Detta har hänt:

”Did you take your medicine today, Nora?”

“Yeah, of course.” Hon låter säker, det måste betyda att vi kommit till brytpunkten. Punkten då hennes symptom slår över. Jag vet vad jag ska göra, men jag vågar inte göra det. Hon tar upp pastasleven och viftar med den mot mig. Hon gör ett utfall och jag drar henne mot mig. Skickligt låser jag hennes armar på hennes rygg och håller fast dem där. Hon sprattlar och skriker, men jag håller kvar.

Det luktar sådär typiskt av nypressade rockar, medicin och spänd väntan. Jag gillar inte doften, den får mig att bli stressad och påminner mig om Noras mardrömsförlossning. Men nu sitter jag här, med samma kvinna och väntar. Doktorerna skyndar fram och tillbaka i korridoren, men jag hejdar ingen för att fråga om Noras status. Alla ser så upptagna ut, och jag vill inte störa. Ett avbrott förorsakat av mig, skulle lika gärna kunna betyda en annan persons död bara för att den doktorn måste ta tio dyrbara sekunder åt mig. Så jag sitter bara snällt och väntar på en bänk. Någonstans skriker ett barn, och inifrån ett rum tjuter en odefinierbar maskin. Jag undrar hur Nora mår, man kan aldrig veta. Hon lider av Bipolär Sjukdom, vilket gör att kraftiga humörsvängningar och aggressioner kan uppkomma. Men doktorerna har bara placerat henne inom den kategorin eftersom de inte kan definiera henne till något annat. När jag först träffat henne, Nora, så hade jag direkt vetat att hon var annorlunda. Med sitt stripiga blonda hår och mörkgröna ögon, jag hade urskiljat henne direkt från folkmassan hon stått i. Det var inte bara hennes utseende, utan hela hennes utstrålning som attraherat mig. Sen blev det förstås några berg och dalbanor medan vi skulle få ihop det, men sen hade jag bara varit lycklig med henne.

Nu ligger hon där inne, ångestfylld och troligen alldeles förvirrad. Det svider i mig när jag minns de ögonen hon gett mig när hon påstod att jag var en främling för henne. Någonting långt in hade flyttat på sig, och jag känner obehaget rusa över mig än en gång.

”Mr. Horan?” Doktorns ord får mig att rycka till och resa mig upp. Han vinkar mig till sig och leder mig till ett litet terapirum. Han ber mig att slå mig ner på en av de stoppade stolarna innan han börjar prata. Orden silar genom hans mun, och när han är klar ser jag bara uttryckslöst på honom. Stormen rasar på insidan, men jag vill inte göra något med publik. Doktorn ursäktar sig, anser att jag behöver en minut ensam. Jag nickar stelt och så fort han gått slår jag näven allt jag kan i bordet, lillfingret knakar till ordentligt och det känns som om benet smulat sig inuti det. Jag slänger mig mot en vägg och drar mig i håret. Allting inom mig rasar, allt det jag dämt upp under alla år med Nora. Sorgen och den oändliga väntan. Tårarna rinner ner över mina kinder och blodsmaken sprider sig i munnen. Långsamt glider jag ner mot väggen och stirrar likgiltigt framför mig. Hur kunde det här hända? Varför just jag och min prinsessa? Orden doktorn sagt ringer i mitt huvud:

Psykologisk anstalt för rehabilitering mot kronisk aggressionsjukdom.

From: Kiley 18:28

Happy Birthday, Louis! I hope you got a great day with your family! Liam sends a regard, again. Kiley x.

Jag suckar och bryter sedan ut i ett brett leende. Eleanor och Tommie ser på mig och undrar vem sms:et kommit ifrån. Jag svarar dem med det irländska namnet och Eleanor ler stort och säger att jag ska smsa tillbaka och tacka så mycket. Det gör jag, men ändå är jag inte glad inombords. Maten är utsökt, och min familjs humör har varit på topp. Men ändå saknas något, någonting jag inte ens vill tänka på. Jag har ljugit inför Eleanor om det, men jag vet hur sant det egentligen är. Det är ett faktum.

Timmarna går, jag och Eleanor nattar Tommie och går sedan och sätter oss i soffan några timmar. Sen blir det sängen för oss också. Hon bjuder mig på en makalös upplevelse i sängen, men den där sista pusselbiten saknas ändå. Spänt ligger jag och stirrar på klockan som har sin placering på mitt sängbord. Två sekunder kvar, en, klockan är 00:00:01.

 

Detta har hänt:

”You can take christmas, I gonna go to my parents in US. But I’ll have her on New Year.”

“Okay, sure.” Jag nickar och stoppar ner händerna i byxfickorna. Lena nickar kort.

”I’ll drop her on Christmas morning.” Hon tar några steg framåt och vänder sig sedan om. ”Goodbye Harry.”

”Goodbye Lena.” mumlar jag och försöker ignorera hennes plågade ögon. 

”Oh my God, Harry. Jeez, you look like crap.” Jag ser på mannen på andra sidan bordet, han suckar och slickar av skeden med brun chokladkräm. Det är som den där dagen i Juni, den dagen då jag blivit så djupt sårad av Harry. Den dagen jag sagt att jag var bullshit, då jag berättade hur illa skivbolaget tyckt om mig. Nu sitter vi här igen, jag har mina döttrar i vardagsrummet och låter dem sova i sin dubbelvagn. Harry har inte julpyntat något, trots att julafton är nästa dag. Han verkar inte ens bry sig om att hans yngsta dotter kommer på besök på självaste julafton. Vad ska hon tro när han inte har satt upp någon julgran och lägenheten inte doftar av kardemumma och saffran? Harry tar ännu en sked med kräm och sväljer ner det med en lättöl. Han försöker inte supa ihjäl sig i alla fall. Crisp ligger utspritt på bordet och det paket juice jag tagit med mig står öppnat på bordet. Han har hällt upp lite i en mugg till mig, men jag fingrar mest på det kalla porslinet. Harry tar upp paketet med juice och halsar ur det också, just nu är han bara äcklig. När juicen svämmar över i hans mun står jag inte ut längre. Jag lutar mig över bordet och drar bort matartiklarna från honom. Han sitter där med sin sked i handen och stirrar på mig, tydligt förnärmad, men jag bryr mig inte.

”But Nini…”

”My name is Niall, and I don’t care if you don’t care. But in the band, you’re my only little brother. You’re the only one I can boss over. So you will stop right there, Harry. Go take a shower, shave yourself and get dressed.”

“But-“

“No but, just do it!” snäser jag bestämt och pekar bortåt badrummet. Harry glider iväg och jag reser mig suckande från stolen. Mina fingrar placerar hörsnäckorna i öronen och jag ringer upp ett snabbköp. De tar snabbt emot min beställning på de mest basic produkter de har i sortimentet. När det är klart tar jag fram en plastkasse och börjar slänga Harrys förfärliga matvanor. Paket med smuliga nudlar och halvtomma nutellaburkar. Den mannen kan inte vara riktigt klok. En halvtimme senare står det en kasse med färska matvaror på tröskeln och jag sorterar omtänksamt in dem i hans kyl. Precis när det är klart kommer Harry ångande ur duschen, och det är verkligen Harry som kommer ut. Kinderna är lena som babyfötter och hans kropp flammar av värmen från vattnet. Nöjt sitter jag i soffan med en flicka på vardera arm. Han kommer strax ut påklädd, han ser i alla fall ut som en människa igen.

Jag viker ner den tunna skjortan i väskan och lägger i ett par extra skor. När jag drar igen dragkedjan känner jag en överväldigande längtan efter att julen ska vara över så att jag och Perrie äntligen får åka och hämta hem vår pojke. Allt är redan klart, men först ska vi spendera tre veckor i Ecuador. Perrie pratar inte om någon annat, och jag låter henne prata om det. Det är just det här hon längtat efter hela sitt liv. Men för att fördriva tiden lyfter jag telefonen och ringer upp Niall.

”Hello bad boi, or should I say man?” Jag ler åt hans tafatta replik.

”Ey, is it the fresh prince of Mullingar?” retas jag, jag vet att Niall inte gillar det namn han har förknippat med hans hemstad.

”You said it wrong.” Niall låter förnärmad.

“What?”

“It’s MullinGaaar, not Mullinjar.” säger han bestämt.

”No one cares, Niall.”

”I do.”

“Jaja, so where are you?”

“I’m in the elevator with my girls.”

“Witch elevator?”

“Harrys.”

“Oh, okay. So where are you going?”

“Over to Liley’s place.” skrattar Niall.

“Liley?” frågar jag roat. “That’s so gay.”

“Come on, Liam is gay.”

“You’re right.” ler jag.

“So wazzup?”

“Nothing much, me and Perrie packing for the trip.”

“What trip?”

“Just a little holiday.” Jag vill inte berätta för honom, än.

”Oh, that’s nice.”

”Mm.”

”Did you want something, or..?”

“Oh, yes.” Jag kommer på vad jag faktiskt ringt för.

”You were at Harry’s place, right?”

“Aha, he’s really down. The only thing he eats is like Nutella and beer.”

“That’s disgusting!”

“Yeah, I know. But I arranged it for him.”

“You’re always so helpful.”

“I know, right.”

“But, he’s pretty down huh?”

“Oyeah, never seen him like this.” Niall pausar lite. “If I ignore the drug addiction, of course.”

“That’s sad to hear.”

“Ah mm.”

“But I thought about a thing…” jag försöker lägga upp orden. ”We should celebrate christmas at his place.”

“It will be a depressing Christmas then, he hate everything that’s nice right now.”

“Even Nutella?”

“Nutella is sickly, I hate it.”

“I know that, but erm, does he hate you?”

“Almost.” Niall skrattar till.

“But if we bring decorations and food.” Niall verkar tänka efter.

“Yeah, but Zayn-“

“Come on.”

“I’ll talk to Nora, but there’s nothing decided.”

“Thank you!”

“For what?”

“Eh, nothing.”

“So bye, I suppose.”

“Eh, right. Goodbye Niall, thanks for your time.”

“No problem, mate.”

“Bye.” säger jag och lägger på. Jag kan inte ens minnas vad vi pratat om, fast faktum är ju att vi aldrig minns någonting.

Besticken klirrar mot tallriken. Nora sitter mitt emot mig, hennes händer darrar när hon håller i besticken och jag försöker fånga hennes blick. Hela hon vibrerar.

”Do you want help, hun?” frågar jag mjukt och gör en ansats till att resa mig.

”No!” vrålar hon och hennes huvud far från sida till sida. ”I can do it myself.” Hennes biff ligger kvar på tallriken, min är redan uppäten. Varje dag måste jag komma hem tidigt för att kunna laga mat, hennes händer kan inte hålla i en vanlig kökskniv längre.

”Nora, look at me.” säger jag lika mjukt som innan, hennes doktor manar mig att tala så stabilt jag kan med henne, men ibland är det svårt. Speciellt när hon skriker åt mig. ”Look at me.” Hennes händer faller mot bordet och det skramlar till ordentligt. Jag reser mig långsamt och hennes gröna ögon följer mig vaksamt på min väg runt bordet. Hon är som ett djur, attackerar utan anledning och är alltid vaksam och på helspänn. Långsamt tar jag upp hennes bestick och börjar skära i köttet, när jag är klar backar jag tillbaka till min plats. Misstänksamt äter hon några bitar och sen, till min förfäran, kastar hon tallriken i golvet. Tallriken går sönder och pepparsåsen stänker på mitt byxben. Nora ramlar av stolen och ner på golvet. Stressen är ett faktum. Jag skyndar fram och hjälper henne upp. Tallrikens vassa kanter har gjort så att hennes händer blöder, och i bakgrunden skriker två barn. Jag tar mig för pannan och försöker andas. Det här händer allt oftare, hon får sina anfall och jag vet inte vad jag ska göra åt dem. Jag tar hennes händer men hon rycker dem till sig.

”Who are you?” frågar hon hest. Mina ögon spärras upp, det här är något nytt. Ytterst förvirring ligger i hennes ansikte, så hon måste mena allvar.

”I’m Niall, your fiance.” säger jag med allt lugn jag kan uppbåda. Nora skakar på huvudet.

”I don’t know you.” Hon ser sig om. ”I don’t know any Niall.”

”You do, ’cos I’m your fiance. You love me, remember.” Hon ser upp på mig.

”No, I don’t love you. What are you doing here?” frågar hon med grundlig övertygelse.

”I live here, we live here with our daughters.”

“I’m not a mom, I hate kids.”

“You don’t, you love them and you love me.” Grips inte av panik, det gör det bara värre. Håll dig lugn och fokusera nu, Niall. Tänker jag sammanbitet.

”Get out of here, this isn’t your house.” Hon höjer en taning arm mot hallen. Hon menar allvar. Paff står jag kvar på stället. ”Get out of here!” skriker hon rakt upp i mitt ansikte och backar häftigt. Blodet får hennes jeans att bli röda och jag försöker att inte se på det.

”Did you take your medicine today, Nora?”

“Yeah, of course.” Hon låter säker, det måste betyda att vi kommit till brytpunkten. Punkten då hennes symptom slår över. Jag vet vad jag ska göra, men jag vågar inte göra det. Hon tar upp pastasleven och viftar med den mot mig. Hon gör ett utfall och jag drar henne mot mig. Skickligt låser jag hennes armar på hennes rygg och håller fast dem där. Hon sprattlar och skriker, men jag håller kvar.

”Take it easy, hun.” viskar jag och leder henne mot hallen, och dörren. ”Just take it easy.” 

Detta har hänt:

”Haylee, I need to show you something.” Hennes röst är så allvarlig att jag genast lyder. Hon skjuter ut stolen och reser sig upp. Svepande passerar hon mig och går in på sitt rum. Från byrålådan längst ner tar hon fram en grön skokartong. Långa fingrar lyfter av locket och jag ser lite av de sakerna jag hittat i juni samma år. Från lådans botten tar hon upp något. Ett papper ligger lindat om det och jag ser nyfiket på när hon vecklar upp det. Det som finns där i sätter mig i total chock. Jag vecklar bakåt och sätter mig på sängen. Mamma kommer och sätter sig bredvid mig. ”I’m so sorry that I didn’t say something.” viskar hon. 

Min hand förs mot munnen. De runda lockarna faller ner i ansiktet på mig och mina ögon flackar över omgivningen. Mammas dunkla rum krymper runt om mig och jag känner den mjuka madrassen forma sig efter min rumpa där jag sitter. Föremålet min mamma gett mig darrar i min hand. Kanterna är nötta och hon måste ha tagit fram det många gånger för granskning. Trots att det är solblekt ser jag precis vad det är.

En femåring med böljande, brunlockigt hår står lutad mot en stark axel. Hennes ansikte är kluvet av ett brett leende, precis som mannen hon står lutad mot. Även han har buskigt, brunt hår. Ögonen är slutna och han bär en blårandig skjorta. Skjortan är uppkavlad och mannens handleder är fyllda med små tatueringar. Tittar man lite extra noga ser man att de små tecknen föreställer bland annat ett litet lås. Flickan har en jeansjacka på sig.

Fotografiet är slitet, men lever. Känslorna som strömmar genom mig går inte att beskriva. Det är så mycket på samma gång, sorg, lättnad, besvikelse, lycka, ilska och hopp på samma gång. Mina fingrar glider över de två människorna på bilden.

”I loved that jacket.” är det enda jag får ur mig. Mamma ler lite i ögonvrån och tar min tomma hand i sin. Hon ser mig djupt i ögonen. ”How? Why?”

”When it was a signing especially for children in central London, I so badly wanted to take you there. But I couldn’t, scared of Harry. But my friend, Matty, asked me if I could bring you. I think he was a little in love with me.” Mamma pausar och ler lite av minnet om sin gamla vän. ”Anyway, Matty bringed you to the signing. He took pictures on you with the other kids. But he only got one single photo, of you hugging Harry.” Penelope pekar lite lätt på bilden jag har i handen. Jag ser ner lite och försöker lägga märke till fler detaljer.

”I had meet him once already.” Orden jag säger blir bara viskningar. Egentligen är jag arg, men all ilska jag hyst mot henne de senaste veckorna har redan runnit ut och jag kan inte uppbåda en känsla till. Mina armar kränger sig runt hennes hals och jag lutar mig mot hennes bröst. De taniga fingrarna hon äger kammar ut mitt hår och jag försöker pressa fram några tårar. Men det är torrt, jag är väll troligen för chockad. Hon skjuter mig ifrån sig och ser allvarligt på mig.

”Lee, just so you know, it will never be me and Harry. I don’t love him in that way. But I’m so, excuse my language, fucking happy that you have meet him.” Hon pausar lite och letar efter orden. “And I am very happy that you brought him to me, it has meant a lot meeting him.” Hon ler lite, och jag ler tillbaka. Långt ner i mitt undermedvetna har jag vetat o matt det aldrig skulle bli Harry och mamma igen. Det var nog en omöjlighet. Harry hade för mycket i sitt egna liv som det är. ”He, or we only got one problem,” jag ser upp. ”Harry gonna divorce from Lena.”

”What?” munnen hänger vidöppen. Jag vill inte förstå vad hon sagt, eller så vill jag det. Men det hon just sagt är så otroligt surrealistiskt. Har Harry gått i skiljsmässa? Herregud.

”Aha, I know. And just because of me. I’ve already told him about me and him, but I dunno how he took it.”

“Eh… I think we just should give him a break from everything. Let him think over it you know.” mumlar jag. Mamma nickar.

“One week?”

“One week.”

En vecka har gått sedan jag låste in mig i lägenheten. Jag har inte sett en mänsklig varelse utanför tv:n och den enda jag pratat med är Niall. Han har varit åtskilliga gånger och levererat olika saker jag behövt, till exempel underkläder. Men jag har inte sett honom, han har lämnat det utanför dörren och sedan har jag hämtat det så fort han gått därifrån. Varken någon från min nya familj, Haylee eller Penelope, har hört av sig, inte heller Zayn. Det tragiska är att om två dagar är det julafton. Jag kommer fira jul helt själv, utan mina döttrar och med en ny omgång nudlar. Tjosan, vad kul jag kommer ha. Hurra till dig, din misslyckade jävel. För vad ska jag återvända till? Typ antingen min fru som hatar mig, eller min andra kvinna som inte älskar mig? Nu vågar jag inte kalla dem pest eller kolera, men om. Det surrar till på bordet, jag lutar mig fram och ser att det kommer ett inkommande samtal från Lena. Skit samma, hon är oviktig. Tio minuter senare ramlar ett sms i min inkorg, jag läser det snabbt men skiter egentligen i vad som står däri. I alla fall tills jag läser det igen.

”Fuck!” skriker jag rakt ut och studsar upp från soffan. Jag slänger morgonrocken över soffryggen och spurtar ut i köket. Samtidigt som jag äter från en nutellaburk städar jag ihop lite omedvetet och lyckas då spegla mig i diskbänken. ”Fuck!” jag är i en enda röra, jag luktar som en blöt hund som ätit svettiga strumpor doppade i senap. Jag stinker. Jag springer genom huset och slänger mig in i duschen, snabbt tvättar jag av mig hunden och ramlar sedan in i sovrummet. Kassen med kläder Niall lämnat utifall att ligger slängd på golvet och jag river upp den. Nej, nej, nej det är Niallkläder. Han måste skämta med mig. När jag häller ut innehållet upptäcker jag en polo, en extremt urtvättat t-schirt, ett par förkorta jeans, en kofta och en scarf. Hur tänker människan? Jag klär mig inte i sånt här! Efter lite krypande på golvet hittar jag i alla fall ett par dugliga jeans Zayn skickat och en jersey som i alla fall är ren. Snabbt drar jag på mig det och snubblar vidare in i badrummet, igen. Där borstar jag tänderna och kammar igenom håret som fortfarande är blött. Tv:n maler fortfarande när jag slår igen ytterdörren och rusar ner till bilen.

~

Lenas ogillande blick är ett faktum. Hon ser på mig som om jag skulle vara på samma nivå av en hundskit, eller möjligen upplevlad till en mask. Hennes mun snörps åt när jag skriver till min alltför välkända signatur på papprena som ligger framför oss. Den äldre mannen ser på oss, och önskar oss en god framtid ensamma. Lena reser sig, tackar och lämnar rummet. Jag ser efter henne, mitt hår är fortfarande fuktigt och ögonen måste vara alltför trötta. Men sen dyker en tanke upp i mitt huvud och jag rusar upp.

”Lena!” ropar jag efter henne och hon stannar i slutet av korridoren. Ryggen är vänd emot mig och jag skyndar fram. ”Erm, who will have Opal this week?” frågar jag så snabbt jag någonsin kan, jag vill bara hem till min lägenhet och slippa allt detta om skiljsmässan. Hon hade varit arg redan innan jag snubblat in i min tama klädsel och mitt blöta hår. Nu var hon arg för både det och att jag varit ouppmärksam under mötet och påskriften av pappren. Hon suckar.

”You can take christmas, I gonna go to my parents in US. But I’ll have her on New Year.”

“Okay, sure.” Jag nickar och stoppar ner händerna i byxfickorna. Lena nickar kort.

”I’ll drop her on Christmas morning.” Hon tar några steg framåt och vänder sig sedan om. ”Goodbye Harry.”

”Goodbye Lena.” mumlar jag och försöker ignorera hennes plågade ögon. 

---

Buzzin! Tack för alla kommentarer, ni är lika rara som alltid :)

Vi får se vad som händer i nästa kapitel nu, wohooo!

Men jag är sjukt stolt över bilden här ovan, den har jag baserat hela den här fanficen på, och det roliga är att ingen har anmärkt på att Haylee's perspektivbild har just den bilden på sig: 

Asså jag är faktiskt lite mallig över det, lallalalalalallala :D 

 

Detta har hänt:

För att få dem att sluta tar jag upp det jag kommit för i första början.

”Can I borrow some clothes from you?” frågar jag hastigt med en blick på Zayn. Han sliter sig motvilligt från Perrie och ser på mig.

”Sure, man. I didn’t dare to ask you about your shirt.” ler Zayn med en blick på min nu mycket smutsiga tröja. Han leder in mig i sin walk-in-closet och drar ner en diskret, långärmad tröja från sin galge.

Dörren går långsamt upp. Jag går in och dumpar matkassen och påsen med kläder på golvet i hallen. Den välbekanta lukten av min gamla lägenhet slår emot mig, och jag förstår hur hemskt mycket jag saknat den. Lena hade många gånger försökt övertala mig till att sälja den, men långt inne i mig sa något att jag inte borde sälja den. Den rösten har i alla fall haft rätt nu, för just nu är jag i desperat behov av lägenheten. Jag går in till det lilla vardagsrummet, som är snyggt ihopkopplat till köket. Kassen med mat dinglar i min hand och jag häller ut alla nudelpaket på diskbänken. Min fantasi om mat har tagit slut för länge sen, så nudlar var det närmaste jag kunde komma en smakupplevelse. Även några burkar Nutella står uppradade och någon påse med crisp. Flera paket kaffe och te samt några panpizza och folköl. När man ser närmare på det jag inhandlat förstår man min avsikt med det hela, jag tänker gå i en sorts karantän. Bara sitta hemma med mina filmkanaler och inte göra någonting. Suga i mig att jag förlorat allt, och då syftar jag på Penelope och Lena. För på vägen till affären hade ett sms dykt upp på min skärm.

From: Penelope 12:09

Hi Harry. I dunno about you and me, but right now it never gonna work out. Don’t understand me wrong, I love you, but I don’t trust you after what you did to me. You can keep meet up with Lee, but don’t see us two as a couple. Your Penny, x.

Hennes ord hade varit som en vägg. Därav alla nudlar. Snabbt häller jag i mig ett glas vatten och går sedan in i sovrummet. Jag tar fram kläderna Zayn skickat med mig och ler lite när jag upptäcker hans käraste Metallica-tröja i högen. Jag drar på mig tröjan och går sedan runt i bara den och kalsongerna. Slappt slänger jag mig i soffan och slår på tv:n. Jag förklarar min karantän påbörjad.

Jag ser på Haylee. Hon gestikulerar stort när hon berättar om sin dag i skolan, om hur hon träffat Lux och om allt de gjort. Vissa saker hade jag aldrig kunnat drömma om att vi två skulle göra. Jag försöker le och nicka vänligt åt henne medan orden strömmar ur munnen på henne. Min feber gör att jag blir okoncentrerad och näsan är täppt. Haylee räcker fram energibar till mig att jag tar emot den. Långsamt skalar jag den och tuggar lite på den söta ytan. Det går inte att beskriva hur mycket jag älskar denna människa. Hon är perfekt på alla sätt och vis. Det bruna håret och gröna ögonen. Men samtidigt saknar jag tiden före hennes familjedraman. Då var det bara bråk med hennes mamma som stod i centrum ibland, inte några hemliga födelsebevis och obekymrade pappor. Just nu känns det som om allt annat än jag är viktigt för henne. Hela dagen har jag försökt skaka det av mig, men först nu börjar jag inse det jag vetat hela tiden. Jag är svartsjuk. Inte på Lux, inte på Penelope. Nej, jag är svartsjuk på Harry.

Hur många ungdomar är avundsjuka på sin flickväns pappa? Det går inte ihop med verkligheten någonstans. Huvudet börjar snurra igen och jag känner kväkningar i strupen. Haylee håller frånvarande fram min papperskorg, men jag viftar bort den. Hon ler lite och kramar mig sedan snabbt. Jag gnuggar ner min näsa i hennes hår och andas in hennes doft under några korta sekunder. Sen är hon borta från min kropp. Hon vinkar lite i dörröppningen och går sedan ut, lämnar mig med en hög biologiböcker. En suck lämnar mina läppar när jag bläddrar upp den första sidan. Varför just jag?

Snöflingor landar i mina ögonfransar och trasslar mitt hår när jag strävar hemåt. Johannes hade verkat väldigt frånvarande där han legat i sin säng med laptopen i knäet. Han hade liksom sett förbi mig, in i något annat. De blå ögonen hade varit mörkare än vanligt, antagligen något som tynger honom. Men jag är alldeles för uppspelt för att fråga om det, ingenting får förstöra den här dagen. Mina tunna skor sparkar i snön och jag känner hur strumporna blir allt mer blöta. En rysning går genom min kropp och jag knyter fingrarna runt varandra för att hålla värmen bättre. Det är några kvarter mellan mig och Johannes, men jag känner till vägen så pass bra att den går snabbt att gå. Snart skymtar jag räcket till vår trapp ner i källaren. Jag svänger runt den och går ner för den hala trappan. Senast igår hade jag hittat Harry sittande där, och egentligen hoppades jag på att samma sak skulle hända idag. Men ingen stelfrusen Harry sitter och väntar på trappstegen. Med en lätt suck öppnar jag dörren och stormar in. Mamma sitter vid köksbordet böjd över några uträkningar. Hon ler lite när hon ser mig, men fortsätter räkna.

Mina fingrar fattar ett juicepaket och jag häller upp lite av den klargula vätskan. Mamma följer mig lite i ögonvrån, men ser inte upp helt. Jag ska precis gå in på mitt rum när mamma höjer en hand, skriver en sista nolla i sina papper och ser upp.

”Haylee, I need to show you something.” Hennes röst är så allvarlig att jag genast lyder. Hon skjuter ut stolen och reser sig upp. Svepande passerar hon mig och går in på sitt rum. Från byrålådan längst ner tar hon fram en grön skokartong. Långa fingrar lyfter av locket och jag ser lite av de sakerna jag hittat i juni samma år. Från lådans botten tar hon upp något. Ett papper ligger lindat om det och jag ser nyfiket på när hon vecklar upp det. Det som finns där i sätter mig i total chock. Jag vecklar bakåt och sätter mig på sängen. Mamma kommer och sätter sig bredvid mig. ”I’m so sorry that I didn’t say something.” viskar hon. 

