögon. Men han måste tänka på den dotter han vet om. Som redan sagt av honom: det viktigaste i hans liv.

 

Vi tar ett värdigt farväl av varandra. Han skjutsar mig tyst mellan New Yorks kryssande trafik. Bara en gång yttrar han sig, och det är när han svär åt en taxichaufför. Jag har ett litet leende insmuget i mungipan hela tiden. Efter några minuter svänger han mjukt in på bakgatan där mitt vandrarhem ligger inklämt. Dörren går lättare att öppna inifrån, men precis när jag ska slå igen den igen håller han upp en hand för att hejda mig.

”Penelope?”

”Yes?”

”You have my number, if I can do anything for you, promise to call me.”

“Of course, sure you have time now?” mitt leende blir utdraget och läpparna knips ihop. Han suckar och nickar. Några sekunder senare slår porten igen bakom mig. Trappuppgången luktar aningen och en bruk skramlar ner för trappan när jag råkar stöta till den med foten. Dörren in till receptionen är öppen och jag smiter in. Kvinnan ser inte upp på mig, hon löser nog korsord precis som igår. Jag slinker in på mitt rum där jag byter strumpor och drar av mig kappan. Håret ligger som en röra kring axlarna. Men utan större eftertanke på det greppar jag en tung pocketbok och smyger ut i korridoren igen. Längst bort i den finns två fåtöljer framför ett fönster som har utsikt över Central Park. Solen går ner och höstlöven skimrar magiskt. Drömmande hamnar jag i ett högläge medan jag stirrar på alla nyanser.

 

”Penny?” första gången på länge jag hör det uttrycket. Ingen säger det förutom… Harry. Jag vänder på huvudet och ser honom längst bort i korridoren. Jag vinklar bort huvudet igen och ett par steg börjar eka i korridoren. Tunga men snabba, de närmar sig. När jag vänder mig om igen står han en meter ifrån mig. Hans skepnad på över 185cm reser sig över mig och ljuset träffar honom rakt i ansiktet.

”Yes?” frågar jag för andra gången den eftermiddagen, och inom loppet av tjugo minuter. Han säger inget mer, men jag chockas av det snabba rörelsemönster som följer. Han tar ett steg framåt och böjer sig nästan dubbel framför mig. Hans ena hand ligger på min nacke och läpparna pressas mot mina. Tungan är van och smakar starkt av mint, halstablett. Chocken är omedelbar. Trots alla mina fördomar griper jag tag i hans ansikte och pressar honom närmare. På något konstigt sätt lyckas vi ta oss in på mitt rum, Harrys hand vrider om låset och drar av mig tröjan samtidigt. Det krävs aningen mycket träning för den fingerfärdigheten.

 

Åh Harry Styles, visa mig att du är hemma. 


 Oj, oj. Det där kan du hamna i klistret för, Harry!

Och min engelska i den första delen kan sätta mig i klistret. Hoppas ni bortsåg från den och tog in Harrys ord istället, höhö...

Tänkte slänga upp en karaktärspresentation på Haylee snart, någon intresserad? 
 
Så vad tycker ni? Utvecklas det på ett lagom sätt? 25 kommentarer som vanligt!
 
Dagens kommentar: 

 


20. Are You Afraid?

Detta har hänt:

Det tar några minuter sedan skymtar ett brunt hår på andra sidan det kraftiga glaset. Glaset gör att skepnaden av personen där inne suddas ut och förvrider kroppen. Snart öppnas dörren, men kvinnan är fortfarande bortvänd.

”C’mon, turn around.” viskar jag och skjuter upp solglasögonen i pannan. Håret hänger spikrakt över ryggen. Hon har på sig en djupblå kappa, nästan svart och ett par låga skinnboots. Hon verkar vrida om en nyckel. Fjärilarna löper amok.


 

Nej det funkar inte. Hur lite jag än vill erkänna det så känner jag en dragning till kvinnan framför mig. Hennes vaga leende när hon ser på mig över kanten på koppen får det att killa i magen. Den fina tandraden och bruna håret som rufsats om av vinden. När jag väl tar in henne så är hon väldigt lik sig. Leendet hon gett mig när hon upptäckt vad jag beställt var nästan obetalbart. Skärp dig förfan, du har Lena. Säg det till henne, gör det… nu.

”I’ve a wife.” säger jag dröjande. Penelope nickar och ler mot mig, leendet är tomt eftersom ögonen tappat gnistan de hade innan. Troligen var det inte någon alltför trevlig nyhet. ”Lena.”

”I know.” säger hon lugnt, jag pustar inte ut som vilken annan normal människa som helst skulle ha gjort. Hennes utlåtande gjorde mig snarare mer obekväm. ”Where’s Opal?” hon vet, toppen. Okej, det är inte direkt svårt att missa det. Det var som 2023’s största nyhet: den före detta bandmedlemmen Harry Styles får en dotter med supermodellen Lena Henderson. Jag ska inte klaga, Lena och Opal är det bästa som någonsin hänt mig. Tror jag. Glimtar av dem flimrar förbi mina ögon. Opals lattefärgade hud och Lenas nära svarta. Jag älskar dem så oändligt mycket.

”She’s with Niall.”

”The blonde one?” frågar hon eftertänksamt.

”Yes, how did you know.”

“First, I’ve meet him. And second I was a fan of you.”

“Meet him, when?” hon ser plågsamt på mig. Som om hon verkligen var besviken på det jag yttrat. Ärligt talat vet jag inte vad jag sagt fel.

”At the airport, the day you left for-”

“-ever.” avslutar jag och slår undan blicken. Hon stannar i ett likgiltigt läge.

”His hair was a mess.” hon försöker skämta bort mitt misstag.

”You should see him now, he’s handsome.” blinkar jag och sörplar i mig av den svarta vätskan. ”So I left Opal with him.”

”Because he’s handsome?” frågar hon ironiskt. Jag skrattar till och sätter ner koppen.

”No, he’s alone.”

”But his twins and-”

”They are left in Ireland. Nora, his fiancé, didn’t want to go here with them.”

“Or with him.” mumlar hon.

“What?”

“Maybe she doesn’t love him enough.”

“How do you mean?”

“He’s playing at Madison, again. But she didn’t go with him.”

“The twins-“

“They could have a babysitter.”

“Niall didn’t want that.”

“Sure he wanted.”

“But he said-“

“He said, he said it because Nora told him to.”

“But-“

“So he could be a babysitter, but don’t rent one for his girls?”

“It’s a difference.”

“No. If they can babysit they often can rent one too.”

“How do you know that kind of stuff?”

“Girls know. It’s clear.”

“Oh.” jag fumlar lite i min jackficka med handen. Min plånbok lägger sig i min hand och jag visar upp en bild på Opal.

”She’s cute.” säger Penelope stelt, hon menar det inte. Fast det gör man i alla fall aldrig när någon visar ett foto på sitt barn. Det barnet har väll ingenting med ens framtid att göra. Jag funderar lite på andra samtalsämnen och kommer sedan på det.

”So, what do you work with?”

“Economic.”

“I remember that you wanted to be a doctor, a surgeon.”

“Yeah, but I didn’t.”

“Why?” hon ser ut att tänka snabbt, för att komma på något riktigt smart. Något som låter sanningsenligt trots att det inte är det.

”Change of plans.” samma uttryck som Niall ofta använder nu för tiden. Hon viftar bort det med handen. ”What do Lena think about this? Jag biter mig i läppen när jag hör frågan. Vad ska jag svara på det där? Faktum är ju att Lena inte vet någonting alls om det, och på grund av det kan hon varken tycka eller tänka. Ljuga är kanske det bästa, säga att hon vet allt och tycker det är helt okej. Säga att hon vet att jag fortfarande är henne trogen, vad jag än gör. Vem jag än träffar.

”She thinks it’s great. You know that we meet and bend our tvists.”

“I thought we were up to telling the truth, Harry.”

“Okay,” Hur smart får kvinnan bli? Det är ju i princip omöjligt att fatta att det var en lögn, såvida man såg förbi min blick som letade sig ut genom fönstret samtidigt och fingrarna som trevade på servetten. ”She doesn’t know.”

”Why? Are you afraid of telling her?”

“Yes, I am.” hon lägger huvudet på sned och ser på mig, som en fråga. ”’Cos she’s very protective.”

”Protective?”

”Yeah, she don’t like when I’m with other womans.”

“Am I just another woman for you?” hennes fråga är extremt svår, och den får det att skära inom mig. Vad ska jag säga liksom? De bruna ögonen borrar sig igenom mig vid varje lögn jag säger och ärligt talat kan jag inte lura för det ansiktet.

”No, you aren’t.” gnistan i hennes ögon tänds upp igen. Jag kliar mig i nacken och bryter en bit av sockerkakan, med hjälp av dessertgaffeln. Precis när orden lämnat mina läppar känner jag det där, pirret som jag känt sommaren 2009. Sommaren som knallade förbi 17år sedan. Trots att jag inte vill erkänna det känner jag en överväldigande lust att… kyssa henne. Jag lutar mig aningen över bordet. Hon skickar ett sms så hon ser mig inte.

”Just one more question,” jag ryggar tillbaka när hennes röst yttras igen. Hon ser upp och verkar ta distans med blicken igen. Dumma dig Harry, dumma jävla människa som ska vara en sån player. Ett, hon är ditt ex. Två, du har en fru. Tre, du har en dotter. Fyra, du känner fortfarande för denna kvinna mitt emot dig. Nej, det sista skulle inte vara där. Dumma hjärna, du får inte komma upp med saker som jag inte vill. Om hon skulle vara tankeläsare skulle hon vara avsvimmad vid detta lag på grund av dina korkade idéer. ”Why did you leave me?”

 

Fuck, där kom frågan jag undvikit i alla dessa år. Frågan varken jag eller hon hade svaret på. Jag tänker tillbaka på den dagen vid flygplatsen. Den då jag presenterat henne inför Niall, min blivande bästa vän. Jag minns konturerna i hans ansikte när han skrattade åt min rodnad när han berättat om vad jag berättat om Penelope. Min resväska som knastrat över asfalten, den hade varit svart. Penelope hade haft på sig ett gult linne och jeansshorts. Jag själv hade haft en mörkröd munktröja och en vit t-shirt tillsammans med ett par förstora chinos. Mamma hade inte gråtit för en gångs skull. Niall hade sett ner och låtsas som om han hade en klocka, vilket han såklart inte hade. Liam hade sms:at Niall och sagt att vi var sena. Jag hade planterat ett kort ”I love you.” i Penelopes öra. Sen hade jag försvunnit för henne, föralltid. Vi hade gjort vårt bästa, trots Louis skada, på Judges Houses. Gått vidare och sedan skickats direkt till London och Deltagarnas hus. Killarna och sången hade upptagit mitt fulla sinne. Jag hade inte haft en tanke på hemma, trots att jag påstod det. Ibland ringde en klocka i mitt bakhuvud om henne, men inte mer. Jag hade sett hennes mejl, hennes samtal och sms, men aldrig svarat. När ryktena om att jag dejtade Caroline Flack gick igång vågade jag inte ens ringa tillbaka, för hela tiden hade jag intalat mig att ”I’ll call her after the X factor”. Så blev det inte, speciellt inte när rykterna blev sanna. Jag dejtade Caroline, en 32årig programledare. En kvinna dubbelt så gammal som mig, en kvinna som gett mig stämpeln om att jag endast gillar äldre kvinnor (Lena må vara 35 och jag 31, men det hör inte till ämnet just nu). Jag inser det nu. Jag vågade inte ringa tillbaka, vågade inte erkänna mitt förflutna.

 

”Forever and always, that’s what you said.” säger hon och sätter ner sin tomma kopp. Hon har lite mjölk på överläppen så jag pekar försiktigt på min egen överläpp. Hon höjer irriterat handen och torkar bort det. Mina distraktioner störde henne. Jag kan förstå henne, hon har väntat alldeles för länge.

”Yes, that what I said. And I leaved you ‘cos I was afraid.”

“Afraid of what?”

“Meet my past. Explain why I didn’t picked up the phone. Why I didn’t answered your texts. Explain why I left, but I don’t know how to start…”

“Start from the beginning, the airport.”

“Okay, after I had whispered ‘I love you’ and left I…”


Hmm... det funkade uppenbarligen inte med 30 kommentarer, men aja. 25 borde ni kunna skrapa ihop varje gång! 
 
En liten extra shoutout till "mermermermermermermermermermermermermermermer" som hade sin otroligt förtjusande och utdragna kommentar. Jag var tvungen att kolla allt i siffror. Du fick ihop lite mer än 13A4 och du skrev 20196 "mer", ärligt talat så är jag impad eftersom du nästan crashade både min telefon och dator, haha :)) 
 
Del tre/kapitel 21 kommer vid 25 kommentarer!
 
Dagens kommentar:

 


19. Chai Latte

Detta har hänt:

”What did they do with you?” hans fråga är orolig, faderlig och aggressiv på samma gång. Alldeles säkert vill han ta deras huvuden i sina händer och rycka till, döda dem på fläcken. Men trots att hans ögon förmedlar så mycket, och att frågan är så självklar sitter jag passivt och lyssnar på hans andhämtning. Flashbacks från våldtäkten och kvällen med Haylee förföljer mig. Först satt vi och skrattade med nudlar hängande ur munnen, och sedan fick jag benen särpressade inför minst tre män.


Mitt finger hittar Johannes namn i kontaktlistan. Några sekunder låter jag fingret pendla över numret, men till sist trycker jag. Signalerna går fram, men innan någon hinner svara knackar det på dörren. Jag sänker volymen lite och tassar fram till dörren. Mitt öga faller på säkerhetskedjan, försäkrar att den är på. Det knackar inte igen, men jag öppnar dörren lite på glänt. Ett par trötta, blå ögon stirrar in på mig. Jag rycker av kedjan och sträcker ut armarna. Johannes slår armarna om mig och jag andas in hans doft. Han utsöndrar all den trygghet jag behöver.

”Sorry.” viskar han ner mot min axel. Typiskt att han ska vara kortare än jag. Vi står där en bra stund, bara håller om varandra. Andas in den andres dofter och känner vänskapen snickras ihop igen. Vi har alltid haft det så, att allt bara blir bra till sist. Inget drama, bara stark vänskap. Sekunderna går fort fram, och när vi bryter oss ur kramen konstaterar han att vi stått där i tio minuter. Jag ler och släpper in honom. Vi slår oss ner med varsin kopp te. Han suger på sin underläpp, ett starkt tecken på att han vet något han inte borde veta. Eller att han inte vill berätta det, för att det kan skada mig. Vi sitter bara och kollar på varandra, talar genom blickar. Hans ögon kan berätta så mycket.

”So where have you been?” frågar jag så mjukt jag kan. Rösten är raspig på grund av att jag inte talat med någon på länge.

”Just around.”

”Fun?”

”No.” tystnad igen. Vi är verkligen bra på det här. Jag ursäktar mig från bordet och går fram till sängen. När jag glidit ner i sängen kommer han tassande runt den och kryper ner bredvid mig. Hans varma kropp skyddar min och jag känner armen som läggs om mig.

”I meet Lux.” viskar han. ”She’d been raped.” jag spärrar upp ögonen i mörkret och fumlar efter telefonen på nattduksbordet.

”Why didn’t you tell me?”

“Haylee, I need to tell you something. I meet another person too…”

 

Jag slår upp ögonen. Solen lyser in genom fönstret på vandrarhemmet. Såklart var det så skumt att det inte ens fanns persienner eller någon form av gardin. Solen hjälper mig i alla fall att komma upp ur sängen och klä på mig. Allt är planerat in i minsta detalj, förutom detaljen om att Haylee inte svarar i telefon. Jag tar upp telefonen och ber den bestämt att ringa ”Harry Styles, please.” Telefonen gör som den blir tillsagd och ett par långa signaler går fram. Snart svarar Harry och telefonen förstärker hans röst åt mig, eftersom han själv verkar viska.

”I want to meet up.”

“Eh, ah, what?”

“I want to meet up, in Starbucks. You buying and listen on me. Okay?”

“Okay… but Lena is-“

“Screw her, we need to talk.” okej, det där var lite överdrivet sagt. Men nu måste jag vara säker på ett möte med honom.

”Which Starbucks?” frågar han försiktigt i luren. Jag rycker på axlarna, inte för att han kan höra det. ”Just pick me up.”

 

Jag lägger på och ser på adressen mobilen noterat åt mig. ”Pick me up” hade hon sagt, så typiskt henne att se till att jag är både punktlig och gör precis som hon säger. Jag ser mig om i rummet. Opal sitter i soffan med en läsplatta och Lena är ute för en cast. Jag tar min lilla flicka i handen och går över till rummet intill. Jag knackar på dörren och känner hur nervositeten kryper till mig. Det hade gått under ett kort övervägande, Louis som har Tommie eller Niall som har ingenting. Ett bögpar kom inte ens på fråga. Och Zayn är väll ute och ränner på stan med Perrie.

 

En man, med rufsigt brunt hår öppnar dörren. Han ser trött på mig med sina blåa ögon.

”Harry, wazzup? Up early?”

”Yeah, and I wonder a thing,”

“Aha.”

“Can you have Opal today? I have to run some errands and-“

“Of course I can, if she likes me.”

“Sure she likes you, you’re nearly in the same height.”

“Very funny, haha.”

“So you can take her?”

“Yeah, for how long? And why can’t she be with Lou?”

“He’s bussy.” jag pausar lite. “And you’re alone.”

”I’m not.” Niall viftar med en macka i luften. Jag skrattar till och ser på Opal.

”Can you be with uncle Niall today?”

“Uncle.” fnyser Niall.

“Shut up.” väser jag diskret till Niall. ”Opal, can you?” hon nickar blygt och ser upp på Niall.

”Hey you, do you want to see a thing?” Niall hukar sig framför henne. Hon gömmer sig bakom mitt ben. Trots det nickar hon och drar lite i en av sina flätor. Niall ler brett och håller upp armarna. Hon går till råga på allt in i dem och han lyfter upp henne. ”We will be best friends, do you agree?”

”Yes.” säger hon och jag skrattar glatt. Allt känns bra när jag går därifrån, Niall är en riktigt hygglig prick. Jag går in igen och tar på mig en jacka samt ett par skor. Tankarna flyger runt mitt huvud. Ska jag vara uppklädd eller nerdressad, kaxig eller mjukis, tro eller otrogen? Jag vet inte ens hur kvinnan ser ut nuförtiden. Hon kan ju sitta i rullstol, ha tinat bort av anorexia eller precis tvärt om. Har hon färgat håret? Om så, vilken färg och frisyr? Har hon pengar eller lever hon på burkmat? Långsamt drar jag på mig en jacka utanpå kavajen och sticker ner fötterna i ett par skinnskor. Blicken dras sedan till spegeln. Inget är snyggt idag. Lockarna ligger mattare än vanligt och mitt leende är mindre. Och tankarna är inte så fina heller. Jag mumlar något för mig själv och rycker åt mig bilnycklarna.

 

Typiskt mig att ha så mycket pengar att jag köper en bil till varje storstad jag besöker och återbesöker ofta. Det här är en av mina dyrgripar. Mjuka skinnsäten och en stor ratt med nära automatisk styrning. Jag älskar den, och kör den då fräckt genom kvarteren- Adressen hon gett mig ligger lite inåt på en bakgata- Det börjar pirra ofrivilligt i min mage. Varför är jag nervös egentligen? Vi har varit bästa vänner, mer än så, och vi har kunnat berätta allt för varandra. Jag bromsar in vid en port. Det tar några minuter sedan skymtar ett brunt hår på andra sidan det kraftiga glaset. Glaset gör att skepnaden av personen där inne suddas ut och förvrider kroppen. Snart öppnas dörren, men kvinnan är fortfarande bortvänd.

”C’mon, turn around.” viskar jag och skjuter upp solglasögonen i pannan. Håret hänger spikrakt över ryggen. Hon har på sig en djupblå kappa, nästan svart och ett par låga skinnboots. Hon verkar vrida om en nyckel. Fjärilarna löper amok. Handen på ratten spänns så mycket att knogarna vitnar. Läpparna blir frasiga av min saliv och sekunderna verkar ta ljusår.

 

Den svarta bilen glimtar i ögonvrån. Föraren sitter gömd bortom mitt synfält, men jag vet redan att det är han. Lockarna hade avslöjat honom, samma lockar som jag sett på den människa jag älskar mest i hela världen i över 16år. Hennes hår och gröna ögon hade alltid påmint mig om honom, aldrig låtit mig glömma. Tillåtit mig att hitta på ursäkter om vem hennes pappa är, förstört hela hennes uppväxt med tystnad. Jag sänker axlarna och läpparna lämnar ifrån sig en suck. Det känns så himla svårt att vända sig om, möta hela det förflutna. Se honom och låta minnena strömma till. Jag drar skakigt efter andan. Försöker fokusera på det jag tränat på så länge, varje enskilt ord är viktigt. Jag har inte ens en vettig anledning till att göra detta, men någonstans djupt nere säger mitt undermedvetna ett namn. Haylee Evans, din dotter behöver att du gör det här. Men frågan kvarstår fortfarande: ska jag berätta om Haylee eller inte? Hon är hans barn, hans dotter. Den dotter han planterade i mig den där natten för 17år sedan. Den natten då han berättade om Judges Houses, natten innan jag träffade en av hans bandmedlemmar, natten som skulle förändra våra liv förevigt.

 

Mina fötter vänder mig om, helt utan att jag kan kontrollera det. Där är han, vit jacka. Munnen är formad till ett hopknipet streck och ögonen är ofokuserade. Vacker som en dag, men de vackraste är de ondaste brukar man säga. Håret ligger så perfekt stylat, mer djupbrunt än någonsin.  Långsamt går jag emot bilen, händerna är nerstoppade i fickorna och håret lyfts av den kalla höstvinden. När jag går förbi bilens front fångar jag hans blick. Våra blickar möts en lång sekund innan jag fortsätter min vandring till bilens passargerarsäte. Dörren är tung så jag får häva upp den. Han stirrar hela tiden, vilket gör situationen ännu mer pinsam. Tillslut kommer jag i alla fall upp i sätet bredvid honom. Han öppnar munnen.

”Hi, long-” börjar han men så smack, min handflata lämnar nog ett lagom svidande märke på hans kind. Jag ser kallt på honom och vänder huvudet mot fönstret. ”-time ago.” avslutar han tyst. Han flyttar blicken till vägen och vrider om nyckeln. Han vänder smidigt på den lilla vändplatsen och kör sedan lite väl fort ut igen. Jag fingrar på spännet på min väska. Han håller ögonen på vägen, bryr sig inte ens om att fråga hur jag mår, kanske inte jättekonstigt eftersom jag smällde till honom. Efter några minuter bromsar han in vid ett café, hoppar ur, springer runt bilen och öppnar min dörr. Jag hasar ut och han stänger snabbt samt låser bilen efter mig. Allt han gör verkar så påskyndat och nervöst. Borde inte han vara världsvan runt tjejer? Han sänker huvudet när vi går in på caféet, uppenbarligen väldigt rädd för att bli upptäckt. Starbucks är det inte heller, utan det är ett litet och mörkt café med en kundmedelålder på 60år. Han banar sig längst bak vid ena väggen där han drar ut stolen för mig. Sen smyger han mot disken och frågar efter två koppar kaffe och någon slags kaka. Efter några minuter kommer han tillbaka med två kaffe. Han ställer ner en av kopparna framför mig tillsammans med en bit sockerkaka. Försiktigt smuttar jag på kaffet han gett mig, men det visar sig att det inte är kaffe. Chai Latte.

 

Jag spricker upp i ett leende när jag upptäcker det. Han minns att jag älskar Chai Latte. Trots att jag inte gärna erkänner det just nu framför honom är det fortfarande min favorit. Han har till och med kryddat den med kanel. Han svarar inte på mitt leende utan låter istället händerna hänga slappt längs med sidorna av stolen. Jag smuttar på kaffet igen och låter den söta smaken sprida sig på tungan. Koppen han håller i täcker nästan hela hans ansikte, men jag ser att han ler lite.

”Hi,” säger jag. ”Sorry that I hit you.”

”Oh, don’t be that.”

”So, haven’t seen you in a long time.”

“A very long time.” muttrar han, han ser ner i koppen igen. 


Sorry för att jag inte la upp igår, men blogg.se dampade för mig. Därav inget kapitel. Men här är ett kapitel som jag faktiskt blev så långt att jag delat upp det i tre delar. Vet inte hur jag lyckas ibland. Men hoppas ni gillar det!
 
Det gick ju kanoners med 25 kommentarer, ni fick till och med upp det till 30! Blir så glad när jag ser att ni gillar det jag skriver, det ger mig självförtroende och nu tänker jag verkligen "du kan" om allt jag skriver. 
 
Det är en del konstiga blickar på bussen när jag sitter där med datorn och skriver. Jag skriver vid varje ledigt tillfälle, så jag hoppas att ni gillar det!
 
Dagens kommentar:

 


18. Rape

Detta har hänt:

”It was a strange girl there.” säger Zayn och nickar åt mig. “She was crazy in the curly one.” Jag skrattar till åt hans uttryck men blir sedan lite allvarligare.

”It’s crazy that we have so much young fans.” Louis rycker på axlarna och inflikar att boyband är på tapeten igen. Vi kommer in på ämnet PinCode igen, medlemmarna där gjorde en helt annan musik än oss, men ändå var folk lika galna som på vår tid. 


Ett par starka armar håller fast mig, och på något sätt låser de mina fötter också. Grova händer trevar innanför min jacka och rycker till sist upp den. Händerna rör sig neråt och jag känner hur ett par fumliga fingrar retas vid min byxlinning. Mina lår fryser i den kalla luften. Allt jag vill är att skrika rakt ut. Skrika åt dem att sluta röra vid mig. Men skriket fastnar vid den ena personens hand som ligger tätt över min mun. Ett par fingrar kniper mina lår innan hela underkroppen blir synlig. Allt immar igen för mina ögon. Jag förstår inte, varför jag? Någon trycker ner mig på marken samtidigt som någon annan river upp min tröja och vinklar upp mina ben. Sen känner jag det, in och ut. Elaka stön och skratt ljudsätter tillvaron. Det rycker i mitt hår och armarna börjar domna på grund av trycket mot den kalla marken. Deras händer slår, trycker och smeker. Alltihop samtidigt. Ett flinande ansikte skymtar ovanför mig. Mörka ögon och brunt hår. In, ut. Plötsligt försvinner smärtan, men den ersätts med ny nästan direkt. Även en tredje gång känner jag staken i mig. Han fyller ut och deras röster ekar i mitt huvud. Sen är det slut, jag känner en spark i magen och ett sista ryck i håret innan allt blir svart igen.

~

Långsamt slår jag upp ögonen. Allt i kroppen värker. Precis när jag återfått medvetandet börjar jag skaka hejdlöst. Kylan rasslar genom kroppen och gör så att allt gör ännu ondare. Benen är aningen domnade och håret känns nästan avrivet. Jag ser ner på mig själv och upptäcker min nakna kropp. Jag ligger på min kappa, annars är stenen direkt mot huden. Sakta sträcker jag mig efter mina byxor som ligger en meter längre bort. Försiktigt drar jag dem över benen. Ett par tunga steg hörs längre bort i gränden. Jag skriker till och känner hur tårarna vill komma igen. Personen stannar upp och ropar något på djup brittiska. Bra, då kan det inte vara killarna som…

”Someone there?” frågar han. Jag rafsar åt mig den sönderrivna tröjan och trasslar på mig BHn.

”Yes.” hulkar jag och ser en man komma fram i ljuset. Man och man, en väldigt ung än i så fall. Han gömmer håret under en trådsliten grå mössa och munnen hänger neråt.

”What’s your name?” frågar han så vänligt han kan förmå sig.

”Lux.”

”Oh.” säger han, något igenkännande ligger i hans blick men han säger inget mer. ”Right Lux, I will help you.” Han går emot mig, och för ögonblicket orkar jag inte ens protestera eller bry mig om att jag knappt har något på överkroppen. ”I can call your parents.” erbjuder han sig och jag nickar. Jag fumlar efter min mobil, men hittar den inte.

”Fuck.” mumlar jag. ”They have stolen my phone.”

“Here, take mine.” Han håller fram sin mobil mot mig. Jag lutar mig mot hans bröstkorg och försöker skakigt slå in numret. Han tar mobilen ifrån mig och ber mig att säga numret högt. Jag räknar stakigt upp siffrorna. Det känns som om numren fastnar och trasslar in sig i varandra, men till sist verkar han få fram signal. Jag får tillbaka mobilen och jag trycker den mot örat. Det är konstigt, jag är så trygg i närheten av honom. Hela han osar trygghet och lugn, och han verkar inte nervös över min nakna kropp heller.

”Are you cold?” frågar han försiktigt. Jag nickar och han kränger av sig sin jacka och hänger den över mina axlar. Försiktigt börjar vi gå utåt till gatan, han erbjuder sig till och med att fånga en taxi. Egentligen vill jag säga emot, vem vet vart han för mig? Men alla skakningar av köld får mig att följa med honom.

 

”Hello, it’s Harry.” rösten i luren får mig att hoppa till.

”It-it’s m-me-.”

”Me who?”

“Lux.” hackar jag ur mig och lutar mig mot rutan. Det ömmar i hela kroppen. ”Can y-you come to-to the ho-hospital?” ber jag och känner ännu en rysning genom ryggraden. Det dimmar framför ögonen på mig. Killens blå ögon studerar mig bortifrån andra sätet. Han beordrar om att destinationen är det centrala sjukhuset.

 

Jag trummar med foten i golvet. Det hoppar irriterat upp och ner och bildar ett jobbigt, dunsande ljud. Enstaka läkare kastar korta blickar på mig, de är väll vana att se oroliga killar på sjukhus. Men på gynekologavdelningen är vi kanske inte lika vanliga. Minuterna forsar förbi, jag orkar inte ens tänka på vad som hänt det senaste dygnet. Allt är vitt och luktar precis som när Haylee låg inlagd några timmar. Hennes läkare passerar i korridoren och nickar till och med åt mig, fast med ett avaktande leende. Borde inte hennes föräldrar komma snart? Jag ser mig om, bortåt korridoren och receptionen i hopp om att någon som liknar Lux ska stå där. Det finns bara en person där, en lång gänglig man med brunt, lockigt hår och smala ben. Han häver sig mot bänken framför den lilla glasrutan där man kan hämta ut information eller anmäla sig till avdelningen. Han verkar aningen tillbakadragen och när han rör sig är varje rörelse planerad in i minsta detalj, nästan som om han vill gömma sig. Lockarna får mig att undra, och sen slår en tanke mig. Det kan väll inte vara..? Han vänder sig mot mig, ansiktet är skrynklat av en blandning mellan oro och vrede. Näsan är sådär stor och karaktärsfull. Och samma jävla hår som Haylee. Harry Styles, vad fan gör han här? Till råga på allt går han rakt emot mig. Stegen är långa, men aningen vingliga. Troligen är han inte fullständigt nykter och så plågas han väll av oro. Aj, aj, han saktar ner och stannar precis framför… mig.

 

”Is this room 90?” frågar han barskt. Jag nickar sakta och reser mig upp. Han är säkert 15cm längre än mig, vilket får mig att känna mig myraktig.

”Yes.”

”Lux Atkin?”

”Yeah, Lux is in there.”

“She called me, from a different phone and I didn’t know what to answer her and now I’m here and I don’t know what I am going to do ‘cos I don’t know this things over all-“

“Take it easy, she’s fine.” Avbryter jag för att få honom att sätta punkt och hämta andan.

“She’s not fine! She’s everything else than fine!” ryter han till och jag höjer händerna i försvar. Tankarna snurrar i huvudet och jag försöker hitta in och ut på saker och ting. ”And who are you by the way?”

”I’m Johannes. I was walking and heard a sound. Later I discovered her.”

“What did you say to her?”

“I asked after her name, and gave her my phone to call from.” Harrys ansikte mjuknar lite, det är som om han försäkrat att jag är ofarlig.

”I’m Harry, Harry Styles.”

”Johannes Brook.” Ska jag berätta för honom om Haylee? Om hela den jävla resan vi gjort hit? Om alla de saknade åren? Om fotografierna? Om födelsebeviset? Om hela hans liv han missat? Jag försöker formulera det i skallen, och inom några sekunder har jag tänkt ut precis allt. Problemet är bara att pressa ut det genom munnen också. ”I was on you concert.” Hur patetisk får en människa bli, Johannes? Fråga dig själv det du. Kanske blir ännu en nöt du måste knäcka i din A-skalle. Ingen bryr sig ändå om hur choklad och salami smakar, tänk på vad du ska säga till den här popstjärnan så att han fattar vem han egentligen är.

”Oh, nice.”

”Yeah, amazing show.”

”Thanks.” Det märks att Harry vill klippa av samtalet här. Jag låter honom göra det och jag försvinner in i mina egna tankar igen. Överraskande nog är jag inte svimfärdig på grund av det faktumet att jag har en av världens största artister genom tiderna framför mig. Allvarligt, han var som 2010-talets John Lennon. En kvinna slinker ut från rum 90 och Harry stegar fram mot henne. Hon kollar upp i hans långa ansikte.

”And you’re mr...?” frågar hon utdraget och ser föraktfullt upp på Harry. Hon är säkert feminist, då är det här ett baggisjobb för henne.

”Styles.” säger Harry och drar handen genom sitt bruna hår. Kvinnan nickar inåt rummet.

”She needs someone to talk with.”

“Let me.” Säger Harry kort och tränger sig förbi den runda kvinnan.

 

Värktabletterna har börjat värka. Benen hänger över sängkanten och mina öron fångar upp minsta lilla ljud som sjukhuset ger ifrån sig. Min sköterska har precis lämnat rummet, hon hade varit väldigt rar och fokuserad på mig. Det gnisslar till i dörren igen och jag ser upp. Ett par uppspärrade, gröna ögon söker av rummet för att se om de hittar något värt att lägga på minnet. Jag försöker le men munnen bildar bara ett uttryckslöst hål. Stegen som kommit in snabbas på och snart känner jag doften av Bleu de Chanel. Mitt huvud tas mellan två stora händer och ett par allvarliga ögon ser på mig.

