”- the band has now revealed through their old management that they will do a reunion for late summer. They say that they agree that One Direction is not over yet. Tickets will be released, hold you now, tomorrow and the first gig will take place in Manchester as a tribute to Malik and Styles first auditions. I say good luck to all of you who will try to see the band again, and now I wonder weather will be in the future, Helen!?”

Livvakten öppnar dörren och jag stiger ur. Min converse trycks mot den kala, asfalterade parkeringen. Allt verkar extremt öde och byggnaderna runt mig tycks vilja rasa ihop och begrava mig i sten. Tystnaden ekar mellan de höga väggarna tills en mörk bil bromsar in intill den bil jag kommit med. Rutorna är tonade och en biffig man sitter i framsätet. Bakdörren öppnas och jag lägger märke till den dyra skinnskon, ett byxben och en människa. Jag står tyst kvar med armarna hängande längs sidorna och betraktar den man jag inte träffat på flera år men trots det varit min bästa vän. De hazelbruna ögonen tycks ta in alla detaljer med mig, stuprörsjeansen och det mattbruna håret. Han kommer emot mig, kliar sig i skägget men ser inte ut att tveka. Tänderna blottas i ett leende. Samma stora underläpp och stora näsa. Samma kille jag sett tjugofyra timmar om dygnet under vår tid som världens största pojkband. Hans hand fångar min och vi hälsar propert på varandra, ingen kram och inget skämt. 

”Hello Liam.”

”Hello Harry, how are you?” frågar han torrt. Jag känner hur mina axlar blir stela och hur handsvetten tränger fram. Varför beter jag mig såhär? Han är förfan min bästa vän. Men samtidigt var det vårt fel att bandet splittrats. Under ett bråk hade jag slagit till honom och han hade aldrig blivit sig lik igen. Utan hans röstsäkerhet och mina toner klarade de andra sig inte. Liam hade kommit med beskedet om att han ville lämna en vecka senare. Vi hade suttit i ett konferensrum och jag hade aldrig kunnat slita blicken från hans blåtira. 

”I’m good, thanks. And you?” vad håller du på med din idiot? Släng in ett skämt om hans gräsligt fula tröja eller vad som helst. Du kan ju inte stå här och snacka som en vuxen man.

”Just great. May we…” han pekar mot trappuppgången och jag nickar lite förvirrat. Han verkar inte besväras av den spända stämningen mellan oss. Asfalten knastrar mot våra sulor och dörren känns 100kg tung. Trappuppgången ekar dystert och jag fingrar på min mobil i fickan. Trappan tar en evighet att gå upp för och jag känner hur det bränner i halsen.

”I’m sorry for Danielle.” sa jag besvärat. Han kastar en snabb blick över axeln på mig men säger inget.

”Don’t be that, I’ve moving on.”

“We all have.” Dörren in till den plats vi ska återförenas dyker upp och Liam knuffar upp den. Ett designrum med hårda, vita soffor och vita väggar. Bländande vitt. En rygg täckt av en blå t-shirt möter oss. Jag ler och antar att det är Louis. Ett lätt gnyende hörs från det personen står böjd över och när dörren slår igen efter oss vänder sig skepnaden om.

”Elo guys!” den dialekten går inte att ta fel på. De blåa ögonen ler trött mot oss och min blick dras till det som ligger i Nialls famn. En liten baby ligger förnöjt och sover på hans arm. Han spricker upp i ett brett leende och ropar ett än så välbekant namn.

”Zayn, Haz and Liam are here now!” Zayns huvud sticker ut från rummet intill. Även han har en baby på armen. Jag ler förvirrat.

”Niall, Zayn… I didn’t know that any of you…”

“Take it easy, man. They are both mine.” Niall skattar och nickar bortåt Zayn. Jag spärrar förvirrat upp ögonen. ”This is Neila and Zayn have Gael.”

Har Niall barn? Hur kunde jag undgå det? Två döttrar verkar det som. Två små flickor med väldigt irländska namn. Han lägger ner Neila i bärstolen och tar över Gael från Zayn. Flickan jämrar sig och han hyssjar tyst på henne. Hans leende täcker hela ansiktet och det bruna håret hänger ner i ögonen. Lyckan strålar ut från honom och jag kan inte låta bli att le jag också. Liam letar sig framåt och får ta över Gael. Nialls ansikte får mig att tänka på Opal, min egen dotter och hur mycket jag saknar henne när jag är borta från henne och Lena. Babykalaset fortsätter och det blir mycket gull med småflickorna. Niall berättar i grova drag och förlossningen och om hur hans liv ser ut. Hela tiden använder han uttryck som ”mate” och ”bud”, precis som om det inte gått en dag sedan vi sågs senast. Stor cred till honom för det.

”No ovation?” samma gälla, engelska dialekt som igår när jag pratade med honom. Samma som för 15år sedan. Rösten till den enda jag träffat regelbundet genom åren. ”Haven’t seen you guys in a long time.” Louis röst skrattar till och närmar sig mig bakifrån. ”Exept you, then.”

”Haha, you enjoyed my visits.”

“Yeah, I did.” Louis slår sig ner bredvid Zayn. Hans hår är kortare och stilen aningen förändrad. Han drar snabbt igång ett samtal och frågar ivrigt Niall (igen) vilka de två små ljuva varelserna på hans arm är. Niall berättar och vi lyssnar. Jag berättar om Opal och Liam om Audrey. Louis stoltserar med Tommie Tomlinson, klyschigt? Kanske, men jag har aldrig sett honom med den gnistan.

Zayn och jag höll oss mer på utkanten ändå. Vi har karriär, fru och hus. Något de andra inte hade på samma sätt längre. Ingen frågar något om mitt långa missbruk, de vet om det och bryr sig inte om att fråga. De åren hade varit de tuffaste i mitt liv. Det eviga suget och vetskapen av att ha pengar att köpa gifterna hade varit svåra att ta sig ur. Men nu sitter jag här, nästan fullt frisk men framför allt levande.

Samtalet går in på återföreningen. Hur roligt det är att träffas igen och andra lågmälda saker. Konserten är redan planerad in i minsta detalj, samma gamla managment. Ingenting att säga till om. Mötet avslutas och vi skakar hand med varandra. Niall skyndar ut med gråt i bärstolen och hans ansikte förvrids i en stressad min. Jag själv tar en taxi hem till villan nära centrala London. Det ekar tomt och det påminner mig om att Opal och Lena är utomlands på semester. Allt för att låta mig och killarna vara ifred. Om man nu kan säga så, killarna menar jag. Låter det kanske lite väl… ungt? Nåväl, Zayn har lämnat ett meddelande på min mobil men jag bryr mig inte om att lyssna på det. Alldeles för kort stund sedan vi senast sågs. Istället flyger en vilsen tanke genom mitt huvud. Jag ignorerar den och går fram till bokhyllan. Mitt finger glider längs bokryggarna tills jag hittar en bok jag minns från tonåren. Jules Verne – Around The World In 80 Days ligger stilla i min hand och jag bläddrar mellan de nötta sidorna. Många ord som bildar en berättelse. Jag skulle också kunna göra en såndär bok, en biografi, men vem skulle vilja läsa om mig?

Rastlöst slänger jag mig på sängen med boken i ena handen. Första sidan slås upp och jag börjar läsa.

”I huser nr 7 vid Savile Sow, Burlington Garden – samma hus där komediförfattaren och politikern Sheridan dog 1816 – bodde Phileas Fogg, esq. som , fast han var en av Londons Reformklubbs originellaste och mest bemärkta medlemmar, inte tycktes anstränga sig för att göra någonting som kunde väcka uppmärksamhet.”

Ord efter ord, sida efter sida. Berättelsen klingar av bekantskap och minnen. När jag läst runt tjugo sidor är jag nära att få en chock. Ett litet foto är inkilat mellan sidorna 26 och 27. Ett foto på en ung mig och en mörkhårig, utomordentligt vacker flicka.

”Penny.” viskar jag tyst och drar fingrarna över fotot. Hennes leende är så välbekant, som om jag sett det senast igår. Vi står och håller om varandra, ler mot kameran och ser ut som det där perfekta filmparet (om jag får säga det själv). Minnena forsar över mig. Vart hade hon tagit vägen? Varför har hon inte hört av sig? Jag funderar hårt en stund. Jag lämnade henne på flygplatsen med löftet om att snart vara tillbaka. Jag kom inte tillbaka. Produktionsteamet av the X factor krävde att vi skulle direkt till Contestans House utan minsta protest. Vi hade lytt och smärtan hade varit mig upp över öronen. Hon hade ringt, över tio missade samtal varje dag från henne. Jag kunde inte ringa tillbaka, hade ingen tid. Skuldkänslorna sipprar in. Hur kunde jag glömma henne? Varför var det där usla fotot där?

~

Det är mörkt utanför fönstret. Himlen skyms av tunna grå moln och gatan utanför ligger i närmast öde. Muggen med nudlar värmer min handflata och mina bruna lockar hänger ner i ögonen på mig. Framför mig ligger en lapp med ett enkelt nummer. Fotot hade fått mig att minnas sifferkombinationen som jag slagit in så många gånger 16år tidigare. Hon kanske inte ens hade samma nummer, jag hade liksom bytt, flera gånger till och med. Min hand darrar när jag tar upp mobilen och slår in första siffran, sedan andra och tredje. Jag tvekar, det är en omöjlighet att hon har kvar samma nummer. Tummen trycker tveksamt på ”call” och jag för mobilen mot örat. Saliven frodas i munnen på mig och jag sväljer nervöst. Någon svarar i andra ändan.

”Hello, this is Penelope.”

Fuck!

”Hi, Penelope.” säger jag hest.

”Who is it?”

Fuck igen! Vad ska jag svara på det där? ”Hej det är din pojkvän som lämnade dig helt ensam för 16år sedan. Jag hittade ett foto och kommer ihåg dig nu, ska vi vara vänner?” Haha, nej knappast. Tänk nu, idiot.

”Erm… Harry.”

”I don’t know any Harry.” Säger hon skarpt. “I may think you have call wrong.”

“It’s Harry Styles, your old boyfriend.” Slungar jag iväg mot luren. Det blir tyst på andra sidan linjen och jag väntar i andande tystnad.

”Oh…”

”Hey, I’m sorry that-”

“You are sorry! I waited for you in five years, five years! But young Harry Styles followed his dreams and leaved his girlfriend in a fucking airport.”

“Yeah, I know but-“

“We’re done talking! How did you find me anyway?”

“I remember your number, actually.” Mumlar jag. Hennes röst är hes och fylld av hat och raseri. Hon har all rätt att vara arg, jag har betett och beter mig som en idiot. ”So, how are you?”

Hon suckar och jag hör hur hon sätter sig ner. ”I’m good. You?”

”Lifes goes on. I’ve miss you.” Jag ljuger, hon har legat utanför mitt synfält. Närmast bortglömd.

”I’ve miss you to.” viskar hon. Rösten håller nästan på att spricka. ”Listen Harry, I need to go. I hope you enjoying your new life.”

”Penny, wait. I want to meet you.” Hon harklar sig lite på andra sidan och jag håller vänsterhandens fingrar i kors. Sekunderna går, säkert en hel minut innan hon svarar. Snälla, snälla, snälla.

”You should have thought of that 16 years ago.” Beep, beep, beep. Hon hade lagt på. Harry, du är en idiot! Soffan möter min kropp och jag tar mig för pannan efter att ha kastat mobilen på bordet. Den slår i ljusstaken och för en sekund är jag rädd att den ska gå sönder. Sak samma, jag är rik. Mobilen klarar sig i alla fall och jag faller i en drömfylld sömn.