Detta har hänt:

”Yeah. A young girl named Haylee.” Jag rynkar pannan, det var absolut förbjudet att ta med in fans på rummet. Inte kunde väll Harry bryta det med sådana marginaler? ”She was very nice. But now till the special part.” En speciell del av det hela? Vad har min partner egentligen sett inne hos Harry? ”I couldn’t miss to reconise a paper on the table. A birhcert.”

”Birthcert?” Nu är jag både orolig och nyfiken.

”Yes. This young womans, Haylees, birthcert. With Harrys name on it.” Jag drar efter andan. Han kan inte mena det han säger, det måste vara väldigt uppgjort. Han och Harry spelar mig bara ett spratt. Förresten är Harrys dotter 3… 4år gammal. ”I was very surprised, but it was real.”

Jag skär bort kanterna på mackan. Lena bryr sig inte om mitt beteende utan hjälper Opal med flingorna istället. Konstigt nog är jag inte nervös inför det jag ska göra. Det känns så pass rätt att jag inte darrar någonstans. Det är mitt sätt att känna om något är rätt eller inte, darrar jag är det fel. Opal smäller till sin sked så att en laddning runda flingor skvätter på min tröja. Jag stönar och torkar av den med tröjärmen. Tröjan är ju lortig hur som helst. Lena reser sig och hämtar en disktrasa. Opal ojar sig när trasan dras runt hennes mun. Jag ler åt Opals miner och ser till att äta upp min macka. Lena pekar på fläcken på min tröja och påstår att jag måste byta ut den.

”Yeah, soon.”

”Go do it now.”

“I said soon.” muttrar jag och torkar mig lite extra med ärmen. Hon suckar och lyfter ner Opal från matbordet. Precis när Lena ska gå efter henne till hennes rum, för att hjälpa henne välja kläder, hejdar jag henne.

”She can do it herself.” jag ser upp i de mörka ögonen. ”And I want to talk to you about something.” Jag undrar om jag låter så allvarlig som jag tror jag gör. Lena ger mig en konstig blick och börjar plocka undan frukosten. Jag vinkar henne till mig och ber henne slå sig ner. Precis när hon satt sig ner säger jag det. Rakt ut i luften. ”I want to divorce.” Ordet ringer i luften och fyller ut alla tomrum. Ingen kan känna sig ensam just nu, allt kan krypa in i ordet och gå i ide. Det känns inte fel, bara rätt. Lenas ögon är en röra av känslor. Ilska, kärlek, tycke, hat, avsmak och ömhet. Först tror jag att hon uppfattar det jag sagt som om jag vore hög eller full. Men sen går det upp för henne att jag inte är det, hon har sett till att jag bara druckit läsk hela veckan, ingen sprit. Hennes mun ramlar på vid gavel och jag drar en näve lockar ur ansiktet.

”Excuse me?” frågar hon och spänner ögonen i mig. Hennes hår står som en boll runt hennes huvud, antagligen har hon inte hunnit platta det.

”I want to divorce.” upprepar jag, om möjligt ännu säkrare. Strategiskt lägger jag händerna på bordet och spänner mina mildare ögon i henne. Först tror jag att hon ska komma med någon av sina gulliga förklaringar på hur borta jag är, mitt uppe i droger. Ärligt hade jag förväntat mig det. Hennes reaktion är tvärt emot det jag trott.

”Get out of here.” väser hon och ser upp på mig under en strimma hår. Min tur att gapa. Hon reser sig till sin fulla längd, nästan 184cm och blåser upp sig. Hela hon darrar och ögonen lyser från hennes mörka skinn. Jag ser mig flyktigt om. När jag inte rör mig ur fläcken pekar hon mot dörren och skriker på mig. ”GET OUT OF HERE!” Skräckslaget rusar jag upp och går snabbt mot dörren. Opal kommer ut från sitt rum och klamrar sig fast vid mitt ben. ”Opal, come here.” Lenas röst är mjukare, och hon lyckas locka till sig vår dotter. Skyddande föser hon Opal bakom sig och vänder sig lite om mot henne. ”Sweetie, go to your room. Mom need to talk to dad.”

”Yeah.” instämmer jag tyst och låter Opal springa förbi mig in i sitt rum. Lena går ytterst nära mig och hennes ögon brinner av ilska.

”I can’t take one more thing from you. You are a jerk, Harry Styles. A jerk that I unfortunately fall in love with. But I will tell you one thing, you can take your little whore and do whatever you want with her. She’s such a big part of your life, right? You can screw anyone, I won’t care. But if you touch Opal again, or me I’ll beat you yellow and blue. Do you understand me, Harold?” Jag nickar chockat och snubblar bakåt.

”Fine.” säger jag och rycker åt mig min rock. ”Let me say godbye to-”

”No, leave now.” Lena ställer sig för Opals dörr och hindrar mig från att gå in till henne.

