Detta har hänt:

“Ever.” försäkrar han mig och lägger ut bilden. Inom några sekunder har tusentals människor retweetat den, och dubbelt så många kommentarer ramlat in. Harry ser inte på dem utan flyttar bara fingret mot den knappen som ska bekräfta att han ska radera kontot. Skärmen blinkar till och han kommer tillbaka till inloggningssidan. Hans konto finns inte mer, men säkerligen har tusentals människor printscreenat bilden på honom och mig med texten my infinity.  

”Can you be a little more quiet girls?” frågar jag och slänger en blick i backspegeln.

”But daddy-”

”Neila, be quiet. I need to take this call.”

“I’m Gael.”

“Sorry, Gael.” suckar jag och knäpper på hörsnäckan som jag har i örat. ”Sorry Zayn.”

”No worries man, I know how it feels.”

“You don’t know how it feels with two twin sisters fighting back in your car. Neila!”

“Sorry daddy.”

“So, what did you want, Zayn?”

“When are you there?” frågar Zayn.

“Are we there sooooon!?” skriker tvillingarna i kör från baksätet.

”We’re there soon.” svarar jag på båda parters fråga. Zayn skrattar och lägger på. Jag ser uppfrodrande i backspegeln och rynkar pannan. ”You need to be quiet when I answer the phone.”

“We know.”

“Why aren’t you quitet then?”

“I don’t want to.” säger Gael rebelliskt.

”Me neither.” hakar Neila på. Jag suckar och himlar med ögonen innan jag ser på vägen igen. Det går inte att säga att det är lätt att uppfostra två barn som är minst lika speedade som jag själv. Men på två år har jag fortfarande inte träffat Nora eller någon ny igen. Flickorna undrar inte jättemycket om bar deras mamma är, men jag vill ändå inte att det ska bli som det var för Haylee under hennes uppväxt. De vet i alla fall att deras mamma inte mår bra och inte kan träffa dem, mer behöver de inte veta just för tillfället.

Sjukhuset vi kliver ut framför är samma som alla andra gånger. Samma sjukhus som jag skrev in Nora på, samma sjukhus som jag och Liam sprang in på efter Harrys självmordsförsök och samma sjukhus som alla andra gånger. Korridorerna är läskigt välkända trots att jag inte varit där på två år. I väntrummet sitter Zayn och Perrie tillsammans med Isas. Tvillingarna tjuter förtjust när de ser honom och jag får åter igen säga åt dem att vara tysta. Zayn ler brett när jag kommer fram, och jag kramar om både honom och Perrie. Inom några sekunder kommer Haylee vankandes genom korridoren. Hon skiner upp när hon ser oss.

   ”How great to see you!” utropar hon och ger oss varsin snabb kram. Hon ser mycket mer vuxen ut än hon gjorde första gången jag träffade henne. Hon svänger runt Isas genom luften och gullar sedan lite med småtjejerna. Det måste kännas konstigt för Harry att ha en fullvuxen dotter så fort, eller så är det bara skönt för honom att ha det.

”So how’s it going?” frågar jag nyfiket och viker samtidigt ihop Gaels jacka under armen. Haylee lägger huvudet på sned för att fundera.

”Mom’s doing great, dad too.” skrattar hon och jag ler brett.

”Are we the only one or-”

“Nah, Louis’s already here.”

“Thought so, he’s Harry’s best friend.”

“I don’t think he can choose between you all, not anymore.”

“Trust me, Harry and Louis will always be best friends.” säger jag och sätter punkt för det, men jag säger det mjukt och hon ler.

”Maybe, I don’t know.” säger hon. Vi går tysta några sekunder, och hon ser plötsligt ut att komma på något.

”How did the wedding went out?” frågar hon och ser nyfiket på oss. Det slår mig att varken hon, Harry eller Penelope närvarat på bröllopet som hållits under gårdagen. De hade haft fullt upp med förlossning och annat, så ingen av dem skulle få uppleva den dag då även Liam gifte sig med sitt livs kärlek.

”Good, they both said ’I do’ at least.” skrattar jag och hon nickar. Kiley hade haft vit kostym, och Liam en svart för att representera kvinnan och mannen. Och cermonin hade varit väldigt enkel, och jag berättar för Haylee att Liam framfört Butterfly av Jason Mraz för Kiley. Men det bästa hade ändå varit deras gemensamma dans som de gjort till tonerna av Just The Way You Are med Billy Joel. ”It was really beautiful, I’m sorry you couldn’t be there.”

”Yeah, me too.” Hon låter riktigt besviken och jag ångrar att jag sagt något över huvud taget.

”So, how’s Johannes?” frågar jag för att försöka komma in lite mer på hennes liv.

”He’s good, we moving on. But it’s sad he got into the university. I mean; it’s fun for him, but not for me.” Jag förstår henne. Det kan inte vara speciellt roligt att gå kvar på college när ens pojkvän går på universitetet och faktiskt lär sig något vettigt. ”He’s amazing though.” lägger hon till med ett bländande leende. Jag nickar och hon meddelar att vi snart är framme. Jag stannar till och jag samlar ihop barnen hos mig.

   ”Listen to me, this is important.” säger jag och tar Neila i armen. Isas och Gael vänder sig mot mig och ser på mig med stora ögon. ”I really need you to be quiet and nice to the lady on the other side of the door, can you be that?” Barnen nickar och jag ler. “Good.” Zayn himlar med ögonen mot mig och Haylee öppnar dörren. På insidan av dörren luktar det varma filtar och te. Först ser jag Eleanor som står vid Harrys sida vid sidan av sängen. Sen ser jag Louis som häller upp en kopp te till sig själv och Tommie. Men i sängen ligger hon, Penelope. Hennes hår är uppsatt i en slarvig knut och hennes ögon faller på en liten människa som ligger i hennes famn. Åsynen av dem gör så att alla vi nyanlända vuxna spricker upp i ett brett leende. Penelope ser upp och ler hon med. Harry vänder sig mot oss och välkomnar oss med öppna armar.

Han må ha sett lycklig ut när han första gången berättade om Haylee som sin dotter. Han må ha sett lycklig ut när han gifte sig med Penelope. Men han har aldrig sett så glad ut som när han tar sin son i armarna och visar honom för mig, Zayn och Perrie. Hela hans skepnad lyser av engagemang och jag kan inte låta bli att skratta lite inombords. Jag får hålla i den lilla pojken och Perrie frågar nyfiket vad han heter. Penelope höjer på ögonbrynen mot Harry som bara skrattar.

”Elvis of course.” Min tur att höja på ögonbrynen, skämtar han? Det är samma namn som han sa på konserten, och han verkade psykiskt upprörd över att ha sagt det så jag tog det aldrig på allvar. Men Elvis Presley har alltid varit Harrys största inspirationskälla så jag antar att det är ganska gulligt ändå.

    Keith Elvis Harold Styles, nice.

Harry berättar även att Zayn och Perrie är utnämda till gudföräldrar. Liam och Kiley är faddrar och vi andra ska få bli farbröder. Jag gillar den titeln; Uncle Niall. Det är samma sak som Opal kallat mig när jag suttit barnvakt åt henne. Men hon är hos Lena just nu, och jag saknar hennes närvaro lite grand. Såklart får jag träffa henne ibland, men hon bor hos Lena tre av fyra veckor i månaden och Harry får bara ha henne ytterst sällan. Hans tidigare drogproblem räknas in störst, och så anser tydligen socialen att Harry är opålitlig som pappa med tanke på allt missat ansvar över Haylee. Men han verkar lycklig, och det är väll det viktigaste. Harry skickar iväg mig för att handla en sallad till honom, och jag rör mig snabbt i korridorerna. Stressade sjuksköterskor ränner i korridorerna och ser mig förstrött omkring. Ett par bruna ögon fångar mina, och en vit tandrad blottas. Jag ler tillbaka och höjer handen lite och hon vinkar mot mig. Ibland så händer det mer på ett sjukhusbesök än vad man någonsin kan ana.

Men nu är våra äventyr troligen över. Men vem vet, kanske inbringar lille Elvis mer händelser än vad vi kan ana, eller den brunögda kvinna i rosa arbetsställ som signalerar att hon jobbar på barnavdelningen.  En sak är i alla fall klar. Harry, Zayn, Liam och Louis kommer alltid vara mina bröder, vad som än händer kommer vi hålla ihop. Trots att vi inte är One Direction har vi upplevt det som vem som helst skulle vilja uppleva; ha ett namn som är känt över hela världen. Men allt det där ligger bakom oss nu, och vi behöver inte fokusera på det vi gjorde då.