Detta har hänt:

”This is a really bad idea.” säger han så fort vi kommer ut på stora vägen.

”No, it’s not.”

”It is.” han suckar. ”Why couldn’t you just seen a concert in England, without me?”

“Because I want you with me, in New York.” säger jag lågt. Jag skäms för att jag inte berättat mina planer för honom. Han skulle aldrig förstå om jag väl gjorde det.

September 2027

Jag slår upp ögonen. Framför mig finns ett skinnsäte och en förklaring på var flytvästarna finns under en nödsituation. Johannes petar lite på mig och jag vänder mig sömnigt mot honom. Han ler och stryker en hårslinga från mitt ansikte. Jag frågar hur långt det är kvar och han rycker på axlarna.

”An hour.” säger han och skruvar upp korken på sin vattenflaska. Jag skruvar på mig och filten jag haft över mig ramlar ner i knät. Johannes räcker flaskan till mig och jag tar tacksamt några djupa klunkar ur den. Mannen bredvid mig sitter och läser, inte för att jag bryr mig. Johannes vänder sig framåt igen och tar upp sin egen bok, The Lord of The Rings, och börjar läsa.

”Nerd.” mumlar jag och hans mungipa hissas upp lite. En gäspning smeker mina läppar och jag fingrar på bältet. Det klickar upp och jag reser mig upp. Min rörelse får mannen bredvid mig att titta upp. Han drar in benen och låter mig passera. Hela kroppen vinglar när jag letar mig bakåt, mot toaletterna. De flesta på planet är vakna, och det känns som om alla stirrar på mig där jag vacklar fram. Tyst är det i alla fall. Inga barnaskrik eller snarkande passagerare. Bara andetag och ljudet av blad som vänds i böcker. Det är upptaget när jag kommer fram, så jag lutar mig mot den gråa plastväggen och försöker få koll på läget. Det är ljust utanför fönstret, inte så konstigt eftersom klockan inte kan vara mer än ett på dagen. Det rasslar till innanför dörren till toaletten och snart pressar sig en rund, liten dam ut. Hon ler vänligt mot mig när jag går in. Min hand reglerar låset och när jag väl slappnar av rynkar jag på näsan. Det luktar skit där inne, med en smal strimma tvål. Jag ignorerar doften så gott det går och slår mig ner på den kalla sitsen. 

~

Fem minuter senare är jag tillbaka hos Johannes. Han ser inte upp när jag sätter mig, men jag låter honom vara. Han verkar ha varit vaken hela vägen, säkert någon teori för att undvika jetlag. Jag tar upp min bok och slår upp den, Marian Keyes This Charming Man. Bilden av Harry, pappa, ler mot mig. Min mungipa rycker till och den lilla rörelsen verkar ha fångats av Johannes.

”What’s that?” frågar han nyfiket. Jag slår ihop boken och klämmer ihop sidorna med fingrarna.

”Nothing.” mumlar jag enkelt. Han ser på mig med sina stora valpögon, men jag biter ihop. Han suckar och återgår till sin bok. Jag smygtittar över hans axel och ser att han är på något ställe där Legolas skjuter en orch. Sätet möter min rygg och jag slår upp boken igen, noga med att inte visa Johannes bilden på Harry.

Min hjärna är helt snurrig just nu. Först och främst vet jag inte om jag ska kalla honom pappa eller Harry. Helt i grunden är han min pappa, men om det mamma säger är sant, alltså det om att han inte vet vem jag är, vet jag inte. Han kanske inte kommer vara mer än Harry för mig, och jag inte mer än en tjej för honom. Mina ögon blir våta men jag blinkar bort tårarna. Än en gång går jag igenom planen i huvudet. Jag har nyss rymt hemifrån, vilket var steg två i planen. Steg ett var att övertala Johannes om att mamma visste om allt, och att han inte behövde oroa sig på något sätt. Ljuga måste vara min nya hobby. Steg tre var att hitta ett hotell, redan avbockat eftersom Johannes bokat in oss på ett litet hotell. Jag ska erkänna att Johannes är lite av en plånbok under den här resan. Steg fyra, hitta pappa. Steg fem, övertyga honom om vem jag är.

Raderna i boken flimrar förbi i min hjärna, den vill inte ta in meningen bakom meningarna. Boken bara bläddras ofrivilligt framför mig. Den handlar om någon olyckligt älskande, synd för henne. Typ som jag då. Hon sitter utanför sin pojkväns lägenhet i flera dygn i jakt på att han ska förstå hur mycket han saknar henne, i jakt på en förklaring från honom. Där kan jag dra en liknelse med mig själv nästan. Jag har väntat på någon som jag saknar innerligt, och nu söker jag en förklaring från honom. Gud, vad tragisk jag är.

”Ladies and gentlemans, can you please attach you and we will go down in a few minutes. Thank you.” kaptenens mjuka röst hörs i högtalarna. Jag slår ihop den meningslösa boken och stirrar på sätet framför till Johannes spänt fast sig. Inom några minuter sjunker planet i luften och en timme senare står vi och väntar på vårt bagage.

”I bet that our bags will come last.” mumlar Johannes roat. Jag nickar och rättar till min tröja. Han drar av sig mössan, för fingrarna genom håret en gång och sätter sedan på sig den igen. Jag suckar och kisar mot rullbandets början. Det börjar sakta men säkert rulla och den första resväskan blottas. En grå en med massor av reflexer. Definitivt inte min, eller Johannes. Den andra väskan överraskar oss.

”You owe me an ice cream.”

“In September? Why?”

“That’s your bag.” flinar jag och pekar på den röda väskan som strax är alldeles framför oss. Han höjer förvånat på ögonbrynen och nickar sakta.

”First time, then.” skrattar han och lyfter ner väskan från bandet. Snart kommer även min och vi går nöjt därifrån, lättade över att inte behöva trängas med alla andra sen. Vi går förbi några kontroller, men sedan står vi faktiskt vid dörrarna mot USA. Johannes tar nervöst min hand, den slirar av svett som vanligt. Jag klagar inte, han är bara gullig som vågar göra något över huvud taget. ”This is your crazy idea.” säger Johannes sakligt.

”I know, but you love it.”

“A little, yes.” erkänner han varmt. Jag ler och lägger axeln mot dörren.

”Ready?”

”Ready.” säger han och jag knuffar upp dörren. Lukten av avgaser och varm sensommardag slår emot oss. Folk rusar fram och tillbaka på gatan utanför. Pulsen är enorm. Lukten från en coffe-shop i närheten svävar emot oss och en strykarkatt smyger längs väggen. Trottoarkanten är fylld med gula taxibilar som tutar på varandra för att komma fram. Andedräkter hänger i luften och vi ser förvirrat på varandra. Turligt nog får vi tag på en taxichaufför som ser hyffsat normal ut (den första Johannes frågade gick säkerligen på crack och hade mörkbruna dreads hängande ner i ansiktet). Mannen hjälper oss lasta in allt bagage i sin taxi innan vi hoppar in i baksätet och beordrar om en adress.

~

Hotellrummet vi blir tilldelade är litet, och till vår smala fasa finns det bara en dubbelsäng. Det är ljust och fint, samt en fantastisk utsikt över staden. Johannes drar undan gardinerna helt och sätter sedan på en kopp te. Det gör han alltid när han ska tänka sådär extra mycket. Han slår sig ner i skräddarställning framför panoramafönstret och värmer händerna på muggen. Precis sådär sött som han brukar. Mina mörka lockar flyger runt mitt huvud när jag ruskar på huvudet för att skaka bort tankarna på honom. Nu är det Harry som gäller. Jag kryper upp på sängen och lägger mig på mage med min anteckningsbok framför mig. Där står en massa anteckningar om Harry och de andra. Enligt internet och massor av twittersidor har bandmedlemmen Zayn Malik en lägenhet någonstans i New York, där det ryktas att killarna ska bo under konserterna i NYC. Jag tar fram en karta men inser att det är meningslöst att ens försöka gissa vart lägenheten skulle kunna ligga. En djup suck dras ur min mun och jag bläddrar upp sidan med information om konserten. Den är på Madison i alla fall. Vi har parkettplatser, vilket är väldigt bra. De flesta andra i publiken borde vara mellan 20 och 30, vilket kommer göra oss till några av de yngsta. Johannes kommer få gå in som målsman för mig på flera ställen, men tack och lov får inte han dricka heller. Mina tweets till Harry har inte gett några resultat, därför träder plan 5b in. Jag måste på något sätt få personlig kontakt med honom. Den kontakten kan jag få på antingen konserten eller… aldrig. Fuck, I’m screwd.

”Are you hungry?” min fråga får honom att hoppa till vid fönstret. Hans gråa ögon stirrar över hans egna axeln och han nickar sakta.

”A little, yes.” säger han tystlåtet och ställer ner koppen på golvet och reser sig. ”We can eat on the hotel.”

”Yeah, let’s do it.” mumlar jag och rullar av sängen och reser mig. Vi byter om till något mer uppklätt och släntrar sedan ner hela vägen till markvåningen där restaurangen ligger. Det är en ganska fin restaurang, med billig meny. Kyparen är väldigt gullig när han använder sitt homosexuella kroppspråk för att föreslå dricka och mat för oss. Vi fnissar tillsammans när han vänder sig om för att hämta allt.

Servetten träffar huden runt min mun för att torka upp såsen från köttfärsen. Johannes flinar från andra sidan bordet och viker ihop sin servett i knäet.

”Johannes,”

”Yeah, Lee.”

”Thank you for everything.”