Dörren smälls igen bakom mig och jag fylls plötsligt av en konstig tomhet. Det går upp för mig att jag inte har någonting längre. Jag går ner för en av trapporna och känner hur syret försvinner från hjärnan. Det svartnar men jag bibehåller balansen och får tillbaka medvetandet. Jag slår näven i väggen och kastar mig mot väggen mittemot. Jag vill bara gå sönder, om jag gör det inombords kan jag väll lika gärna gå sönder utombords också. Väggen hindrar mig från att fortsätta. Det bultar i musklerna när jag dunkar huvudet i den kala gipsväggen. Skulle någon se mig skulle de tro att jag var helt dum i huvudet. Jag tar ett steg bort från väggen och känner hur min fot fäktar i luften. Jag vecklar ut armarna och viftar hysteriskt med dem för att återfå balansen. Men foten vägrar hitta fäste och jag faller ner för den kalla marmortrappan. Det gör ont överallt när jag faller, faller och faller. Musklerna ömmar och jag stirrar upp i taket. Det hänger ett tuggummi där. Det gör bara ont, och jag vill bara försvinna. Allt är så jävla rörigt. Vad hade hänt i trappuppgången? Innan hade jag varit så säker på det jag velat, skilja mig från Lena. Långsamt sätter jag mig upp och tar mig för huvudet. Jag noterar smutsfläcken på tröjan och snyter mig i ärmen. De smala jeansen spänner över låren när jag häver mig upp och går ut. Luften är kall och en snöflinga landar på min kind, sen ännu en. Det är som om någon högt där uppe försöker muntra upp mig. Som om lite snö skulle hjälpa. Jag är ensam.

Bilen står och väntar på mig. Jag drar ärmen över rutan en gång och drar sedan på mig rocken jag fortfarande har i handen. Sätena värms snabbt upp och jag känner värmen lindra mina kroppsdelar. Otroligt nog verkade jag ganska oskadd från olyckan. Handen fumlar i handskfacket och jag krånglar fram en platta med Alvedon. Jag läser inte på paketet, utan slänger bara i mig tre hela tabletter. Lena skulle säkerligen klaga på att det är någon slags överdosering, men skit i henne. Snart är det officiellt att jag inte hör ihop med henne längre. Nyckeln startar bilen och det bär av. Adressen ligger memorerad i mitt huvud och jag kör för livets lust.

Jag slår lekfullt till Johannes på armen och krånglar mig sedan ur säkerhetsbältet. Johannes skrattar högt och jag bryter in. Skämtet hade varit så kul att jag inte ens kom ihåg det. Jag skjuter igen bildörren och vänder mig om. Johannes står kvar för att stänga av bilen och klättra med mig ut. Precis som jag är på väg ner för trappan så håller jag på att snubbla över något, eller någon. En stark hand griper tag om min överarm. Förvånat ser jag mig om efter denna någon och möter ett par gröna ögon. Johannes har inte gröna ögon, hans är mörkblå. Sen ser jag lockarna och de flickaktiga läpparna.

”Harry?” frågar jag chockat och rätar på mig. Harry, som suttit på den isiga trappan reser sig och nickar långsamt. Jag stryker lite hår ur ansiktet och stirrar upp på Johannes. Harry följer min blick och vänder sig om.

”Oh, Johannes.” säger han och räcker fram handen som Johannes artigt tar. ”Nice too meet you again.” Harry vinglar ner för trappan och ber mig om en nyckel. Jag håller eftertänksamt fram den och han sätter den i låset. Han svär ett tag innan jag förklarar att man måste skjuta höften mot dörren för att den ska gå upp. Harry öppnar och går in. Johannes går ner till mig och mumlar något i stil med:

”Sure he isn’t drunk?” jag skrattar till och stänger efter oss alla tre. Harry står som ett ljus i hallen och ser sig om. Hans kinder är rosiga, så han måste suttit ute ett bra tag. Han tar av sig rocken och jag ser ett antal blå märken på hans armar. Försiktigt skyndar jag fram och försöker röra honom, men han drar sig undan. Jag visar in dem båda till köket och sätter Johannes på att koka te. Harry sitter mest och stirrar framför sig. Jag känner inte igen honom överhuvudtaget. Johannes ställer tyst ner ett paket med kakor framför oss och jag ler varmt mot honom.

Knappt fem minuter senare har Johannes hällt upp tre koppar varmt vatten. Harry rycker skakigt åt sig en tepåse med extra kryddigt te som han doppar i vattnet. Jag ser på Johannes, som ler lurigt. Harry smuttar på teet och det ser ut som om han ska kräkas.

”Extra spicy.” säger jag och skjuter fram kannan med mjölk mot Harry. Han häller i den gräddiga vätskan och smuttar åter igen på teet. Trots att teet måste bränna i halsen på honom ser jag att hans axlar sänks och han slappnar av. Det känns så konstigt att ha en vuxen man till bords. Den enda som varit här regelbundet är min morbror. Nu sitter alltså min pappa här, just på det stället han borde ha suttit i alla år han missat. Johannes sneglar lite på mig men tar sedan initiativ för att prata.

”Erm… how’s Lux?” Harry ser upp på honom. En bula har börjat bildas i hans panna, vart fan har han fått alla märken ifrån?

”She’s good.” säger han.

”Did Lena hit you?” jag syftar på märkena, men han skakar på huvudet. Han tänker först säga det, för han öppnar munnen. Men han ångrar sig och drar tillbaka andan. ”What happend then?”

”I fell over.”

”And got this hurt?”

”I fell down a stair.” Utvärderar han och rycker på axlarna, som om det inte spelar någon roll. Trots att det finns så mycket att säga kommer inte ett ljud över våra läppar, underligt.