Detta har hänt:

Tårarna rinner ner över mina kinder och blodsmaken sprider sig i munnen. Långsamt glider jag ner mot väggen och stirrar likgiltigt framför mig. Hur kunde det här hända? Varför just jag och min prinsessa? Orden doktorn sagt ringer i mitt huvud:

Psykologisk anstalt för rehabilitering mot kronisk aggressionsjukdom.

Den tunga lådan glider ur bilen och ner i min famn. Mamma frågar om jag har den, och jag skriker ett ärligt ”Yes” tillbaka. Det sticker ut girlanger av glitter ur lådan, och det skramlar lite av opaketerade julgranskulor. Mamma har redan hunnit upp för den lilla trappan, och håller nu upp porten för mig. Jag skyndar efter och vi lastar in allt i den trånga hissen. Jag är ärligt talat lite förvånad över miljön, det kan omöjligt bo en superkändis här. Men Penelope insisterar och trycker upp oss till våning fem. Det står inget namn på dörren, men hon är säker på att det är rätt. Vi knackar på och några sekunder senare kommer det någon och öppnar. Harry ser förvirrat på oss, han har ett par ljusa jeans på sig, och ett linne. Vi skuffar in oss i hans lägenhet, vaksamt bevakade av hans gröna ögon. Tveksamt ger han oss varsin kram, och springer sedan för att öppna dörren igen. Nya knackningar hörs och hans ansiktsuttryck är obetalbart när han öppnar dörren. Liam, Kiley, Lux, Tom, Lou, Perrie och Zayn tränger sig förbi honom. Vid Liams hand hänger en mörkhårig, lockig liten flicka och Perrie släpar på en barnvagn. Harry pekar förvirrat på barnvagnen. Perrie lägger ett finger för munnen, men förklarar sedan att det är Nialls döttrar. Varför förstår inte Harry, men han frågar inte heller.

Jag lyfter upp Audrey i famnen, det känns så tryggt att äntligen ha henne nära igen. Hennes smala armar lindas om min hals, och hon verkar göra något med Kiley som står direkt bakom mig. Kiley älskar Audrey, men han vill inte ha egna barn. Han har enkelt förklarat att han inte är för homosexuell barnadoption, och jag vill inte pressa honom till det. De har Audrey en vecka i månaden, och det duger alldeles utmärkt. Vi pressar oss igenom hallen och ut i vardagsrummet. Det är aningen välstädat, men Kiley skulle antagligen kalla det skitigt, vilket han också gör såklart. Han går med en dammtrasa och dammar av allt, Zayn monterar upp en vacker julgran och lyfter sedan upp Audrey så hon kan pynta den. Harry står mest bara och ser på, hans ansiktsuttryck är förundrat, men också väldigt tacksamt. Kvinnorna stökar runt i köket och jag underhåller dem med varorna som blivit kvar i hallen. Allting är så… livfullt. Harry stannar upp bredvid mig. Någonstans i hans deprimerade, gröna ögon kan jag urskilja glädje, lycka. Zayns idé om en gemensam jul hade inte varit alltför dålig ändå.

”Where’s Niall and Louis?” frågar han stilla över tumultet.

”Louis will be coming, with family. But I’ve no idea about Niall-“

“He’s in the hospital.” Plötsligt står Zayn bredvid oss.

”Wait, what?” frågar jag.

”Yeah, something’s up with Nora.”

“Oh, do you know what or-?”

“Nah, he didn’t tell me.” säger Zayn kort. Både jag och Harry nickar, men låter det sen vara. Vi känner Niall, han ogillar om man blandar sig i hans problem. Han vill aldrig erkänna att han är svag, men han är fortfarande min lillebror och jag tar hand om honom.

To: Niall 11:02

Hi bro, heard you are in the hospital. Wazzup with Nora?

Medan jag väntar på svar schasar jag in Kiley i köket, och han finner sig snart bekväm i att koka knack med flickan i det långa bruna håret. Niall hade nämnt lite snabbt på telefon att Harry haft en okänd dotter hela sitt liv, så detta måste vara hon. De två är slående lika.

”She’s pretty.” säger jag mjukt. Harry ser på mig med förvirrade ögon, oförmögen att fånga upp allt som händer runt om honom.

”Who?”

”Your daughter.”

”Yeah.” Han verkar frånvarande, och ovillig att lyssna.

”What’s her name?”

”Haylee, and the other woman beside Perrie is Penny.”

“Ah, that make sense.” Harry nickar lite och verkar vilja lämna ämnet.

From: Niall 12:01

I won’t come. Sorry.

Inom den närmaste timmen strömmar även Eleanor och Tommie till. De ursäktar Louis, han ska enligt Eleanor sitta på ett möte med sitt jobb. Inne i mitt huvud går det inte att föreställa sig Louis i korrekt kostym och kammat hår, det finns liksom inte. Men enligt hans familj finns det tydligen en sådan Louis. Men den mest speciella kemin finns mellan de två döttrarna. Opal ansluts också, fyraåringen står blygt i mitten av rummet och hälsar generat på Haylee och Penelope. De två systrarna kramar och varandra, och efter det släpper inte Opal Haylees hand. Det är som om hon skulle veta att de två hör ihop.

Allt fler börjar fråga efter Louis, och vart han verkligen tagit vägen. Och så, helt plötsligt, står han vinglande på tröskeln.