Detta har hänt:

“Afraid of what?”

“Meet my past. Explain why I didn’t picked up the phone. Why I didn’t answered your texts. Explain why I left, but I don’t know how to start…”

“Start from the beginning, the airport.”

---

”I followed Niall in the airport. He looked like he had done it before, but oh so wrong I had. He was absolutely lost. At last he texted Liam again and asked where the hell he where. Liam’s answer was simple: behind you. So we just turned around and there they were. We joined them and the guards told us what to do. I was so excited. I had butterflies in my stomach, but everything I could think about was you. How I had leave you there all alone with mum. But the boys took my time, and I pretended to laugh to their jokes. We flew to Spain and the Judges Houses. It was just crazy when we got through. After that we went home to England again. I so badly wanted to meet you, but they sent us direct to the Competitions House. And then the work began. We worked from 9 on the morning till 5 on the evening, and all the time between. Everything circled around our lives. To be honest I didn’t missed home, I was so comfortable around the boys that I didn’t thought anything about home. At the end rumors about that I dated Caroline Flack stared to spread. And with time I realized that the rumors where true. I wanted to date her and asked her out, and she said yes. Something said to me that I shouldn’t done it, and that’s was you. Back in my head you lied on a meadow and flipped your hair, more beautiful than ever. But I didn’t listen to my head, and Caroline did so I started to forget you. I am so sorry for that, just so you know. When the X factor ended Simon told us we could be huge as a band, we already where. And he had right, as you know. We beat all the records. I was up in the blue, no girl. Sorry, just telling you the truth. I hooked up with everyone I could, took advantage of what I had. Perrie, Eleanor and Dani dragged their boyfriends back to the ground, wanted them as them. Louis where an attention-seeker and could be a bit high of everything sometimes, Zayn just enjoyed it, but sometimes we had to take him back. Liam was absolutely in tatters after this with Dani and Andy, he didn’t want to live anymore, but Niall pushed him up again. Niall has always been amazing, he found everything extremely buzzin. He always putted a smile on our faces and helped us with problems, he could drink and so, but when his head where clear it was really clear. We never had to drag him dawn, he was so calm, busy with our problems. And then we have me, around 2012 I started with tattoos. The fans just thought they were cute with deep messages, but to be honest mostly of them are drunken tattoos. After a couple of years I meet Lena, she was my hero. As you maybe know I was down in a deep drug abuse, and she helped me out of it. That’s why I married her, she was so kind to me. Four years ago we got Opal. She’s my princess; I couldn’t love anyone as much as I love her. She’s like my only child…”

Just där ville jag bryta in. Skrika upp i hans ansikte hur fel han har, berätta allt om Haylee. Hans dotter. Den dotter han aldrig träffat, och i nuläget aldrig kommer få träffa. Jag kramar om den tomma koppen och försöker lugna ner mig. Mascaran smular i ögonen när jag blinkar hårdare och hårdare för att försöka suga i mig allt han berättat. Fingrarna flyttas ner till träbordet och jag börjar trumma. Harry ser på sitt armbandsur och biter sig i läppen. Han ser upp på mig, rakt i mina ögon. De är lika gröna som förut, helt utan redigering. Tusan vad gullig han är när han biter sig sådär i läppen.

”Do you want to take a walk before the sun goes down?” herregud, vad håller han på med? Vet han det själv ens? Om jag vore hans flickvän skulle detta vara otrohet i högsta grad. Hallå Harry, du har fru och barn nu, du kan inte överge dem för en promenad. Jag överväger beslutet och beslutar mig för att spela schysst och ärligt.

”No, and you have your car.” Jag kan inte förstå vad jag sagt. Jag tackar nej till det jag velat i över 17år, men det känns bra längst inne. Hans min sjunker ihop framför mina ögon.

”Oh.” han förväntade sig inte att någon skulle kunna säga nej till honom. Han tror på allvarligt på att alla älskar honom, att han är en på miljonen. Det värsta är att det är sant, speciellt i mina ögon. Men han måste tänka på den dotter han vet om. Som redan sagt av honom: det viktigaste i hans liv.

Vi tar ett värdigt farväl av varandra. Han skjutsar mig tyst mellan New Yorks kryssande trafik. Bara en gång yttrar han sig, och det är när han svär åt en taxichaufför. Jag har ett litet leende insmuget i mungipan hela tiden. Efter några minuter svänger han mjukt in på bakgatan där mitt vandrarhem ligger inklämt. Dörren går lättare att öppna inifrån, men precis när jag ska slå igen den igen håller han upp en hand för att hejda mig.

”Penelope?”

”Yes?”

”You have my number, if I can do anything for you, promise to call me.”

“Of course, sure you have time now?” mitt leende blir utdraget och läpparna knips ihop. Han suckar och nickar. Några sekunder senare slår porten igen bakom mig. Trappuppgången luktar aningen och en bruk skramlar ner för trappan när jag råkar stöta till den med foten. Dörren in till receptionen är öppen och jag smiter in. Kvinnan ser inte upp på mig, hon löser nog korsord precis som igår. Jag slinker in på mitt rum där jag byter strumpor och drar av mig kappan. Håret ligger som en röra kring axlarna. Men utan större eftertanke på det greppar jag en tung pocketbok och smyger ut i korridoren igen. Längst bort i den finns två fåtöljer framför ett fönster som har utsikt över Central Park. Solen går ner och höstlöven skimrar magiskt. Drömmande hamnar jag i ett högläge medan jag stirrar på alla nyanser.

”Penny?” första gången på länge jag hör det uttrycket. Ingen säger det förutom… Harry. Jag vänder på huvudet och ser honom längst bort i korridoren. Jag vinklar bort huvudet igen och ett par steg börjar eka i korridoren. Tunga men snabba, de närmar sig. När jag vänder mig om igen står han en meter ifrån mig. Hans skepnad på över 185cm reser sig över mig och ljuset träffar honom rakt i ansiktet.

”Yes?” frågar jag för andra gången den eftermiddagen, och inom loppet av tjugo minuter. Han säger inget mer, men jag chockas av det snabba rörelsemönster som följer. Han tar ett steg framåt och böjer sig nästan dubbel framför mig. Hans ena hand ligger på min nacke och läpparna pressas mot mina. Tungan är van och smakar starkt av mint, halstablett. Chocken är omedelbar. Trots alla mina fördomar griper jag tag i hans ansikte och pressar honom närmare. På något konstigt sätt lyckas vi ta oss in på mitt rum, Harrys hand vrider om låset och drar av mig tröjan samtidigt. Det krävs aningen mycket träning för den fingerfärdigheten.

Åh Harry Styles, visa mig att du är hemma. 

 Oj, oj. Det där kan du hamna i klistret för, Harry!

Och min engelska i den första delen kan sätta mig i klistret. Hoppas ni bortsåg från den och tog in Harrys ord istället, höhö...

Dagens kommentar: