Föregående kapitel:

”Who is it?”

Fuck igen! Vad ska jag svara på det där? ”Hej det är din pojkvän som lämnade dig helt ensam för 16år sedan. Jag hittade ett foto och kommer ihåg dig nu, ska vi vara vänner?” Haha, nej knappast. Tänk nu, idiot.

”Erm… Harry.”

”I don’t know any Harry.” Säger hon skarpt. “I may think you have call wrong.”

“It’s Harry Styles, your old boyfriend.” Slungar jag iväg mot luren. Det blir tyst på andra sidan linjen och jag väntar i andande tystnad.

---

Sommarlov, alla verkar tycka att det är så jävla skönt att hänga med kompisar, äta glass och gå på konsert. Vad gör jag? Sitter på Johannes altan och slickar på en isglass som rinner ner över fingrarna medan vi lyssnar på PinCode. Ha, vilket skämt. Johannes är inte en sån där kille som gillar att vara omgiven av folk. Han är tystlåten och drar sig alltid undan argument, förutom med mig då. Vi har känt varandra så länge, och jag älskar honom utan kärlek. De skarpa gitarrackorden skär i örat på mig och får sommaren att verka ännu tråkigare. Snabbt rycker jag mobilen ur hans hand och skriver in mitt nyupptäckta pojkband. I Want, skönt beat och många stämmor. Johannes höjer på ögonbrynen när han får tillbaka mobilen.

”So you like them now?”

”Yeah, so?”

”You didn’t yesterday.”

”I know, but I maybe changed my mind.” Vi lyssnar en stund och en annan låt från samma album klickar igång.

 

When I saw your face

I fell in love

It took a minute, girl

To steal my heart tonight

 

“Don’t be mad, but they sound a little… gay.” Johannes biter sig i läppen och jag skjuter ut med underläppen.

”They don’t.”

”They actually do.” retas han uppriktigt. Jag knuffar till honom och han skrattar hest. Han håller i alla fall käften tills vidare.

 

Timmarna går och vi äter och lyssnar om igen tills det är dags för mig att gå hem. Han vinkar av mig när jag joggar hemåt. Solen steker mot min nacke och jag släpper strategiskt ut håret som skydd. Pigmenten darrar i min hud och förvandlar mig mer och mer röd, inte brun som alla andra. Sulorna smälter nästan fast i gatan och vinden verkar ha flyttat utomlands. Jag har planerat det här hela veckan. Dagen mamma är och hjälper sin kompis med hennes café, dagen då jag kan leta upp vem min pappa är.

Källarvåningen är tom. Jag smiter in i hennes rum och börjar dra upp lådor och skåp i jakt på mitt födelsebevis. Hon kan inte gömma det föralltid, såvida hon inte bränt det. Mammas rum är litet och allt känns ihoptryckt. Sängen står mitt i rummet och längs ena väggen finns två byråer och ovanpå dem ligger åtskilliga saker och skrotar. Det tar en timme att leta igenom allt men till sist hittar jag en liten papplåda, mindre än en skokartong. Locket är inte dammigt vilket tyder på att hon ofta öppnar lådan för att se över innehållet. Först en liten mapp full med papper, papper över mig. Sedan några fotografier på mig som liten och min första napp och mitt silverhalsband från mitt dop. Fotona ser mest intressanta ut så jag tar upp dem och småler medan jag bläddrar igenom dem.

 

Jag väntandes på bussen iklädd blå klänning. Jag som äter en glass. En bild på mina fötter och första skor. Jag och en gigantisk boll. Ni fattar, jag, jag och jag åter igen. Bilden längst under fångar mitt intresse ytterligare och jag ser närmare på det. Förbryllat vecklar jag ut pappret som ligger vikt runt bilden. Min mammas kladdiga handstil täcker de utvisade raderna på pappret. Min hand når munnen och jag kväver ett skrik. Säg att det inte är sant.

 

”One minute, mate.” Niall ursäktar sig och reser sig från mitt köksbord. Jag suckar och ser bort mot vardagsrummet där barnvagnen står. Han plockar varligt upp den skrikande babyn och vaggar henne ömt mot axeln. ”Sch, daddy is here, i’m here.” mumlar han tyst och stryker henne över ryggen. Han stöttar upp babyn mot sin arm och rullar in barnvagnen till mig. Det var år sedan Opal varit sådär liten, det kändes som om det var igår dock. Niall slår sig ner igen med barnet på armen. ”Sorry, what did you say?”

”I’ve a huge problem.” börjar jag långsamt. Niall ser frågande på mig och hans blåa ögon ser rakt in i mig.

”With Lena, or?”

”Of course not.” protesterar jag.

”Who then?”

”I didn’t say it was a ’who’.”

“Bud, I can see when you’re upset over a woman.” Nialls uttalande får mig att inse hur bra vi faktiskt kände varandra. Allt hade bara tagit slut efter mitt och Liams bråk. Vi två hade tvingat de andra isär. Inte för att vara oartig, men Niall och Louis röster skulle aldrig hålla uppe en solokarriär. Visst, Niall hade fått det bra ändå. Han och hans gitarr bakom andra artister, han kan inte klaga. Men Louis, han kunde inte åka tillbaka till Doncaster på år och han måste fortfarande hålla sig i bakgrunden. Han jobbar på kontor ibland men livnär sig mest på sina redan tjänade slantar.

”Okay.” mumlar jag och begraver händerna i håret. ”When I was 16 I had a girlfriend called Penelope.”

”Yeah, I remember her.”

”You do?”

”Yeah. Long, brown hair, brown eyes and a really nice body.”

“She was my girlfriend.” Säger jag leende. Niall flinar och rycker på axlarna. Rörelsen får Neila att vakna till i hans famn och han måste ställa sig för att vagga henne igen. ”But, last night I called her.”

”You called her, why?”

”Cos I just left her.”

”Left her?”

”Yeah, I never said a word to her after Judges Houses.”

“I didn’t know you was that kind of guy.” Niall låter aningen nerstämd, förvånad – besviken. Jag skakar av mig känslan och undviker hans blick. ”So what did she say.”

”That I am a jerk.”

”I can understand her.” säger Niall uppriktigt.

”Me too-”

”No, you can’t.” Niall spänner blicken i mig. Hans isblå ögon borrar sig rakt in i mitt sinne och jag sväljer obekvämt. ”While you slipped up on a shrimp sandwich she cried over you, called you, waiting for a sign of life from you. At last, you were dead to her. You didn’t worry about it, she was not important in your life anymore when you could get anyone you want.” Niall glöder av uppror. Jag skakar på huvudet och fångar hans blick. Han märker att ett argument är på väg upp så han lägger långsamt ner Neila i vagnen och stödjer upp sig mot bordet. Vad hade orsakat hans vändning?

”'Slipped up on a shrimp sandwich? Are you completely mad, Niall? You know as well as me that we worked really hard for our investment.”

“We came third, Harry. Do you know what Simon said to me after Torn?” Niall är helt klart rasande. Jag ser att hans ögon blir blanka. Frustrerat försöker han kotrollera sin röst för att inte väcka flickorna. ”He said if I wouldn’t take the wrong tone in the last song, we would have done it. He meant that I shamed me for the whole UK.” Niall försöker behärska rösten. Hans fingrar kramar om bordskanten och ögonen brinner.

“That’s bull-“

“Bullshit, yeah. I’m bullshit!”

“Niall, you know that I didn’t mean it that way.” Niall ser upp på mig igen och biter sig i läppen.

” You know, my dream was to sell out arenas, working with the biggest artists in the world and release an album.” Han biter sig hårdare i läppen. “I got my dream, I got to work with you guys and we released 8 albums. 8 albums, Harry. Can you even understand it? We sold out Madison Square Garden in 14 seconds. We took all records.” Niall ler gråtmilt. “Look at me, I sound worse than them.” Han nickar åt vagnen och skrattar till. ”I need to go.” långsamt tar han tag i vagnens skumgummihandtag och vänder den mot ytterdörren. Jag sitter kvar och kollar efter honom. En av mina bästa vänner som har tårfyllda ögon och ett brinnande raseri inom sig, på grund av mig och min gamla flickvän.

Jag kan inte fortsätta såhär, vara ovän med hela världen.

---

 Jag fick besäksrekord i förrgår, tack så jättemycket! :D 

Eftersom det var min födelsedag igår så hann jag inte skriva, ibland måste man viga sig åt familjen. Men jag såg alla era fina kommentarer och det värmer verkligen. Tack igen! 

Kommentera allt ni har, för jag har börjat med att skriva upp dagens kommentar här under. Så jag ser jättemcyket fram mot era synpunkter och funderingar :)) Men 15st borde ni väll kunna skrapa ihop? 

Dagens kommentar: