Detta har hänt:

Många tror att det är en dröm, och för mig är det så. Han är mer än en dröm, mer än en skatt och mer än något du kan förstå. Han är något att älska, och att ogilla. I sexton år levde jag utan honom, men nu är han här hos mig. Och han är inte den person som alla tror han är, den som han kanske borde vara. Hans karriär betyder inget för mig, vilken adelstitel han än skulle kunna tänka sig få kommer han aldrig vara mer än en sak för mig.

Harrys stora svarta bil är densamma som den dagen vi träffades i New York. Det känns tryggt att åka bredvid honom i den, trots att den inte doftar jordgubbssaft som i hans mammas bil för arton år sedan. Den här bilden luktar av nytt skinn. Sätena är mjuka och ACn inget att klaga på. Harry har inte sagt något om vart vi ska, men någonstans långt bort är det. Vi har kört i tre timmar redan, och jag börjar bli lite rastlöst. Som på beställning stannar han plötsligt och ber mig kliva ur. Jag lyder och han tar plastkassen från baksätet. Han förbereder mig på att vi kanske kommer behöva gå en bit eftersom vägen tagit slut, men jag nickar bara och vi börjar gå. Skogen som vi går genom sluter sig tätt, men solen silar ner mellan löven och ett grönt ljus dansar runt om oss. Allting är så vackert, men mest kollar jag på honom och när ljuset dansar genom hans hår och i hans ögon. Han själv har ögonen tätt fästa på stigen som för oss framåt genom skogen, och jag kan inte låta bli att undra vart han för mig. Det kan väll inte finnas något spännande mitt ute i skogen, men enligt Harry verkar det ju finnas det. 

Vi går i ungefär femton minuter, och helt plötsligt kliver vi rakt ut i en glänta. Det är midjehögt luftigt gräs som växer i den, och vi vadar igenom det. Min första tanke är ormar, så jag klampar högt med fötterna för att avleda ormarna från oss. Harry skrattar bara och stannar mitt i gläntan och tar fram en tjock filt som han brer ut på marken. Gräset viker sig som en matta under tyget och han ber mig slå mig ner. Även nu lyder jag och han sätter sig bredvid mig. Med benen i kors börjar han ta fram vindruvor, kex, bullar, jordgubbar och bröd. Jag spärrar upp ögonen när minnena börjar växa fram, han kommer faktiskt ihåg. Samma kex, bullar och bröd som förra gången. Tveksamt tar jag upp en vindruva och biter i den. Den beska smaken får verkligheten att vrida sig, mer fantastiskt än såhär kan det inte bli. Harry ler brett när han ser min reaktion, och från plastkassen tar han fram ett par champagneglas. De är fjäderlätta och jag kan tappa dem utan att de går sönder.

”Special for picnic.” säger han med ett leende och jag nickar.

Efter att vi har ätit och valsat runt i det mjuka gräset så sätter vi oss igen, ser på varandra och försöker förstå om det här verkligen händer. Är det verkligen vi två tillsammans igen? Ingen av oss kan tro det, men det verkar vara så. Många kanske tror att Harry är den där popstjärnan alla säger att han är, där pengar är allt. Han må ha gjort väldigt många dumma saker i livet, men det var i jakt på bekräftelse och självrespekt. Han skrattar till och jag frågar vad han tänker på.

”Promises.” säger han enkelt och flinar.

”Your promise were to love me until your heart stopped, and I promised you the same thing.” Han skakar på huvudet.

“That were just empty talk, I’ve only made one serious promise in my life.” En sekund fruktar jag det han säger. Han skulle lika gärna kunna hälla champangen över mig och springa därifrån, men istället lutar han sig fram mot mitt öra och viskar något nästan ohörbart. Tre ord som varit hans löfte för så länge sedan, men som betyder så mycket. Var det ens ett löfte, enligt honom verkar det vara så. Tre ord, oändlig innebörd.

”Forever and always.” hans röst är mjukare än sommarnatten, och jag ler ner mot filten jag sitter på. Harry tar min hand och drar upp mig på fötter.  Solen har just börjat sjunka på himlavalvet och ljuset studsar i det gula gräset. Han drar handen genom mitt hår en gång innan vi plockar ihop och börjar gå tillbaka mot bilen.  Stråna stryker mot mina ben och får mig att rysa, mitt hår vaggar mot ryggen. Plötsligt stannar Harry och tar upp sin telefon. Jag kollar konstigt på honom men han nickar bara leende. Han tar fram kameran och trycker sin kind nära min och överraskar mig sedan med en kyss. Det knäpper till i kameran och han bryter kyssen några sekunder senare. En knivskarp bild av oss visas på skärmen, och han tar fram sin Twitter.

   ”What are you going to do?” frågar jag och börjar genast oroa mig för vad som kommer hända när någon ser bilden. Fanskaran kommer rasa och gå vilda. ”They’ll hate me.”

”They’re fans to a dead band, Penny. This’ll be my last tweet ever, okay?”

“Ever?

“Ever.” försäkrar han mig och lägger ut bilden. Inom några sekunder har tusentals människor retweetat den, och dubbelt så många kommentarer ramlat in. Harry ser inte på dem utan flyttar bara fingret mot den knappen som ska bekräfta att han ska radera kontot. Skärmen blinkar till och han kommer tillbaka till inloggningssidan. Hans konto finns inte mer, men säkerligen har tusentals människor printscreenat bilden på honom och mig med texten my infinity.  

Ensamna. Lämnade. Tillsammans. En äng. Han och jag.

Bara vi.

Föralltid. 

Dagens: