Detta har hänt:

När vattnet smattrar som starkast ner i diskhon känner jag en stråle kallt vatten träffa mig i ansiktet. Jag drar händerna över ögonlocken och får bort det värsta.  Precis när jag kan se någorlunda igen känner jag en kladdig näve träffa mig i ansiktet. Jag öppnar försiktigt ögonen och ser ner i diskhon, mitt ansikte är täckt av en mörkröd sörja. Troligen någon sorts sylt.

”Haylee!” morrar jag och låser hennes armar och lyckas placera en välförtjänt smörklick på hennes högra kind.

Harry sitter tyst bredvid mig i bilen. Han kör försiktigt men axlarna är uppdragna och blicken vaksam. Skolan rullar närmare för varje sekund och jag ber honom stanna på busshållplatsen cirkus 150 meter från skolan, så kan jag gå därifrån. Det verkar som om han inte hört det, för han kör vidare. Jag säger det igen, denna gången hör han för han ger mig en snabb blick men fortsätter köra. Lite panik börjar krypa över mig, det här är inte planen. Harry borde ha släppt av mig vid busshållplatsen, inte på skolans parkering. En klunga elever står trettio meter bort, de kastar förstulna blickar på bilen som rullar in. Jag kliver ut, då dras däremot fler blickar till mig. Harry vinkar av mig, och önskar mig en trevlig dag på fängelset. Ett skratt dras ur min mun innan jag slår igen dörren och skyggt börjar röra mig uppåt. Ingen hindrar mig på vägen, vilket jag är glad för. Men en gnagande orolighet plågar min mage, tänk om eleverna sett Harry. Det skulle ge mig väldigt mycket att förklara.

Snabbt går jag fram till mitt skåp och drar ut Engelskaböckerna. Skåpet skallrar när jag smäller igen den tunna plåtluckan. Fötterna tar mig fort mot lektionen i engelska, men precis utanför hindras jag av en lång, tanig tjej som jag känner igen från basketlaget.

”Haylee.” säger hon och stirrar ner på mig med sina mörkbruna ögon.

”Yes, Olivia?” säger jag tålmodigt och ser upp på henne med mina gröna. Jag har aldrig haft något otal med henne. Men faktumet att hon är så lång, och har hård röst är inte direkt pepp. Olivia lutar sig mot skåpen bredvid sig och suger på sin tunga.

”Where’s Joe?” lättat andas jag ut lite över hennes fråga, den handlade inte om Harry.

”He’s home, sick.” hasplar jag och ser upp på den långa flickan. Hon himlar med ögonen.

”Who drove you to school today, little kid?” Åh, så förnedrande. “Your mama’s new boyfriend? I am sure you-” sen får jag inte höra mer, för jag känner en hand mot axeln och jag vänder mig hastigt om. Bakom mig står några tjejer från årskrusen över.

”Omg, Harry Styles were out on the playground and omg Haylee I can’t breathe this is amazing please can you understand it??? He drove an exactly same car that you jumped out from and omg don’t say you know him cos you don’t cos you’re a nerd and we are the pop girls omg, can you understand it? Fangriling so hard right now!!” Tjejerna pratar utan punkt och jag kollar förvirrat på dem.

”Oh, that’s my mom’s new boyfriend. He’s quite similar to Harry Styles, but a little older.” ursäktar jag insidenten. Hade Harry varit ute på skolgården? Varför hade han varit det? Jag sa åt honom att åka direkt härifrån. Tjejernas ansikten sjunker lite.

”Oh.” säger dem och samlar ihop sina böcker i famnen. ”Well.” säger dem och smackar med sitt tuggummi en gång och går sedan iväg. De köpte det, storögt går jag därifrån och när jag vänder mig om är även Olivia borta. Med en orolig klump i magen går jag in i klassrummet och ser mig om efter en ledig plats. Längst bak finns det en ledig stol och jag glider snabbt ner på den. Fan.

Dumma jävla mamma och pappa som ska släppa av mig här. Det finn ingen mening alls i det. Lära sig massa skit som man aldrig kommer ha nytta av, tråla efter omöjliga betyg och skaffa fejka kompisar man ändå kommer bryta kontakten med inom några år. Du måste lära dig något, kunna skaffa lite kontakter, så hade de sagt de jävlarna. De ljuger ju upp över öronen själva. Argt sparkar jag i ett plåtskåp som rasslar till. Nummer 237, det är mitt skåp det. Irriterat svänger jag runt ett hörn och fyr syn på raden med numren 230 till 280. En post-it lapp sitter på nummer 237, med mitt namn på sig. Jag river ner den och öppnar skåpet. Det är tomt, förutom några gamla läskburkar som någon pantat in i skåpet. Jag drar ut dem på golvet och ställer in en kod för det fastmonterade låset. Sorgligt tar jag fram mitt schema och kartan över skolan. I slutet av korridoren ligger det rum jag ska befinna mig i just nu, fast jag är tio minuter sen. Raskt går jag ditåt med väskan smällande mot höften. Det rosa håret faller ner i ansiktet på mig och jag stoppar in luggen under mössan. Spetslinnet kliar lite och den stora bombarjackan hänger löst på axlarna. Min knoge träffar dörren två gånger innan någon ropar att jag får komma in. I hela min glans öppnar jag dörren och kliver in. Mina sotande ögon studerar den tragiska samlingen av människor där inne. Läraren ser på mig och jag går fram till henne.

”Hello, mrs. Atkins?” frågar den rynkiga kvinnan. Jag himlar med ögonen.

”Lucia Atkins, in your favor.” säger jag och bugar tillgjort. Några killar brister ut i skratt och jag kastar ett blängande öga på dem. Kvinnan tar sig för bröstet, jag måste snart få henne att svimma. Hon ber mig att sätta mig på en ledig stol, snart efter att jag fått böckerna och en läsplatta jag blivit tilldelad.

Hastigt rör jag mig bakåt, och blänger på alla som blänger på mig. Det finns två lediga stolar. En bredvid en tillfixad kille med stora framtänder och sliskigt hår, den andra bredvid en flicka med ett draperi av lockigt hår. Pest eller kolera. Jag väljer koleran och glider ner på sätet mitt emot flickan. Hon ser upp en kort sekund, och sedan ner igen. Jag gör detsamma och precis samtidigt spärrar vi upp ögonen och ser upp igen.

”Haylee?” utropar jag och tar mig sedan för munnen.

”Lux!” hostar hon fram och ser sedan nervöst på läraren, men hon är väll tillräckligt döv för att inte höra något. ”What are you doing here?”

”Try to learn something. What are you doing here?”

“I go here.”

“You do?”

“Yes.”

“Awsome.” konstaterar jag och slicker mig om läpparna. ”Really awsome!”

~

Haylee går bredvid mig i korridoren. Hon har sina matteböcker tätt tryckta mot bröstet medan jag låter dem ligga i handen som dinglar längst sidan.

”Haz said you had a sleepover.” konstaterar jag.

“When did you meet Harry?” frågar jag misstänksamt.

“I meet him today actually. I saw his car and walked up to him. We talked a little.”

“Aha…”

“Aha, what?”

“That’s why they recognized him.”            

“What?”

“Yeah, the girls in second year.”

“Oh, no good.”

“Why is it no good?”

“The record company has basically forbidden him to remain officially.” rabblar jag.

“Can they really do that?”

“Yes, of course they can.”

“Okay, so what happens next? With him I mean-“

“I don’t know, maybe he’ll be fine.”

“Maybe?”

“Yes.”