Detta har hänt:

Jag blunder medan jag sjunger. Koncentrerar mig på orden och låter dem fångas upp i micken. När jag öppnar ögonen igen möts jag av åtta förvånade och överraskade ansikten. Harrys mun hänger på vid gavel och Liam klappar svagt i händerna. Jag kliar mig i nacken och går ut igen. Savan reser sig och håller i mina axlar, han spänner ögonen i mig och ser ytterst allvarlig ut.

”Was I that bad?” frågar jag oroligt. Jag har inte sjungit inför någon på flera år, och är därför lite osäker på hur jag låter. Savan skakar på huvudet och drar på munnen.

“That was unique, you have never sounded like that.”

Juni 2027

Gatan framför oss är fylld av folk. Jag har luvan på min hoddie uppdragen över håret, trots värmen och solglasögonen täcker mina gröna ögon. Louis går bredvid mig på trottoaren, också han med glasögon för att dölja delar av ansiktet. Vi är alla fem på väg till en restaurang Louis påstår är väldigt bra. Förvirringen spelar mig spratt hela tiden, det är knappt jag minns Londons gator. Amerika sitter på hjärnan nu och England ligger helt utanför mitt synfält. Amerika är mitt plejs nu. Louis petar löst på mig och lyckas fånga min uppmärksamhet. Han pekar in en liten uteservering som mynnar till en liten restaurang. Borden ute har enkla linnedukar på sig och stolarna ser ut att vara funna på bakgården. Louis insisterar trots allt och vi svänger in. En liten servetris skyndar fram med block och penna för att placera ut oss. Hon verkar inte ens känna till vilka vi är. Inte så konstigt när vi har glasögon, luvor och kepsar som täcker ansiktet. Hon låter oss beställa dryck innan hon lämnar ifrån sig fem menyer och springer iväg.  Först sitter vi bara och stirrar ner i menyerna.  Zayn gnolar lite för sig själv och Niall vickar på barnvagnen med sin högerhand. Den lilla kvinnan kommer snart trippande tillbaka och frågar vad vi vill ha samtidigt som hon ställer ner glasen med drycken. Jag stirrar tomt på henne och inser att jag inte ens uppfattat vad som stått på menyn.

”I want this sallad, please.” Louis låter världsvan när han beställer. Jag ser avundsjukt på honom. Han har drabbats hårdast av splittringen men ändå välkomnar han oss tillbaka. Niall kliar sig i hårbottnen medan han överväger sitt val. Liam beställer en pastarätt och Zayn tar samma sak. Till och med Niall bestämmer sig innan mig för en grönsaksröra med kyckling.

”And you Mr.?” frågar kvinnan aningen nervöst. Jag skakar på huvudet och fångar skärpan av henne.

”Same as Lou.” jag nickar mot Louis som ler brett och samlar ihop våra menyer för att sedan ge dem till henne. Hon nickar och kluddar ner det i sitt block.

”One moment, my gentlemans.” ler hon. Jag ler vagt tillbaka och knäpper händerna. Louis ser frågande på mig men jag avfärdar hans blickar.

”So guys, what do ya’ think of this What Makes You Beautiful thing?” frågar Niall, fortfarande vickande på vagnen.

 Jag rycker på axlarna. ”Dunno, but Savan know his thing.”

”Hope so.”

”What do’ya mean, Liam?” frågar Niall.

”You know, he’s been in this for a long time. And I just think he’s kind of… old.”

“Yeah, but look at us then.” Säger jag. “We look old too.”

”Ey! That was rude.” Louis flinar och pekar ut sin ålder. Vi skrattar och Nialls hand lämnar faktiskt handtaget på vagnen för några sekunder medan han klappar i händerna. Typiskt honom att skratta åt de dåligaste skämten. Handen läggs snabbt tillbaka och han fortsätter vagga.

”Niall, you really need to stop worry.” Suckar Zayn.

“Do you have any babies?”

“No, why?”

“You don’t know how it is.”

“But I do, we do.” Louis menar på mig och Liam. ”When Tommie was born I joked around with him, had fun. I didn’t overprotect him.”

“Neither do I.” protesterar Niall som är i full gång att skaka till en flaska välling med sin fria hand. Jag himlar med ögonen och Niall reser sig och för vällingflaskan till munnen för att smaka på den söta blandningen. Så fort han zippat i sig lite så bär han upp en av flickorna i famnen, det måste vara Neila eftersom hon har en grön body på sig. Niall hade snabbt berättat på morgonen att Neila har maskulina färger och Gael feminina. Allt för att skilja dem åt. Dessutom hade tydligen Gael ett födelsemärke under ena ögat, minimalt så jag ser det inte, och Neila har aningen ljusare ögon. Att han orkar.

”You actually are. Look at you!” fortsätter Louis och pekar med hela handen mot Niall som snabbt ser ner på sig själv.

”What?”

”You are tired, threadbare.”

“I’m not.”

“You are.” Louis sucker och reser sig upp. ”Give her to me.”

”No, you don’t ne-”

”Give her to me.” Upprepar Louis och sträcker fram armarna. Niall suckar och räcker motvilligt över Neila till honom. Neila gnyr lite men hittar sedan kanten på Louis skjorta och börjar suga på den. Niall ler och räcker flaskan med välling till Louis som skakar den en sista gång för att sedan föra den mot flickans mun. Hon börjar förnöjt suga på den lilla nappen och ett slurpande läte kommer från hennes små läppar. Niall bereder en annan flaska och tar sedan upp Gael. Slurpet fortsätter tills flaskorna är tomma och barnen nerlagda igen. Jag, Zayn och Liam har försökt att småprata lite sinsemellan. Det blir kallprat om allt möjligt, främst våra egna barn. Herregud, vi har verkligen inget annat att prata om längre, ingenting gemensamt. Till sist är Louis och Niall klara med sitt uppassande av småungarna och slår sig till ro, utom Nialls hand då. Bara några sekunder senare dukar den lilla kvinnan fram vår mat. Nialls mat ångar och en söt doft av morötter kommer mot oss (tro mig, vi känner igen morötter var som helst). Jag är inte särskilt förvånad när han släpper vagnen efter ett kort övervägande. Mat eller vick? Mat.

Precis som Louis sagt smakar det gudomligt. Inga överdrifter där inte. När vi är halvvägs igenom måltiden märker vi att några unga kvinnor står och kollar på oss. Kanske 25 år gamla. De viskar lite med varandra och jag ger Zayn en blick. Han ser bort från tjejerna men det är för sent, de är redan framme.

”Hi.” andas de. Vi höjer handen som svar när de lutar sig över vårt bort.

”Hello girls.” säger Liam lite besvärat. Trots allt satt vi och åt. När han tilltalar dem verkar allt spricka för dem.

”Oh my God! You guys were like our biggest idols.”

“Oh, nice.” Liam ler. ”So have you heard about the re-union?”

“If we have heard about-“ tjejerna stönar. “Of course we have, dah!” de fnissar lite och ser nästan ut att antingen svimma eller kasta sig över oss. Det kryper oroligt i mig. ”Oh my God, Niall-”

Niall ser upp. ”What?”

”Is it your babies?  Tjejerna hoppar på stället och samtidigt som de stirrar på Niall så tar de en bild med Zayn.

”No, I kidnapped them.” fnyser Niall lågt och vänder bort ansiktet. Ögonen på tjejerna blir stora som tefat när han sagt det och jag ler lite. Ett antal fler tjejer har börjat samlas på gatan och jag gnider handflatorna mot benen. Hela situationen är väldigt obekväm.

Jag ser på Niall innan jag reser mig. Det står minst tio tjejer på trottoaren nu och det börjar kännas hotfullt, speciellt mot Niall. Varligt tar jag upp Gael och lägger henne mot axeln för att vagga henne till sömns. Niall ler tacksamt och tar upp Neila. Barnen gnyr oroligt och jag ser att även Liam och Harry rest sig över sina halvätna portioner. Tjejerna tränger in från alla sidor och jag inser plötsligt hur populär vår återförening är. Snart faller även Zayn för trycket och ställer sig upp. Vi försöker bana oss ut på gatan igen men vägen är blockerad. Fotoblixtar överallt och breda leenden och… tårar.

”Niall.”

”Yeah?” viskar han tillbaka.

”Make the others follow me.”

“What?”