Detta har hänt:

”Are you okay, Louis?” frågar Perrie och ser på mig. Le, Louis. Jag pressar fram ett leende mot henne.

”Yeah, I’m, okay.” harklar jag mig lite. ”Wow, that’s amazing.” säger jag och kramar om henne igen. ”I’m so happy for both of you.” Zayn ler och sätter sig igen. De ser så lyckliga ut, och egentligen skulle jag också kunna vara så lycklig. Men hur en enda födelsedagshälsning och en kyss kunde förändra allt.

Solen steker från klarblå himmel och asfalten dallrar av värmen. Jag drar på mig en keps och Perrie har på sig den största solhatten hon kunnat hitta i England. Vi blir eskorterade mot en av bakgångarna och får vårt bagage rakt i händerna. Musigt smiter vi förbi en hop vakter och hoppar in i en framkörd bil. Ömt håller vi om varandra hela vägen till hotellet där vi sedan checkar in.

Natten blir orolig, och pirrig. Det var längesen jag kände den här spänningen inför något. Det sjuka är att vi för 24 timmar sedan satt och åt julmiddag hemma hos Harry, och nu ligger vi under ett myggnät i Ecuador på andra sidan Jorden. Men jag är inte imponerad av det egentligen, jag har haft den känslan många gånger förut. Men nu ska jag liksom bli pappa på kuppen. Det går utanför mitt förstånd, min i princip högsta önskan ska gå i uppfyllelse.

~

Jag kramar Perries hand och lägger huvudet på hennes axel. Den äldre mannen knäpper av ett kort av oss och lämnar sedan tillbaka kameran med ett brett leende. Vi tackar och ger honom några mynt som tack, stackarn såg hungrig ut. Nöjt går vi vidare på den breda trottoaren. Det sitter barn i trappuppgångarna och stirrar tomt på oss. Jag sväljer och försöker övervinna impulsen att ta med alla hem och ge dem ett bad. Perrie drar mig vidare och snart står vi framför den stora porten. Några spanska ord står ristade på en stor skylt, och vi ringer på. Snabbt blir vi insläppta och förda till ett litet rum. En mullig kvinna ser på var och en av oss, vi fyller i några papper och blir utfrågade om alla vanor vi har hemma. Kvinnans engelska bryter på grov spanska, och hela blandningen av våra tre olika engelskor låter lustig. Jag har en arabisk brytning, hon en spansk och Perrie är klockrent engelsk. Kvinnan som hur som helst heter Paulina för med oss till ett stort lekrum. Några barn ligger i dem utspridda sängarna medan ett par äldre leker på golvet. Kvinnan ropar till sig en liten pojke som vingligt knatar emot oss. Perrie sätter sig på huk och ser på den blyga lilla pojken som generat snuddar hennes utsträckta hand.

”Be nice, Isaias.” säger kvinnan strängt och pojken ser storögt på henne.

”Hola.” säger han rödkindad och jag ler brett.

”Hola, Isaias.” säger jag och Perrie i korus. Pojken vinkar lite med sin fria hand.

Det går inte att beskriva känslan. Om två veckor är han min son!

Jag bäddar ut det vita lakanet i den breda sängen. Rummet luktar svagt av vanilj och jag ser ut på den snötäckta parken utanför. Nora står med sin morgonrock och stirrar på mig från andra sidan rummet. Jag fluffar upp den rena kudden och lägger den som en sista touch på sängen. Nora står fortfarande bara och ser på mig.

”Look, what a nice room you got.” säger jag mjukt, men hon stirrar bara helt tomt på mig. Hon vet inte vem jag är, det skrämmer mig. Hon vet bara att jag försöker hjälpa henne, och att vi på något sätt har en relation till varandra. I hennes ögon kan jag vara hennes son, pappa eller bror. Det är ingen självklarhet att jag är hennes man, trots att det borde vara det. Hon rör sig mot sängen, och sätter sig långsamt på den. Det vita tyget buktar sig efter hennes figur och jag ler lite i mungipan. Hennes blick rycks till mig och ögonen är kalla.

”Go.” beordrar hon tyst och trycker sin upplaga av Nikko mot bröstet. Nikko är alla barns favoritserie. Kalle Anka och Modisty Blaise är slut för länge sedan. Jag suckar och går mot dörren.

”They’ll check on you later. Just call if you want something.” uppmanar jag henne och drar sedan igen dörren efter mig. Varje steg gör så att mitt hjärta blir tyngre, allt håller på att krascha igen. Mitt liv var för perfekt, Gud vill hämnas på allt det goda som hänt mig. Det var för bra för att vara sant.

~

Natten är kall, mitt rum är kallt. Jag sjunker ner på knä vid min säng och placerar armbågarna på det mjuka överkastet.

”Dear God, thank you for everything. You got my full respect and I’ll always serve you. But right now I am afraid of life. Nora do not love me, and I need to take care of my babygirls all by myself. I love them all very much; just want you to know that. Anyway, please give me the power to carry this. Give me the power to hide this from the world,” jag tar ett andetag till och biter mig hårt i läppen. “Give me the power to stay on this earth.” 

Tack alla som svarade på undersökningarna! 

Resultat:

Hur skruvat får det bli?

64% Vrid på, skruva allt som du vill!

31% Tänk reality!

5% Du är redan överdriven!

Mer av..?

HENNY OCH HARLEEPE (lol)

Hur många kapitel?

∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞ haha

15 kommentarer till nästa!

Dagens: