Detta har hänt:

Jävla management, ingen av oss tycker detta är roligt. Niall har sin tumme i munnen och håller på att bita av sin tumnagel av nervositet? Jag vet inte, han ser bara plågad ut. När Perrie dör ut från skärmen kommer en bild av Nora upp, och det är då det brister. Niall sticker sin mick i Zayns hand och går mot kulisserna.

Jag tackar av från scenen och springer sen av den. Istället för att ha ett leende på läpparna är jag mordisk. Jag hör snabba steg bakom mig och någon ropar mitt namn. Men mina ögon är röda av uppror mot allt. Det finns inte ens en gnutta medkänsla i det här jävla företaget! Jag är så förbannat trött på att vara ett varumärke. Jag kan stå ut med att de målat min gitarr rosa, jag står ut med att spela femåring på scenen. Men jag kan inte hantera att de smäller upp en bild på min sambo över hela jävla världen. Det går inte till så, man gör inte så! De vet mycket väl att hon är sjuk, att jag inte finns i hennes liv längre och att jag i princip slutat kämpa för henne. Någon rycker i min arm men jag fortsätter bara framåt. Jag lägger en hyffsat avstånd mellan mig och mina förföljare, de få sekunderna ger mig tiden att trycka upp ledande mangagementansvarig mot väggen och skrika honom rakt upp i ansiktet.

Det brinner inom mig, jag skriker ut allt hat jag har inom mig och rakt upp i hans ansikte. Varenda liten detalj om hur mycket jag hatar dem, varje liten gnutta ogillande jag murat i alla år. Jag tänker inte spela söt skolpojke, inte när man dödar min familjs värdighet på det sättet. Den ansvarige mannen ser bara kallt på mig, han är ungefär i min höjd och jag undrar innerst inne varför jag inte påverkar honom mer.

Två par starka armar drar tillslut bort mig. Jag hugger med näbbar och klor efter Harry och Zayn som hårdhänt håller min rygg mot den motsatta väggen. Min mun fortsätter att spotta svordomar efter mannen, det vill inte ta slut och jag tänker inte låta det.

”Enough, Niall.” väser Zayn och vrider nästan min arm ur led. ”Enough now.” Smärtan i armen överskrider tillslut min smärtgräns och jag vrider mig bort från dem. De står framför mig i en halvcirkel och skakar allvarligt på huvudet.

”Do you survive that-” börjar Harry men avbryter sig. Det skulle säkert vara en charmigt invävd förolämpning. Jag ser lite förnärmat, förvirrat och defensivt på dem. Fattar de inte hur skruvade liv de lever? Vilka överkontrollerade fårskallar de är.

”You can’t do this!” spottar jag förtvivlat ur mig och slår ut med armarna. Louis sitter bredvid mig i en av de hårda karmstolarna och försöker medla han med. Vår högste chef, nuförtiden Simon Cowells efterträdare, blänger sakligt på oss. Han flätar samman sina korta fingrar och ser allvarligt på oss. Det är som om han snart ska läxa upp ett par busiga förstaårselever som lagt en nål på vikariens stol. Men det ska han inte, han ska just skicka ut dem från medlingen med ett fett beslut ringande i öronen på dem.

”It isn’t fair!” utropar Louis och reser sig häftigt. ”I don’t understand why.”

”You surely do, Lou. You just don’t want to.” Louis ser på mig, sedan på Mr. Troye (chefen) och kommenderar mig att resa sig.

”I understand, but then I’m not in anymore.” snäser Louis och jag ser förfärat på honom, vad säger människan? Ska han verkligen göra något så drastiskt, men jag förstår egentligen. Men mina drömmar är för stora för att bara avsluta så drastiskt.

”Are you sure?” Mr. Troye’s röst får Louis att vända sig i dörröppningen. Ett papper dinglar från Troye’s hand. Jag känner igen namnteckningarna. En är överstryket med rött, men sen står de bara där i skinande svart bläck. I Troye’s andra hand flammar en tändare upp. Han för den mot pappret och Louis kvider till. Han ser på mig och jag ser att han kallsvettas. Går han ur, förlorar vi alla. Alla våra namn står på det där pappret, utom Nialls som är överstruket. 

”Okay, you win.” mumlar Louis sorgset och Troye släcker tändaren precis när den slickat upp namnet som är överstryket i rött. 

”Good choice.” säger han nöjt. ”You two can leave, as you know do I need to call someone.”

Rösten är så hal, slirig och extremt motbjudande. Långsamt reser jag mig till jämnhöjd med Louis och vi går tillbaka mot dörren. Vi hade försökt allt vi kunde, men det var omöjligt att övertyga någon som bara vill åt guldet som lossnar från våra fotspår. Louis är lika bedrövad som jag, men det finns inget att göra. Och egentligen är det en av de värsta sakerna.

Jag tar upp min telefon som surrar innanför jackan. Demonstrativt skakar jag av mig lite slask som fastnat på skon innan jag sparkar av mig de vita osnörade conversen i hallen. Det jollrar från vardagsrummet och jag går fram till vagnen jag lämnat mitt i det öppna rummet. Tvillingarna sover fortfarande, någon hade troligen bara jollrat i sömnen. Med mobilen tryckt mot örat går jag in i köket för att förbereda en kopp kaffe, numret är dolt men jag svarar ändå.

”Niall Horan?” frågar den alltför välbekanta rösten.

”Yeah, boss. How are you?” frågar jag smörigt och sätter pannan i bryggaren. Mannen på andra sidan harklar sig.

”Erhm, good. I’ve an amusement to declare.” säger Mr. Troye, min högsta chef inom i princip allt.

”Oh, sure. Go for it.” säger jag och tar stöd mot diskbänken medan jag lyssnar på vad han har att säga.

”Niall Horan, you’re now officially fired from the band One Direction.” Och just då träffar min telefon golvet och rummet börjar snurra.