Detta har hänt:

Det tar några minuter sedan skymtar ett brunt hår på andra sidan det kraftiga glaset. Glaset gör att skepnaden av personen där inne suddas ut och förvrider kroppen. Snart öppnas dörren, men kvinnan är fortfarande bortvänd.

”C’mon, turn around.” viskar jag och skjuter upp solglasögonen i pannan. Håret hänger spikrakt över ryggen. Hon har på sig en djupblå kappa, nästan svart och ett par låga skinnboots. Hon verkar vrida om en nyckel. Fjärilarna löper amok.

Nej det funkar inte. Hur lite jag än vill erkänna det så känner jag en dragning till kvinnan framför mig. Hennes vaga leende när hon ser på mig över kanten på koppen får det att killa i magen. Den fina tandraden och bruna håret som rufsats om av vinden. När jag väl tar in henne så är hon väldigt lik sig. Leendet hon gett mig när hon upptäckt vad jag beställt var nästan obetalbart. Skärp dig förfan, du har Lena. Säg det till henne, gör det… nu.

”I’ve a wife.” säger jag dröjande. Penelope nickar och ler mot mig, leendet är tomt eftersom ögonen tappat gnistan de hade innan. Troligen var det inte någon alltför trevlig nyhet. ”Lena.”

”I know.” säger hon lugnt, jag pustar inte ut som vilken annan normal människa som helst skulle ha gjort. Hennes utlåtande gjorde mig snarare mer obekväm. ”Where’s Opal?” hon vet, toppen. Okej, det är inte direkt svårt att missa det. Det var som 2023’s största nyhet: den före detta bandmedlemmen Harry Styles får en dotter med supermodellen Lena Henderson. Jag ska inte klaga, Lena och Opal är det bästa som någonsin hänt mig. Tror jag. Glimtar av dem flimrar förbi mina ögon. Opals lattefärgade hud och Lenas nära svarta. Jag älskar dem så oändligt mycket.

”She’s with Niall.”

”The blonde one?” frågar hon eftertänksamt.

”Yes, how did you know.”

“First, I’ve meet him. And second I was a fan of you.”

“Meet him, when?” hon ser plågsamt på mig. Som om hon verkligen var besviken på det jag yttrat. Ärligt talat vet jag inte vad jag sagt fel.

”At the airport, the day you left for-”

“-ever.” avslutar jag och slår undan blicken. Hon stannar i ett likgiltigt läge.

”His hair was a mess.” hon försöker skämta bort mitt misstag.

”You should see him now, he’s handsome.” blinkar jag och sörplar i mig av den svarta vätskan. ”So I left Opal with him.”

”Because he’s handsome?” frågar hon ironiskt. Jag skrattar till och sätter ner koppen.

”No, he’s alone.”

”But his twins and-”

”They are left in Ireland. Nora, his fiancé, didn’t want to go here with them.”

“Or with him.” mumlar hon.

“What?”

“Maybe she doesn’t love him enough.”

“How do you mean?”

“He’s playing at Madison, again. But she didn’t go with him.”

“The twins-“

“They could have a babysitter.”

“Niall didn’t want that.”

“Sure he wanted.”

“But he said-“

“He said, he said it because Nora told him to.”

“But-“

“So he could be a babysitter, but don’t rent one for his girls?”

“It’s a difference.”

“No. If they can babysit they often can rent one too.”

“How do you know that kind of stuff?”

“Girls know. It’s clear.”

“Oh.” jag fumlar lite i min jackficka med handen. Min plånbok lägger sig i min hand och jag visar upp en bild på Opal.

”She’s cute.” säger Penelope stelt, hon menar det inte. Fast det gör man i alla fall aldrig när någon visar ett foto på sitt barn. Det barnet har väll ingenting med ens framtid att göra. Jag funderar lite på andra samtalsämnen och kommer sedan på det.

”So, what do you work with?”

“Economic.”

“I remember that you wanted to be a doctor, a surgeon.”

“Yeah, but I didn’t.”

“Why?” hon ser ut att tänka snabbt, för att komma på något riktigt smart. Något som låter sanningsenligt trots att det inte är det.

”Change of plans.” samma uttryck som Niall ofta använder nu för tiden. Hon viftar bort det med handen. ”What do Lena think about this? Jag biter mig i läppen när jag hör frågan. Vad ska jag svara på det där? Faktum är ju att Lena inte vet någonting alls om det, och på grund av det kan hon varken tycka eller tänka. Ljuga är kanske det bästa, säga att hon vet allt och tycker det är helt okej. Säga att hon vet att jag fortfarande är henne trogen, vad jag än gör. Vem jag än träffar.

”She thinks it’s great. You know that we meet and bend our tvists.”

“I thought we were up to telling the truth, Harry.”

“Okay,” Hur smart får kvinnan bli? Det är ju i princip omöjligt att fatta att det var en lögn, såvida man såg förbi min blick som letade sig ut genom fönstret samtidigt och fingrarna som trevade på servetten. ”She doesn’t know.”

”Why? Are you afraid of telling her?”

“Yes, I am.” hon lägger huvudet på sned och ser på mig, som en fråga. ”’Cos she’s very protective.”

”Protective?”

”Yeah, she don’t like when I’m with other womans.”

“Am I just another woman for you?” hennes fråga är extremt svår, och den får det att skära inom mig. Vad ska jag säga liksom? De bruna ögonen borrar sig igenom mig vid varje lögn jag säger och ärligt talat kan jag inte lura för det ansiktet.

”No, you aren’t.” gnistan i hennes ögon tänds upp igen. Jag kliar mig i nacken och bryter en bit av sockerkakan, med hjälp av dessertgaffeln. Precis när orden lämnat mina läppar känner jag det där, pirret som jag känt sommaren 2009. Sommaren som knallade förbi 17år sedan. Trots att jag inte vill erkänna det känner jag en överväldigande lust att… kyssa henne. Jag lutar mig aningen över bordet. Hon skickar ett sms så hon ser mig inte.

”Just one more question,” jag ryggar tillbaka när hennes röst yttras igen. Hon ser upp och verkar ta distans med blicken igen. Dumma dig Harry, dumma jävla människa som ska vara en sån player. Ett, hon är ditt ex. Två, du har en fru. Tre, du har en dotter. Fyra, du känner fortfarande för denna kvinna mitt emot dig. Nej, det sista skulle inte vara där. Dumma hjärna, du får inte komma upp med saker som jag inte vill. Om hon skulle vara tankeläsare skulle hon vara avsvimmad vid detta lag på grund av dina korkade idéer. ”Why did you leave me?”

Fuck, där kom frågan jag undvikit i alla dessa år. Frågan varken jag eller hon hade svaret på. Jag tänker tillbaka på den dagen vid flygplatsen. Den då jag presenterat henne inför Niall, min blivande bästa vän. Jag minns konturerna i hans ansikte när han skrattade åt min rodnad när han berättat om vad jag berättat om Penelope. Min resväska som knastrat över asfalten, den hade varit svart. Penelope hade haft på sig ett gult linne och jeansshorts. Jag själv hade haft en mörkröd munktröja och en vit t-shirt tillsammans med ett par förstora chinos. Mamma hade inte gråtit för en gångs skull. Niall hade sett ner och låtsas som om han hade en klocka, vilket han såklart inte hade. Liam hade sms:at Niall och sagt att vi var sena. Jag hade planterat ett kort ”I love you.” i Penelopes öra. Sen hade jag försvunnit för henne, föralltid. Vi hade gjort vårt bästa, trots Louis skada, på Judges Houses. Gått vidare och sedan skickats direkt till London och Deltagarnas hus. Killarna och sången hade upptagit mitt fulla sinne. Jag hade inte haft en tanke på hemma, trots att jag påstod det. Ibland ringde en klocka i mitt bakhuvud om henne, men inte mer. Jag hade sett hennes mejl, hennes samtal och sms, men aldrig svarat. När ryktena om att jag dejtade Caroline Flack gick igång vågade jag inte ens ringa tillbaka, för hela tiden hade jag intalat mig att ”I’ll call her after the X factor”. Så blev det inte, speciellt inte när rykterna blev sanna. Jag dejtade Caroline, en 32årig programledare. En kvinna dubbelt så gammal som mig, en kvinna som gett mig stämpeln om att jag endast gillar äldre kvinnor (Lena må vara 35 och jag 31, men det hör inte till ämnet just nu). Jag inser det nu. Jag vågade inte ringa tillbaka, vågade inte erkänna mitt förflutna.

”Forever and always, that’s what you said.” säger hon och sätter ner sin tomma kopp. Hon har lite mjölk på överläppen så jag pekar försiktigt på min egen överläpp. Hon höjer irriterat handen och torkar bort det. Mina distraktioner störde henne. Jag kan förstå henne, hon har väntat alldeles för länge.

”Yes, that what I said. And I leaved you ‘cos I was afraid.”

“Afraid of what?”

“Meet my past. Explain why I didn’t picked up the phone. Why I didn’t answered your texts. Explain why I left, but I don’t know how to start…”

“Start from the beginning, the airport.”

“Okay, after I had whispered ‘I love you’ and left I…”