Detta har hänt:

Min klaustrofobi säger åt mig att antingen överge allt och springa bort från området, eller bara att jag ska lägga mig ner på marken och tina bort. Obehaget växer för varje steg. Hur lite jag än vill det känner jag för att sätta ner Opal på marken och springa. Men fadersinstinkten besegrar min fobi, till viss del, och jag håller kvar henne.

”Where have you been?” frågar Harry argt när han reser sig framför mig. Jag känner en smal strimma obehag löpa längs ryggraden. Opal är redan inne på rummet med Lena. Harrys bemärkta längd får mig alltid att känna mig liten och tanig. Hur mycket självförtroende jag än kommer få kommer jag känna mig aningen krympt i närheten av honom. Han hade alltid vara skandalkungen och den vulgära, jag den tysta killen som ibland sa något internt skämt som fick alla att skratta lite i smyg. Harry var den man gjorde narr av i intervjuer, jag var den som satt med knäna hoppressade och skrattade rått till allas skämt, hur tråkiga dem än var. Harry spänner sin gröna blick i mig och jag ser tillbaka med min isblå.

”At a amusement park.” försvarar jag mig.

”She’s seven pm.” ryter Harry till, och jag antar att han menar klockan.

”We got some problems with paparazzi-”

“Paparazzi? Did they got one single picture of her?” nu menar han uppenbarligen Opal. Jag rycker nervöst på axlarna.

“Louis got mad at some girls, and I think they called some papers. Lika a revenge.” Harry suckar och drar tummen över tinningen. En liten flicka springer runt hans ben och hennes armar slås om mina. Osäkert hukar jag mig, turligt nog tillåter mina kakibyxor mig att jag gör så. Hon borrar in huvudet i min bröstkorg och armarna klamrar sig fast om min hals.

”Thanks for today, uncle Niall. And all the other days.”

“No problem sweetheart.” säger jag mjukt. ”Hope I can see ypu another day.” Harry muttrar till, det låter nästan som han mumlar “no.” Jag skakar det av mig.

”Opal, hun. Time for bed.” Harry ser ner på mig. ”Say goodbye.”

”Bye Bye NiNi.” säger hon oblygt. Han släpper mig och springer in igen. Harry ser syrligt på mig och lägger armarna i kors.

”I can hear you had fun.” Jag nickar och Harry skjuter igen dörren. ”Good night, Niall.”

”Good night, Haz.” säger jag innan jag går tillbaka till mitt rum. Tillbaka till ensamheten. Men trots att jag är helt själv just nu tänker jag på mina egna döttrar. Opal har hjälpt mig att förstå hur viktiga dem är i mitt liv, och vilka år jag har att se fram emot. Det plingar till i min mobil och jag drar upp den. Skärmen glimmar av två tandlösa ansikten. Jag ler mot bilden Nora skickat ända från Irland. Och den korta texten som betyder allt:

//Luv’ you babe, my own special star <3//

Benen ligger i kors framför mig. Jag zippar på en mug med kaffe och försöker tänka över vistelsen här. Hela min kropp skriker efter att stanna här och leta reda på Harry, men jag vet att det inte är möjligt. Returbiljetten ligger i min hand och tiderna är precisa: 11:15 avgår flyget till England. Jag tar upp mobilen och försöker ringa Haylee igen. Hon svarar inte. Min kropp orkar inte oroa sig för henne längre. Den säger ifrån mina tårar och eviga vankande. Blicken flyger över butikerna med billiga märkeskläder och caféer. Ingenting intresserar mig. När blicken landar på bokaffären börjar jag dock intressera mig. Ett par står bortvänt bland pocketböckerna. Jag kisar för att få in tydligare konturer av dem. Pojken vänder sig om en halv sekund men det är allt jag behöver. Snabbt plockar jag ihop mina saker och trycker ner biljetten i väskan. Resväskan klapprar efter mig när jag halvspringer mot bokaffären. Paret rör sig till kassan och jag knuffar mig förbi en man i kostym. Min hand landar på kvinnans axel och hon vänder sig om. De bruna lockarna studsar över hennes skulderblad och jag håller mig för att inte le alltför stort.

