Spellistan jag lyssnar på medan jag skriver finns här: http://www.youtube.com/playlist?list=PL8aA9vmMhdIrunPPQw_BEx1_Gz4YU--pD , varsågoda att lyssna så mycket ni vill :)

---

Allt är vitt. Mina ögon uppfattar inga konturer när min blick flackar runt i det rum jag befinner mig. Gälla pip hörs någonstans bredvid mig. Ljudet får mig att vakna upp ytterligare. En mörkhyad kvinna står lutad över mig när jag slår upp ögonen helt. Hon ler och hennes tandrad skär sig mot det mörka skinnet. Sköterskan rätar på ryggen och krafsar ner något i en journal.

”Hello darling, how do you feel?” frågar hon med en djup, chokladtjock stämma. Jag rynkar lite på ögonbrynen.

”Fine, where am I?” frågar jag förvirrat och håller upp händerna framför mig. Minnet är rätt så utsuddat. Jag minns Liams hand som sträcktes ut över publiken och tjejerna som försökte nå den. Troligen hade en handfull av dessa hysteriska människor klämt mig mot marken.

”In New York’s hospital.” säger sköterskan vänligt. Hon vänder sig för att gå ut men då minns jag något.

”Is my friend here? Johannes.”

“Mr. Brook? Yeah, he’s waiting outside. Would you like to meet him?”

“Yeah, please.” säger jag så artigt jag bara kan. Sköterskan nickar kort och slinker ut genom dörren som slår igen efter henne. Bara sekunder efter att dörren stängts rusar en annan människa in. Johannes har dragit på sig sin mössa igen och hans ögon är sådär oroliga igen. Inte alls samma glädje som jag sett innan. Men bakom dimman av orolighet finns något annat, något argt och rött. Jag sväljer hårt och ser på honom. Istället för att dra fram en pall och sätta sig bredvid mig i sängen står han bara där, med armarna hängande längs sidorna.

”Why didn’t you tell me?” frågar han tyst.

“Tell you what?” frågar jag, även fast jag mycket tydligt vet vad han menar.

”That your mom don’t know that we’re here.” han spänner sina blå ögon i mig. ”I called her.”

”Johannes I’m-”

”…Sorry, nice to hear. I thought we said anything to each other.”

“We can but-“

“Why didn’t you say that we ran away, then?” hans röst är hård, faktiskt har jag aldrig hört honom låta såhär. Jag är van med den tystlåtna Johannes. Den Johannes som nästan är för blyg för att uttala sitt eget namn. Den Johannes som alltid hjälpte mig.

”Johannes, listen to me. I’m very, very sorry that I didn’t told you that.” jag lyfter blicken för att möta hans. ”But I also knew that you wouldn’t had come with me, in that case.” Nu är det hans tur att suga i sig och lyssna. Jag drar lite hår ur ögonen. ”Johannes, I wanted you with me… ’cos I think I love you.” Tystnaden är så tung. Varken han eller jag vet vad vi ska säga. Vi har aldrig tänkt i de här banorna förut. Han hade aldrig varit mer än en vän för mig, men nu var jag inte så säker längre. ”So please, forgive me.”

”I will.” mumlar han och kliar sig i nacken. Det är nästan så att jag kan läsa hans tankar. Jag slår vad om att han håller för öronen inne i huvudet, han hörde inte det jag just sa. Tjejer + Johannes = osant. Han kastar en förvirrad blick runt om i rummet, men han hittar inget bättre att kolla på så till sist landar hans blick på mig igen. ”They said you can go whenever you want to leave.” informerar han.

~

Vi sitter tillsammans på hotellrummet igen. Jag hade genast plockat ihop mina få saker för att lämna sjukhuset. De glänsande maskinerna och lukten av medicin gjorde mig alltid stressad. Johannes hade fångat en taxi, och vi hade begett oss direkt ”hem”. Han värmer på te och sen sitter vi bara där. Mitt huvud mot hans axel, precis som det alltid varit och ska vara.

”Haylee…”

”Yeah, Joe.”

”Nothing.” hans röst blir klumpig men jag låter det vara.

Lappen som jag hittar för tre dagar sedan skaver genom jeansen, känns det som i alla fall. Jag tar upp den igen och läser det korta meddelandet.

<<Hej mamma.

Jag har åkt iväg, rymt, till New York med Joe. Följ inte efter.

Andledningen är att jag måste hitta pappa, Harry. Mannen du inte vågar prata om längre.

Xx Haylee.>>

Jag oroade mig till tusen. Min lilla flicka långt borta i New York, utan en riktig vuxen människa med sig. Jagandes en vilsen dröm som ändå inte kommer uppfyllas. Den tanken får mig att bestämma mig. Jag river fram den första resväskan jag hittar. Den fylls snabbt upp med kläder som kastas i huller om buller. Mina fingrar fångar snabbt upp lite hygienartiklar som sedan knögglas ner i en necessär som sedan pressas ner i väskans ytterfack. När allt är klart står en knökfull väska i hallen och väntar på en resa. Jag själv sitter i soffan med en kopp nudlar. Mobilen vilar i min hand, fingret svävar över Harrys intryckta nummer.

Ska jag ringa honom och berätta? Berätta att hans dotter just nu är i New York för att försöka träffa honom. Med Haylees humör skulle hon i alla fall ha ögonkontakt med honom, mot alla odds. Dessutom har hennes kompis ringt och sagt att hon varit inlagd på sjukhus, på grund av Harrys konsert. Allt var hans fel. Varför skulle han göra den här dumma återföreningen? Kunde han inte hålla fingrarna borta från sina bögkompisar för en gångs skull. I över tjugo minuter sitter jag med fingret flygandes över skärmen. Ska jag, ska jag inte? Allt känns som när man räknade bladen på prästkragar som liten. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar… Allt kändes bara som ett stort spel. Ringa, inte ringa, ringa…

När jag en halvtimme senare slår igen datorn och kryper ner i sängen sitter inget leende på mina läppar. Jag knäcker nervöst fingrarna och viker ihop flygbiljetten på mitten. Den här gången ska Haylee inte komma undan. Inte den här gången.