”What did they do with you?” hans fråga är orolig, faderlig och aggressiv på samma gång. Alldeles säkert vill han ta deras huvuden i sina händer och rycka till, döda dem på fläcken. Men trots att hans ögon förmedlar så mycket, och att frågan är så självklar sitter jag passivt och lyssnar på hans andhämtning. Flashbacks från våldtäkten och kvällen med Haylee förföljer mig. Först satt vi och skrattade med nudlar hängande ur munnen, och sedan fick jag benen särpressade inför minst tre män. Allting verkar så overkligt, som om det aldrig hänt egentligen. Men min värkande kropp bevisar mina händelser. Harry släpper mitt ansikte och faller ner på en liten pall. Jag ser inte upp, utan fortsätter att stirra på mina händer. ”Who’s the guy outside.”

”He helped me.” säger jag lågt, nästan ohörbart. Jag vill inte prata.

”Do you know him, or his name?” frågar Harry sökande. Jag skakar lite på huvudet.

“No.”

“Why did you trust him?” även denna fråga lämnas obesvarad, jag orkar bara inte. ”He’s name is Johannes.” allting börjar snurra igen, det var han, såklart. Det var den Johanees, Haylees Johannes. Det måste vara det, han hade inte sett speciellt glad ut när han hittat mig. Lite som om han egentligen hade tillräckligt med problem. Jag för händerna till tinningen. Ännu en flashback. Allt snurrar igen, och jag lutar mig fram och känner hur magen åker upp i halsen. Harry rusar upp och ut, troligen för att få tag på en sköterska. Golvet börjar lukta av det min mage stött upp. Lukten får mig att bli yr igen, så jag kastar upp benen på sängkanten och lägger mig ner. 


Ni anar inte hur mycket jag läst om våldtäkter på UMO.se nu, haha. Men det ska stämma och det blev någorlunda bra tror jag :)
 
Förlåt, förlåt att det inte kom upp något igår. Men jag har konfirmerats idag, vilket gjorde att jag hade hela släkten här igår och så. Men nu är jag på G igen! 
 
Tack för alla fina kommentarer, vi försöker med 25 denna gången då! :D
 
Dagens kommentar:

 

 


17. I'm Full

Detta har hänt:

”Harry…” viskar jag och smäller ner bilden på honom i bordet. Han ser upp och ler. Ingenting igenkännande ligger i hans blick. Jag kan röra honom, smeka honom och dra honom över bordet.

”Hello you.” säger han och griper tag i min bild av den unga honom. ”Old picture.” skrattar han och skriver sitt namn över sin egen haka. Tårarna svämmar över i mina ögon.

”I’m your… I’m your…” stammar jag och känner hur det börjar pressa från min vänstersida.

”Biggest fan.” avslutar Harry och skickar vidare båda bilderna till Zayn som också signerar dem.


 

Ännu en gemensam middag. Zayn och Louis var överrens om att det skulle ha samma funktion som Harrys bungalow. Att vi skulle hitta varandra igen, så detta var den andra för veckan. Igår hade det varit aningen stelt och Zayn, Perrie, Harry, Lena och Eleanor samt alla barn dragit sig undan ganska tidigt.  Ljusen som står på bordet lämnar långa skuggor i allas ansikten. Alla pratar med höga röster för att höras över sin bordsgranne. Louis är där med Eleanor och Tommie, Harry har Lena och Opal, Zayn har Perrie. Till och med Liam är här med sin pojkvän. Inte konstigt att jag känner mig ensam. Nora hade blånekat mig att flyga hit med tvillingarna, hon hade varken tid eller ork. Allt påminner mig bara om singeltiden i One Direction. Zayn hade några stycken, alltid några. Harry visste man aldrig med, han hade ju till och med varit otrogen på något sätt mot den där gamla flickvännen. Han hängde ihop med Taylor Swift i några månader, han fick till och med en flaska champagne av Liam och Zayn som ett grattis på hans längsta förhållande någonsin. Louis har alltid, alltid, alltid haft Eleanor. Söta små turturduvor som lever ut sina drömmar. Gulligt. Jag sitter med en flickvän som har humörsvängningar, två döttrar jag inte har någon makt över och ett gäng upptagna vänner. Till råga på allt pratar knappt Harrys partner och Louis med varandra, de verkar ha en tvist emellan sig. Vad vet jag inte, eller så har de bara väldigt dålig personkemi.

 

”I heard you sounded great on the first check.” den kvinnliga rösten träffar mitt öra. Jag ser upp och vinklar huvudet åt båda hållen för att försöka uppfatta vem som sagt det. ”Niall?”

”What?” Perrie ser mig i ögonen och jag ler svagt mot henne. Hon sätter upp armbågarna på bordet och knäpper händerna.

”I just said: I heard you sounded great on the first check.” upprepar hon vänligt och ler. Jag nickar förvirrat och klämmer fram ett svagt:

“Thanks, I mean… maybe. Dunno.”

”He was huge, you should have seen him.” flikar Zayn in och spänner ögonen i Perrie som sitter snett över bordet ifrån honom. Mixade platser, inte alltid praktiskt.

”How are Jesy, Leigh and Jade?” frågar jag. Perrie rycker på axlarna men fortsätter smila sådär brett.

”They’re good, hoping to meet you guys soon.” svarar hon på min torra fråga. Aningen pinsamt att Little Mix fortfarande håller ihop och tar över världen. Tänk att ett tjejband kan gå så jävla bra. Det blev nog lite som en dominanstävling mot dem i slutet, men speciellt Zayn ville inte överglänsa dem alltför mycket. Troligen var han rädd för vad Perrie skulle göra om han blev en översittare. Liams pojkvän, Kim… Konny…. Kinly… Kiley, rättar till sin fluga och slår ihop händerna.

”Desert?” frågar han eftertänksamt. Sorlet kring bordet avslutas aningen när han säger det. Liam ser varmt på honom och frågar efter hans omdöme. Kiley ska tydligen vara kock och allt. Alla blickar riktas mot den bleka pojken med samma språk som jag. Alla blickar utom min, den riktas ner i tallriken där bitar av lite dill och fiskskinn ligger kvar. En söt liten servetris trippar fram för att duka av alla tallrikar. Tommies vinglande stol för henne nästan att snava, men med ett tandradsleende räddar hon situationen och fångar upp tallriken hon nästan tappat.

”I think this saffron- and chocolate truffles are good.”  säger Kiley på sitt lågmälda sätt. Liam nickar och säger att han också tar det. Snart har alla tagit varsin dessert, inklusive barnen som fått lov att beställa in var sin kula med glass.

”And you mister?” frågar servetrisen gällt. Jag ser upp på henne med tomma ögon. Håret är stramt åtdraget i en hästsvans och munnen är mjukt rosa. Jag skakar på huvudet för att få upp medvetandet igen. Hon böjer sig efter min tallrik med rens och ser sedan sådär intensivt på mig igen. Namnbrickan blänker mot mig.

”Nothing, thanks.” mumlar jag och viker undan blicken. Hon nickar i min ögonvrå och skyndar iväg. Louis hand läggs på min axel.

”Are you sick?” frågar Louis aningen oroligt. Jag ruskar på huvudet och lutar mig tillbaka mot ryggstödet. ”I’ve never ever seen you said that.”

”Said what?”

”That you don’t want desert.” Louis får medhållande från de andra killarna. Till och med Eleanor och Perrie nickar tyst. Jag rynkar på näsan.

”Times change.” försvarar jag mig och min mage. Den här dagen kan verkligen inte bli sämre. Louis hand faller bort och jag är fri igen. ”I’m full.” Harrys haka faller sådär på vid gavel igen, som när jag bekände min oskuld.

”What?” viskar Harry till Zayn som långsamt skakar på huvudet. Snabbt skjuter jag ut stolen och reser mig. Servetten lägger jag på den tomma ytan framför mig innan jag skjuter in stolen igen.

”I’m on my room if you need me.” Blickarna från de andra bränner i ryggen när jag åker upp i hissen.

 

Jag tar fram min telefon med utvecklad röststyrning. Allting funkar så nu för tiden, röststyrning. Men den idioten till dator förstår inte vissa irländska ord. Fy och skam. Jag pratar lågt men tydligt in i micken. ”Write a tweet for me, please.”

”Everyting you want. Open Twitter.” datorn talar med samma låga röst som jag precis använt.

”Write this,” jag gör en paus för att den ska uppfatta min order. ”Fun night with the bests, love New York! Xx.” datorn matar in ordern och snart står det uppskrivet på skärmen. Jag ber den publicera tweeten, och samtidigt så slänger jag mig på sängen. Inom några minuter har jag tusentals retweets och svar. Jag orkar inte svara på något av dem. Jag ber datorn skriva en smily också. Det är nästan tragiskt hur mycket en glad gubbe kan ljuga. Ingen skulle kunna gissa att jag sitter här, ensam på ett hotellrum och ljuger mig stupfull. Jag har allt jag någonsin velat ha, ännu en gång. Men varför är jag då såhär?

 

Lena frågar över sorlet hur signeringen gått under dagen. Hon skickar iväg ett par rullande ögon mot Louis som kniper ihop läpparna tillbaka. Jag skiljer dem åt genom att luta mig framåt, lagom mycket för att de ska tappa siktet på varandra.

”Good.” säger Liam. ”It was fun to see everyone again.” Han tar tag om Kileys hand som ligger på bordet. De är väldigt fina ihop, och det känns redan naturligt att de är tillsammans. De är menade tillsammans. Lenas hand nuddar mitt ben, men den rysande känslan jag brukar få är inte där.

”Yeah.” instämmer jag och ser på Louis.

”It was a strange girl there.” säger Zayn och nickar åt mig. “She was crazy in the curly one.” Jag skrattar till åt hans uttryck men blir sedan lite allvarligare.

”It’s crazy that we have so much young fans.” Louis rycker på axlarna och inflikar att boyband är på tapeten igen. Vi kommer in på ämnet PinCode igen, medlemmarna där gjorde en helt annan musik än oss, men ändå var folk lika galna som på vår tid. Desserten kommer in och precis som Kiley förutspått smakar det gudomligt. Liam hade inte överdrivit när han sa att hans pojkvän var en meriterad kock.

 

Trots att vårt samtal är varierat dras mina tankar en helt annanstans. Min ungdoms stora kärlek är på samma plats som jag. En känsla av skuld hänger efter mig, ungefär som I-or i Winnie The Pooh. Sitter på en kulle med världens bästa vänner omkring sig, men har ändå ett ledsamt moln ovanför huvudet. Är jag verkligen skyldig henne ett möte? Borde jag möta mitt förflutna, eller leva i min hoppfulla framtid? Att vara eller icke vara man… Fint, nu börjar jag jämföra mig med både barnböcker och Shakespearepjäser. Jag fattar, jag är patetisk. Istället för att göra som Niall, ursäkta mig för att kunna stupa i säng, beställer jag in en flaska vin till och håller upp ett stort glas som jag sedan sveper.


 

Titta, det gick ju galant med tjugo kommentarer, det fortsätter vi med!

Annars då, jag sitter barnvakt med en kompis, därför har det inte kommit upp ett kapitel tidigare än såhär. Ber mycket om ursäkt för att våra ungar somnar sent!

 


16. You're My Dad

Detta har hänt:

Louis ser allvarligt på mig för en sekund.

”Did you tell her-?”

”No, of course not.”

“Good.” Louis ler igen och vi fortsätter att prata.


 

Grindarna öppnas. Jag kramar fotot av pappa i handen. Johannes ser besvärat på alla kvinnor som trycker på honom från alla håll. Hans vaga klaustrofobi måste säga till honom att springa all världens väg, men trots det stannar han. För mig. Kvinnorna störtar framåt och in på Madame Tussauds. Jag griper tag i Johannes handled och vi knuffar oss tillsammans framåt. Ljudet är öronbedövande och jag förstår inte hur killarna fortfarande kan höra någonting. De borde vara döva alla fem, plus deras vakter. En oorganiserad kö ställs upp av vakterna. De ställer upp staket och föser människor bort från bordet längst fram. Jag ser ingenting egentligen. Bara ett yvigt, brunt hår och ett par dinglande örhängen på kvinnan framför. Trots att jag ställer mig på tå ser jag inte det bord som vakterna påstått står där. Ett jubel hörs från allihop, en signal på att killarna kommit ut. En signal på att min pappa finns ett tiotal meter bort. Kön rör sig sakta. Gråt hörs i kön och påståenden som ”first time ever, omg”. Jag bryr mig inte om något annat än mannen som ska sitta där framme. Bara han är viktig. Minuterna går, en halvtimme. Snart framme. Johannes lägger sina armar om min midja, men jag kan inte förmå mig att ägna någon tid åt honom. Nu ser jag bordet, max fem meter bort. Först Liam, sedan Louis, Niall och sedan Harry. Inte en blick läggs på Zayn, näste man i raden. Jag når fram till bordet. Killarna ser redan trötta ut, men breda leenden sitter klistrade på deras ansikten. Liam drar fram en bild av dem så fort han ser att jag inte har någon. Han placerar sin autograf på den och skickar iväg ett bländande leende. Louis gör detsamma, och så Niall. Niall gör till och med en liten klöver bredvid sitt namn, att han tog sig tid med det. Men där sitter han. Lockigt och välstylat hår, vågformade läppar och stora tänder. Min pappa. Min alldeles egna pappa som jag väntat på alla dessa år.

”Harry…” viskar jag och smäller ner bilden på honom i bordet. Han ser upp och ler. Ingenting igenkännande ligger i hans blick. Jag kan röra honom, smeka honom och dra honom över bordet.

”Hello you.” säger han och griper tag i min bild av den unga honom. ”Old picture.” skrattar han och skriver sitt namn över sin egen haka. Tårarna svämmar över i mina ögon.

”I’m your… I’m your…” stammar jag och känner hur det börjar pressa från min vänstersida.

”Biggest fan.” avslutar Harry och skickar vidare båda bilderna till Zayn som också signerar dem.

”You don’t understand…”

”Move on, there.” en säkerhetsvakt skriker ut ordern samtidigt som en handfull fans. Jag ser skärrat på dem och plötsligt far min hand över bordet och griper tag i Harrys handled. Harry ser besvärat på mig och bänder loss mina fingrar. Händerna om min midja för mig mot Zayn.

”You’re my dad.” viskar jag och torkar tårarna ur ansiktet.

”Shore, it was very nice to meet you.” klipper han av och Johannes hand fångar mina signerade bilder av Zayn.

 

Johannes starka armar lyfter mig i princip från golvet. Jag orkar inte ens kämpa emot. Hela min kropp darrar i hans famn. Så fort vi är ute sätter han ner mig igen. Han drar bort mina armar från ansiktet och ser rakt in i mina ögon.

”Haylee, it’s something you haven’t told me.” säger han sammanbitet. Jag nickar bedrövat och snubblar utåt vägen för att fånga en taxi. Johannes stöttar upp mig och ganska snart är vi tillbaka på hotellet. Jag sätter mig överrumplat på sängen. Tårarna rinner fortfarande och mitt hår är salt av dem. Lockarna tovar sig i varandra och mascaran jag omsorgsfullt tagit på mig ligger alldeles säkert i sträck på mina kinder. Johannes sätter sig bredvid mig och lägger armen om mina axlar.

 

Vi sitter tysta i säkert tjugo minuter innan han tar till orda igen:

”Tell me, now.” beordrar han tyst. Jag skakar på huvudet och drar in allt snor i näsan igen. Han ger min axel en enkel tryckning. ”Now.” säger han igen.

”You know I sa-said I want-wanted to trip he-here because of the concert?” Johannes huvud nickar ner i mitt hår. “I lied.” Jag sväljer och funderar snabbt på hur jag ska formulera allt. ”When my mom was young, like me, she lived in a town called Holmes Chapel,” börjar jag osäkert. ”She had a lovely boyfriend,” jag ser upp på honom, rakt i ögonen. ”And that’s why Harry Styles is my dad.”

Johannes drar på munnen. ”The truth, please.” jag ser allvarligt på honom och påpekar det jag precis sagt. Hans ansikte förändras skalenligt. Först är han road, sen förvirrad och till sist ilsken. ”Is Harry, your dad?”

”Yes.” viskar jag. Nu har jag sagt det, och det känns förjävligt. ”Please, don’t be mad.”

”Why did you not tell me?” frågar han. Plötsligt står han framför mig. Han spänner upp sig, för att visa dominans. I vanliga fall skulle jag skrattat åt honom, men nu är han verkligen arg. ”I though we were best friends.”

”We are best friends, Joe.” ber jag.

“That’s why the hand was so important. That’s why this thing was so important.” han gestikulerar runt i rummet. “He was important.” viskar han sedan tyst. Tio sekunder senare har dörren till rummet slagits igen och Joe är påväg ner i hissen. Jag sitter stum på sängen, han hade bara sprungit ut. Konflikträdd, som alltid. Men jag trodde aldrig han skulle fly fältet. En våg av dåligt samvete sköljer över mig. Allt var mitt fel. Såklart Harry aldrig skulle tro på mitt ord. Jag var bara en dum flicka bland alla andra. Jag öppnar min lilla väska och drar fram bilden på Harry från sommaren 2009. Den svarta filtpennas spår går rakt över Harrys haka, i bildandet av hans egna namn. Jag faller bakåt på sängen och somnar oroligt med bilden bredvid mig.

 

Jag stryker håret ur ögonen och ser mig i spegeln. Min mun formar en grimas. Inget smink, eller jo. Bara lite förstärkningar här och där, men fortfarande naturligt. Det plingar till i mobilen som ligger bredvid mig.

”Read message.” säger jag åt den.

”Reading. >>Hello, it’s Haylee. What r u doing?<< Message ending.” Jag ser förbryllat på mobilen och tar fram knappsatsen. Snabbt knackar jag in ett svar på hennes fråga.

//Nothing much, you?//

//Can you come over, fml…//

//yes, where?//

Snart kommer en adress levererad till mobilen. Jag kopierar den och trycker in det på maps. Snart kommer en beskrivning upp och jag snavar ut i hallen. Pappa ropar på mig från det lilla pentryt. Jag ropar att jag går ut lite. Han ropar att det är okej, om jag är jävligt försiktig. Jag försäkrar att jag bara ska gå något kvarter.

 

New York är så otroligt vackert. Staden som egentligen borde vara mörk är ljus som på dagen, lamporna bildar maffiga intryck och det är nästan så att jag kan känna doften från munkbageriet på andra sidan staden. Trots den vackra utsidan döljer sig ändå så mycket ont här. Våldtäcksmän, rånare, mördare och jag. Är det jag som är en dålig människa, eller är det bara Johannes. Pappa kanske, eller så är det mamma. Alla är bara onda här, fy fan. Det knackar lätt på dörren och jag rusar fram till den. Utanför står den rödhåriga flickan med en mössa nerdragen över håret och en stickad halsduk om halsen. Framför sig håller hon en påse med något som luktar krydda.

”You need some indie.” säger hon och ler.

~

”You was right about the indie.” säger jag och sörplar i mig de sista nudlarna Lux haft med sig. Hon ställer ner sitt paket med mat bredvid sig på golvet.

”Now tell me.” jag tar ett djupt andetag och börjar berätta. Jag berättar om hur jag köat för att få One Directions autografer, hur Johannes lyft mig därifrån och om hur blivit arg på mig. När jag nämner One Direction första gången ser jag en skiftning i Luxs ögon. Det är som en hinna av likgiltighet och påträngande ligger över dem. Jag försöker att inte lägga märke till det, men det går inte.

”It was just a autograph.” säger Lux eftertänksamt. Jag skakar häftigt på huvudet och ser ner i händerna. Lux mun kröker sig i ett leende.

”No, it was not.”

”Haylee, he’s a pop star, not your dad or something.” Orden går som en kall kåre längsmed min rygg. Jag känner mig tvungen att berätta för henne, jag bara måste. Just nu är Lux den enda jag kan tala med. Johannes sitter troligen på något internetcafé och funderar. En tjej stöter säker på honom, men han stöter bort henne och tankarna fortsätter rulla inombords.

”Lux, this gonna sound really weird.” börjar jag långsamt. “But he’s more than a pop star for me.” Lux ser förbryllat på mig, men säger ingenting. Hon verkar nästan orolig. ”I don’t know how to say this, but he’s my… dad.” Lux mun far på vid gavel. Jag ser nervöst upp på henne för att försöka läsa av hennes reaktion. Hon stänger munnen och nickar långsamt.

”No, that’s impossible.” viskar hon.

“That’s why Joe is mad at me. I didn’t tell him until now.”

“So he followed you all the way to New York, without a clue about it?”

“Yes.”

“That’s horrible.”

“I know, and now I feel bad about it.”

“You really should.”

“Mm…”

“But it was a joke, about Harry, ah?

“No, it’s actually true.”

“It hurting me to say this, but I don’t believe you.”

“No, me neither.” Jag reser mig och går bort till min resväska. Längst ner ligger lådan med bilder på mig, dikterna mamma skrivit och så födelsebeviset. Jag plockar försiktigt upp det och går över till Lux igen. Jag sjunker ner i skräddarställning och langar över pappret till henne. Hon flämtar till när hon ser mammas handstil och namnet som det utformar. Hennes mun försöker forma ord, men det kommer ingenting. Jag rycker på axlarna och plockar fram några bilder på mig när jag var liten. Lux bläddrar snabbt igenom det, inget större intresse. Hela tiden viskar hon saker för sig själv, så lågt att jag inte kan höra. Men snäll som jag är ifrågasätter jag det inte. Snart lämnar hon tillbaka bilderna.

”So you have never meet him?”

“Until today, no.”

“Do he know-?”

“No, I’m like oxygen.”

“Oh…”

“Promise to not tell anybody.”

“Promise.” Vi gör en krok med lillfingrarna och tystnaden är där igen. Det känns mycket lättare nu nu jag berättar för någon. En tyng har tagits från mina axlar. Lux går verkligen att lita på, hon är så äkta rakt igenom.

 

Jag är så oäkta, falsk rakt igenom. Egentligen vill jag bara hoppa upp i Haylees famn och skrika ut att jag jobbar åt hennes pappa. Att han är min gudfar, att jag träffade honom senast igår. Men mitt avtal med bandet går inte att bryta, då skulle mina drömmar krasas som en fågelunge i en hård hand. Mitt leende finns där, min förståelse för hur hon känner sig. Men inte medmänskligheten att berätta min hemlighet för henne, i samma förtroende som hon berättat för mig. Jag staplar ihop de tomma matlådorna och ställer dem på diskbänken. Jag blir alltid såhär rastlös när jag ljuger. Min blick fastnar på klockan och jag inser att pappa helst vill ha mig hemma. Pappa, det har jag i alla fall. Jag har inte längtat hejdlöst efter honom, inte vetat vart han befinner sig i ögonblicket. Haylee måste ha vridit sina händer av det, vara ovetande.

 

”I need to go.” säger jag. Hennes blick fastnar i min ryggtavla. Sakta rör jag mig mot dörren och hon följer efter. Jag drar på mig mössan igen och virar halsstuken runt halsen. Haylee räcker mig mina handskar och jag tar på mig dem. ”Thanks.”

”No problem. Thank you, for the food and everything.”

“Eh, it was nothing.”

“It was.” säger hon och ler. Det mörka håret, gröna ögonen och mjuka barbieläpparna. Allt stämmer in, speciellt lockarna. När jag väl ser och vet det, är hon väldigt lik sin pappa. Precis innan dörren stängs skjuter jag in foten i springan. Hon stannar upp och ser på mig.

”One last advice,” inleder jag och hon nickar. ”Call Johannes, he’s sure alone.” Dörren glider igen och jag rör mig ut i natten, bort från Haylees beskymmer. Natten är kall och moln bildas vid min mun. Kylan kryper in överallt och jag rör mig längs med husväggarna. Allt verkar lugnt tills en hand sätts för min mun och gränden slukar mig.
Keep reading...
Aj, aj. Vad händer med Lux? 
 
Jag har haft dåligt samvete hela dan för att jag inte la upp igår. 
Men som William säger "Livet kom emellan." 
Det blev alldeles för sent i stallet igår + att kapitlet inte var färdigskrivet. 
Hoppas ni inte tog illa upp...
 
Men nu kör jag igen!
Tack för alla underbara kommentarer på kapitel 15. 
Blir så himla glad eftersom varje ord ni skriver värmer i mitt hjärta. Ni är min motivation!
Tänkte ha ett litet expriment: 
20 kommentarer till nästa? :D
 
Och tack finaste Evelina Friman som fick mig att slå besöksrekord! 
Besök hennes fantastiska fanfic här: http://ffonedirection.blogg.se/
 
Dagens kommentar:

15. Fun For You

Detta har hänt:

Johannes stannar till. Mörkret och kylan reflekterar hans andedräkt och bildar tunna moln i luften. Jag smakar på mina egna läppar. Balmet täcker dem och håller dem återfuktade. Typiskt att det här skulle vara min fuldag. Johannes biter sig i läppen och ska precis börja gå igen när jag lutar mig nära honom och trycker mina läppar mot hans.


Våra läppar dras ifrån varandra. En kall vind rufsar till mina lockar och jag ser blygt upp på honom. Allt hade känts så rätt. Hans läppar hade varit mjuka och varliga, tungan väldigt försiktig. Det var som en perfekt första kyss för oss båda. Han nuddar snabbt sina läppar med fingertopparna.

”Oh, Lee.” mumlar han. Plötsligt blir jag nervös för att inte gillade det. Så pass skygg som han är. Det kunde varit en olämplig överrumpling. Men hans förvirrade ögon och hängande mungipor drar sig uppåt. Ett leende blottas, sådär snett och gulligt som bara han klarar av att le. ”I love you.”

 

”Thank you, Lux.” Harry ler efter att jag meddelat att jag är klar med maken. Jag nickar kort och smäller igen dosan med mjukt puder. Det dammar i luften och jag stoppar ner det i min ficka. Harry sitter kvar och väntar på att jag ska bli klar. Bredvid honom sitter Louis som får hjälp av mamma att fixa till sitt hår. Hans fingrar verkar inte ha koll på hans typiska pojkbandslugg längre. Mammas fingrar jobbar mycket snabbare än mina, men Harry står ut med mig. När jag för första gången mött honom efter alla år så hade jag varit fientlig, nätets historier om honom hade inte alls varit speciellt trevliga alla gånger. Men nu, en bit in i deras omstartade karriär känns han som min morbror igen.

”So what have you done today?” frågar han och trummar med fingrarna på stolens armstöd. Jag drar lite i hans lockar och ruskar lite på huvudet.

”I meet a girl called Haylee.” svarar jag simpelt. “She is from England, just as we.” jag nickar bortåt Louis och mamma för att involvera dem också.

”What did you do?” följdfrågar Harry och ser på mig genom spegeln.

”Well, I showed her a little bit of my make-up skills. She was terrible herself.” skrattar jag och mamma stammer in. Louis ser allvarligt på mig för en sekund.

”Did you tell her-?”

”No, of course not.”

“Good.” Louis ler igen och vi fortsätter att prata.

 

Jag låser in mig på hotellrummet. Kläderna glider av min kropp strax efter att jag sett till att alla persienner är fördragna. Paparazzis har allt sjuk utrustning man kan tänka sig nu för tiden. De har till och med skickat upp radiostyrda helikoptrar för att fota genom mitt badrumsfönster. Dock hade jag sett den i tid och bytt badrum. Men deras metoder skrämmer mig ibland, man vet aldrig vart det kan finnas kameror. Hotellrummet ska ändå vara safe area, så här vågar jag gå naken som jag vill. Strax efter att jag öppnat en bar med choklad darrar mobilen till på bordet och jag skyndar fram. Bara ett meddelande från Penelope. Jag ser inte ens på messet och sätter mig i soffan igen. När namnet några sekunder senare strålar mig till minnes rusar jag upp igen och rycker åt mig mobilen.

 

//I’m in New York.//

 

Mitt hjärta hoppar över ett slag. Varför är hon här? Hon hatar ju att resa. Illamåendet visar sig ju bara hon åker tåg. Det enda som hjälper är gröna äpplen och en klapp på ryggen. Sedan gillar hon tuggummi när hon mår illa. Vem fan har gett henne det nu? Flyga måste vara värre än tåg. Det var en resa på flera timmar hur…? Vänta nu, oroar jag mig? För henne. Skärp dig Harry, visa lite manlighet. Våga säga ifrån.

 

//fun for you, why?//

 

//searching after a friend.//

 

Det var inte värt att svara på. Precis som förut var hon tråkig att smsa med. Det var väll inte hennes grej bara. När jag till slut bestämt mig ordentligt för att inte svara så hör jag en lös knackning på dörren. Paniken kommer krypande och jag snavar in i sovrummet där jag rycker fram ett par kalsonger och ett par nytvättade jeans. Ur väskan drar jag även fram en långärmad, röd tröja som jag drar ner över huvudet innan jag studsar fram till dörren. Försiktigt öppnar jag och inser att ingen står där. Mitt huvud sticker ut lite och längre bort i korridoren ser jag en lång och slank kvinna med en flicka hängande vid handen.

 

”Lena?” frågar jag halvhögt. Kvinnan vänder sig och spricker upp i ett brett leende. Flickan släpper hennes hand och rusar mot mig. Hennes tunna hår fläktar i vinden och när hon kommer fram hissar jag upp henne i famnen. Kvinnan kommer halvspringande i sina klackar. Korridoren ekar runt henne men leendet på hennes läppar får tillvaron att försvinna.

”Hello you.” säger jag och ger henne en lång kyss.

”Usch, kisses.” flickan lipar åt oss och jag skrattar. Inte lätt för en fyraåring att förstå kärlek.

”How are you?” frågar jag dem. Opal vevar med sina armar för att komma ner. Försiktigt ställer jag ner henne på golvet men låter handen vila på hennes svarta hår. Hon har fått halvmörk hy, en blandning av ljus och mörk. Håret är hårt flätat utmed hennes skalle och ögonen är nästintill svarta.

”I’m fine.” svarar Lena och drar handen genom sitt svarta hår. Jag kramar om henne och hon trycker sig förbi mig in på rummet. Hennes mörka hy gör att hon camoufleras i mörkret tills jag tänder lampan. ”Nice room.” säger hon och drar handen över soffans ryggstöd. Jag nickar och hon vänder sig mot mig. Opal sitter i soffan och leker med Lenas mobiltelefon. Allt verkar vara som vanligt. ”Where’s your mates?”

”In their rooms I think, or down in the restaurant.” svarar jag och sjunker ner bredvid Opal. Av någon konstig anledning vill jag inte möta Lenas blick. Det känns fel att se in i dem svarta ögonen. Opal spelar ett spel där man ska färglägga en bild av... mig. Jag ser på Lena som rycker på axlarna.

”She love it.” försvarar hon spelet och lutar sig ner bakom mig. Jag känner att hennes armar slingrar sig runt min hals och hennes fingrar trummar på mina fågeltatueringar. Hennes läppar fuktar min nacke. ”I would love to meet them.” det hon säger slår mig sedan. Hon har tusan inte träffat någon annan än Louis. Våra middagar hade gått väl igenom förutom att Lena och Louis inte var värst förtjusta i varandra. Det är synd eftersom jag älskar dem båda. Jag nickar trött och lägger armen om Opal.

”Honey, do you want to meet daddy’s best friends?”

“Do you have best friends?” frågar hon förundrat. Jag skrattar till åt hennes barnslighet.

”Yes, do you remember Louis.” Opal nickar sakta. “He’s one of my friends.”

“I like him.” jag hör hur Lena fnyser till bakom mitt öra åt Opals svar. Jag tar upp min mobil och skickar ett kort sms till Louis och frågar vart de är. Han svarar kort med att de är nere i resturangen och snart ska beställa. Jag smeker Opal över kinden och vidarebefordrar informationen till henne. Hon nickar igen och avslutar spelet. Min väluppfostrade flicka.

”Opal, come here.” säger jag och går fram till några kassar med kläder jag inhandlat under dagen. Opal springer nyfiket efter och sticker nästan ner hela huvudet i påsen. ”This is for you.” säger jag mjukt och håller upp en ljusgul klänning framför henne. Jag ville inte ha alltför mycket rosa på henne, och denna gång hade en gul klänning lockat mig till sig. Den är enkel och har lite 50-talsstuk. Inte för att någon kom ihåg den tiden, det var ju nära 80år sedan. Men jag gillade den och det verkade Opal göra också. Hon drar av sig den lila tröjan och sparkar av sig jeansen. Jag trär tyget över hennes huvud och snart snurrar hon framför mig. ”Do you like it.”

”Yes.” säger hon generat. ”I love it.”

”Great.” säger jag och ser upp på Lena vars mungipa rycker. Hon skyndar in i sovrummet och byter om till en enkel vit klänning, sen är även hon redo att gå. Jag bedömer att min röda tröja duger som klädnad och håller därefter upp dörren för mina flickor. I hissen ner lägger jag armen om Lenas midja. Hon ler och lutar sitt huvud mot min axel. Hon var verkligen helt perfekt. Tror jag.

~

”Zayn Malik, nice to meet you.”

”Lena.”

”Liam Payne, a honor.”

”Lena.” precis innan Niall ska uttala sitt namn så hinner Lena före. ”And you must be Niall, I’m right?”

”Clear.” säger Niall på sin breda irländska. ”How did you know?”

”I’ve already meet Louis.” Lena ler kallt mot Louis och Eleanor som ler tillbaka från sin plats vid sidan av mig. Vi slår oss ner tillsammans vid ett långbord.

 

Kileys hand smyger sig in i min. Han ger mig ett snabbt leende och tar platsen bredvid mig till bordet. Killarna hade varit väldigt snälla med honom hittills, och han ansåg att han kände sig välkommen. Det gladde mig, eftersom jag vet hur blyg han kan vara ibland. Harrys fru, som jag bara sett på bild innan, är verkligen bländande vacker. Precis som deras gemensamma dotter. Tankarna flyger till Dani och Audrey. Det hade varit kul om de kunde varit här, som gamla goda tider. Men Kiley har rätt, Dani är gammalt material och finns inte i vårt liv längre. Nu är det oss, jag och Kiley.

 

”What a beautiful dress.” säger jag till Opal som råkat bli min bordsgranne mellan mig och Harry. Hon ler med den håliga tandraden. Hon kör in ett finger under läppen.

”Look.” säger hon och visar mig en stor glugg i övre tandraden.

”Wow.” säger jag och lutar mig lite närmare. Hon fnissar och kör ner händerna i tyllen på klänningen. Jag rätar på mig igen och Kiley ger mig ett varmt leende precis innan varmrätten sätts ner framför oss. 


Delar detta kapitel i två! 
ÄR DET NÅGOT NI SAKNAR?
VEM VILL NI HA MER FRÅN? 
15 kommentarer gäller som vanligt!
Jag har en liten fuskliska medan jag skriver, där står allas åldrar.
 
Publicerar den här nedan: 
 
Sen har vi dagens kommentar:
Vad anser ni? 
 

 


Madison Square Garden

Måste bara slänga in ett inlägg!
Så sjukt stolt över att vara en Directioner just nu! Killarna har kämpat så hårt för detta. Från att vara småstadspojkar med väldigt stora drömmar och en bra röst till att spela på Madison!

Visst, det är bara en av många arenor. Men ingen har rockat den scenen såhär förut!


Karaktärspresentation: Lux

Lux Atkin

född: 11 september 2011

 

Lux är endast 165cm lång. Hon har färgat håret purpurrött utan sin mammas tillåtelse. Hon kände bara att en förändring behövdes, och gjorde den. Hon är blek, men det är ingen omöjlighet för henne att bli brun på sommaren. Bara hon tar det lugnt så kommer det. Karaktärsfull näsa och breda läppar. Ibland kan hon se hård ut, speciellt när hon drar på sig extra mycket smink eller bär upp en vågad nittröja. Men innerst inne så är hon växelfull och mjuk, precis det betyder också hennes namn. Lux betyder ”ljusväxling” och är från början en kameraterm, och Lux är väldigt svängig i humöret.

 

Hoppat av skolan och turnerar istället med sin mamma och massor av stora artister. Hon har starka minnen från tiden hon var One Directions maskot, men hon är lite skeptisk till dem.

 

Första gången hon träffade Harry vid återföreningen förstod hon knappt att det var den Harry. Den Harry som i princip var hennes morbror. Hon hakade in fingrarna i hylsorna på byxorna och hälsade vagt på honom. Hon var ingen liten flicka längre, speciellt inte i närheten av honom.

 

Lux är sällan bekymrad. I hennes liv är det hennes liv som är viktigt. Ingen annan ska sabba det för henne. Därför kan det ofta vara lätt att bedöma henne som ytlig, speciellt efter raden ovan. Men hon är faktiskt en god lyssnare och försöker komma med råd. Spontan är hon, utan tvekan. För att få någon på gott humör är det lätt hänt att hon drar iväg dig på en shoppingrunda eller så. Allt för ett leende. Hennes musiksmak ligger inom Green Day, Lou Reed, Sex Pistols och andra aningen deprimerande artister. Musiken får henne att känna sig levande. Lycklig i jämförelse med artisten liksom.

 

Hennes garderob är fylld med mörka plagg. Det är olika delar av kläder som varierar mycket i stil. Allt från mjuk, rosa tyll till svart skinn. Allt funkar i hennes stil, och det är därför hon har den. Ofta en nitad topp och ett par tajta, trasiga byxor. BHn syns ofta igenom eller under hennes plagg. Smink är också viktigt för att höja känslan i allt. Sotade ögon, mycket mascara, tydliga kindben och plockade ögonbryn. Annars gäller en helt clean känsla, de dagarna hon inte gör någonting med sig själv.

 

Alkohol, rökning och säkerligen droger. Hon har testat det mesta, bland annat för att hon hamnat i fel kretsar under tuneringen. En relation har aldrig intresserar henne. ”I’m single forever, you know. And I’m not gonna change it” uttrycker hon det själv. Skönt med en tjej som kan kontrollera sitt liv trots kretsarna hon rör sig i.

 

Rör dig i hennes kretsar, där punk och alkohol är livet, så kommer du definitivt stöta på henne. Spelar ingen roll vilken stad, hon kommer dit i sinom tid. Var högljudd och erbjud henne en sittplats, eller slå dig ner bredvid henne. Akta, hon kan skrika dig i örat till en början tills hon inser att du inte är så uppe i det blå som ni båda tror. Ungdomar dricker trots inte alltför mycket, oftast. Men när hon kommit in på sin karriär igen så har allt det där lugnat ner sig och hon koncentrerar sig allt hon kan på att lyckas. Hennes dröm är att bli lika meriterad som sin mamma. 

 


Det var en liten inblick i och runt Lux's liv. 
Skulle hon kunna vara din kompis? 
 
Kommentera allt ni har så kommer kapitel 15 upp imorgon :)

14. LA is in NYC

Detta har hänt:
Ska jag ringa honom och berätta? Berätta att hans dotter just nu är i New York för att försöka träffa honom. Med Haylees humör skulle hon i alla fall ha ögonkontakt med honom, mot alla odds. Dessutom har hennes kompis ringt och sagt att hon varit inlagd på sjukhus, på grund av Harrys konsert. Allt var hans fel. Varför skulle han göra den här dumma återföreningen? Kunde han inte hålla fingrarna borta från sina bögkompisar för en gångs skull.
Jag slår upp ögonen. Solen fyller upp hela rummet så jag tvingas sluta ögonen igen. Tyngden av en arm ligger vikt över min svank och jag ler lite mot tomrummet bredvid sängen. Solen berodde troligen på att Johannes glömt dra ner persiennerna igår kväll. Sak samma, vi hade haft mysigt ändå. Egentligen var det inte mycket skillnad i vår relation, vi låg bara på sängen och pratade som vanligt. Han hade snurrat fingrarna i mitt hår och pratat med lägre röst än vanligt. Men då säger jag inte att rösten var oroligare. Faktiskt så var den mer säker än innan. Jag fick känslan av att han ville ta för sig mer.

 

Senast igår hade jag vaknat upp i den obekväma sjukhussängen. Johannes hade funnits där när jag hade sörjt möjligheten att få kontakt med pappa. Jag får troligen försöka med Twitter igen, men om det inte funkar vet jag inte. Hur tusan ska jag få tag på honom då? Eller ska jag bara göra som min djävul säger, ge upp? Samvetet över att Johannes fortfarande är helt ovetande hänger också över mig. Men något säger åt mig att inte berätta. Att inte göra det skrämmer mig även, speciellt efter utbrottet han fick efter att han fick reda på mammagrejen. Hur skulle han då ta pappagrejen? En ensam tår glider ner för min kind. Snor bildas i näsan men jag torkar bestämt bort det med en bit av lakanet. Efter lite övervägning krånglar jag mig ur Johannes grepp och smiter in på toaletten. Spegelbilden visar en ful Haylee. Vissa dagar är bara fuldagar, det är något alla får stå ut med. Till och med den bländande Eleanor Calder får antagligen stå ut med det. Jag tar fram hårborsten och drar den några gånger genom håret. Det är som om den skrattar åt mig när håret rullar upp sig till lockar igen. Jag suckar men ändå sitter ett leende på mina läppar. Samma lockar som pappa. Så måste det vara eftersom mamma har extremt rakt hår.

 

Mina händer kupas under kranen så att jag ska kunna skölja ansiktet. Till fuldagens ära smetar jag på lite mascara men låter sedan ansiktet vara. Läpparna kommer ändå kladdas ner med något sorts balm. Duscha gjorde jag kvällen innan så jag rollar bara ut lite deodorant under armarna för att hålla en någorlunda doft. Som pricken över i:et låter jag en puff Clean Outdoor landa på handlederna. Badrummet lämnas bakom mig och jag börjar rota i min resväska. Jag drar fram ett linne och en av mina tjockaste tröjor. Jag tar snabbt på mig det tillsammans med ett par skinny jeans. Allt känns rörligt och varmt, skulle lätt klara av en dag i NYC. Johannes ögon är fortfarande slutna så jag bestämmer mig för att väcka honom. Han grymtar när jag petar på honom.

”Let me sleep.” mumlar han.

“I will, just wanted to tell you that I go out a little.”

“Mm.” grymtar han och kör ner näsan i kudden. Jag suckar och lägger hans telefon alldeles bredvid honom. Hissen ner till lobbyn känns plötsligt mycket mer ensam utan Johannes. De kalla stålstängerna tränger sig in i huden och resan tycks ta en evighet. Otåligt stryker jag en mörk lock ur ögonen och hissen stannar. Nyfiket kliver jag ur och ser till att min väska hänger säkert över armen. Den första tanken som kommer till mig är någonting att äta, frukost. Jag drar mig till minnes att det finns en kaffeshop bara några skyltfönster bort på samma gata. Hungrigt skyndar jag mig ut och in på den närliggande shopen, Starbucks. Det är tydligt att jag kommit mitt i morgonruschen. Alla bord är upptagna men jag ser det som en möjlighet att prata med någon från staden. Efter bara någon minut har jag en Chai Latte i handen och min blick söker efter en tom stol åtminstone. Borta vid bortersta väggen sitter en flicka, ungefär lika gammal som jag. Hon knappar ointresserat på sin mobil. Håret är klarrött och ser nästan syntetiskt ut. Saliven buktas genom halsen på mig när jag sväljer men jag besegrar främlingsfientligheten och går fram till tjejen.

 

”Hello, is this seat free?” frågar jag varmt. Hon rycker på axlarna och det tar jag som ett ja. Hennes kaffe ångar fortfarande så hon måste precis ha slagit sig ner hon också. Mitt eget kaffe skållar nästan min tunga när jag zippar på det, så jag låter det stå bredvid hennes. Tjejen verkar ha avslutat sin sms-konversation och ser nu upp på mig. På nära håll ser jag hennes sminkade ögon och karaktärsfulla mun tydligare.

”My name is LA.” presenterar hon sig.

”LA? Clever name in this city.”

“You think?” tjejen ler och jag lägger märke till hennes accent, lik min.

”Yeah. My name is Haylee.” vi skakar lite tillgjort varandras hand och tjejen ser på mig.

”But my name is Lux Atkin, known as LA.” lägger hon till på sin första presentation. Jag nickar och ler. Tjejen var trevligare än vad hon sett ut vid första ögonkastet. Min fråga var nu hur gammal hon var, jag kan nästan slå vad om att jag är äldre.  ”I’m fifteen by the way.”

”I’m sixteen.”

”Oh, then we’re the same age.” ler hon.

“You just-“

“I know what I said, but it’s my birthday tomorrow so.”

“Oh, congratulations.” Lux rodnar lite åt min hälsning till hennes bemärkelsedag. ”Excuase me for asking, but are you from UK?”

”Yep, from London.”

”Me too.”

”Heard that.” flickan blinker. “My mom works all around the world and I follow her steps around.”

“So fun.”

“Yes, it’s my dream to be a make-up artist.” Just när hon säger det lägger jag ett extra öga på hennes sminkning, och då ser jag hur noggrant gjord den är. Hon kunde verkligen sin sak, så hennes mamma måste vara meriterad.

”I can’t put make-up on.” Skrattar jag och blinker lite med mina nymålade fransar. ”You see?”

”Yes,” skrattar hon också. Efter några sekunder skiner hon upp. ”I have a day off today, so maybe I can help you.”

“Help me with what?”

“Find some make-up. And teach you how to put it on.” säger hon engagerat. Jag nickar osäkert. Min teori om att hon var osällskaplig stämde inte alls. Men det resande hon snackat om måste ha gett henne en stor vidvinkel och social förmåga.

~

”Sit still.” Lux putar med läpparna för att visa hur jag ska göra. Jag gör som hon gör och en fet penna sätts mot dem. Det måste vara det tredje lagret läppstift hon har smetat på. Hon drar en sista fixering under ögat och snurrar sedan stolen mot spegeln. Jag väntar mig det värsta men framför mig ser jag en kvinna. Lux har fått mig att se mer mogen ut, lite mer lik henne. Huden är slät under pudret och ögonen markerade. Men det jag är mest imponerad över att det ser rätt så naturligt ut, inga skarpa färger eller övermarkerade kindben. ”Do you like it.”

”You’re so talanted.” säger jag lågt. Lux ler lyckligt och drar mig ur stolen. Därefter anser hon att tiden runnit iväg alldeles för mycket och att hon snart måste vara tillbaka på hotellet. Jag känner en plötslig ensamhet över att hon måste gå, men jag tar tag i hennes arm och frågar om ett nummer. Hon knappar in det på min mobil och sen är hon borta. Istället för att gå tillbaka till hotellet ringer jag upp Johannes som svarar efter en halv signal.

”Where are you?”

”In a make-up store.”

“With?”

“Myself. What about lunch?”

“Sounds great, do you know the restaurant between Starbuck and the bookshop?”

“Yeah.”

“See you there in 20 minutes then.” Han lägger på och jag börjar gå.

~

Johannes frågar diskret vad jag gjort under dagen. Jag rycker på axlarna.

”I meet a girl called Lux.” Något rycker i hans öga, men han skakar bara bort det.

”Okay.” säger han ointresserat och spettar en bit kyckling på sin gaffel. Jag suckar och snurrar upp lite pasta på min egen gaffel som jag sedan äter upp. ”Why did you want to touch that hand?”

Hans fråga kommer så plötsligt att jag nästan sätter i halsen när jag börjar svara.

”Because it’s like a tribute.” säger jag med en axelryckning. Johannes ser fortfarande inte upp, hans caesarsallad är tydligen mer intressant.

”Was it important?” frågar han så likgiltigt han bara kan. Mitt hjärta skär till i tanken på Harry.

”No.”

”Tell me the truth.”

”Okay, it was important. Why?”

“’Cos they have a signing tomorrow.” Jag är nära att flyga upp från stolen. Johannes ser upp på mig och hans mungipa rycker lite i åsynen av mitt ansikte. Jag visste att han haft något i kikaren.

”Where?” frågar jag energiskt och han höjer handen lite för att lugna ner mig.

”At Madame Tussauds, here in New York.” Jag tyglar mig för att inte skrika rakt ut. Det här kunde inte bli bättre.

”We need to be there.” upplyser jag. Johannes ansiktsuttryck förändras lite igen, mungiporna höjs och hans ögon får en annan glans. Vi sitter tysta ända fram tills vi ätit upp och betalat. Han håller upp dörren för mig så att jag ska kunna gå ut. Vi går en stund och sedan ser vi utkanten av Central Park. Känslan av att vara fri och vuxen fyller mig. Tryggheten av Johannes närhet skimrar omkring mig och vi traskar nöjt in i parken. Allt är precis som min SO-lärare beskrivit det. Höstens färger ligger tungt omkring oss och de små stånden som finns lite överallt håller på att packa ihop sina varor för kvällen. Det som jag fortfarande inte förstår är hur centralt Johannes hittat hotellet vi bor på. Egentligen bryr jag mig inte om vart vi bor, men han har verkligen fixat allt perfekt.

 

Luften blir kallare och ljuset sjunker. Klockan är bara runt fem, sex men solen envisas med att flyta undan. Leendet som vågas på Johannes läppar är obetalbart och jag lutar huvudet mot hans arm varje gång jag får tillfälle till det. Jag önskar bara att jag kunde frysa allt precis här.

 

Johannes stannar till. Mörkret och kylan reflekterar hans andedräkt och bildar tunna moln i luften. Jag smakar på mina egna läppar. Balmet täcker dem och håller dem återfuktade. Typiskt att det här skulle vara min fuldag. Johannes biter sig i läppen och ska precis börja gå igen när jag lutar mig nära honom och trycker mina läppar mot hans.
Märkte ni vem jag slängde in i början? 
Just, Lux. Hon vet ni ju alla vem det är. Får jag 15 kommentarer slänger jag in en karaktärspresentation av henne imorgon. Så kom igen nu!
 
Stort tack till alla som har kommenterat, blir så himla glad av varenda litet ord ni tar er tid att skriva ner. Det är jättesvårt att välja dagens kommentar, men här kommer dagens: 

13. Xx Haylee

Detta har hänt:
Tonerna sitter perfekt. Enligt de kommentarer jag läst på senaste tiden är han den stadigaste av dem. Och rösten tycks inte ha utvecklats åt fel håll under uppbrotten i alla fall. Den lockiga mannen längst till vänster öppnar munnen och mitt hjärta slår knut på sig själva. Nu.
Spellistan jag lyssnar på medan jag skriver finns här: http://www.youtube.com/playlist?list=PL8aA9vmMhdIrunPPQw_BEx1_Gz4YU--pD , varsågoda att lyssna så mycket ni vill :)
Allt är vitt. Mina ögon uppfattar inga konturer när min blick flackar runt i det rum jag befinner mig. Gälla pip hörs någonstans bredvid mig. Ljudet får mig att vakna upp ytterligare. En mörkhyad kvinna står lutad över mig när jag slår upp ögonen helt. Hon ler och hennes tandrad skär sig mot det mörka skinnet. Sköterskan rätar på ryggen och krafsar ner något i en journal.

”Hello darling, how do you feel?” frågar hon med en djup, chokladtjock stämma. Jag rynkar lite på ögonbrynen.

”Fine, where am I?” frågar jag förvirrat och håller upp händerna framför mig. Minnet är rätt så utsuddat. Jag minns Liams hand som sträcktes ut över publiken och tjejerna som försökte nå den. Troligen hade en handfull av dessa hysteriska människor klämt mig mot marken.

”In New York’s hospital.” säger sköterskan vänligt. Hon vänder sig för att gå ut men då minns jag något.

”Is my friend here? Johannes.”

“Mr. Brook? Yeah, he’s waiting outside. Would you like to meet him?”

“Yeah, please.” säger jag så artigt jag bara kan. Sköterskan nickar kort och slinker ut genom dörren som slår igen efter henne. Bara sekunder efter att dörren stängts rusar en annan människa in. Johannes har dragit på sig sin mössa igen och hans ögon är sådär oroliga igen. Inte alls samma glädje som jag sett innan. Men bakom dimman av orolighet finns något annat, något argt och rött. Jag sväljer hårt och ser på honom. Istället för att dra fram en pall och sätta sig bredvid mig i sängen står han bara där, med armarna hängande längs sidorna.

”Why didn’t you tell me?” frågar han tyst.

“Tell you what?” frågar jag, även fast jag mycket tydligt vet vad han menar.

”That your mom don’t know that we’re here.” han spänner sina blå ögon i mig. ”I called her.”

”Johannes I’m-”

”…Sorry, nice to hear. I thought we said anything to each other.”

“We can but-“

“Why didn’t you say that we ran away, then?” hans röst är hård, faktiskt har jag aldrig hört honom låta såhär. Jag är van med den tystlåtna Johannes. Den Johannes som nästan är för blyg för att uttala sitt eget namn. Den Johannes som alltid hjälpte mig.

”Johannes, listen to me. I’m very, very sorry that I didn’t told you that.” jag lyfter blicken för att möta hans. ”But I also knew that you wouldn’t had come with me, in that case.” Nu är det hans tur att suga i sig och lyssna. Jag drar lite hår ur ögonen. ”Johannes, I wanted you with me… ’cos I think I love you.” Tystnaden är så tung. Varken han eller jag vet vad vi ska säga. Vi har aldrig tänkt i de här banorna förut. Han hade aldrig varit mer än en vän för mig, men nu var jag inte så säker längre. ”So please, forgive me.”

”I will.” mumlar han och kliar sig i nacken. Det är nästan så att jag kan läsa hans tankar. Jag slår vad om att han håller för öronen inne i huvudet, han hörde inte det jag just sa. Tjejer + Johannes = osant. Han kastar en förvirrad blick runt om i rummet, men han hittar inget bättre att kolla på så till sist landar hans blick på mig igen. ”They said you can go whenever you want to leave.” informerar han.

~

Vi sitter tillsammans på hotellrummet igen. Jag hade genast plockat ihop mina få saker för att lämna sjukhuset. De glänsande maskinerna och lukten av medicin gjorde mig alltid stressad. Johannes hade fångat en taxi, och vi hade begett oss direkt ”hem”. Han värmer på te och sen sitter vi bara där. Mitt huvud mot hans axel, precis som det alltid varit och ska vara.

”Haylee…”

”Yeah, Joe.”

”Nothing.” hans röst blir klumpig men jag låter det vara.

 

Lappen som jag hittar för tre dagar sedan skaver genom jeansen, känns det som i alla fall. Jag tar upp den igen och läser det korta meddelandet.

 

<<Hej mamma.

Jag har åkt iväg, rymt, till New York med Joe. Följ inte efter.

Andledningen är att jag måste hitta pappa, Harry. Mannen du inte vågar prata om längre.

Xx Haylee.>>

 

Jag oroade mig till tusen. Min lilla flicka långt borta i New York, utan en riktig vuxen människa med sig. Jagandes en vilsen dröm som ändå inte kommer uppfyllas. Den tanken får mig att bestämma mig. Jag river fram den första resväskan jag hittar. Den fylls snabbt upp med kläder som kastas i huller om buller. Mina fingrar fångar snabbt upp lite hygienartiklar som sedan knögglas ner i en necessär som sedan pressas ner i väskans ytterfack. När allt är klart står en knökfull väska i hallen och väntar på en resa. Jag själv sitter i soffan med en kopp nudlar. Mobilen vilar i min hand, fingret svävar över Harrys intryckta nummer.

 

Ska jag ringa honom och berätta? Berätta att hans dotter just nu är i New York för att försöka träffa honom. Med Haylees humör skulle hon i alla fall ha ögonkontakt med honom, mot alla odds. Dessutom har hennes kompis ringt och sagt att hon varit inlagd på sjukhus, på grund av Harrys konsert. Allt var hans fel. Varför skulle han göra den här dumma återföreningen? Kunde han inte hålla fingrarna borta från sina bögkompisar för en gångs skull. I över tjugo minuter sitter jag med fingret flygandes över skärmen. Ska jag, ska jag inte? Allt känns som när man räknade bladen på prästkragar som liten. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar… Allt kändes bara som ett stort spel. Ringa, inte ringa, ringa…

 

När jag en halvtimme senare slår igen datorn och kryper ner i sängen sitter inget leende på mina läppar. Jag knäcker nervöst fingrarna och viker ihop flygbiljetten på mitten. Den här gången ska Haylee inte komma undan. Inte den här gången. 


Tack alla underbara människor som läser och kommenterar! 
Jag har aldrig varit såhär gråtmild förut, nu börjar murarna brytas ihop :')
Tack åter igen! 
 
Hoppas ni gillade kapitlet ovan. 
Nästa kapitel blir mer Harry och de andra killarna. Kanske mer Kiley/Liam också :)
 
Dagens kommentar: 

 


Lite informationstext här..