Detta har hänt:

Orden är så flitigt ditskrivna. Det mörkblå bläcket har flutit ut lite på sina ställen och lämnar märken om att Harry faktiskt gråtit när han skrivit breven. Men han ligger troligen utom alla räckhåll nu. Död för mig, och resten av världen. Varje ord får mig att må dåligt, men ändå fyllas av en bekräftelse om hur mycket han älskat mig. Kanske börjar jag vagt förstå det han varit medveten om hela tiden; kanske är vi gjorda för varandra!? 

Ingenting får vara sant. Min bästa vän kan inte vara död. Han ska finnas med mig, det är vi föralltid. Min kind är blöt av alla tårar och jag försöker hantera situationen. Eleanor som försöker lugna mig skakar hejdlöst och jag hör hur små, sorgsna läten lämnar hennes strupe. Jag skulle kunna hålla in allt, men jag vill inte. Jag skiter i om någon tar bilder eller tror att jag är ett litet barn, jag vill skrika över det Harry skrivit och det han gjort. Han kan liksom inte vara borta, det finns inte i min värld. Sorgen knockar mig och jag reser mig hastigt. Blodtrycket ringlar sig upp och ner, och jag känner mig beredd att svimma. Men min kropp blir stabil och jag börjar skrika, det här får inte hända. Eleanor försöker dra ner mig i stolen igen, men hennes smala armar orkar inte hålla mig tillbaka. Liam reser sig från soffan bredvid och låser mina armar mot min kropp. Jag sparkar honom och skriker, men han bara håller fast mig. Mina muskler börjar ge vika och vi sätter oss bredvid varandra. Jag försvinner i hans famn och fortsätter att gråta. Liam hulkar han också, två vuxna män som sitter och håller om varandra för att inte förtvina.

Jag ser på de två männen. Deras kärlek till varandra är så speciell, en vänskap omåttligt stark. De är så pass trygga att de kan gråta såhär öppet. Eleanor sitter framåtlutad och tårarna kraschar ner i golvet under henne.

”Where’s Harry?” skriker en ung flicka. Jag rusar upp och möter upp Lux. Jag tar henne i famnen och ser till att hon lugnar ner sig. Försöker få henne att förstå att hoppet redan är ute, Harrys hjärta hade stannat i ambulansen på väg till sjukhuset. Läkarna hade aldrig sagt det, men jag anade det på deras miner. Vi bildar som en gråtring där vi bara sitter och låter tårarna falla, vi säger inte mycket men alla förstår ändå. Sorgen är så oerhört stor, förlusten är så stor. Harry är borta föralltid. Kiley erbjuder sig att köpa kaffe till alla, och vi förflyttar oss till sjukhusets café. De torra bullarna smular på kläderna och fingrarna blir fettiga. Men ingen orkar bry sig, ingen orkar bry sig om något längre. Harry är borta. Harry är borta. Harry är borta.

”Mr. Tomlinson, Ms. Evans?” En lång man står plötsligt bredvid oss. Alla vänder huvudena mot honom, men han verkar ha förstått vilka vi är. ”Come with me, please.” säger han sakligt och gör en gest bortåt receptionen. Förlamade av sorg reser jag mig, tätt följd av Louis. Jag tar tag i hans arm, som för att stötta oss båda. Det är konstigt hur tätt sorg kan föra människor. Tekniskt sätt har jag bara träffat Louis två gånger, men nu går vi ändå här tillsammans. Den långa läkaren presenterar sig som Dr. Malou och han går korrekt igenom Harrys journaler. Han försöker även småprata lite, men jag och Louis svarar bara enstavigt.

”You can go and see him if you want to.” säger Dr. Malou och Louis stönar högt. Jag förstår honom, hade han släpat med oss hit bara för att hälsa på ett lik? Det finns så många sjuka människor i den här världen, men jag antar att det kanske hjälper mot sorgen. På något sätt…

Vi blir visade till rum 860, ett rum långt ifrån caféet och vår trygghet.

”He’ll not be awake, and you need to be calm.” säger Dr. Malou och lägger handen på handtaget. Jag och Louis hajar till samtidigt och ser på doktorn. Louis rycker i hans arm och stirrar honom i ansiktet. Louis läppar formar ljudlösa ord och jag känner en inre glädje översvämma mig.

”Is he… alive?” frågar Louis chockat och läkaren ser förbryllat på oss. Men sen förändras hans uttryck till den korrekta masken igen.

”Yeah. Mr. Styles is alive but very weak. We needed to use AED, but he’s stabile now.” Jag drabbas av en otrolig lättnad. Det omöjliga hade hänt, Harry levde. Hans hjärta ville fortsätta pumpa ut blod i hans kropp, det ville fortsätta leva. Läkaren öppnar dörren till rum 860, både jag och Louis håller andan. Alla lampor är påslagna och en sköterska står och krafsar lite i en journal samtidigt som hon tappar lite blod ur Harrys armveck. Jag och Louis går närmare, och sköterskan får syn på oss. Hon avslutar blodprovet och försvinner från rummet. Louis drar till sig sin arm och rusar fram till Harry. Han gräver ner näsan i Harrys bröstkorg och stryker hans mage. Ett litet leende sprids i Louis mungipa.

”I hear his heartbeats.” viskar han och sträcker på sig igen. ”I hear his heartbeats, Penny.”

I min ena hand kramar jag en kopp, den andra handen kramar Liams hand. En del äldre par stirrar på oss, homofober som alla andra verkar det som. Jag förstår inte varför en kille inte får älska en kille, det ska vara så svårt att förstå. Bara för att reta dem lite ger jag Liam en mjuk, tröstande kyss. Det äldre paret skyndar vidare, och jag ler lite i mungipan. Liam är mitt allt, och jag tänker inte låta någon ändra på det. Det river i mig att se honom såhär trasig. Alla omständigheter får mig att förstå hur mycket dessa fem män faktiskt älskar varandra, speciellt när Liam i detalj berättat vad Harry gjort mot honom, men fortfarande förlåter honom. Liam ser upp på mig, hans hazelbruna ögon ser en stund på mig innan han torkar av den fuktiga ytan på dem.

”Niall?” frågar Liam frånvarande. Det ser ut som om ett minne tänts i hans inre, ett ganska illavarslande minne.

”I don’t know, he doesn’t answer his phone.” Liam blir vit i ansiktet och reser sig hastigt. Hans hand glider ur min och han börjar springa mot utgången. Jag hinner inte ens reagera, men eftersom han inte ropar på mig vågar jag inte följa efter. ”Liam?” ropar jag efter honom.