”Haylee.” säger jag lättat.

”Mom?” andas hon chockat och släpper Johannes hand. Min teori hade varit rätt. Den blonda pojken vars ansikte jag sett i en hundradels sekund hade varit Johannes. Min dotters bästa vän som hade tillbringat, jag vet inte hur många timmar, hemma hos oss.

”I’ve been so worried.” jag har hennes axlar i ett stadigt grepp och skjuter ut henne från mig. ”Why did you do this?”

”I just wanted to see dad,” mumlar hon och jag ser att hennes ögon blir blanka. ”But he didn’t believe me.”  Tårarna bildar silvriga strimmor på hennes kinder. Hon tvekar om hon ska vända sig in i mitt eller Johannes grepp. Jag känner en stor lättnad när hon tillslut tryckte in ansiktet vid min axel. Johannes stod nervöst vid sidan om.

”Have she told you?” mimar jag tyst mot Joahnnes. Han nickar sakta. Jag suckar och puttar henne ifrån mig igen. Mitt pekfinger torkar bort de värsta tårarna och Haylee biter sig i läppen.

”I am so sorry.”

”I was so stupid.” hulkar hon.

“No, it’s not your fault.” Jag lägger armen om hennes nacke. ”Now we going home.”

Hela min värld snurrar. Penelope hade dykt upp från ingenstans och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra när Haylee börjat gråta mitt i bokhandeln. Jag trycker min pocketbok i händerna men vägrar öppna den. Titeln är alltför deprimerande, Destiny. Var det mitt öde att vara en brat, hitta en snygg tjej och köra Ferrari? Den vackra tjejen har jag i alla fall hittat redan, men det andra? Och så kan jag inte låta bli att tänka på Haylees öde. Skulle hon alltid vara den där tjejen utan pappa? En flicka som alltid undrar men aldrig får veta. En flicka med en brinnande törst efter bekräftelse. Visst, min pappa reste mycket. Men jag känner honom. Jag vet vad han vill ha i julklapp eller vad han ogillar att se på bio. Haylee vet allt om sin pappa, men samtidigt ingenting. Han vet inget om henne. Han vet inte hennes ögonfärg, hennes hår, hennes favoritdessert eller favoritfärg. Han vet inte att hon har pojkvän (antar jag att jag är) eller att hon hela livet velat börja på badminton. Han vet ingenting. Det skär till inom mig. Han vet inte om hennes existens, bara nästan och väldigt nära.

Jag skäms för att jag inte sa något på sjukhuset. Jag hade varit så nära, det hade varit så lätt. Bara ryckt tag i hans arm och sagt det öga till öga. Haylee hade blivit så besviken. Både på mig och Lux som inte hjälpt henne i jakten på hennes pappa. Lux hade tydligen inte hört av sig senaste veckan, och jag förstår henne. Efter hennes traumatiska upplevelse kommer alltid ha sina spår hos henne.  

~

Vi rullar tyst våra väskor på parkeringens asfalt. Jag styr stegen mot min bil som stått där i två veckor. Inga p-böter i alla fall, trots allt hade vi återvänt innan avtalad tid. Penelope och Haylee står en bit bort och jag ser på dem.

”I can drive you home.” säger jag och sväljer. Haylee ser på sin mamma som nickar kort och de börjar gå emot mig. Hjälpsamt lastar jag in deras bagage och öppnar bakdörren för dem.

Resan hem är tyst, precis som min och Haylees resa dit varit. Jag bromsar in framför deras källarvåning. ”Bye beautiful.” viskar jag till Haylee, hon ler lite och går ner för betongtrappan. Precis innan jag ska köra igen knackar Penelope på rutan. Jag har ner den och hon ser mig rakt in i ögonen.

”Thank you, Joe.” sen är hon på väg ner för trappan.