Detta har hänt:

För att få dem att sluta tar jag upp det jag kommit för i första början.

”Can I borrow some clothes from you?” frågar jag hastigt med en blick på Zayn. Han sliter sig motvilligt från Perrie och ser på mig.

”Sure, man. I didn’t dare to ask you about your shirt.” ler Zayn med en blick på min nu mycket smutsiga tröja. Han leder in mig i sin walk-in-closet och drar ner en diskret, långärmad tröja från sin galge.

Dörren går långsamt upp. Jag går in och dumpar matkassen och påsen med kläder på golvet i hallen. Den välbekanta lukten av min gamla lägenhet slår emot mig, och jag förstår hur hemskt mycket jag saknat den. Lena hade många gånger försökt övertala mig till att sälja den, men långt inne i mig sa något att jag inte borde sälja den. Den rösten har i alla fall haft rätt nu, för just nu är jag i desperat behov av lägenheten. Jag går in till det lilla vardagsrummet, som är snyggt ihopkopplat till köket. Kassen med mat dinglar i min hand och jag häller ut alla nudelpaket på diskbänken. Min fantasi om mat har tagit slut för länge sen, så nudlar var det närmaste jag kunde komma en smakupplevelse. Även några burkar Nutella står uppradade och någon påse med crisp. Flera paket kaffe och te samt några panpizza och folköl. När man ser närmare på det jag inhandlat förstår man min avsikt med det hela, jag tänker gå i en sorts karantän. Bara sitta hemma med mina filmkanaler och inte göra någonting. Suga i mig att jag förlorat allt, och då syftar jag på Penelope och Lena. För på vägen till affären hade ett sms dykt upp på min skärm.

From: Penelope 12:09

Hi Harry. I dunno about you and me, but right now it never gonna work out. Don’t understand me wrong, I love you, but I don’t trust you after what you did to me. You can keep meet up with Lee, but don’t see us two as a couple. Your Penny, x.

Hennes ord hade varit som en vägg. Därav alla nudlar. Snabbt häller jag i mig ett glas vatten och går sedan in i sovrummet. Jag tar fram kläderna Zayn skickat med mig och ler lite när jag upptäcker hans käraste Metallica-tröja i högen. Jag drar på mig tröjan och går sedan runt i bara den och kalsongerna. Slappt slänger jag mig i soffan och slår på tv:n. Jag förklarar min karantän påbörjad.

Jag ser på Haylee. Hon gestikulerar stort när hon berättar om sin dag i skolan, om hur hon träffat Lux och om allt de gjort. Vissa saker hade jag aldrig kunnat drömma om att vi två skulle göra. Jag försöker le och nicka vänligt åt henne medan orden strömmar ur munnen på henne. Min feber gör att jag blir okoncentrerad och näsan är täppt. Haylee räcker fram energibar till mig att jag tar emot den. Långsamt skalar jag den och tuggar lite på den söta ytan. Det går inte att beskriva hur mycket jag älskar denna människa. Hon är perfekt på alla sätt och vis. Det bruna håret och gröna ögonen. Men samtidigt saknar jag tiden före hennes familjedraman. Då var det bara bråk med hennes mamma som stod i centrum ibland, inte några hemliga födelsebevis och obekymrade pappor. Just nu känns det som om allt annat än jag är viktigt för henne. Hela dagen har jag försökt skaka det av mig, men först nu börjar jag inse det jag vetat hela tiden. Jag är svartsjuk. Inte på Lux, inte på Penelope. Nej, jag är svartsjuk på Harry.

Hur många ungdomar är avundsjuka på sin flickväns pappa? Det går inte ihop med verkligheten någonstans. Huvudet börjar snurra igen och jag känner kväkningar i strupen. Haylee håller frånvarande fram min papperskorg, men jag viftar bort den. Hon ler lite och kramar mig sedan snabbt. Jag gnuggar ner min näsa i hennes hår och andas in hennes doft under några korta sekunder. Sen är hon borta från min kropp. Hon vinkar lite i dörröppningen och går sedan ut, lämnar mig med en hög biologiböcker. En suck lämnar mina läppar när jag bläddrar upp den första sidan. Varför just jag?

Snöflingor landar i mina ögonfransar och trasslar mitt hår när jag strävar hemåt. Johannes hade verkat väldigt frånvarande där han legat i sin säng med laptopen i knäet. Han hade liksom sett förbi mig, in i något annat. De blå ögonen hade varit mörkare än vanligt, antagligen något som tynger honom. Men jag är alldeles för uppspelt för att fråga om det, ingenting får förstöra den här dagen. Mina tunna skor sparkar i snön och jag känner hur strumporna blir allt mer blöta. En rysning går genom min kropp och jag knyter fingrarna runt varandra för att hålla värmen bättre. Det är några kvarter mellan mig och Johannes, men jag känner till vägen så pass bra att den går snabbt att gå. Snart skymtar jag räcket till vår trapp ner i källaren. Jag svänger runt den och går ner för den hala trappan. Senast igår hade jag hittat Harry sittande där, och egentligen hoppades jag på att samma sak skulle hända idag. Men ingen stelfrusen Harry sitter och väntar på trappstegen. Med en lätt suck öppnar jag dörren och stormar in. Mamma sitter vid köksbordet böjd över några uträkningar. Hon ler lite när hon ser mig, men fortsätter räkna.

Mina fingrar fattar ett juicepaket och jag häller upp lite av den klargula vätskan. Mamma följer mig lite i ögonvrån, men ser inte upp helt. Jag ska precis gå in på mitt rum när mamma höjer en hand, skriver en sista nolla i sina papper och ser upp.

”Haylee, I need to show you something.” Hennes röst är så allvarlig att jag genast lyder. Hon skjuter ut stolen och reser sig upp. Svepande passerar hon mig och går in på sitt rum. Från byrålådan längst ner tar hon fram en grön skokartong. Långa fingrar lyfter av locket och jag ser lite av de sakerna jag hittat i juni samma år. Från lådans botten tar hon upp något. Ett papper ligger lindat om det och jag ser nyfiket på när hon vecklar upp det. Det som finns där i sätter mig i total chock. Jag vecklar bakåt och sätter mig på sängen. Mamma kommer och sätter sig bredvid mig. ”I’m so sorry that I didn’t say something.” viskar hon. 

Tack för alla kommentarer, det vår många småkommentarer så jag kunde inte välja mellan alla. Så här kommer några stycken: