Detta har hänt:

Louis ser allvarligt på mig för en sekund.

”Did you tell her-?”

”No, of course not.”

“Good.” Louis ler igen och vi fortsätter att prata.

Grindarna öppnas. Jag kramar fotot av pappa i handen. Johannes ser besvärat på alla kvinnor som trycker på honom från alla håll. Hans vaga klaustrofobi måste säga till honom att springa all världens väg, men trots det stannar han. För mig. Kvinnorna störtar framåt och in på Madame Tussauds. Jag griper tag i Johannes handled och vi knuffar oss tillsammans framåt. Ljudet är öronbedövande och jag förstår inte hur killarna fortfarande kan höra någonting. De borde vara döva alla fem, plus deras vakter. En oorganiserad kö ställs upp av vakterna. De ställer upp staket och föser människor bort från bordet längst fram. Jag ser ingenting egentligen. Bara ett yvigt, brunt hår och ett par dinglande örhängen på kvinnan framför. Trots att jag ställer mig på tå ser jag inte det bord som vakterna påstått står där. Ett jubel hörs från allihop, en signal på att killarna kommit ut. En signal på att min pappa finns ett tiotal meter bort. Kön rör sig sakta. Gråt hörs i kön och påståenden som ”first time ever, omg”. Jag bryr mig inte om något annat än mannen som ska sitta där framme. Bara han är viktig. Minuterna går, en halvtimme. Snart framme. Johannes lägger sina armar om min midja, men jag kan inte förmå mig att ägna någon tid åt honom. Nu ser jag bordet, max fem meter bort. Först Liam, sedan Louis, Niall och sedan Harry. Inte en blick läggs på Zayn, näste man i raden. Jag når fram till bordet. Killarna ser redan trötta ut, men breda leenden sitter klistrade på deras ansikten. Liam drar fram en bild av dem så fort han ser att jag inte har någon. Han placerar sin autograf på den och skickar iväg ett bländande leende. Louis gör detsamma, och så Niall. Niall gör till och med en liten klöver bredvid sitt namn, att han tog sig tid med det. Men där sitter han. Lockigt och välstylat hår, vågformade läppar och stora tänder. Min pappa. Min alldeles egna pappa som jag väntat på alla dessa år.

”Harry…” viskar jag och smäller ner bilden på honom i bordet. Han ser upp och ler. Ingenting igenkännande ligger i hans blick. Jag kan röra honom, smeka honom och dra honom över bordet.

”Hello you.” säger han och griper tag i min bild av den unga honom. ”Old picture.” skrattar han och skriver sitt namn över sin egen haka. Tårarna svämmar över i mina ögon.

”I’m your… I’m your…” stammar jag och känner hur det börjar pressa från min vänstersida.

”Biggest fan.” avslutar Harry och skickar vidare båda bilderna till Zayn som också signerar dem.

”You don’t understand…”

”Move on, there.” en säkerhetsvakt skriker ut ordern samtidigt som en handfull fans. Jag ser skärrat på dem och plötsligt far min hand över bordet och griper tag i Harrys handled. Harry ser besvärat på mig och bänder loss mina fingrar. Händerna om min midja för mig mot Zayn.

”You’re my dad.” viskar jag och torkar tårarna ur ansiktet.

”Shore, it was very nice to meet you.” klipper han av och Johannes hand fångar mina signerade bilder av Zayn.

Johannes starka armar lyfter mig i princip från golvet. Jag orkar inte ens kämpa emot. Hela min kropp darrar i hans famn. Så fort vi är ute sätter han ner mig igen. Han drar bort mina armar från ansiktet och ser rakt in i mina ögon.

”Haylee, it’s something you haven’t told me.” säger han sammanbitet. Jag nickar bedrövat och snubblar utåt vägen för att fånga en taxi. Johannes stöttar upp mig och ganska snart är vi tillbaka på hotellet. Jag sätter mig överrumplat på sängen. Tårarna rinner fortfarande och mitt hår är salt av dem. Lockarna tovar sig i varandra och mascaran jag omsorgsfullt tagit på mig ligger alldeles säkert i sträck på mina kinder. Johannes sätter sig bredvid mig och lägger armen om mina axlar.

Vi sitter tysta i säkert tjugo minuter innan han tar till orda igen:

”Tell me, now.” beordrar han tyst. Jag skakar på huvudet och drar in allt snor i näsan igen. Han ger min axel en enkel tryckning. ”Now.” säger han igen.

”You know I sa-said I want-wanted to trip he-here because of the concert?” Johannes huvud nickar ner i mitt hår. “I lied.” Jag sväljer och funderar snabbt på hur jag ska formulera allt. ”When my mom was young, like me, she lived in a town called Holmes Chapel,” börjar jag osäkert. ”She had a lovely boyfriend,” jag ser upp på honom, rakt i ögonen. ”And that’s why Harry Styles is my dad.”

Johannes drar på munnen. ”The truth, please.” jag ser allvarligt på honom och påpekar det jag precis sagt. Hans ansikte förändras skalenligt. Först är han road, sen förvirrad och till sist ilsken. ”Is Harry, your dad?”

”Yes.” viskar jag. Nu har jag sagt det, och det känns förjävligt. ”Please, don’t be mad.”

”Why did you not tell me?” frågar han. Plötsligt står han framför mig. Han spänner upp sig, för att visa dominans. I vanliga fall skulle jag skrattat åt honom, men nu är han verkligen arg. ”I though we were best friends.”

”We are best friends, Joe.” ber jag.

“That’s why the hand was so important. That’s why this thing was so important.” han gestikulerar runt i rummet. “He was important.” viskar han sedan tyst. Tio sekunder senare har dörren till rummet slagits igen och Joe är påväg ner i hissen. Jag sitter stum på sängen, han hade bara sprungit ut. Konflikträdd, som alltid. Men jag trodde aldrig han skulle fly fältet. En våg av dåligt samvete sköljer över mig. Allt var mitt fel. Såklart Harry aldrig skulle tro på mitt ord. Jag var bara en dum flicka bland alla andra. Jag öppnar min lilla väska och drar fram bilden på Harry från sommaren 2009. Den svarta filtpennas spår går rakt över Harrys haka, i bildandet av hans egna namn. Jag faller bakåt på sängen och somnar oroligt med bilden bredvid mig.

Jag stryker håret ur ögonen och ser mig i spegeln. Min mun formar en grimas. Inget smink, eller jo. Bara lite förstärkningar här och där, men fortfarande naturligt. Det plingar till i mobilen som ligger bredvid mig.

”Read message.” säger jag åt den.

”Reading. >>Hello, it’s Haylee. What r u doing?<< Message ending.” Jag ser förbryllat på mobilen och tar fram knappsatsen. Snabbt knackar jag in ett svar på hennes fråga.

//Nothing much, you?//

//Can you come over, fml…//

//yes, where?//

Snart kommer en adress levererad till mobilen. Jag kopierar den och trycker in det på maps. Snart kommer en beskrivning upp och jag snavar ut i hallen. Pappa ropar på mig från det lilla pentryt. Jag ropar att jag går ut lite. Han ropar att det är okej, om jag är jävligt försiktig. Jag försäkrar att jag bara ska gå något kvarter.

New York är så otroligt vackert. Staden som egentligen borde vara mörk är ljus som på dagen, lamporna bildar maffiga intryck och det är nästan så att jag kan känna doften från munkbageriet på andra sidan staden. Trots den vackra utsidan döljer sig ändå så mycket ont här. Våldtäcksmän, rånare, mördare och jag. Är det jag som är en dålig människa, eller är det bara Johannes. Pappa kanske, eller så är det mamma. Alla är bara onda här, fy fan. Det knackar lätt på dörren och jag rusar fram till den. Utanför står den rödhåriga flickan med en mössa nerdragen över håret och en stickad halsduk om halsen. Framför sig håller hon en påse med något som luktar krydda.

”You need some indie.” säger hon och ler.

~

”You was right about the indie.” säger jag och sörplar i mig de sista nudlarna Lux haft med sig. Hon ställer ner sitt paket med mat bredvid sig på golvet.

”Now tell me.” jag tar ett djupt andetag och börjar berätta. Jag berättar om hur jag köat för att få One Directions autografer, hur Johannes lyft mig därifrån och om hur blivit arg på mig. När jag nämner One Direction första gången ser jag en skiftning i Luxs ögon. Det är som en hinna av likgiltighet och påträngande ligger över dem. Jag försöker att inte lägga märke till det, men det går inte.

”It was just a autograph.” säger Lux eftertänksamt. Jag skakar häftigt på huvudet och ser ner i händerna. Lux mun kröker sig i ett leende.

”No, it was not.”

”Haylee, he’s a pop star, not your dad or something.” Orden går som en kall kåre längsmed min rygg. Jag känner mig tvungen att berätta för henne, jag bara måste. Just nu är Lux den enda jag kan tala med. Johannes sitter troligen på något internetcafé och funderar. En tjej stöter säker på honom, men han stöter bort henne och tankarna fortsätter rulla inombords.

”Lux, this gonna sound really weird.” börjar jag långsamt. “But he’s more than a pop star for me.” Lux ser förbryllat på mig, men säger ingenting. Hon verkar nästan orolig. ”I don’t know how to say this, but he’s my… dad.” Lux mun far på vid gavel. Jag ser nervöst upp på henne för att försöka läsa av hennes reaktion. Hon stänger munnen och nickar långsamt.

”No, that’s impossible.” viskar hon.

“That’s why Joe is mad at me. I didn’t tell him until now.”

“So he followed you all the way to New York, without a clue about it?”

“Yes.”

“That’s horrible.”

“I know, and now I feel bad about it.”

“You really should.”

“Mm…”

“But it was a joke, about Harry, ah?

“No, it’s actually true.”

“It hurting me to say this, but I don’t believe you.”

“No, me neither.” Jag reser mig och går bort till min resväska. Längst ner ligger lådan med bilder på mig, dikterna mamma skrivit och så födelsebeviset. Jag plockar försiktigt upp det och går över till Lux igen. Jag sjunker ner i skräddarställning och langar över pappret till henne. Hon flämtar till när hon ser mammas handstil och namnet som det utformar. Hennes mun försöker forma ord, men det kommer ingenting. Jag rycker på axlarna och plockar fram några bilder på mig när jag var liten. Lux bläddrar snabbt igenom det, inget större intresse. Hela tiden viskar hon saker för sig själv, så lågt att jag inte kan höra. Men snäll som jag är ifrågasätter jag det inte. Snart lämnar hon tillbaka bilderna.

”So you have never meet him?”

“Until today, no.”

“Do he know-?”

“No, I’m like oxygen.”

“Oh…”

“Promise to not tell anybody.”

“Promise.” Vi gör en krok med lillfingrarna och tystnaden är där igen. Det känns mycket lättare nu nu jag berättar för någon. En tyng har tagits från mina axlar. Lux går verkligen att lita på, hon är så äkta rakt igenom.

Jag är så oäkta, falsk rakt igenom. Egentligen vill jag bara hoppa upp i Haylees famn och skrika ut att jag jobbar åt hennes pappa. Att han är min gudfar, att jag träffade honom senast igår. Men mitt avtal med bandet går inte att bryta, då skulle mina drömmar krasas som en fågelunge i en hård hand. Mitt leende finns där, min förståelse för hur hon känner sig. Men inte medmänskligheten att berätta min hemlighet för henne, i samma förtroende som hon berättat för mig. Jag staplar ihop de tomma matlådorna och ställer dem på diskbänken. Jag blir alltid såhär rastlös när jag ljuger. Min blick fastnar på klockan och jag inser att pappa helst vill ha mig hemma. Pappa, det har jag i alla fall. Jag har inte längtat hejdlöst efter honom, inte vetat vart han befinner sig i ögonblicket. Haylee måste ha vridit sina händer av det, vara ovetande.

”I need to go.” säger jag. Hennes blick fastnar i min ryggtavla. Sakta rör jag mig mot dörren och hon följer efter. Jag drar på mig mössan igen och virar halsstuken runt halsen. Haylee räcker mig mina handskar och jag tar på mig dem. ”Thanks.”

”No problem. Thank you, for the food and everything.”

“Eh, it was nothing.”

“It was.” säger hon och ler. Det mörka håret, gröna ögonen och mjuka barbieläpparna. Allt stämmer in, speciellt lockarna. När jag väl ser och vet det, är hon väldigt lik sin pappa. Precis innan dörren stängs skjuter jag in foten i springan. Hon stannar upp och ser på mig.