Detta har hänt:

”I’m just happy that I got my brothers back!” säger han ödmjukt och drar luggen lite uppåt.

”Are you kidding with us, you’re always gonna be our little brother!” säger Liam och slår till honom på armen. Niall ler och ser på mig.

“And I can be your big brother, Harry!”

“I got four of them, so I’m perfectly happy.” säger jag och ler brett. 

Det är maj.

   Solen gassar mot mitt vinterbleka ansikte och jag blundar för solen. Bredvid mig på den gamla träbryggan sitter Haylee och ser ut över vattnet. Hon betraktar de två vita svanarna som seglar fram över vattenytan. De dansar runt varandra och det bildas stora ringar på vattnet omkring dem. Hon är vacker, min Haylee. Jag vågar kalla henne min nu, för hon är min. Hon är min och Penelopes. Haylee är vår vackra, självständiga skatt. Hon drar upp benen under sig och lägger dem i kors, jag låter fortfarande mina tår snudda det kalla vattnet.

Det har gått tre månader sedan vi blivit fria från… terrorn som pågått i vårt team. Men jag har bestämt mig för att inte tänka på det, inget av det är viktigt i min framtid eller i mitt liv här och nu. Det är bara doften av knoppar och kallt vatten som kan locka mig till att vilja leva just nu. Och doften av citrus, doften som svävar emot mig från vänster. Det är en Ralph Lauren parfym, det känns lång väg. Jag andas in hennes doft, men utan att se på henne.

   Vi har fått tillåtelse att spendera två lediga dagar i Köpenhamn – Danmarks huvudstad. Det är vackert, och jag och Haylee hade ganska snabbt hittat denna brygga att smita iväg tillsammans till.

 A summer meadow

We were one

Wind of flower and hugs of love

I walked away

Didn’t know what to say

“That’s beautiful.” säger plötsligt Haylee. Tystnaden bryts och jag återvänder till henne. Hon ser inte på mig, och jag kan inte se hennes gröna ögon under glasögonen.

”What?” frågar jag och ser frågande på henne, utan en ledtråd till vad hon menat. Hon ser på mig för några sekunder, och sen tillbaka på svanarna.

”The song.” säger hon stilla.

”What song?”

”The one you sang.” säger hon och kniper ihop läpparna. Från hennes strupe hummar en liten melodi, och en klocka ringer i mitt bakhuvud. Hon har kanske rätt, jag kanske hade sjungit på den där låten.

”Oh, you mean that.”

”It was beautiful.” hon ler lite. “What is it?”

“Nothing, only a thing I wrote for fun. It’s really silly, actually.”

“I don’t think so, you’re a good singer, dad.”

“Thank you, but my songs hah.” Jag skrattar tyst och hon ler lite mer med mungipan. Det är tydligt att hon håller med mig.

”You should finish it.” Jag svarar inte på det, men det behövs inte heller. Istället bryts tystnaden åter igen av att min telefon ringer. Jag plockar upp den och svarar. En ung kvinna från vårt nya, och mycket bättre, team meddelar att vi ska börja dra oss tillbaka innan det blir skymning. Jag gäspar och ser på Haylee, hon nickar och reser sig upp. Hjälpsamt drar hon upp mig och vi börjar gå genom de stickiga snåren. Hennes långa, bruna hår hänger längs hennes rygg och jag motstår frestelsen att snurra det mellan mina fingrar medan vi går.

~

När vi väl kommer fram till hotellet smiter vi in bakvägen och hon fläktar iväg för att göra sig iordning för middagen. Penelope, hon och jag ska äta en enkel middag innan jag skjutsar dem till flygplatsen så att de kan flyga hem till England igen innan måndagen och vardagen kliver in igen. Jag tror att de gillade snabbvisiten de gjort hos mig i Köpenhamn, på touren. Både hade nog sett det som en ganska häftig upplevelse, och samma sak för mig. Det är första gången jag har någon jag älskar med på tour. Jag hade aldrig någon henvän innan vi splittrades igen 2017. Men vad gör det, lyckan kommer nästan alltid till den som väntar.