Detta har hänt:

Nästa drag som en man i vårt team drar till med är helt oförutsägbart. Ur skuggorna träder en bred man. Det lilla ljuset som finns i lokalen reflekteras mot det han har i sin hand, och det är chockerande. Pipen är riktad direkt mot Liam, och han sväljer högt. Mr. Troye står i sin mörkblåa kostym med en pistol riktad rakt mot Liam.

”What’s the problem, Harry?” frågar han och riktar pistolen mot mig istället. Hur cool jag än vill vara, kan jag inte hindra mig från att bli lite rädd. Det här kan inte hända, det finns inte i det moderna samhället. Allt är bara absurt, och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

”You’re the problem, you psyko!” kastar Zayn ur sig, lite väl kaxigt och fort. Pistolens mynning flyttar sig blixtsnabbt och ett dämpat ljud hörs när det rasslar till i vapnet och kulan viner genom luften. Det enda jag hinner höra är Zayns skrik och Louis som skriker hans namn. Det hela händer så fort, men ändå i slow motion. Jag ser ner och ser Zayn ligga på golvet. En liten pöl med rött, tjockt blod sprids runt honom innan Louis hand hålls mot såret i hans underarm, ungefär där hans korslagda fingrar är instuckna med mörkt bläck. It’s a luckything you know, så hade han beskrivit sin tatuering. Men var det verkligen en lyckogrej? Skänkte den verkligen lycka nu.

Mr. Troye nickar mot Zayn och en liten man rusar fram med sjukvårdsgrejer. Såret kanske inte var så allvarligt, men det finns en tydlig anledning mot det. Louis lägger sig skyddande över Zayns kropp, som om ingen ska skydda Zayn om han inte gör det. Mr. Troye rusar fram och sparkar Louis i magen för att få bort honom från Zayn, men Louis håller ett krampaktigt tag om Zayns midja. Mr. Troye sparkar igen och igen, tredje sparken mot Louis bröstkorg får honom att tappa andan och han tumlar åt sidan. Jag och Liam står hjälplöst och ser på. Två fega vuxna män som inte vågar göra något. Någonstans hör jag att den lilla mannen påpekar att kulan i Zayns arm bara repat upp ett köttsår, så han lägger ett tryckförband och sätter bandage på det. Louis ligger flämtande på golvet två meter bort, han häver sig upp på knä och stödjer sig mot väggen när han reser sig. Hela hans ansikte lyser av hat, förakt och illamående. Ingen av oss hade kunnat ana hur långt det skulle gå av vårt uppror; Zayn ligger skjuten på golvet och Louis har luften utsparkad ur lungorna. Allt är bara sjukt, och som vanligt är allt på grund av mig.

”Are you sure about this, don’t you want to step on that stage and do this concert?” frågar Mr. Troye syrligt vänt mot mig, som om jag vore en sorts gängledare för oss fyra. Jag suger på läpparna och ser ner på mina skor en kort sekund innan jag möter hans ögon igen.  

”What if I refuse to?” frågar jag trevande och rebelliskt. Liam ser förskräckt på mig, och han har rätt; jag borde inte reta Mr. Troye på det här sättet. Mr. Troye går närmare mig och låter pistolen slicka min tinning. Jag känner det kalla stålet som en ondskefull smekning mot min hud. Mr. Troye lutar sig närmare mig och hans tunna läppar fuktas av hans tunga. Hela han är motbjudande. Luften andas tystnad några sekunder och jag överväger vad jag ska göra. Praktiskt taget står jag med döden mot skallen, mysigt.

”I’ll kill you.” mumlar Mr. Troye någonstans i närheten av mitt öra. Han backar undan lite, och jag ler lite åt det han just sagt.

”I tried to take suicide, I’m not afraid to die.” småler jag och fingrar på nederkanten av min kavaj. Det är rätt, jag är inte rädd för att dö.

”Harry-” mumlar Louis någonstans från den bortre väggen.

”Shut up.” snäser jag mot mina skor, och Louis tystnar genast. Jag ser upp igen, rakt in i hans blå ögon. De är så kalla, så livlösa. Nialls ögon är varmt blå, som ett turkost hav på en solig söderhavsö. Men Mr. Troyes är mörka som isande vatten i djupet av en vinterbäck.

”You’re right, you aren’t afraid of death.” hummar Mr. Troye eftertänksamt och drar sin fria hand över hakan. “But what if,” han förflyttar sin pistolprydda hand och riktar pipen åter igen mot Liam ”I killed Liam insted of you.” Mr. Troye ler elakt. ”’Cos you love Liam, right?” Nu börjar jag panika, för han för tummen mot spärren och osäkrar pistolen. Bara ett fjäderlätt tryck på avtryckaren och kulan kommer rusa rakt igenom Liams huvud. ”Or should I kill Zayn, would you prefer I killed him?” Jag kan inte se Zayns ansikte, han hör gömt det mot golvet. Den korta mannen rycker honom i håret och tvingar hans huvud uppåt. Ögonen är alldeles tomma, men ändå fyllda av så mycket. Ögonen är svarta av de vidgade pupillerna och munnen hänger lätt öppen. Det är som om han ber mig i tanken, och det är då det slår mig; Zayn är rädd för att dö. Hela han skriker av rädsla för döden, man ser det var man än ser på honom. Mr. Troye förflyttar sig en sista gång.

”Or should I kill your beloved Louis?” frågar han, så lugnt, så naturligt. Det är hemskt att han är fylld av ett sådant lugn över situationen. Jag ser bortåt Louis, han ser under sin tjocka lugg och försöker skapa ögonkontakt med mig. Hans gråaktiga ögon är så bekanta, så vackra. Han speglar en fridfullhet, men ögonen är rädda. Som på ett rådjur. Men jag ser att han inte tänker visa det, speciellt om det inte är nödvändigt. ”It’s your choice.” säger Mr. Troye rått. ”Who do you want me to kill?” Situationen är så otroligt pressad. Långsamt lutar jag mig åt höger och griper tag i Zayns arm och lägger den om min nacke innan jag drar upp honom på fötter.

”We do it.” säger jag och glor på klockan, fyrtio minuter sena upp på scen. Någonstans kan jag höra oroade skrik och gällt prat. Fansen sitter eller står där ute, och väntar på oss. Och vi kommer stå där, som alltid, och göra det vi älskar. För musik är det vi älskar, att sjunga är det vi älskar. Zayn kommer få bita ihop som aldrig förr och ingen av oss kommer få verka konstiga. Louis måste sitta på sitt avaktande sätt på en högtalare tills det är hans tur att sjunga, sen ska han sprängas som en konfettibomb. Lycka och välbehövlighet. Liam ska sjunga sina renaste toner och jag ska uppnå min raspigaste röst. Vi ska klara det, med hjälp av varandra klarar vi allt.

Dagens: