27. You Don't Know Anything About My Life
Detta har hänt:
”Harry, you have a daughter-”
“Yes, I know.”
“Let me finish. You’ve a daughter who’s 16 years old.” Jag rynkar på pannan.
“Very funny, Lux.”
Mobilen slipprar i min hand. Jag knyter fingrarna tätare omkring den. Rösten på andra sidan är så bekant. Jag hör det långsamma uttalet och hesa stämbanden. Allt finns där precis som i alla intervjuer. Men tonen som ligger i rösten är inte densamma som jag hört förut. Den här människan är rädd, orolig och förvirrad. Inte självsäker, kvick och förnedrande som jag förut hört honom. Jag fuktar mina läppar för att kunna forma ord ner i den mekaniska maskinen. Konstigt nog gråter jag inte, min andning går inte upp och händerna skakar inte. Jag känner mig lugn, som om jag gjort detta förut. Långsamt sätter jag mig upp i sängen och korsar benen. Håret hänge ner i mitt ansikte och jag tvinnar några slingor runt höger pekfinger.
”Erm…” stönar han besvärat.
”My name is Haylee.” säger jag hjälpsamt.
”Haylee.” han smakar på mitt namn och jag kan se framför mig hur han bedömer namnet. ”I want to tell you something.” Nu kommer det, ögonblicket jag väntat på hela mitt liv. Stunden då han erkänner sitt faderskap till mig. Den tidpunkt då vi ska förenas och leva lyckliga i- ”You need to stop with this joke.”
Där kommer tårarna. Jag öppnar munnen men säger inget. Vad hade han precis sagt?
”What?” andas jag förtvivlat.
”Stop with this joke, I don’t think it’s funny at all.”
“But-“
“No but, Lux told me about you.” Lux, det är där skon klämmer. Såklart han inte tror på en sextonåring. Jag biter ihop käkarna.
”It’s not a joke.”
”No way you can be my daughter, you don’t even know Pen- erg, nothing.” säger han hårt.
“But, listen to-“
“No, stop send me tweets,” Han har sett dem. Han har sett mina meddelanden på Twitter. Jag biter mig i läppen. ”and don’t make a rumour out of this.” avslutar han.
“Harry you’re my-“
“I’m not, just stopit right now. You don’t know anything about my life. I’m sorry.”
“But Penelope-“ det piper till i luren, han har lagt på. ”She’s my mom.” avslutar jag för mig själv. Jag stirrar bara ut i luften, så chockad är jag över samtalet. Han hade varit aningen hård i tonen för att dölja allt det där osäkra. Jag slår av telefonen och sjunker ner i sängen igen. PinCode stirrar på mig som vanligt och jag somnar oroligt till deras vakande blickar.
Jag drar ett djupt andetag och trycker av mobilen. Nu var det gjort, jag hade sagt det till henne. Sagt att hennes skämt inte var roligt längre, hur bra hon än spelar. Jag öppnar telefonen igen och beställer upp en pizza på rummet. Opal är såklart överlycklig och till och med Lena äter lite, fast hon beställer även upp en sallad åt sig själv. Hon har tydligen börjat på en ny diet som ska hålla henne i form för en supervisning som hon kämpat hela sitt liv för. Jag stönar och trycker ner telefonen i fickan, som om den mekaniska saken skulle kunna sända ut tankevågor från samtalet och programmera det i Lenas hjärna. Ibland är det verkligen som om hon kan läsa mina tankar, men den här gången verkar jag klara mig. Det spelar ändå ingen roll.
Trots att jag är säker på att Lux skämtat med mig var jag osäker. Långt ner grumlade jag fortfarande över det. Tjejen som varit på signeringen, hur kunde Lux veta det? Nej men skärp dig Harry, glöm det här nu! Det finns inget för dig att hämta här.
Jag slår upp ögonen och ser mig om i det suddiga rummet. Det tar några ögonblick innan jag kan se konturerna på PinCode’s käkben och karmen runt det smala fönstret som löper vid taket. Alarmet tjuter i högan sky och jag fumlar efter mobilen. Mamma verkar redan ha gått till jobbet, annars skulle hon varit inne och skyndat upp mig. Alarmet meddelar högt att det är dags för skola. Jag slår av det och slänger benen över sängkanten. Långsamt hasar jag mig ut i köket och drar fram några dammiga flingor som jag sedan knaprar i mig med ett glas vatten. Mamma har lämnat lite färskt bröd på bordet tillsammans med en burk sylt. Aningen misstänksamt brer jag på ett tjockt lager sylt och tuggar i mig. Just när jag sitter där i godan ro kommer jag på det. Samtalet med pappa natten innan. Helt plötsligt känner jag mig vaken och inte alls drabbad av jetlag. Vårt samtal hade varit så kallt, i alla fall från hans sida. Han hade inte låtit mig prata till punkt en enda gång och han var väldigt tydlig med sin mening. Jag suckar. Kanske är det bäst att glömma honom trots allt.
Jag tar samma gamla kläder till skolan. En tjock jersey och skinny jeans. Joahannes plockar upp mig tio minuter senare och vi åker gemensamt till skolan. Han frågar småsaker som om jag sovit gott, vad jag ätit till frukost och om jag sett hans sms.
”Sms?” frågar jag förvirrat och skuldenligt.
”Yes, I send you one this morning.” Jag drar upp mobilen och stirrar på skärmen. Mycket riktigt har han skickat ett sms.
//Morning sunshine! I’ll pick you up at 8 :)//
Jag ler och trycker bort smset. Jag ser på Johannes som sitter bredvid mig och kör.
”Erm.. I was talking to my… ehm… dad, last night.” Johannes är nära att köra av vägen. Jag griper tag i kroken som sitter ovanför dörren. Han rätar upp bilen som om ingenting hänt och kastar en hastig blick på mig.
”Oh, so what did you say?” frågar han ivrigt.
“He told me to stop joke with him.”
“What?”
“He think it’s a joke.”
“But you know it’s not.” Johannes drar lite omedvetet på munnen. ”Show him.”
”How?” frågar jag trött.
”Birth Certificate.” påstar Johannes nöjt. ”They heading back to London today, right?”
“Right.”
“So, just meet them up.”
“Where?”
“Airport? Hotel? House?” föreslår Johannes.
Jag suckar. ”If it just was so simply.”
“C’mon, I know you can do it.” Och där kära vänner, där har ni anledningen till att jag älskar honom.
Hans händer vrider ratten och han kör in på skolans parkering. Jag kliver ur så fort motorn stängs av och till min stora lycka går han fram till mig och tar min hand i hans. Att han vågar, inför varenda människa han känner.
”Schooltime.”
”Yeey, not.” skrattar jag.
Det slår mig mer och mer för varje kapitel hur mycket jag älskar den här fanficen! Du får aldrig sluta skriva på den, uppfattat?
Kanske Haree eller Hally? :D Om Johannes och Haylee behöver ett namn så måste du ta Jaylee, DET LÅTER FETT GLATT OCH GULLIGT :'D
Åh, älskart! Mer!
Omfg dör så bra de är!
Nä stackars Haylee! :c Men jag älskar också Johannes, han verkar så snäll! c:
Super bra skrivet, och Hayry låter nog bäst! :D
Det är klart att du ska få lite julledigt!
God jul! :)
Självklart ska du få julledigt och du har förtjänat varje minut av det, inte en enda gång har jag tyckt att ett kapitel varit lite sådär och ett nytt kapitel från dig gör alltid min dag :) god jul!
Du borde vara nöjd! Det här är skitbra<3
Det här kapitlet var jättebra ju! Det är klart du måste få "jullov". Börja sedan när skolan börjar bara :D älskar din novell<3
åhåhåh, vad sur jag blir på Harry :c
grymt bra! xx
Meeega braaaa!
Du är så sjukt..GRYM
sjukt bra kapitel som vanligt :D
när jag såg ett nytt kapitel blev jag glaad c':
du är så sjukt duktig på skriva!
Harlee kan också vara ett alternativ som ship-namn :))
Sjukt bra som vanligt! :)
Längtar tills på lördag! Ha en bra jul! :)
Jättebra! ;) Men sms är text på engelska, ett litet tips ^^
Så himla bra!! Klart du kan få ett litet jullov! :)
jag blir så irriterad på Harry, kunde han inte bara låta henne prata till punkt och förklara!!
tydligen inte... men ett amazayn kapitel som vanligt :)
God jul och God Nytt År, ha ett bra jullov och ta det lugnt, stressa inte fram ett kapitel för oss läsare.. vi finns här när nästa kommer ;)
Godjul!!
Awesome kapitel som vanligt :)
Och jul ledigt förtjänar du verkligen!
varför ska du ha ett shipping namn med harry och haylee? man ska väl inte shippa en tjej med sin pappa? det känns ju skumt haha o: