Detta har hänt:

“But, listen to-“

“No, stop send me tweets,” Han har sett dem. Han har sett mina meddelanden på Twitter. Jag biter mig i läppen. ”and don’t make a rumour out of this.” avslutar han.

“Harry you’re my-“

“I’m not, just stopit right now. You don’t know anything about my life. I’m sorry.”

Det känns som om hela världen stirrar. Alla ögon är fästa på mig och Johannes, och handtaget som bildar en länk emellan våra kroppar. Egentligen vill jag bara ryta ”Vad glor ni på? Har ni aldrig sett oss tillsammans förut eller?” Det är faktiskt sant, jag och Johannes har aldrig varit långt ifrån varandra. Bara på lektionerna. Men våra luncher ligger perfekt inbokade med varandra och vi läser till och med en klass ihop, Improviserat Skrivande. Det hela hade bara varit en anledning för att kunna trycka längst bak i klassrummet tillsammans. Men nu hade det blivit mer än det, en kul grej vi båda gillade och kände gav oss fler anledningar att vara tillsammans, som när läxor skulle göras.

Korridoren fortsätter framåt och snart släpper jag hans hand. Våra skåp är det enda som inte ligger bredvid varandra. Lite längre fram delar sig korridoren i ett T. Längst väggen längst bort ligger Johannes skåp. Så han ser mig i alla fall, och jag ser honom. Han vinkar lite och försöker sedan i övrigt röra sig coolt framåt till sitt skåp. Ingen anser väll att han är speciellt snygg. Men flickorna vet att han är rik och dessutom har han goda framtidsutsikter. Jag har inget att oroa mig för, han är min. Jag slänger en blick på det nya schemat någon varit vänlig nog att posta i mitt skåp. Såklart har vi matte som första lektion på tisdagsmorgonen. Jag plockar ut skrivhäftet från förra året och låter det vila på armen. Jag sneglar på Johannes och ser att han plockar ut sin historiebok. Sen hinner jag inte kolla på honom mer. Mitt synfält upptas av Eve och Mounet. Jag ler mot dem och snart har vi fått igång ett samtal.

Jag vet inte om jag nämnt det. Men jag har fler vänner än bara Johannes. Han är liksom min bästa vän och pojkvän, men Eve och Mounet är mina bästa tjejkompisar. Vi har inga alltför speciella band, men vänner är vi. Eve är kort och har långt blont hår och blå ögon, hon klagar ofta på sin vikt trots att hon är superfin. Hon älskar att fotografera och jag vet inte hur många bilder hon har på oss tre i sin dator. Mounet har arabisk hy och svart hår som är avklippt strax över brösten. Ögonen är mörkbruna och munnen småler alltid.

De två börjar fråga ut mig om USA och Johannes. Tänk att jag berättade om resan för dem, men inte för mamma. Mounet påstår att hon alltid misstänkt att Johannes varit min pojkvän. Jag kontrar med att vi inte ens haft sex. Eve skakar på huvudet och vi skrattar tillsammans åt hur patetiskt jag sagt det. Trots allt är det en stor grej och Johannes är inte av den tjejslukande typen. De klämmer hur som helst ur mig hur det kändes att kyssa honom. Jag skruvar på mig när jag berättar men de fnittrar förtjust. Läraren Mr. Opale hälsar oss välkomna till lektionen. Hans namn har aldrig kuggat mig, men när jag tänker på det nu ser jag bara Harrys dotter framför mig. Harrys riktiga dotter, inte hans oäkting. Jag. Mounet frågar vad det är med mig och jag rycker på axlarna.

”Nothing.” svarar jag och väger upp huvudet i händerna. Eve och Mounet utväxlar en blick men låter mig vara. Usch, det är så deprimerande att vara tillbaka i samma gamla hjul som förut. Veckan jag gått i skolan i september är som bortglömd. Händelserna jag och Johannes varit med om de senaste två veckorna är oslagbara. Över mig vilar en bekräftelse. Bekräftelsen om att jag föralltid kommer att vara faderslös. Harry trodde inte på mig, och kommer aldrig göra det heller. Han har stött bort mig, och då är det bara så. Liksom vad är en pappa som Harry? Han är bara borta hela tiden, han är ego och- och alldeles underbart. Jag speglar mig i mobilens skärm. Jo, jag är lik honom. Samma ögon och samma hår. Läpparna är väll desamma också. Men som sagt, nu får jag anpassa mig till verkligheten igen.

~

Två timmar senare sitter jag utanför salen för Improviserat Skrivande och väntar på läraren. Fingrarna ömmar efter timmen av gitarrspel på musiken. Magen kurrar lite så jag gräver fram ännu en syltmacka ur väskan. Snabbt drar jag ut den ur plastpåsen och försöker mitt bästa för att inte spilla i knät. Sylten har gjort brödet grötigt, men magen säger ifrån min kinkighet och jag tuggar i mig den mjuka sörjan. Jetlagen har börjat värka och kroppen är slö. Klockan är bara runt halv sju i USA, och klockan här är 11:30am. Min blick cirklar en gång i korridoren och jag får syn på läraren som ska ha kursen. Hon liknar en slända i kroppen och det svarta håret är uppsatt i en slarvig knut. Hon har inget mer avancerat än ett par jeans och en ren t-shirt på sig. Hon bemöter mig med ett leende och påpekar snabbt att jag har en uppsats att skriva. Jag nickar kort och slinker in genom dörren. Salen är mörk och lamporna läraren, Mrs. Yao, tänder bländar mig. Rummet sluttar svagt uppåt och jag slår mig ner vid en av bänkarna på mittenraderna. Mrs. Yao ser upp på mig nerifrån sin kateder.

”Can’t you sit down here?”  frågar hon och pekar på en av de nedre bänkraderna. Jag reser mig sakta och går ner några rader. ”You’re early.” säger hon utan att se upp från sina papper. Jag biter mig i läppen.

”Mr. Winter let us go earlier from the music class.”

“Oh, where’s Johannes?” frågar Yao och drar på ena mungipan. Hon vet att jag och han alltid hänger ihop. ”He’s may your new boyfriend.”

”My first boyfriend.” rättar jag med ett flin. Det härliga med Yao är att hon nästan alltid lägger sig i saker på ett ungdomligt sätt. Hon är bara 24 och verkar då kunna se lite lättare på saker och ting. Och som ett plus är hon en fantastisk lärare.

Minuterna går och nya elever strömmar till. Både förstaårselever som jag och sistaårselever. Nästan sist ser jag det blonda håret som sticker ut under den grå mössan. Jag höjer handen och Johannes ålar sig fram till mig. Det resulterar i att han trampar en tjej på foten. Hon ryter irriterat till åt honom och han ursäktar sig nervöst. Jag ler brett när han sätter sig bredvid mig. Han pussar mig lätt på kinden och riktar sedan blicken mot Yao.

”This exercise I had planned to have one week ago. But Mrs. Evans and Mr. Brook weren’t here so I’ll give it to you now instead.” börjar Yao och spänner blicken lite snabbt i mig och Johannes. “You’ll write a essay about yourself. A piece that describes you in best possible way.” Johannes och jag ser på varandra, Yao verkar lägga märke till det. ”And it’s not a pair-essay. I want you to work alone. Do everybody understand?” Alla i salen nickar. Hon förklarar att det inte ska vara längre än en A4-sida och att vi ska läsa upp det senast fredag veckan därpå. Jag plockar fram min dator och slår på skrivprogrammet. Johannes gör det samma med sin dator. Jag kan inte ens tänka mig att använda papper och penna, det var för småbarn. Nuförtiden var det bara lågstadielärare som envisades med de hjälpmedlen.

Lektionstiden tar slut alldeles för fort, försummat stirrar jag ner på skärmen och ser på de fyra orden jag skrivit ner: My name is Haylee. Det duger knappt som rubrik. Försiktigt sneglar jag på tjejen bredvid mig och hennes skärm. Jag märker att hon hunnit nästan hela A4:at ut, och med löpande text genom allt. Sen tjuvkikar jag på Johannes skärm. Han har också hunnit över en halv A4:a. Jag suckar och han lägger armen om mina axlar.

”What?” frågar han och ser mig i ögonen. Tänk att blå ögon alltid kan få människor att öppna sig och förklara vad som är fel.

”I don’t know what to write.”gnäller jag och nickar mot skärmen. Han granskar de fyra orden på samma sätt som jag precis gjort, om och om igen.

”Haylee, you’re much more than a name.” säger han mjukt. Typiskt honom att säga något som det. Sådär djupt och genomtänkt, jag kommer aldrig kunna göra så. Johannes släpper mina axlar och lutar sig mot min dator. Yao ser misstänksamt på oss men låter oss vara, hon har fullt upp med Lenny några bänkar upp. Johannes fingrar trycker snabbt och skickligt ner tangenterna en efter en.

”My name is Haylee. I’ve a boyfriend, and a best friend. I live with my mum. I love toast and porridge to breakfast, ‘cos you can have jam on both. I’ve visit New York once.” läser jag tyst. Johannes nickar. Jag ler och tar datorn ifrån honom.

”I love you.” läser han vad mina fingrar knappat in under bråkdelen av en sekund. Jag nickar.

”Thank you.” säger jag och ger honom en fjäderlätt puss på munnen.

”No cuddling.” ryter Yao på oss och vi släpper varandra med varsitt leende. Jag får trots Johannes inget flow i skrivandet och när lektionen är slut har jag fortfarande inte skrivit något. Jag slår ihop datorn och låter den glida ner i väskan. Hej misslyckande!

Mobilen är så frestande. Jag kan inte låta den ligga där, den är bara otroligt hånande och samvetet tynger mig. Jag har aldrig sett Haylee så nere som hon varit på flygplatsen. Allting i hennes liv hade rasat, på grund av mitt ego. Jag vågade inte föra in Harry i hennes liv. Jag trodde att han skulle skada henne på samma sätt som jag skadats. Mobilen rycks upp av min hand, jag måste. Harrys namn är så tydligt på skärmen. Det är så lätt att be mobilen ringa upp honom. Fortfarande med Harrys namn lysande på skärmen rör jag mig in mot badrummet. Spegeln reflekterar min trötta spegelbild. Klockan är strax efter fyra och jag vill bara sova. Snabbt rättar jag till så att håret ligger platt mot ryggen innan jag vänder mig om för att gå ut. Foten trampar i något blött och slirar till. Mina tankar hinner inte med, bakhuvudet smärtat och jag ser hur allting svartnar.