Detta har hänt:

“That’s beautiful.” säger plötsligt Haylee. Tystnaden bryts och jag återvänder till henne. Hon ser inte på mig, och jag kan inte se hennes gröna ögon under glasögonen.

”What?” frågar jag och ser frågande på henne, utan en ledtråd till vad hon menat. Hon ser på mig för några sekunder, och sen tillbaka på svanarna.

”The song.” säger hon stilla.

”What song?”

”The one you sang.”

A summer meadow

We were one

Wind of flower and hugs of love

I walked away

Didn’t know what to say

Never looked back

And you thought everything went black

You called me, a couple of times

But I picked them like crimes

Can we be together?

One more time

To prove that we can climb

Jo, det låter okej. Inte bra, men okej. Jag lägger ner gitarren på soffans bortre del och drar fundersamt fingrarna över mina torra läppar. Texten betyder i alla fall någonting, någonting jag brinner för. Framför mig står ett svartvitt foto i en avlång ram. Det är Penelope. Hon ler brett och gömmer halva ansiktet bakom sina stickade handskar. Hon är blyg för kameran, och på bilden är hon bara sexton år gammal. Vacker som en gnistrande vinterdag.

Middagen tidigare hade gått bra. Det småpratades om lite allt möjligt, och jag njöt i allmänhet bara av att få vara med dem en sista gång. Man säger alltid att man ska vara med dem som gör en lycklig, och det är jag. Killarna, Penelope och Haylee utformar min familj. En stor och sammansvetsad familj där det mesta cirkulerar. En riktning, flera riktningar. Ett band, en dröm.

~

Sången förföljer mig. Jag nynnar på den i bilen, backstage eller i sängen när jag ska gå och lägga mig. Liam har någon gång kommit in och frågat vad jag sjunger på, men jag har bara viftat bort hans aningar. Det är inget speciellt, i alla fall inte för honom.

Refrängen har börjat forma sig, och jag ser mer och mer fram emot resultatet. Det resultat som ska framföras så varligt jag bara skulle kunna.

We can climb over rocks

Over cheat and over drugs

We can do everything we want

And then we climb and take us out

“Babe, I want to ask you something.” säger mamma och rätar på sig i flygstolen bredvid mig.

”Mm.” mumlar jag och mina ögon fladdrar till. Någonstans uppfattar jag att mamma ler lite besvärat, men ändå lyckligt.

”I and Harry have discussed this a long time,” börjar hon försiktigt. “We wonder what you should say about an adoption?” Hon säger det som en fråga, och jag höjer ett förvånat ögonbryn.

”Like a long lost sibling to me or someth-”

“No, no. Opal is enough for both me, you and him right now.” avleder hon frågan. “We thought about the fact that he could adopt you.”

“Me?” frågar jag förvånat. “How should-“

”He would be like your father. On paper.” Det hon säger har förvånat mig lite, vill de att han ska bli min pappa? Det är otroligt, jag borde skrika och springa längst planets mittgång. Istället sitter jag kvar som den ko jag är och försöker smälta nyheten. Jag ska få en pappa. Det är otroligt. Jag nickar ivrigt mot mamma.

”I would love to.” är allt jag kan få fram.