Tack för alla kommentarer, det vår många småkommentarer så jag kunde inte välja mellan alla. Så här kommer några stycken: 

Detta har hänt:

”Hello, mrs. Atkins?” frågar den rynkiga kvinnan. Jag himlar med ögonen.

”Lucia Atkins, in your favor.” säger jag och bugar tillgjort. Några killar brister ut i skratt och jag kastar ett blängande öga på dem. Kvinnan tar sig för bröstet, jag måste snart få henne att svimma. Hon ber mig att sätta mig på en ledig stol, snart efter att jag fått böckerna och en läsplatta jag blivit tilldelad.

---

Opal klänger runt mitt ben, hon gnäller och skriker efter pappa. Än en gång sätter jag mig på huk för att tillrättavisa henne och förklara att pappa inte kommer komma tillbaka. Det är i princip en omöjlighet. Eleanor har hjälpt mig väldigt mycket under veckan, Opal har i princip bott hemma hos dem. Avlastningen har gett mig möjlighet och tänka, och också att koncentrera mig till hundra procent på jobbet. Men nu är Opal hemma igen, extra grinig och försöker få mig att gå omkull med sina på nävar som pickar på mina kycklingvader. Flera gånger har jag tvekat att ringa Harry, men det måste gå sju dagar innan jag ringer honom. Han måste få förstå att jag är både ledsen och arg över det han gjort, men främst förvirrad. Jag hade aldrig anat det här, möjligen genom hans slappa beteende i början av veckan och den korta frukost vi hade tillsammans innan utbrottet. Och hur mycket jag än försöker förtränga det kan jag inte få ur mitt huvud att han har haft sex med en annan kvinna. Gånger då han varit hög eller full räknas inte, det är bara sån han är och det får jag acceptera. Men nu är det någon gammal flamma från stenåldern som han letat upp och kört en omgång med, det funkar bara inte. All tillit jag kunnat uppbåda för honom är nu borta i vinden, kommer aldrig mer tillbaka. Men ledsamt nog måste jag erkänna för mig själv, jag saknar honom och det är han jag älskar av hela mitt hjärta.

Jag viker upp kragen på min jacka och försöker dölja ansikten bakom den. Det är bara en kort språngmarsh över gatan och in genom grinden till Zayns gård. Men en paparazzo kan ligga i bakhåll var som helst och då gäller det att se både snygg, upptagen och viktig ut. Det är något som sitter ifrån mediaträningen. Hur jag ska gå, uppträda och le. Sättet jag ska vara välkomnande och artig, men samtidigt reserverad och svårfångad. Allt är en evig balansgång som fotograferna har väldigt svårt att acceptera. Snöflingor fastnar i mina ögonfransar och vinden letar sig in under min tröja. Överrumplingen jag fått på skolgården förföljer mig, men jag försöker skaka bort det och undvika att tänka på alla leende ansikten som gett allt för att bara få se mig en gång. Det är försent för dem nu, jag är inte där längre. Lux hade schasat in mig i bilen och beordrat mig att fly fältet. Hon är smart, så såklart gjorde jag som hon sagt. Nu står jag här inför den belagda stentrappan upp till Zayns port. Den ser tung ut, men jag vet att den är nysmörjd och går lätt som en fjäder att öppna. Grinden gnisslar lite när jag öppnar den och smack, en blixt bränner av bakom mig. Jag ser över axeln och sänker ögonbrynen innan jag rusar upp till dörren och trycker in porttelefonen Zayn effektivt använder. Det ringer och snart svarar någon skrapigt på andra sidan.

”Harry?”

”Yes, let me in.”

“Sure.”

Det sprakar till lite i låset och dörren öppnas lite på glänt. Jag drar igen den bakom mig och undviker att räcka ett frestande långfinger mot fotografen. Snabbt stampar jag av mig snön på hallmattan och drar av mig den vita jackan. Zayn kommer gående från vardagsrummet och jag hör att någon slamrar i köket. Zayn ler brett, som om att min ankomst är fantastiskt, och tar min jacka ifrån mig. Han hänger prydligt upp den på en av de mässingsbelagda krokarna och visar in mig i köket där Perrie står med händerna i diskbaljan. På bänken bredvid henne ligger det högvis med pepparkakor i alla tänkbara former och storlekar. Först nu lägger jag märke till mjölet på Zayns tröja och den söta doften av kardemumma. Perrie ser runt axeln och får syn på mig. Hon drar av sig de gula diskhandskarna och vänder sig om. Håret är uppsatt i en strategisk knut och leendet är enormt.

”Want some tea, Harry?” frågar hon med ett om möjligt ännu större leende. Jag börjar ana misstankar mot det här, de är nästan för trevliga mot mig. De har varit nere i flera månader, och nu helt plötsligt… wow. Eller smörar dem bara för att jag ska ligga nere i en depperiod?

”Sure, Perr.” säger jag och ser mig omkring lite, men jag ser ingen trisslott på kylskåpet.

”So tell us, how are you today?” maler hon på.

“I’m good, thanks. I delivered my daughter to her school this morning.” svarar jag ointresserat och stoppar händerna I byxfickorna. Zayns ögon mörknar och jag ser förvirrat på honom. ”What?”

”What did you do?” frågar han hårt.

“I drove Haylee this morning.”

“Did anyone see you?” morrar Zayn. Här är en av sakerna jag ogillar med honom. Han tror att han är så bra bara för att han är någon slags självutnämnd vicesheriff bara för att han är näst äldst av oss.

”Yes, but calm down. No need to worry about it.” svarar jag defensivt och håller upp händerna. Perrie spiller lite av det heta teet på bordet åt mitt utbrott. ”Sorry.” mumlar jag och drar tillbaka händerna ner i fickorna. Hon ler ursäktande och trippar efter en trasa. Zayn suckar och räcker över koppen till mig.

”Sorry, mate. I’m so happy right now, and I don’t know how to handle it.” sväljer Zayn, och jag hör direkt att han döljer något.

“Vas Happenin’?” frågar jag skämtsamt och vi skrattar gott några sekunder. Sen blir han allvarlig igen. Perrie snurrar sin midja in i hans arm och de lutar sig mot varandra. Mina onda aningar stiger på topp, vad fan har hänt med dem?

”We gonna be parents.” säger Perrie. Jag känner hur min egna haka träffar golvet, rent hypotetiskt, av överraskningen. Är inte hon typ sjuk eller något, hon kan väll inte få barn? Steril heter det visst, eller så var det något annat jag inte kommer ihåg. Perrie nickar och jag ser en brinnande kärlek jämtemot Zayn strömma igenom henne.

”How?” stammar jag chockat och ser från den ena, till den andre.

”We gonna adopt a child from Ecuador.” berättar Zayn stolt.

“Oh, wow. Congratulations, I guess.” skrattstammar jag går runt bänken som skiljer oss åt. Försiktigt kramar jag om dem. Deras lycka gör mig på något sätt tommare. Det får mig och inse hur mycket jag saknar i mitt liv just nu. Nervöst fingrar jag på koppen och sätter snart ner den för att inte spilla. De små duvorna står och håller om varandra och gräver in näsorna i varandras käklinjer. För att få dem att sluta tar jag upp det jag kommit för i första början.

”Can I borrow some clothes from you?” frågar jag hastigt med en blick på Zayn. Han sliter sig motvilligt från Perrie och ser på mig.

”Sure, man. I didn’t dare to ask you about your shirt.” ler Zayn med en blick på min nu mycket smutsiga tröja. Han leder in mig i sin walk-in-closet och drar ner en diskret, långärmad tröja från sin galge. Jag och han har alltid haft identisk storlek i allt vilket gjort det mycket lättare för oss att låna kläder sin emellan. Jag drar av min tröja och klämmer den mellan knäna innan jag drar på mig den militärgröna nya tröjan. Zayn nickar och jag tar den röda tröjan i handen för att gå ut. ”Do you have any clothes in your apartment?” frågar han hastigt. Jag smäller en hand mot mitt eget ansikte och vänder på klacken, såklart jag inte tänkt på det.

”No.” svarar jag kort och vi går in igen. Zayn kittar mig med några t-shirts, en trave jeans, två par skor och tre olika tjocktröjor. När han bedömer att jag kommer överleva går vi ut igen, först efter att jag lovat att allt kommer vara kemtvättat vid återlämning. Därefter får jag smaka några av de nära heliga pepparkakorna och hjälpa dem att laga till en snabb wok.

Tillsammans slår vi oss ner vid bordet. Vi småpratar lite om deras lovade barn och de berättar att de snart ska få åka och hälsa på honom.

”How old is he?” frågar jag och försöker låta intresserad.

”He’s two, and his name is Camilo Isaias.” svarar Zayn stolt. Jag funderar på om jag ska försöka uttala det, men låter bli. Det går inte ens att gissa om det är både för och efternamn, eller om det är ett dubbelnamn. Zayn låter mig inte fundera länge på den saken. ”It’s a dubblename, but we’ll call him Cam, Milo or Isas.”

