Detta har hänt:

”I love you.” viskar jag när han glider ur mig sista gången. Hans trötta ögon ser på mig och hans hand stryker min rygg. Han mimar samma sak tillbaka och sluter sedan ögonen. Jag gör detsamma men klarar inte av att somna.

”You’re amazing.” mumlar han halvvägs in i sömnen.  ”And Happy New Year.”

28 januari 2028

”Tour day, guys!” Nialls rop får mig att hoppa ur stolen. Han kommer inrusande och Zayn ser trött på honom från soffan. Trots att han fått mig att flyga högt kan jag inte neka att jag är spänd. Det är en månad sedan jag låg på sjukhus och killarna har äntligen slutat behandlat mig som en oansvarig tonåring. Men jag är glad att jag misslyckades, men ändå glad att jag gjorde det. Hela grejen fick mig att tänka efter, och få en bekräftelse om vilka som faktiskt älskar mig. Mamma hade åkt hela vägen från Holmes Chapel bara för att träffa mig, och se till att hennes lillpojke levde. Jag ler lite och fingrar på armstödet. Niall rycker tag i mina axlar och får mig att se upp. ”Are you alright, Hazza?” frågar Niall och ser på mig med spelande ögon. Hans liv har tagit vändning, i alla fall lite. Nora har i och för sig brutit all kontakt med honom, men han har insett att han är fri nu, hur mycket han än älskar henne.

”Yeah, just a little nervous.” svarar jag med en gäspning, Nialls eviga energi tar alltid slut på min egen. Niall ler uppåt öronen och ser på Liam som sitter mitt emot mig. Han drar handen över hakan, precis som han brukar och låter sina bruna ögon pendla i rummet. Utanför rummet i befinner oss i springer ett trettiotal personer jag kan namnet på, och mer än det dubbla jag inte kan namnet på. De skriker och förbereder, vi sitter bara iklädda scenkläder och väntar. Louis snubblar in genom dörren, vilt skrattandes med Zayn. De har båda sett till att deras familjer tagit sig in ordentligt på arenan.

Zayn är också en helt ny person. Han strålar av lycka över att äntligen få vara pappa. Jag förstår honom, Opal hade gett mig samma känsla. Att hålla hennes tunna gestalt i mina armar, helt ren och ärlig, hade känts som den mest änglalika känslan någonsin. Louis fot stöter till en vas som står som en klen prydnad, men han fångar den innan den slår i golvet. Vi skrattar tillsammans bort de sista minuterna innan någon ropar upp oss för de sista förberedelserna. Jag och Liam reser oss och vi går alla fem ut ur rummet för att möta upp med Lou och våra stylister. De snurrar runt oss som virvelvindar och jag blir alldeles yr av att se på dem.

”Here, let me help you.” säger Louis och håller upp min röda kavaj jag ska ha på mig. Jag ler och trär på mig den. Han ler också, ett riktigt Louis-leende som han bara ler när något kommer bli extra roligt och bra. Det når från öra till öga, och hans ögon kantas med små rynkor. Utan att tänka ger jag honom en hård kram och försvinner sedan längst korridoren. Hans underbara skratt ekar efter mig.

Jag lägger ner diskborsten i diskhon. Det skramlar till och jag stryker en sliten slinga hår ur ögonen. Rummen ekar tomma, Haylee är i skolan och jag står här – kul. Harry hade hört av sig lite snabbt och frågat om jag velat ha biljetter till den nya touren. Sms:et ligger fortfarande obesvarat i inkorgen.

Paniken jag upplevt när jag sett Harry hänga från taket var obeskrivlig. En smärta hade rusat genom min kropp, och varit nära att förlama mig. Men någonstans fanns en råstyrka i att jag skulle lyckas stå mot rädslan och hugga ner honom istället. Utan mig skulle Harry varit en av de änglar som vakar över människorna på Jorden, eller som han själv uttryckt det, en av djävulens andar. Harry är kristen, det vet jag. Men han tror själv inte att han ska till himlen, det sa han för 18år sedan. Han var nog för dum för det, om man nu ska tro honom. Men han är Guds vackraste ängel, och Gud låter inte dem vackra gå.

En lampa från lokalens bakre del bländar mig. Jag höjer armarna över huvudet och tjuter i micken jag har i handen. Trots att jag tar i allt jag kan hörs knappt min röst från skriket som rusar genom lokalen. Energin skjuter ut i mina fingertoppar och de tusentals leende ansiktena får mig att klistra på ett brett flin. Till vänster om mig står Zayn, och Liam står på den högra. Skulle man mäta richterskalan under byggnaden skulle den uppnå långt över åtta, rent hypotetiskt då. Scenen är bred och lång, perfekt för oss att springa runt på. Jag gillar stora scener, då kan man knuffa fram Louis och Niall lite när det är deras tur. Man själv backar undan mot Sandy och Danny som står med sina stränginstrument och plingar. Det är helt otroligt att vi skrapat ihop hela det gamla bandet också, trots att Josh troligen skulle välja att vara hemma med sin son.

De nya låtarna är otroliga, trots att jag inte har någon känslomässig inblandning i dem. Niall har jobbat stenhårt tillsammans med teamet. Det där med låtskrivande är inte min grej, så jag har lämnat över det på de andra som lämnat över det på Niall. Troligen hade alla skyllt på att det är hans jobb, plus att han faktiskt gillar att skriva låtar. Mest nervös är jag inför den helakustiska känsloballaden Liam och Zayn skrivit ihop. Den kan bli farlig, ingen vet vad de två kan komma upp med.

Öppningslåten smashar hur som helst. Min röst är stadig och jag låter bli att tänka på alla spillda tårar, eller på något annat heller för den delen. Min blick söker sig gång på gång uppåt den starka strålkastaren längst bak. Den bländar av mig från verkligheten, låter bara min röst vara kvar och göra sitt jobb. Publiken är hur som helst stormförtjust, de kommer troligen inte klaga på dåliga konsertplatser eller en allmänt tråkig upplevelse. Det känns i magen när man gjort något bra, och de har vi alla fem gjort än så länge. När Louis avbryter Niall i hans tal och ser till att twitterfrågorna kommer igång så vaknar jag till lite igen, turligt nog utan att någon märkt min frånvaro. Den blå fågeln fyller upp bakom oss och Louis börjar läsa.

”Are you excited?” frågar han vänt mot mig och Zayn, sen mot Liam och Niall. Vi ler allihop. ”We surely are, but are you?” ropar Louis vänt mot publiken, ett gäng av mestadels kvinnor på 20+. Lite skrattretande, men samtidigt hedrande. Folk tar sig fortfarande dit vi är, och uppskattar det vi gör. Ytterligare ett vrål studsar emot oss. Jag klämmer in min öronplugg ytterligare i örat och fortsätter smila. ”Julianne, Julianne, where are you?” frågar Louis och spejar över publiken. En arm sträcks upp ur havet och ett ensamt skrik ljuder, Louis vinkar åt henne och byter sen fråga.

”Mostly of you have daughters, if you got a son, what would you call him?” Louis ler medan han läser. Tankerynkan mellan ögonen glipar och jag ler för mig själv medan jag försöker komma på ett namn. Det finns så många fina namn att välja bland. Zayn öppnar munnen för att börja.

”I would name him after my grandfather, Walter.” säger han med ett vagt leende. Jag bollar några namn i munnen, det måste vara något bra.

”Tommie’s brother would be called Lucas!” säger Louis förtjust, hans favoritnamn efter Tommie. Jag har faktiskt aldrig hört honom vilja ha en dotter. Han har alltid velat ha sina söner, och han är nästan överdrivet lycklig med Tommie och Eleanor.

”Derek, I think.” Liam skjuter ihop ögonbrynen och kastar en blick backstage. Kiley står där bakom och backar upp Liam. ”But I can’t have more children.” lägger han till. Ett undrande mummel kommer från publiken. Liam ler bara, utan att säga något mer.

”I like the name Elvis, it’s cool.” Vad sa jag just? Sa jag att min son skulle heta Elvis? Harry Edward Styles, du är en patetisk människa. Ett spritt skratt kommer från publiken, det är omöjligt att avgöra om de tycker det är gräsligt eller gulligt. Man får väll hoppas på sista, heh. Tack och lov räddar Niall situationen lite.

”Niall jr!” slänger han ur sig och hissar armarna i luften. Ett ärligt skratt från publiken, Zayn ser på Niall och frågar om han är seriös. Niall nickar allvarligt. ”But he’s middle name would be Aiden, or Michael, or Rami or-”

“Okay, Niall. We got it, you would have a lot of sons!” avbryter Louis självsäkert, och tjejerna skrattar igen. Louis letar reda på Elna som frågat frågan och läser sedan upp den sista, han bleknar lite efter att han är klar. Alla vi andra fyra upptäcker det, för vi bleknar vi med. Denna fråga är vi inte beredda på, den var inte vi med och valde ut.

En man som är med i vårt team nickar beslutsamt bakom scenen som ett tecken på att vi måste fortsätta, och ta konsekvenserna.

”Can you show us pictures of your family members?” läser Louis högt, hans röst är lite ansträngd. Jag tror inte det är för hans skull, han tanker nog på mig och möjligtvis Niall. En lätt panik lyser i Liams ögon, är det såhär han ska komma ut helt? Det är absurt, får det ens gå till såhär? Jag mimar det till Louis som omärkbart rycker på axlarna som svar. På skärmen bakom oss ploppar plötsligt en bild på Eleanor upp. Louis spärrar upp ögonen men ler sen självsäkert.

”There’s my beautiful!” konstaterar han kärleksfullt. Sen kommer en bild på när han håller i Tommie. Jag har sett de här bilderna hemma hos honom, det är privata bilder som jag inte tror någon förälder vill ha officiella. Louis behåller sitt leende, men ger sen Zayn ansvaret att visa upp sin nyadopterade son. Jävla management, ingen av oss tycker detta är roligt. Niall har sin tumme i munnen och håller på att bita av sin tumnagel av nervositet? Jag vet inte, han ser bara plågad ut. När Perrie dör ut från skärmen kommer en bild av Nora upp, och det är då det brister. Niall sticker sin mick i Zayns hand och går mot kulisserna. Louis skojar bort uppbrottet med att Niall behövt gå på toa, trovärdigt som fan.

Sen är det min tur. Det är bara en bild på Opal som visas, inget mer. Min och Lenas skiljsmässa är officiell och jag håller mig ifrån att gå och strypa någon backstage. Mest för Nialls skull. Opal byts ut mot Audrey, men innan det hinns något mer knastrar det till i en mick och en falsk ton kommer från Sandys bas. Någon knuffar sig framåt på scen, och mitt framför den uppförstorade bilden av de båda männen kysser den blonda irländaren sin Liam. Mitt framför alla, på O2.