Detta har hänt:

”No Tim, I want to talk to her.”

“But she’s a fan.”

“I think she’s more.” mumlar Harry och drar fram kortet till sitt hotellrum. Han ser på mig och öppnar dörren. ”Come here, Haylee.” säger han stelt och jag går långsamt fram.

Kramen vi håller varandra i tycks binda ihop alla våra år i avsaknad av varandra. Hon borrar in sitt huvud i min bröstkorg och jag håller försiktigt om henne. Rädd för att skada henne, som om hon vore en ömtålig ros. Jag vet inte vad jag ska säga för att lugna någon av oss. Förmodligen är vi lika rädda båda två. Den största frågan som vilar i mitt bröst är varför Penelope inte sagt något till mig. Varför har hon inte berättat detta för mig? Att jag har en 16årig dotter, väldigt lik mig, som inte haft någon far halva sitt liv. Det finns inget jag kan göra åt det. Tiden går inte att spola tillbaka. Allt som är gjort är gjort. Men jag kan inte lägga hela skulden på Penelope. Jag hade ett ansvar, men jag tog det inte. Jag kunde inte resa mig ur uppmärksamheten och ringa henne. Jag vet att min hjärna tagit upp denna många gånger nu, men det är den bittra sanningen. Tankarna som jag låtit cirkla runt frågan abort är bortblåsta. Något så vackert som Haylee är menat på Jorden. Efter några minuter lossar jag mitt grepp om henne. Låter henne gå, nästan. Vi slår oss ner vid bordet igen och ser länge på varandra. Nästan som om våra kroppar inte lämnat varandra än. Som om vi fortfarande står i den tidlösa tillvaron och omfamnar varandra.

Haylee lägger huvudet på sned och ser på mig med sina mjuka ögon. Hon börjar ställa frågor. Samma frågor som Penelope redan frågat gång på gång. Varför jag lämnade Penelope, om jag inte hade lite skam i kroppen, om vad Lena tycker och om någon vet. Jag skakar på huvudet vid den sista frågan. Ingen känner till Haylee. Jag hinner inte ens öppna munnen i försvar när dörren öppnas. Mitt huvud vrids blixtsnabbt mot människan i dörren. Han ser förvirrad ut och blicken pendlar mellan mig och Haylee. Jag stönar men vinkar in honom. Han stänger tyst dörren efter sig. Den smala gestalten i den vita jersyn rör sig framåt och står snart i ljuset från fönstret. Han suger på sina svullna läppar och låter händerna vara knäppta på ryggen. Jag känner inte denna människa, inte särskilt bra i alla fall. Han ser lite nervös ut, vilket han inte borde vara. Nyfiket avstår han från att se mer på Haylee och ser på mig istället. De bleka ögonen försöker se in i mig, men misslyckas.

”Liam wonder if you want to dinner with us?” frågar mannen på sin grova irländska. Inte konstigt att jag inte förstår Liam säger längre. Han tog efter alla dialekter han kunde. Den breda brittiskan han haft i början var nu en blandning av brittiska, irländska och amerikanska. Jag sliter mitt sinne från tankarna och ser för första gången mannen i ögonen. Sjukt att han är äldre än alla i bandet.

”Erm.. Kiley. I don’t know. I am a little busy.” Jag drar handen över nacken och låter den klia bort klådan svetten frambringar. Kiley vänder sig mot Haylee och räcker fram sin magra hand. Jag låter handen glida i aningen panik över ansiktet utan deras synhåll. Haylee tar hans hand och skakar den hurtigt. Kiley verkar le, för Haylee ler tillbaka och drar tillbaka sin hand. Kiley ställer sig i ett perspektiv så att vi båda ser hans ansiktsuttryck.

”Send us a text in a minute, then.” Kiley ler och vänder på klacken. Precis innan han går ut ser han över axeln. ”Nice to meet you, Haylee.” sen är han borta. Liam hade verkligen skickat in Kiley till mig vid rätt tidpunkt. Jag får hoppas att Kiley inte är typen som tjallar runt. Eller att det i sådana fall stannar hos Liam. Dock berättar Liam allt för Niall, och Niall kan inte hålla käften stängd när det är party. Louis hör alltid allt, ännu en hake som kommer spricka. Louis berättar allt för Eleanor, ibland även är Tommie är där. Tommie är ett barn som inte har något vett att hålla tyst. Enligt Niall är Tommies bästa vän Opal, Opal är barn till min fru. Min fru kan bli arg. Min fru lever med mig, och min fru heter Lena. Lena står inte ut med en sak till, det berättar hon förstås för en av sina bästisar. En av Lenas bästisar råkar vara Leigh från Little Mix. Leigh är med i samma band som Perrie. Leigh berättar troligen nyheten för Perrie. Perrie är gift med Zayn, min kamrat. Zayn gillar ordspråk, så han kommer klura ut något. Lenas man heter Harry, det är jag. Harry har gjort ett misstag, både en och två gånger. Harry ligger i en jävlig knipa.

”What do you think about?” Haylees röst är så oskyldig. Hon kan knappast ana att hon är med i mitt livs största drama som kommer rasa en hel värld. ”I’m sorry if I mess something up. I just wanted you to know.” Till min förvåning reser hon sig och samlar ihop sina saker. Snabbt ger hon mig en puss på kinden och går mot dörren. ”Bye Harry.” säger hon och vinkar lite innan dörren smälls igen bakom henne. Ensam sitter jag kvar och försöker fokusera.

Trots att jag inte varit där inne så länge, trots att jag inte fått Harry att förstå helt, trots att jag fortfarande inte kan vara säker på en pappa pryder ett leende mina läppar. Jag går längst korridoren med huvudet högt och trycker smidigt upp hissen. Folkmassan med tjejer skriker nere, de har inte gett sig än. Hoppet på att få se bandet är för stort. Jag åker snabbt ner och kliver ur. Tjejer skriker efter mig, rullar ögonen och viftar med händerna. De frågar efter min autograf, om jag sett någon kille och vem jag är. Jag passerar utan en min, utan ett ord. De ser föraragade efter mig där jag går och hånler. Bussen kommer inom två minuter och jag lyssnar på det brummande lätet från motorn. Allting verkar så lugnt, som om en storm lagt sig innan mig. Harry vet, han vet och jag tror han tror.

Jag ser på mobilen. Den vibrerar och jag tar upp den. Namnet är så välkänt att jag inte ens svarar med mitt namn. Jag låter kvinnan tala ut och berätta det hon vill ha sagt. Hon bokstavligen slungar det hejdlöst in i örat på mig.

”I already know.” jag biter mig i läppen. ”I’ve meet her.”

”What? How?” Penelope låter skärrad över det jag sitter och säger.

”She sneaked in.” jag ler lite. ”She’s clever.”

”Yes, she is. And she’s mine.”

“She’s ours.”

“No, you don’t know her.”

“No, but I want to.”

“Harry, you’ve your life. And we have ours.”

“I want to join in.” envisas jag.

“Harry…”

“You’re my love, the love of my life.”

“You can’t-“

“I can. I love you. I want to be with you.”

“Lena and Opal-“

“I’ll divorce.”

“She’s your wife!”

“That’s why I divorce!”

“Harry!”

“JUST ACCEPT THAT I LOVE YOU!” gormar jag. “I love you.” avslutar jag.

”And all your little things.” mumlar hon. Jag nickar mot luren.

“I want to know her.”

“Oh Harry-“

“What?”

“You think everything is so easy.”

“It is.”

“No,” jag hör att hon skakar på huvudet. ”This is life, it’s hard. Just to accept. You can’t play with other’s feelings.”

”Lena and I was married in Las Vegas.”

“What?” hennes tur att fråga.

”Yeah, I was surely high.”

“But all the articles...”

“We made it up, just good publicity.”

“Chit Chat, Starbucks, now.” säger hon och lägger på. Snart kommer adressen via sms. Jag ler. Vaddå spontan?