”Okay, many options. I’m sure you’ll be great parents.” De ger mig båda en varm blick och jag snurrar upp en nudel på min gaffel. Vi sitter tysta en stund, äntligen verkar de ha insett hur ointresserad jag är av deras perfekta liv.

”So how’s your lovely girl?” frågar Perrie artigt och ser upp från sin skål med wok. Jag ler lite när tanken på Penelope dyker upp i mitt huvud. En av de vackraste människorna på denna jord.

”Just fine, I think. She’s a little bit confused over the whole situation, but it’s no need to worry.”

“I can understand her; it must be hard both for you, her and her daughter.”

“Yeah, I know.” Jag skrapar ur det sista ur skålen och reser mig sedan från bordet. Jag ställer skålen på diskbänken och ser på det bländande paret som fortfarande sitter vid bordet. ”I go now.” Zayn ser förvirrad ut men protesterar inte, han känner till mina konstiga beteenden.

”Okay, sure you are alright?”

“Yeah. And thank you for the clothes.”

“Nothing to talk about.” säger han, men jag hör knappt. Jag är redan ute i hallen och river ner min jacka. Jag drar på den och ser till att jag ser snyggast möjligt ut. Håret ligger perfekt, leendet, kläderna, hållningen och allt annat ska se skinande ut. Luften sänks en sista gång i mina lungor och jag blinkar en gång. Var strålande, intalar jag mig själv och beger mig ut på den korta vägen mellan dörren och bilen. 

Detta har hänt:

När vattnet smattrar som starkast ner i diskhon känner jag en stråle kallt vatten träffa mig i ansiktet. Jag drar händerna över ögonlocken och får bort det värsta.  Precis när jag kan se någorlunda igen känner jag en kladdig näve träffa mig i ansiktet. Jag öppnar försiktigt ögonen och ser ner i diskhon, mitt ansikte är täckt av en mörkröd sörja. Troligen någon sorts sylt.

”Haylee!” morrar jag och låser hennes armar och lyckas placera en välförtjänt smörklick på hennes högra kind.

Harry sitter tyst bredvid mig i bilen. Han kör försiktigt men axlarna är uppdragna och blicken vaksam. Skolan rullar närmare för varje sekund och jag ber honom stanna på busshållplatsen cirkus 150 meter från skolan, så kan jag gå därifrån. Det verkar som om han inte hört det, för han kör vidare. Jag säger det igen, denna gången hör han för han ger mig en snabb blick men fortsätter köra. Lite panik börjar krypa över mig, det här är inte planen. Harry borde ha släppt av mig vid busshållplatsen, inte på skolans parkering. En klunga elever står trettio meter bort, de kastar förstulna blickar på bilen som rullar in. Jag kliver ut, då dras däremot fler blickar till mig. Harry vinkar av mig, och önskar mig en trevlig dag på fängelset. Ett skratt dras ur min mun innan jag slår igen dörren och skyggt börjar röra mig uppåt. Ingen hindrar mig på vägen, vilket jag är glad för. Men en gnagande orolighet plågar min mage, tänk om eleverna sett Harry. Det skulle ge mig väldigt mycket att förklara.

Snabbt går jag fram till mitt skåp och drar ut Engelskaböckerna. Skåpet skallrar när jag smäller igen den tunna plåtluckan. Fötterna tar mig fort mot lektionen i engelska, men precis utanför hindras jag av en lång, tanig tjej som jag känner igen från basketlaget.

”Haylee.” säger hon och stirrar ner på mig med sina mörkbruna ögon.

”Yes, Olivia?” säger jag tålmodigt och ser upp på henne med mina gröna. Jag har aldrig haft något otal med henne. Men faktumet att hon är så lång, och har hård röst är inte direkt pepp. Olivia lutar sig mot skåpen bredvid sig och suger på sin tunga.

”Where’s Joe?” lättat andas jag ut lite över hennes fråga, den handlade inte om Harry.

”He’s home, sick.” hasplar jag och ser upp på den långa flickan. Hon himlar med ögonen.

”Who drove you to school today, little kid?” Åh, så förnedrande. “Your mama’s new boyfriend? I am sure you-” sen får jag inte höra mer, för jag känner en hand mot axeln och jag vänder mig hastigt om. Bakom mig står några tjejer från årskrusen över.

”Omg, Harry Styles were out on the playground and omg Haylee I can’t breathe this is amazing please can you understand it??? He drove an exactly same car that you jumped out from and omg don’t say you know him cos you don’t cos you’re a nerd and we are the pop girls omg, can you understand it? Fangriling so hard right now!!” Tjejerna pratar utan punkt och jag kollar förvirrat på dem.

”Oh, that’s my mom’s new boyfriend. He’s quite similar to Harry Styles, but a little older.” ursäktar jag insidenten. Hade Harry varit ute på skolgården? Varför hade han varit det? Jag sa åt honom att åka direkt härifrån. Tjejernas ansikten sjunker lite.

”Oh.” säger dem och samlar ihop sina böcker i famnen. ”Well.” säger dem och smackar med sitt tuggummi en gång och går sedan iväg. De köpte det, storögt går jag därifrån och när jag vänder mig om är även Olivia borta. Med en orolig klump i magen går jag in i klassrummet och ser mig om efter en ledig plats. Längst bak finns det en ledig stol och jag glider snabbt ner på den. Fan.

Dumma jävla mamma och pappa som ska släppa av mig här. Det finn ingen mening alls i det. Lära sig massa skit som man aldrig kommer ha nytta av, tråla efter omöjliga betyg och skaffa fejka kompisar man ändå kommer bryta kontakten med inom några år. Du måste lära dig något, kunna skaffa lite kontakter, så hade de sagt de jävlarna. De ljuger ju upp över öronen själva. Argt sparkar jag i ett plåtskåp som rasslar till. Nummer 237, det är mitt skåp det. Irriterat svänger jag runt ett hörn och fyr syn på raden med numren 230 till 280. En post-it lapp sitter på nummer 237, med mitt namn på sig. Jag river ner den och öppnar skåpet. Det är tomt, förutom några gamla läskburkar som någon pantat in i skåpet. Jag drar ut dem på golvet och ställer in en kod för det fastmonterade låset. Sorgligt tar jag fram mitt schema och kartan över skolan. I slutet av korridoren ligger det rum jag ska befinna mig i just nu, fast jag är tio minuter sen. Raskt går jag ditåt med väskan smällande mot höften. Det rosa håret faller ner i ansiktet på mig och jag stoppar in luggen under mössan. Spetslinnet kliar lite och den stora bombarjackan hänger löst på axlarna. Min knoge träffar dörren två gånger innan någon ropar att jag får komma in. I hela min glans öppnar jag dörren och kliver in. Mina sotande ögon studerar den tragiska samlingen av människor där inne. Läraren ser på mig och jag går fram till henne.

”Hello, mrs. Atkins?” frågar den rynkiga kvinnan. Jag himlar med ögonen.

”Lucia Atkins, in your favor.” säger jag och bugar tillgjort. Några killar brister ut i skratt och jag kastar ett blängande öga på dem. Kvinnan tar sig för bröstet, jag måste snart få henne att svimma. Hon ber mig att sätta mig på en ledig stol, snart efter att jag fått böckerna och en läsplatta jag blivit tilldelad.

Hastigt rör jag mig bakåt, och blänger på alla som blänger på mig. Det finns två lediga stolar. En bredvid en tillfixad kille med stora framtänder och sliskigt hår, den andra bredvid en flicka med ett draperi av lockigt hår. Pest eller kolera. Jag väljer koleran och glider ner på sätet mitt emot flickan. Hon ser upp en kort sekund, och sedan ner igen. Jag gör detsamma och precis samtidigt spärrar vi upp ögonen och ser upp igen.

”Haylee?” utropar jag och tar mig sedan för munnen.

”Lux!” hostar hon fram och ser sedan nervöst på läraren, men hon är väll tillräckligt döv för att inte höra något. ”What are you doing here?”

”Try to learn something. What are you doing here?”

“I go here.”

“You do?”

“Yes.”

“Awsome.” konstaterar jag och slicker mig om läpparna. ”Really awsome!”

~

Haylee går bredvid mig i korridoren. Hon har sina matteböcker tätt tryckta mot bröstet medan jag låter dem ligga i handen som dinglar längst sidan.

”Haz said you had a sleepover.” konstaterar jag.

“When did you meet Harry?” frågar jag misstänksamt.

“I meet him today actually. I saw his car and walked up to him. We talked a little.”

“Aha…”

“Aha, what?”

“That’s why they recognized him.”            

“What?”

“Yeah, the girls in second year.”

“Oh, no good.”

“Why is it no good?”

“The record company has basically forbidden him to remain officially.” rabblar jag.

“Can they really do that?”

“Yes, of course they can.”

“Okay, so what happens next? With him I mean-“

“I don’t know, maybe he’ll be fine.”

“Maybe?”

“Yes.”

Detta har hänt: 

“Did you get the memo?”

“Yes, we did.”

“Great. We’ve a joyful message for you. A little boy is available in Ecuador, Latino America.” Jag och Perrie ser på varandra, och jag har aldrig sett så mycket kärlek i hennes blick som nu. ”Your plane is booked to the end of this month, 26th december too be precise.” Perrie klappar diskret händerna och jag pussar henne på kinden. Mannen från adoptionsbyrån verkar vänta på ett svar, och jag nickar häftigt.

Jag sätter mig upp i sängen. Det är mörkt utanför fönstret och mjuka flingor klistrar mot skarvarna. Ett leende letar sig över mitt ansikte och tyst slänger jag benen över sängkanten. Snabbt sticker jag in tårna i de mjuka ulltofflorna och reser mig upp. Golvet håller sig ljudlöst när jag försiktigt tassar fram. Klockan i köket visar att klockan är halv sex på morgonen, och mitt undermedvetna säger åt mig att mamma aldrig kommer vakna innan sju. Långsamt plockar jag fram ett paket med mjölk och låter den krämiga vätskan fylla upp en mugg. Medan koppen värms två minuter i mikron plockar jag fram några av de torftiga kanelbullarna mamma bakat för flera veckor sedan. Den smular när jag sätter tänderna i den. Jag tar ut mjölken och slänger en sked honung och lite kanel i den. Precis när jag ska slå mig ner vid bordet, ändrar jag mig och går tyst ut till vardagsrummet. Mammas stora läsfåtölj står strax bredvid soffan där en mörk skepnad ovetande sover. Nöjt ställer jag ner koppen på ett litet soffbord som står uppdraget vid fåtöljen. Jag drar upp benen under mig och lägger en filt på alltihop. Sen sitter jag bara där och kollar på den lockiga mannen i soffan. Rummet är i princip helmörkt, men lampan som alltid är tänd i hallen låter ett matt ljus strimma in i vardagsrummet. Ljuset är tillräckligt för att jag ska kunna urskilja det buskiga håret och karaktärsfulla axlarna. Hans ögon är slutna, och jag smuttar på den ljumma mjölken. Allting känns så lugnt, jag bara lyssnar på hans andetag och försöker registrera dem i hjärnan. Pappa är äntligen hemma.

Rummet runt mig är varmt, men mina fötter är kalla. Filten täcker inte hela min långa kropp. Långsamt slår jag upp ögonen och rycker till av förskräckelse. En gestalt sitter hopkurad under en filt i fåtöljen bredvid. De gröna ögonen, som jag knappt kan urskilja, är riktade rakt på mig. Mitt huvud rycks upp från kudden och hon rycker till i fåtöljen. Hon tappar något på golvet och jag sträcker mig efter det. Min hand nuddar hennes, så typiskt att man sträcker sig efter något samtidigt. Jag sluter handen om det smuliga föremålet och håller upp det mot henne, hon tar emot det och ler lite i mörkret.

”Goodmorning.” säger jag och gäspar lite. Jag sätter mig upp och stöttar armbågarna mot knäna. Hon reser sig och slår ner blicken.

”I’m sorry.” säger hon lågt. Mina ögonbryn sänks och pannan rynkas.

”For what?” frågar jag förvirrat. Hon skakar på huvudet och flätan som hänger runt hennes axel hamnar på ryggen.

”That I wake you up.” säger hon defensivt.

“Oh, that’s okay.” Jag kliar min hårbotten och gäspar igen. ”How much is she?”

”The clock?” Haylee rycker på axlarna. ”Around six I think.”

”You’re up early.”

”I couldn’t sleep.” hon ler och går bort till dörröppningen. ”Sorry, go back to sleep.”

Hon går bort mot sitt rum och jag gör en första ansats till att lägga mig ner. Men min kropp säger åt mig att jag borde gå upp, och det går inte att säga emot. Jag reser mig upp och ser bortåt hallen.

”Haylee.” säger jag så högt jag vågar. Huset är tyst i övrigt så hon hör mig och vänder sig om, med höjda ögonbryn. Diskret vinkar jag henne till mig och hon går närmare. ”Can I make some breakfast?” frågar jag och Haylee nickar.

”Sure.”

”Erm, can’t you help me?” frågar jag och ler lite under luggen. Hon rynkar pannan som en fråga. ”I not gonna find anything.”

”Oh, okay.” säger hon och går före mig in i köket. Hon är endast iklädd morgonrock, trosor och en stor t-shirt. Jag är inte bättre jag med min långärmade (och smutsiga) tröja och sen bara kalsonger. Hon hjälper mig att plocka fram mjölk och flingor, samt lite smörgåspålägg.

En galen idé slår mig, och när jag berättar den för henne är hon direkt förtjust.

”Okay.” skrattar hon och börjar även plocka fram mjöl, mjölk och bakpulver från skafferiet. V hittar ett recept på enkla scones via internet och snart står vi med mjöl upp över öronen. Jag mäter så försiktigt och noga jag kan upp det vita pullvret och häller ner det i mjölblandningen.

”That’s too much.” säger Haylee och stöter till min hand. Jag rycker till och det dammiga bakpulvret sprätter upp i hennes ansikte. ”Harry!” halvskriker hon och torkar sig i ögonen. Hennes händer letar efter vattenkranen så att hon ska kunna skölja ur ansiktet. När vattnet smattrar som starkast ner i diskhon känner jag en stråle kallt vatten träffa mig i ansiktet. Jag drar händerna över ögonlocken och får bort det värsta.  Precis när jag kan se någorlunda igen känner jag en kladdig näve träffa mig i ansiktet. Jag öppnar försiktigt ögonen och ser ner i diskhon, mitt ansikte är täckt av en mörkröd sörja. Troligen någon sorts sylt.

”Haylee!” morrar jag och låser hennes armar och lyckas placera en välförtjänt smörklick på hennes högra kind.

”Oh my God, this is disgusting.” jämrar hon sig och torkar av sin nu feta hy.  

”Your fault.” hon skrattar och krånglar sig ur mitt grepp, det känns som om hon är en lillasyster. Hennes profil känns så bekant, det långa, mjöliga håret och kladdiga ansiktet med de stora gröna ögonen. Som om jag sett henne bakom mig i spegeln hela tiden, en flyktig skugga. Men det har jag inte. Första gången jag såg henne var för tre månader sedan.

Vi förklarar en officiell fred, men då är bådas lockar fyllda av mjöl och ansiktena kletiga av smör och sylt. Vi knådar ihop degen och slänger in den i ugnen, troligen blir det inte gott någonstans. Tio minuter senare får vi ut ett tiotal rykande brödbullar från ugnen som vi lägger upp i en tygpåse och sätter fram sylt och smör på brickan. Snabbt torkar vi av oss med en handduk innan jag tar brickan framför mig och Haylee leder oss mot Penelopes rum. Vi får upp dörren och skriker på henne.

”Happy Birthday!” Hon sätter sig käpprak upp och ser sig förvirrat omkring. När hon sedan ser mig i det halvmörka rummet verkar hon slappna av lite.

”Erm, sorry.” mumlar hon. ”I’m not used to man voices.”

“Oh, that’s okay.” säger jag och ställer ner brickan på hennes sängbord. Hon gäspar och drar in benen i skräddarställning.

”But it’s not my birthday.” säger hon förundrat.

”No, but we couldn’t find something better to say.” svarar jag fyndigt och räcker henne en ångande scones. Haylee slår sig ner på sängkanten och jag drar mig bort mot garderoben och lutar mig mot den spegelbeklädda dörren. Penelope tar Haylees ansikte mellan sina händer och granskar smörrestena och mjölet hennes dotter har i ansiktet. ”And by the way I’ve missed alot of your real birthdays.”

”Aha, and you crashed the kitchen while baking this?” hon tuggar på en av bullarna.

“Yeah, a little.” svarar jag och Haylee i kör, sedan skrattar vi. Penelope ler också och ser sedan på mig där jag står med skitig tröja och kalsonger.

”Do you have any clothes. Harry?” frågar hon uppfodrande. Åh, jag hatar att hon är äldre än mig. Alla som är det känner jag direkt mig underlägsen.

”No, but I’ll went to Zayn’s place after this.”

“So you’re fine?”

“Yeah.” Jag ler och känner hur hela rummet är fyllt av rum, det här är vad jag vill leva med. Vi sitter i en halvtimme och sedan meddelar Haylee att det är dags för henne att gå till skolan.

”I guess Johannes will drive.” säger Penelope men Haylee rycker på huvudet.

”No, he’s sick.”

”I’ll drive.” hasplar jag ur mig, och kommer sedan på hur dumt det låter. De båda kvinnorna ser långt på mig och Penelope slår tillsist ner blicken.

”I don’t know Harry. Someone can recognize you.”

“I’ll drop her 100 meter away from the school, nobody will see me.” skyddar jag mitt förslag. Efter lite disskusioner går båda med på det, och jag gör en diskret näve i luften.

”On one condition,” Penelope ser upp igen. “You clean up in the kitchen, right now.”

“Sure.” säger jag ivrigt och släntrar ut genom dörren och ut till köket. Det är ett kaos. Mjölpåsen ligger på golvet och juicepaketet ligger utspillt på diskbänken. Sylt klistrar lite överallt och handduken är vit av mjöl och bakpulver. Disktrasan är flottig av smör. Rofyllt börjar jag städa upp i köket. Diskret gissar jag vad de olika sakerna ska stå och låter andra saker stå intryckta lite här och var. Snabbt trycker jag ner både mjölet och juicepaketet i soporna och slänger in handduken under diskhon. Tjugo minuter senare är det snyggare än innan (om man inte räknar in skåpen där kaos råder) och jag nickar nöjt. När jag vänder mig om står Haylee där och väntar. Hon har snörat på sig skorna och har på sig en tjock kappa.

”Ready?” frågar hon drygt.

”Ehm, I’ll just get my pants.” Rodnande hämtar jag mina byxor som jag drar på mig och sen drar jag på mig kängorna och den tunna jackan. Penelope kommer i bara nattlinne från sitt sovrum och jag drar henne åt mig. ”Thank you for everything.” Hon ler och kramar matt tillbaka, försöker värka likgiltig. Men när jag går ut genom dörren ser jag hennes rödtända kinder i ögonvrån. 

Dagens kommentar: 

Detta har hänt:

”So, are you two together now?” frågar han och pekar i tur och ordning på Penelope och Harry. Harry rycker på axlarna och ser på Penelope. Hans liv måste vara något otroligt rörigt just nu. Penelope ser på Harry tillbaka.

”No, we’re not.” säger hon stelt och jag ser hur hela Harrys ansikte sjunker, men han fortsätter att le.

”Only time will tell.” säger han flirtigt och lägger armen om henne.

Vårt hus är lika tomt som vanligt när vi kommer hem. Jag är den noggranna av oss, den som ser till att sakerna ligger på rätt ställe och att ytorna är rena. Perrie slänger sina saker mest överallt och jag plockar upp dem efter henne, ett helt omvänt förhållande. Många par håller nog fortfarande på med uppdelningen att kvinnan städar och lagar mat, mannen sitter med en bärs i soffan. Men nu är det jag som städar, och jag finner ett lugn i att göra det. Huset vi bor i skulle nog många kalla gigantiskt, och det är det. Men när det bara är två personer som bor känns det ändå så litet, så outnyttjat. Men jag och Perrie har aldrig haft tanken på barn, vi har inte kunnat ha det. Perrie fick vid 27års ålder en tyngande bekräftelse för oss båda, hon kan inte bära ett barn. Det är tydligen någonting i hennes kropp som stöter bort ägget. Men snart kommer vi förhoppningsvis ha en son eller dotter springande runt benen. Adoptionsansökan är inlämnad och genomförd, nu gäller det bara att invänta besked.

Ointresserat börjar jag sortera posten jag hittat på dörrhögen. En hög för mig, en för Perrie, en hög för reklam och en hög för nyheter och dylikt. Ett stort kuvert ligger längst ner. En stämpel med texten ”For His Childrens” är stämplat i ena hörnet och kuvertet är tungt. Båda våra namn står adresserade och jag sprättar försiktigt upp det med fingret. En vild tanke slår mig när jag vecklar upp det första av en hög av papper. Snabbt skummar jag igenom brevet.

”Perrie, come here!” ropar jag upphetsat och viftar med pappret i luften. Hon kommer utrusandes från badrummet med en morgonrock på sig och håret stripigt och blött hängande runt axlarna.

”What?” frågar hon stressat och ser chockat på mig, som om det hänt något dåligt. Långsamt vecklar jag upp pappret igen så att hon ska kunna läsa. Hennes taniga figur hänger över axeln på mig medan hon läser och sedan känner jag två händer på mina axlar. Hennes ögon lyser av förväntan.

”They gonna call us in ten minutes.” Jag ser på klockan och upptäcker att den är 20:51. Jag nickar lyckligt och schasar lekfullt in henne i hennes stora garderob. ”Put some clothes on.” uppmanar jag med ett skratt.

”I know you like when I’m naked.” gastar hon från garderoben. Jag småler och ser på klockan, bara fem minuter kvar. Fyra minuter senare sitter jag och Perrie i soffan och stirrar på våra mobiltelefoner.

Sju sekunder över 21:00 börjar hennes telefon vibrera. Nervöst ser vi på varandra innan hon svarar. Ett leende sprids över hennes ansikte och hon sätter på högtalare.

”So Mr. Malik and Mrs. Malik-Edwards, how are you today?”

“We’re great, thank you.”

“Did you get the memo?”

“Yes, we did.”

“Great. We’ve a joyful message for you. A little boy is available in Ecuador, Latino America.” Jag och Perrie ser på varandra, och jag har aldrig sett så mycket kärlek i hennes blick som nu. ”Your plane is booked to the end of this month, 26th december too be precise.” Perrie klappar diskret händerna och jag pussar henne på kinden. Mannen från adoptionsbyrån verkar vänta på ett svar, och jag nickar häftigt.

”Of course, it sound great!” säger jag medgivande och känner hur smilbanden nästan lossnar. Vi pratar lite till och mannen berättar att han skickar mer information via mejl, samt lite bilder på pojken. När vi väl lägger på sitter jag och Perrie bara och ser på varandra, allt känns så overkligt.

”Zayn,”

”Ah.”

”We gonna be parents.” viskar hon ömt och slänger sig om halsen på mig.

”I know, I know.” säger jag kärleksfullt.

Penelope slänger en filt på mig och stoppar hastigt ner en kudde i ett örngott. Haylee beskådar oss från vardagsrummets dörröppning där Penelope håller på att ställa iordning en soffa åt mig. Det finns ingen chans till insyn, huset ligger trots allt under jord, men ändå känner jag mig iakttagen. Jag gillar inte stora rum med mycket luft. Lena klagar ofta på att jag aldrig kan plocka undan saker eller bädda sängen.

”Can’t I get one of the bedrooms?” frågar jag försiktigt. Penelope stannar upp en sekund och ser på mig, ungefär so mom jag varit ett litet barn som inte förstår bättre. Argt slår hon ner blicken i soffan igen och smäller ner kudden på de mjuka dynorna.

”You want to sleep here, you want to eat here and you want to spend time with us. And when I let you do that, you want a bigger bedroom!?-“

“Actually I wanted a smaller-“

“I do not care about what you want or not. If you’ll stay here, you sleep there.” Hon pekar på soffan med hela handen och jag förstår vinken. Haylee ler i min ögonvrå när jag försiktigt sätter mig på den mjuka soffan med skamsen min. ”Goodnight.” säger Penelope hårt och släcker lampan så det blir bäckmörkt i rummet. De tassar bort till sina respektive sovrum och jag hör hur de snart släcker. Ensamheten slår mig, och jag kryper ihop under den alldeles förtunna filten. Hon har säkert gett mig den med mening, jag ska frysa.

”Goodnight.” mumlar jag tyst. 

Detta har hänt:

“Wanna drive somewhere for a bit of food?” Zayn försöker verkligen ursäkta sig.

“Can I bring them?”

“Who?”

“His old girlfriend and new daughter I guess.” Säger Louis.

“Of course.” Niall svarar först och de andra två håller med.

Jag ser ner på mina kläder. Ett par raka jeans och en blå blus. Väldigt enkelt och sterilt. Harry hade hindrat mig från att byta om. Mina förväntningar inför mötet är väldigt blandade. Det ska bli kul att träffa dem, de var trots allt lite av mina idoler. Men situationen jag ska möta dem i är jobbigare. Harry vill presentera mig som en gammal vän för dem, men de verkar veta mer än så. Hur ska han på ett smidigt sätt förklara Haylee? Och hur ska han förklara mig?

”Take it easy.” han lägger sin hand på min och ser några sekunder in i mina ögon. Han ser så lugn ut. Hans ögon lugnar mig något. ”They aren’t rude, just eager.”säger han mjukt och klämmer lite om mitt venusberg. Jag ler och han släpper mig. Tänk att Nando’s fortfarande rullar det med, fast det förstås, det är säkert Niall som sett till att det gör det. Skulle det ha hotats av nerläggning skulle han lägga massor av pengar på att montera upp allt igen, tror jag i alla fall. Harry bromsar in och parkerar. Han ser på mig. ”It’ll be fine.”

Mina fingrar trummar mot bordet. Harry borde ha varit här för tio minuter sedan. Niall sitter bredvid mig och Louis har lagt beslag på bordets bortre nock. Perrie sitter mitt emot mig. Det ligger menyer framför oss, Louis bläddrar förstrött i sitt och Niall suckar. Han vet redan vad han vill ha, han kan tusan hela den där menyn utantill. Det kommer ett vinddrag från dörren och jag ser upp. Ingen av de andra verkar märka det, för båda fortsätter att fästa ögonen ner i bordet. Ett par har kommit in på restaurangen. Mannen har en mössa nerdragen över öronen och kvinnan har en halsduk svept om nedre delen av ansiktet. Mannen ser sig oroligt om och drar upp axlarna, som om det ska gömma honom. De rör inte vid varandra, men ser ändå ut att passa ihop. När han ser bortåt oss höjer han diskret handen och skyndar fram med kvinnan i släptåg. Jag petar på Niall som ser upp, Louis lägger också märke till Nialls rörelse och ser upp. Perrie ser undrande på oss, hon tar det alltid så lugnt. Vi lutar oss ihop och Louis pekar lite bortåt Harry och kvinnan.

”Is that-?”

”Yeah, that’s Penny I think.”

“How can you know?” frågar Perrie och ser frågande på Niall. Niall viker ihop sin meny innan han svarar.

”I’ve meet her once.”

”Ah.” är allt Perrie säger innan paret är framme. Kvinnan virar av halsduken och låter den hänga över axlarna istället. Hon är klädd i en enkel, blå kappa och håret ligger rakt över ryggen på henne. Harry ler besvärat och Perrie hoppar in ett snäpp så att hon hamnar mitt emot Niall. Harry erbjuder kvinnan bredvid sig platsen bredvid Perrie. Harry slår sig besvärat ner på nocken mitt emot Louis. Kvinnan med det bruna håret sitter spikrakt på bänken och håller medlande händerna knäppta på bordet. Stämningen är lite pinsam tills Harry får nog och bryter in.

”This is my friend Penelope, and I love her.” säger han och lyckas bryta isen. Det blir ett varv av handskakningar och till min lättnad slår planen om Perrie i baklås, de två kvinnorna kommer bra överrens och lyckas sätta igång ett samtal sins emellan.

”We’ve already order.” säger Niall hurtigt. “You got same as Perrie, Penny.”

“What did you get?” Penelopes röst är aningen hes men fortfarande len och skön att lyssna på. Hon känns inte som en sådan person som kan vara arg länge. Perrie tänker efter lite och kommer sedan på det. Hon rätar lite på sig i bänken.

”A Chicken Wrap, I think.” hon ger mig en blick och jag nickar. Vi småpratar lite och sen hasplar Niall ur sig något.

”So, are you two together now?” frågar han och pekar i tur och ordning på Penelope och Harry. Harry rycker på axlarna och ser på Penelope. Hans liv måste vara något otroligt rörigt just nu. Penelope ser på Harry tillbaka.

”No, we’re not.” säger hon stelt och jag ser hur hela Harrys ansikte sjunker, men han fortsätter att le.

”Only time will tell.” säger han flirtigt och lägger armen om henne.

En salt smak sprider sig i munnen på mig. Jag torkar bort tåren som letat sig ända ner till mingipan. Jag kan inte gråta nu, jag har Opal att ta hand om. Hon sitter och leker med en stel plastdocka, nu har hon i alla fall fattat att pappa inte kommer tillbaka. Inte på ett tag i alla fall. Jag stöttar upp mig mot diskhon med hjälp av händerna och tar några djupa andetag. Jag måste vara stark nu, inget annat kommer att funka. Opal ropar på mig från vardagsrummet. Jag skjuter av stekpannan med köttbullar. På väg in till Opal funderar jag över situationen. Faktum är att jag måste lämna bort henne till någon imorgon, hon kan absolut inte följa med på plåtningen. Då kommer hon bara ställa till kalabalik bland alla kameror.  Tveksamt tar jag upp telefonen och ber den ringa på den person jag litar mest på i frågan om barn, Eleanor J.C. Tomlinson. Vi pratar en stund och hon lovar mig att komma och hämta Opal snarast möjligt. Jag tackar henne och fortsätter att stöka runt med mitt hår och kläder.

”Opal, honey!” ropar jag.

”Aa?” ropar hon ointresserat från vardagsrummet.

”Eleanor will pick you up in a few minutes.”

“Why?”

“Mommy need to work. But you like Tommie, don’t you?”

“Erm… yeah.”

“Good, so you’re okay with it?”

“Mm.”

~

“Oh, I can’t thank you enough.”

“No problem, we gonna have fun.” Eleanor ler och tar Opal i handen för att gå. Jag vinkar lite efter dem och så fort de är utom synhåll stänger jag dörren och släpper allt. Tårarna rinner hejdlöst.

”Harry.” mumlar jag och slår näven i väggen. ”Please come back.”

Detta har hänt:

”I want to divorce.” Ordet ringer i luften och fyller ut alla tomrum. Ingen kan känna sig ensam just nu, allt kan krypa in i ordet och gå i ide. Det känns inte fel, bara rätt. Lenas ögon är en röra av känslor. Ilska, kärlek, tycke, hat, avsmak och ömhet. Först tror jag att hon uppfattar det jag sagt som om jag vore hög eller full. Men sen går det upp för henne att jag inte är det, hon har sett till att jag bara druckit läsk hela veckan, ingen sprit. Hennes mun ramlar på vid gavel och jag drar en näve lockar ur ansiktet.

Jag skuffar ut matkassarna och balanserar upp dem på högerarmen samtidigt som jag klickar igen bildörren med vänstern. Trappan slirar under mig, men jag har gått i den så många vintrar nu att jag inte bryr mig längre. Jag dunkar nästan in i dörren innan jag öppnar den och kliver in.

”Honey, are you home?” ropar jag inåt huset. Utifrån köket kommer Haylee och Johannes går tätt bakom henne. Haylee vinkar mig till sig och jag går upp till henne. Hon lutar sig nära mig.

”Harry is here.” viskar Haylee och pekar lite inåt köket. Jag håller på att tappa matkassarna.

”Did you let him in?” väser jag och ger henne en mördande blick. Haylee förklarar snabbt att han varit där när hon och Johannes kommit hem. Jag suckar och låter Haylee ta över en kasse. Jag går före in i köket och börjar plocka upp varorna utan minsta blick på Harry. Han stirrar på mig när jag far runt i köket och ungdomarna spanar på oss från dörröppningen. När jag ställt in allting sticker Johannes en kopp te i handen på mig och jag tar tacksamt emot det. Haylee signalerar till Johannes att de borde gå till hennes rum, och Johannes följer lättat med dem.

När jag hör dörren stängas till Haylee’s rum går jag fram till köksbordet. Det finns inget jag kan säga om Haylee, hon har troligen redan berättat själv medan de haft sin lilla konversation. Jag behöver inte fråga honom något, har börjar snart prata för egen maskin.

”This morning I told Lena that I wanted to divorce.”

“What’s her reaction?” frågar jag med sammanbitna tänder.

”She went mad, and kicked me out. Then I fell down a stair.” Det betyder att de just nu är i sin gemensamma lägenhet och inte lyxvillan i utkanten av London. Han pekar på sin bula i pannan och fortsätter. ”I’ve never seen her like this, with that sparkle in her eyes. She didn’t let me see Opal, but I guess she can’t take her away from me.”

“The court will handle that.” säger jag och kramar om min kopp med ljummet te. En signal kommer från hans ficka och han plockar fram sin mobil, någon ny modell jag absolut inte skulle ha råd med.

”It’s Niall-”

”Answer if you want to.” säger jag lugnande och Harry ler lite, innan han svarar.

”Erm, Niall. I’m a little b-”

“Is it true?” hans röst är ivrig men samtidigt låter han besviken.

”Wait, what?”

”That you have a kid with Penny?” jag spärrar upp ögonen. Min kedjereaktions-grej har slagit i baklås. Liam har fått veta och därefter Niall.

”Yeah, is it really true? Eleanor says that you gonna divorce with Lena as well.” Vafan, vad gör Louis där? Han borde inte vara där, det gör ju allt jobbigare för mig. Jag biter mig i läppen.

”It’s all true.” erkänner jag skamset.

”What the hell Harry?” Nej, inte den där utlandsengelskan. Jag sätter handen för ansiktet.

”Hello Zayn.” säger jag trött och förbannar mig själv. Penelope stirrar på mig från andra sidan bordet och ryckigt reser jag mig för att gå ut till deras minimala vardagsrum. Allting är kaos.

”So when are we going to meet your lovely girls?” jollrar Louis.

“Eh, shut up.” säger jag.

“Aw, someone is a little upset.” lägger Zayn till.

“I’m not upset.”

“You are!” håller Louis med, och jag kan se hans flin framför mig.

”Ey, that’s rude guys.” Tack gode Gud för Niall.

”Sorry, mate.”

”It’s okay.” suckar jag. 

”No, it’s not. We kind of his best friends and you just joke around about it?” Jeez, jag älskar irländare.

“Are you okay, Harreh?” Louis frågar.

“Emh, yeah. Quite okay.”

“Wanna drive somewhere for a bit of food?” Zayn försöker verkligen ursäkta sig.

“Can I bring them?”

“Who?”

“His old girlfriend and new daughter I guess.” Säger Louis.

“Of course.” Niall svarar först och de andra två håller med.

”Where should I drive?”

”Nando’s all the way.” Niall skrattar, och det gör jag också. Men jag låter honom hållas.

”Seya in a minut then.”

“See you.” avslutar jag. Nu återstår det bara att dra med “familjen”.

Jag rycker mig ur Haylees grepp när dörren flyger upp. Vi vänder oss om och får se den långa mannen i dörröppningen.

”Dad- I mean Harry!” utropar Haylee chockat och tar sig för munnen, som om hon försöker gömma kyssen. Jag blir lite irriterad på Harry, trots att han inte dragit upp dörren med mening. Han kliar sig i håret och råkar slå in armbågen i Haylees vitmålade dörrkarm. Han grimaserar illa och ser sen på oss, mest på Haylee.

”I just wonder if you want to meet the others.”

“The other?” frågar jag och Haylee i kör, jag ser på henne och hon ler mot mig.

”Bandmembers. Or yeah, Niall, Zayn and Louis.”

“Nah.” Haylees svar chockar mig. Jag stirrar storögt på henne, glad för att Harry inte kan se mig. Harry ser också förvånad ut, men Haylee insisterar på att han borde ta med sig Penelope på detta möte, och ta henne i efterhand. ”They maybe flip out.”

”Why should they do that?” frågar Harry förvirrat.

“They maybe are going to be overwhelmed of our beauty.” Haylee blinker mot honom och vinkar sedan ut honom. Han stänger eftertänksamt efter sig och jag ser på Haylee.

”Stupid you.” säger jag varmt.

”You still love me.” hon fnittrar.

“Yeah, of course I do.”