Detta har hänt:

”It was a strange girl there.” säger Zayn och nickar åt mig. “She was crazy in the curly one.” Jag skrattar till åt hans uttryck men blir sedan lite allvarligare.

”It’s crazy that we have so much young fans.” Louis rycker på axlarna och inflikar att boyband är på tapeten igen. Vi kommer in på ämnet PinCode igen, medlemmarna där gjorde en helt annan musik än oss, men ändå var folk lika galna som på vår tid. 

Ett par starka armar håller fast mig, och på något sätt låser de mina fötter också. Grova händer trevar innanför min jacka och rycker till sist upp den. Händerna rör sig neråt och jag känner hur ett par fumliga fingrar retas vid min byxlinning. Mina lår fryser i den kalla luften. Allt jag vill är att skrika rakt ut. Skrika åt dem att sluta röra vid mig. Men skriket fastnar vid den ena personens hand som ligger tätt över min mun. Ett par fingrar kniper mina lår innan hela underkroppen blir synlig. Allt immar igen för mina ögon. Jag förstår inte, varför jag? Någon trycker ner mig på marken samtidigt som någon annan river upp min tröja och vinklar upp mina ben. Sen känner jag det, in och ut. Elaka stön och skratt ljudsätter tillvaron. Det rycker i mitt hår och armarna börjar domna på grund av trycket mot den kalla marken. Deras händer slår, trycker och smeker. Alltihop samtidigt. Ett flinande ansikte skymtar ovanför mig. Mörka ögon och brunt hår. In, ut. Plötsligt försvinner smärtan, men den ersätts med ny nästan direkt. Även en tredje gång känner jag staken i mig. Han fyller ut och deras röster ekar i mitt huvud. Sen är det slut, jag känner en spark i magen och ett sista ryck i håret innan allt blir svart igen.

~

Långsamt slår jag upp ögonen. Allt i kroppen värker. Precis när jag återfått medvetandet börjar jag skaka hejdlöst. Kylan rasslar genom kroppen och gör så att allt gör ännu ondare. Benen är aningen domnade och håret känns nästan avrivet. Jag ser ner på mig själv och upptäcker min nakna kropp. Jag ligger på min kappa, annars är stenen direkt mot huden. Sakta sträcker jag mig efter mina byxor som ligger en meter längre bort. Försiktigt drar jag dem över benen. Ett par tunga steg hörs längre bort i gränden. Jag skriker till och känner hur tårarna vill komma igen. Personen stannar upp och ropar något på djup brittiska. Bra, då kan det inte vara killarna som…

”Someone there?” frågar han. Jag rafsar åt mig den sönderrivna tröjan och trasslar på mig BHn.

”Yes.” hulkar jag och ser en man komma fram i ljuset. Man och man, en väldigt ung än i så fall. Han gömmer håret under en trådsliten grå mössa och munnen hänger neråt.

”What’s your name?” frågar han så vänligt han kan förmå sig.

”Lux.”

”Oh.” säger han, något igenkännande ligger i hans blick men han säger inget mer. ”Right Lux, I will help you.” Han går emot mig, och för ögonblicket orkar jag inte ens protestera eller bry mig om att jag knappt har något på överkroppen. ”I can call your parents.” erbjuder han sig och jag nickar. Jag fumlar efter min mobil, men hittar den inte.

”Fuck.” mumlar jag. ”They have stolen my phone.”

“Here, take mine.” Han håller fram sin mobil mot mig. Jag lutar mig mot hans bröstkorg och försöker skakigt slå in numret. Han tar mobilen ifrån mig och ber mig att säga numret högt. Jag räknar stakigt upp siffrorna. Det känns som om numren fastnar och trasslar in sig i varandra, men till sist verkar han få fram signal. Jag får tillbaka mobilen och jag trycker den mot örat. Det är konstigt, jag är så trygg i närheten av honom. Hela han osar trygghet och lugn, och han verkar inte nervös över min nakna kropp heller.

”Are you cold?” frågar han försiktigt. Jag nickar och han kränger av sig sin jacka och hänger den över mina axlar. Försiktigt börjar vi gå utåt till gatan, han erbjuder sig till och med att fånga en taxi. Egentligen vill jag säga emot, vem vet vart han för mig? Men alla skakningar av köld får mig att följa med honom.

”Hello, it’s Harry.” rösten i luren får mig att hoppa till.

”It-it’s m-me-.”

”Me who?”

“Lux.” hackar jag ur mig och lutar mig mot rutan. Det ömmar i hela kroppen. ”Can y-you come to-to the ho-hospital?” ber jag och känner ännu en rysning genom ryggraden. Det dimmar framför ögonen på mig. Killens blå ögon studerar mig bortifrån andra sätet. Han beordrar om att destinationen är det centrala sjukhuset.

Jag trummar med foten i golvet. Det hoppar irriterat upp och ner och bildar ett jobbigt, dunsande ljud. Enstaka läkare kastar korta blickar på mig, de är väll vana att se oroliga killar på sjukhus. Men på gynekologavdelningen är vi kanske inte lika vanliga. Minuterna forsar förbi, jag orkar inte ens tänka på vad som hänt det senaste dygnet. Allt är vitt och luktar precis som när Haylee låg inlagd några timmar. Hennes läkare passerar i korridoren och nickar till och med åt mig, fast med ett avaktande leende. Borde inte hennes föräldrar komma snart? Jag ser mig om, bortåt korridoren och receptionen i hopp om att någon som liknar Lux ska stå där. Det finns bara en person där, en lång gänglig man med brunt, lockigt hår och smala ben. Han häver sig mot bänken framför den lilla glasrutan där man kan hämta ut information eller anmäla sig till avdelningen. Han verkar aningen tillbakadragen och när han rör sig är varje rörelse planerad in i minsta detalj, nästan som om han vill gömma sig. Lockarna får mig att undra, och sen slår en tanke mig. Det kan väll inte vara..? Han vänder sig mot mig, ansiktet är skrynklat av en blandning mellan oro och vrede. Näsan är sådär stor och karaktärsfull. Och samma jävla hår som Haylee. Harry Styles, vad fan gör han här? Till råga på allt går han rakt emot mig. Stegen är långa, men aningen vingliga. Troligen är han inte fullständigt nykter och så plågas han väll av oro. Aj, aj, han saktar ner och stannar precis framför… mig.

”Is this room 90?” frågar han barskt. Jag nickar sakta och reser mig upp. Han är säkert 15cm längre än mig, vilket får mig att känna mig myraktig.

”Yes.”

”Lux Atkin?”

”Yeah, Lux is in there.”

“She called me, from a different phone and I didn’t know what to answer her and now I’m here and I don’t know what I am going to do ‘cos I don’t know this things over all-“

“Take it easy, she’s fine.” Avbryter jag för att få honom att sätta punkt och hämta andan.

“She’s not fine! She’s everything else than fine!” ryter han till och jag höjer händerna i försvar. Tankarna snurrar i huvudet och jag försöker hitta in och ut på saker och ting. ”And who are you by the way?”

”I’m Johannes. I was walking and heard a sound. Later I discovered her.”

“What did you say to her?”

“I asked after her name, and gave her my phone to call from.” Harrys ansikte mjuknar lite, det är som om han försäkrat att jag är ofarlig.

”I’m Harry, Harry Styles.”

”Johannes Brook.” Ska jag berätta för honom om Haylee? Om hela den jävla resan vi gjort hit? Om alla de saknade åren? Om fotografierna? Om födelsebeviset? Om hela hans liv han missat? Jag försöker formulera det i skallen, och inom några sekunder har jag tänkt ut precis allt. Problemet är bara att pressa ut det genom munnen också. ”I was on you concert.” Hur patetisk får en människa bli, Johannes? Fråga dig själv det du. Kanske blir ännu en nöt du måste knäcka i din A-skalle. Ingen bryr sig ändå om hur choklad och salami smakar, tänk på vad du ska säga till den här popstjärnan så att han fattar vem han egentligen är.

”Oh, nice.”

”Yeah, amazing show.”

”Thanks.” Det märks att Harry vill klippa av samtalet här. Jag låter honom göra det och jag försvinner in i mina egna tankar igen. Överraskande nog är jag inte svimfärdig på grund av det faktumet att jag har en av världens största artister genom tiderna framför mig. Allvarligt, han var som 2010-talets John Lennon. En kvinna slinker ut från rum 90 och Harry stegar fram mot henne. Hon kollar upp i hans långa ansikte.

”And you’re mr...?” frågar hon utdraget och ser föraktfullt upp på Harry. Hon är säkert feminist, då är det här ett baggisjobb för henne.

”Styles.” säger Harry och drar handen genom sitt bruna hår. Kvinnan nickar inåt rummet.

”She needs someone to talk with.”

“Let me.” Säger Harry kort och tränger sig förbi den runda kvinnan.

Värktabletterna har börjat värka. Benen hänger över sängkanten och mina öron fångar upp minsta lilla ljud som sjukhuset ger ifrån sig. Min sköterska har precis lämnat rummet, hon hade varit väldigt rar och fokuserad på mig. Det gnisslar till i dörren igen och jag ser upp. Ett par uppspärrade, gröna ögon söker av rummet för att se om de hittar något värt att lägga på minnet. Jag försöker le men munnen bildar bara ett uttryckslöst hål. Stegen som kommit in snabbas på och snart känner jag doften av Bleu de Chanel. Mitt huvud tas mellan två stora händer och ett par allvarliga ögon ser på mig.

”What did they do with you?” hans fråga är orolig, faderlig och aggressiv på samma gång. Alldeles säkert vill han ta deras huvuden i sina händer och rycka till, döda dem på fläcken. Men trots att hans ögon förmedlar så mycket, och att frågan är så självklar sitter jag passivt och lyssnar på hans andhämtning. Flashbacks från våldtäkten och kvällen med Haylee förföljer mig. Först satt vi och skrattade med nudlar hängande ur munnen, och sedan fick jag benen särpressade inför minst tre män. Allting verkar så overkligt, som om det aldrig hänt egentligen. Men min värkande kropp bevisar mina händelser. Harry släpper mitt ansikte och faller ner på en liten pall. Jag ser inte upp, utan fortsätter att stirra på mina händer. ”Who’s the guy outside.”

”He helped me.” säger jag lågt, nästan ohörbart. Jag vill inte prata.

”Do you know him, or his name?” frågar Harry sökande. Jag skakar lite på huvudet.

“No.”

“Why did you trust him?” även denna fråga lämnas obesvarad, jag orkar bara inte. ”He’s name is Johannes.” allting börjar snurra igen, det var han, såklart. Det var den Johanees, Haylees Johannes. Det måste vara det, han hade inte sett speciellt glad ut när han hittat mig. Lite som om han egentligen hade tillräckligt med problem. Jag för händerna till tinningen. Ännu en flashback. Allt snurrar igen, och jag lutar mig fram och känner hur magen åker upp i halsen. Harry rusar upp och ut, troligen för att få tag på en sköterska. Golvet börjar lukta av det min mage stött upp. Lukten får mig att bli yr igen, så jag kastar upp benen på sängkanten och lägger mig ner.