Detta har hänt:

”I’m so sorry, Nora. I tried to stop him, I really did. But it was too late, Niall’s gone. I’m so terrible sorry, I don’t know what to do so I just came here and I know where you keep your key so I-I just went in and now I don’t know what to do. Why did it go this way? Two of my best friends are gone, and I hadn’t the chance to say goodbye an-and-“

“Take it easy, Liam. I’m right here.” Den klara rösten paketerar in hela rummet.

Dörren skiljer mig från Liam. Jag biter mig hårt i läppen för att inte brista i gråt, men det är svårt att hålla kvar masken. Beslutsamt låser jag dörren och går sedan in till vardagsrummet. Jag tar upp Neila och bäddar sedan ner henne i vagnen, samma sak med Gael. Jag drar ett djupt andetag och slår mig ner i soffan. Gång på gång måste jag tungt dra in luft och försöka att hålla mig uppe. Jag får inte vara svag nu, det går inte.

”You can’t hold it in you forever.”  Liam står borta vid dörren, på precis samma ställe där jag stått förut. Han håller upp extranyckeln och slänger den mot mig. Min hand reagerar och jag fångar den i luften. Han ler lite i mungipan och går fram till mig. Han lägger armen om mina axlar sätter sig bara och väntar, väntar på att jag ska bryta ihop. Han har definierat allt helt rätt, för snart sitter jag och hulkar ur mig alla känslor. Det känns så bra att bara kunna häva det ur sig, och veta att någon orkar lyssna. Liam förklarar hur ledsen han är att han missuppfattat så mycket, och han hade varit så inne i att leta efter mig att han inte sett sms:et från Penelope. Jag skakar på huvudet och biter mig i läppen igen. Egentligen gillar jag inte att visa mig svag, men det känns fint att någon bryr sig om mig. Liam hade letat sig blodig efter mig, och jag kan nästan förstå hur orolig han varit. Jag är en hemsk människa som inte ens försökte bry mig. Jag visade bara upp min iskalla mask och avrådde honom från allt.

”Where’s the others?” mumlar jag för att avleda Liam från mina tårar. Han rynkar pannan, men säger sedan att de borde vara kvar på sjukhuset. Jag nickar och drar bort de salta dropparna som runnit ner för mina kinder. Jag kan inte riktigt förstå vad som hänt, men Harry verkar vara okej och det är allt som betyder något. Liam verkar också ha lugnat sig lite.

”Where were you?” frågar Liam plötsligt. ”And what’s up with Nora?”

Jag tvekar om jag ska berätta det mer ingående. Han vet om att hon är sjuk, och att hon inte kommer ihåg mig. Behöver han verkligen veta mer än så? Men sen slår det mig att han faktiskt vill veta, annars hade han inte frågat igen. Jag suger på överläppen och försöker komma på ett passande svar.

”Nora has a chronic illness, she forgets things. Every day I drive to hear establishment to look after her.  I try to make her remember, remember me and her family. But it’s worthless. The doctors say she’ll never be better, just worse. So I’m like a widower now, that’s quite sad. I had so much plans, I wanted to marry her you know.” rabblar jag och rycker sen på axlarna.

“Why didn’t you tell me, or Zayn, or anyone else?” Liam är märkbart upprörd. Jag rycker åter igen på axlarna.

”I didn’t want to be a burden.” mumlar jag.

“You’ll never be a burden. You may can be a very annoying little brother, but I love you anyway. You can tell me anything, I want you to tell me anything. We all love you very much, do not ever forget that.” Jag ler lite åt hans ord. Det må vara klumpigt formulerat av honom, men all sorg vi båda har inom oss har rätt att påverka hur vi ser på saker och ting.

”Thank you.” mumlar jag och kramar om honom. Han kramar lätt tillbaka och reser sig sen. Han drar med mig upp och lägger handen på vagnen.

”I think we should drive to the hospital.” säger han sakligt och jag nickar, det har han i och för sig rätt i.

~

Liam hjälper mig att lasta ut barnvagnen från min bil. Vi har parkerat bredvid varandra på den slaskiga parkeringen, och sjukhuset lyser upp i natten. Klockan är runt tio på kvällen, men båda vi kände en stark dragning till att hälsa på dem andra på sjukhuset. Louis skulle definitivt vara kvar där om någon, och troligen är väll Lou där också. Jag skulle inte kunna föreställa mig någon av dem lämna Harrys sida. Vi håller låg profil, men när vi väl kommer in på sjukhuset så bryr jag mig inte om någon skulle se oss. Kiley kommer emot oss, han omfamnar oss båda två och det leende som pryder hans läppar är helt enormt. Jag ser konstigt på honom, men kommer sedan på varför han ser så glad ut. Harry lever, jag lever och vad jag vet lever alla andra också. Såvida inte Zayn blivit skjuten av en sydamerikansk maffia eller något. Nej usch, sådär är det nog inte ens lagligt att tänka. Zayn mår bra, jag intalar mig själv det innan jag koncentrearar mig på Kiley och resterande delar av sjukhuset.