Detta har hänt:

”It was on a amusement park. We were both 16 years old. You was there with your friends, two boys named Phil and Nick. You guys were up to ride the biggest roller coaster, and I took the courage to do it to. I was in the single line-up. And you sat there alone, so I took the place beside you. I thought you were cute, so I asked after your name. You said ‘Penelope’ but I answered with ‘Penny’. I think you thought I was rude. But then we went of, and the whole thing started. It was the biggest top in my life because-“ jag avbryter mig själv och ser på henne. Ser till att hon sover riktigt djupt. ”-because I found the love of my life.”

Mamma är hemma igen. Det har hon varit i tre dagar. Hon märker knappt av smärtan längre och hon spyr inte, vilket är skönt. Jag packar ner ett äpple i jackfickan och drar på mig de slitna skorna. Mamma frågar vart jag ska, jag svarar lätt att jag ska dra in på stan.

”With Johannes?”

”No, alone!” ropar jag tillbaka.

”Take care!” ropar hon från sovrummet och jag smäller igen dörren mellan oss. Jag rusar upp för trappan och råkar halka till på en isfläck som bildats på det näst nedersta trappsteget. Jag tar emot mig med händerna, men skrapar inte upp dem tack vara vantarna. Vintern verkar komma tidigt i år. Det ligger frost på gräset varje morgon, och det är bara början av november. Själv klagar jag inte, vintern är underbar. Om man bortser från isfläckar såklart. Bussen står på hållplatsen lite längre bort och väntar tålmodigt på att en gammal dam ska kravla sig på. Jag höjer handen och hinner precis smita in. Busschauffören glor lite irriterat på mig, men jag bryr mig inte och tar en av platserna längst bak. Bussen brummar vidare och men jag känner min inte trött trots den tidiga morgonen. Jag har en helt ny plan nu. Exakt klockan 13:00 ska killarna befinna sig på Madame Tussauds UK för ytterligare en signering. Deras schema är hektiskt. Jag har en ganska klocksäker idé, där allt kan gå fel.

~

Vakten kollar bort och jag rycker upp dörren till trapporna. Det luktar av modernt hotell och jag halkar flera gånger på de exklusiva trappstegen. Har jag räknat rätt ska jag sju trappor upp. Sju snurr. Jag känner hur det bränner i halsen när jag stannar för att hämta andan. Klockan är 14:10, så killarna borde vara tillbaka inom tjugo minuter. För säkerhets skull stannar jag femton minuter i trappuppgången så att inte en vakt ska hitta mig. När fem minuter återstår kikar jag ut i korridoren. Ett tjut kommer nerifrån lobbyn och jag kollar snabbt över trappräcket. Mycket riktigt, killarna är på väg in i hissen. Måtte jag vara på rätt våning. Jag drar mig tillbaka när Liam och en vakt kommer gående. Snabbt ser jag till att pappret är med i fickan innan jag går ut i korridoren. Harry kommer med en egen vakt. Hans uttryck blir nervöst när han ser mig. Som om han just bemött sin värsta mardröm. Vakten pekar på mig.

”Hey you!” skriker han och tar ett steg framåt. Harry hejdar honom med handen och stirrar på mig.

”No Tim, I want to talk to her.”

“But she’s a fan.”

“I think she’s more.” mumlar Harry och drar fram kortet till sitt hotellrum. Han ser på mig och öppnar dörren. ”Come here, Haylee.” säger han stelt och jag går långsamt fram. Vakten ser förbryllat på Harry men går sedan tillbaka för att föra Louis till hans rum.

Osäker går jag förbi Harry som sluter dörren bakom oss. Han tänder en lampa och hela hotellrummet blir en enda stor strålkastare. Snabbt sänker han dimmern till en lugnare belysning. Han visar mig sedan till det lilla, runda köksbordet. Jag slår mig ner på en av de skinnbeklädda stolarna och drar av mig mössan så att lockarna flödar fritt på mina axlar. Harry sätter sig mitt emot mig och flätar ihop händerna på bordet. Jag ser till att sitta korrekt. Tystnaden andas av nervositet. Helt plötsligt bara sitter jag här mitt emot honom. En våg av luft går igenom min kropp, eller snarare en våg av känslor. Jag hulkar till, vilket fångar Harrys blick. Lockarna ligger så perfekt slungade över hans huvud.

”So Haylee, why are you stalking me?”

“I’m not stalking you, I just want you to know the truth.”

“So what’s the truth, Haylee?”

“Can you listen this time, without interrupt?”

“If you tell me how you could now which floor I had room on.”

“Deal. You have fans better than FBI.”

“Oh, right. I didn’t think of that.” Han ler faktiskt ett ärligt leende.

”Okay. You know Penelope, but I know her better. Now you wonder why, and that’s because she’s my mom.”

“The last night…” mumlar han. Jag ser upp på honom. Hans röst är avlägsen, som om han yrar. Han ser inte på mig när han säger det, blicken är fäst på hans egna händer. Egentligen pratar han nog mer med sig själv.

”What?”

”The last night, the condom broke…” samma avlägsna stämma.

“What?” upprepar jag förskräckt.

“I never thought it would happen something, so I didn’t tell her about it.” Harry stirrar rakt framför sig i luften. Han hade inte varit äldre än mig när detta hände. Men jag är säker på att jag knappast skulle kunna förlåta Johannes om han gjorde samma sak mot mig. Vi sitter tysta en stund. Jag minns pappret i fickan och drar fram det. Försiktigt slätar jag ut det på bordet och hasar fram det mot honom. Han tar upp det och ser på den snirkliga handstilen.

”Penny have write this.” mumlar han och drar fingrarna över det. Jag nickar.

”This is the proof of everything.”

“Your birth cert.” mumlar han och ser på mig. ”Darcy.”

”Wh-”

”I always wanted to name my daughter Darcy. But you spell it with a ‘e’ inside. ”

“Why is Opal named Opal then?”

“Lena didn’t like Darcy. She thought it sounded like a witch.”

“So rude.”

“No, I love Opal, and her name.” han ser upp på mig igen. ”I am so sorry. If I had know about anything…” hans röst bryter sig och han skickar tillbaka mitt födelsebevis. Jag tar emot det och viker det försiktigt så att jag ska kunna ha det i jackfickan.

”I’ve your eyes.” säger jag lågt. ”And hair.” Han ser upp på mig och jag ser att han ler lite. Vi sitter tysta och ser bara på varandra. Han verkar ta in alla detaljer med mig. Nu tror han på mig verkar det som. Vi andas in den koncentrerade luften. Han öppnar munnen och jag fångar hans ögon.

”What’s your mom’s full name?” hans fråga är absurb. Rösten är aningen hårdare nu. Han drar ner ögonbrynen och spänner blicken i mig. Han har planerat frågan, överraska mig så att jag inte ska kunna ljuga ihop något.

“Penelope June Evans, aka Penny.” svarar jag torrt.

“Her birthday?”

“29^th Januari 1994.”

“Hair- and eyecolour?”

“Brown and brown.”

“Hairtype?”

“Straight.”

“Parents name?”

“Keith and Bianca.” Harry suckar och ser mig rakt i ögonen. För en sekund ser han arg ut, men min magkänsla säger att det bara är osäkerhet. Det ser ut som om han tänker skarpt på vad han egentligen ska tro på. Han öppnar munnen igen och en rysning går genom hans ryggrad.

”You’re my daughter.” viskar han och reser sig skakigt upp. Till min förvåning vinglar han runt bordet och drar upp mig från stolen. Oroligt kryper jag ihop i min kropp. ”You’re my daughter.” upprepar han och omfamnar mig. Det luktar av Chanel och jag kramar om honom. Hela han skakar av chocken.

Instinkten säger till mig att jag borde vara rädd. Att jag borde springa långt bort ifrån honom. Han är en okänd man som enligt min kropp håller mig fast. Men den tryggheten han utsöndrar gör att jag stannar. Tillvaron försvinner och jag slår armarna om hans rygg. Som två pusselbitar, gjorda för varandra. 

Jag satt och lyssnade på Take Me Home (konstigt nog) för någon vecka sedan. Då slogs jag av en sak när sista låten på skivan rullade in. Still The One är en kopia av min fanfic (jag vågar säga kopia eftersom idén till denna fanficen kom upp i juni). Kolla in lyricen nedan: