Detta har hänt:

“We came third, Harry. Do you know what Simon said to me after Torn?” Niall är helt klart rasande. Jag ser att hans ögon blir blanka. Frustrerat försöker han kotrollera sin röst för att inte väcka flickorna. ”He said if I wouldn’t take the wrong tone in the last song, we would have done it. He meant that I shamed me for the whole UK.” Niall försöker behärska rösten. Hans fingrar kramar om bordskanten och ögonen brinner.

“That’s bull-“

“Bullshit, yeah. I’m bullshit!”

Juni 2027

Jag tar upp mobilen och stirrar på samtalslistan. Det måste jag ha gjort minst tio gånger idag. Inget mer samtal från Harry. Varför skulle han ringa? Jag har dissat honom för att han dissat mig. Alla stackars flickor som hängde efter dem för så många år sedan. De var övertygade om att Harry och de andra bara var snälla, söta skolpojkar som får en klapp på kinden innan varje konsert. Jag känner Harry… kände, han var inte den där sötpojken. Varje helg smet han ut för att dricka några langade öl och han hånglade gärna upp alla han kom nära. Det sista slutade han i alla fall med under den tid vi var tillsammans. Den tid vi hade tillsammans…

Juni 2010

>> ”Keep them closed.” Harrys röst smeker mitt öra. Jag känner hur han lämnar min sida. Vinden lyfter upp min sommarklänning och får den att skvalpa kring mina lår. Doften av sommar strömmar in i mig och gräset kittlar mina vrister. Mitt öra fångar ljudet av klingande porslin och rassel från en påse. Nyfikenheten stiger mig över öronen och det är med nöd och näppe jag kan fortsätta hålla ögonen ihopknipna. Mer prassel från påsen och mer vind i håret. ”You can open them now.” Harry står nära mig igen. Jag andas in doften av hans andedräkt och öppnar ögonen. Gläntan framför oss är otrolig. Mjukt gräs täcker en öppen plätt av den och ena sidan är öppen så den ger utsikt över en otroligt smickrande motorväg. Jag drar efter andan och han lägger armen om min midja. ”Only for us.” spinner han. Jag sätter mig ner på den grova filten han brett ut och ser nyfiket på glasen han ställt upp. De ser ut som riktigt glas men när jag lyfter ett av dem är de fjäderlätta. Han informerar mig om att det är champagneglas avsedda för picknik. Jag ler och han häller upp lite päronsoda i mitt glas. Troligen hade han inte vågat smyga med en flaska av något… starkare. Han ser så lycklig ut när han drar fram en plastkasse och rotar fram vindruvor, kex, bullar, jordgubbar och bröd.

”You’re amazing, Harry.” han rodnar när jag säger det och jag drar handen över det spretiga gräset och försöker ignorera motorvägen längre ner för backen. Lekfullt tar han upp en jordgubbe och låter mig bita av toppen på den. Jag fortsätter med att ge honom en och snart är hela asken borta. ”Are you trying to make me fat?” flinar jag och hans ögon blir allvarliga.

”You’ll always be beautiful. I don’t care about your size.”

“You only saying that right now.” Mumlar jag och ser ner i min urringning. Han suckar och lyfter min haka med sitt pekfinger. Han lutar sig närmare och äppeldoften från hans hår sprider sig i kroppen på mig.

”Never say something like that again.” Han spänner sina ögon i mig. Gosh, ögonen har samma färg som lukten från hans hår. ”Promise.”

”I promise.” jag ler vagt och han låter sin tunga leta sig in i min mun. En blandning av värmde, jordgubbe och mint omsluter min mun när han drar sig tillbaka. Oh, jag vill bara ha mer. Harry biter sig i läppen och fingrar lite med sitt glas. ”Oh, come here.” jag kryper nära honom och lägger armarna om hans hals. Mina fingrar leker med lockarna i hans hår och våra tungor leker med varandra.

”I love you, forever and always.” Stönar han lågt. <<

Forever and always. Det var så han uttryckte det då. Varje vecka såg jag honom på X factor. Alla mina kompisar var avundsjuka på mig för att jag hade en sådan ”toppenfin och talangfull kille”. Varje vecka fick jag ljuga om våra samtal som aldrig utväxlades. Jag hjälpte honom med hans rykte, allt för att han skulle ha något att falla tillbaka på om de åkte ut. Men de åkte inte ut. Han och de andra killarna som jag inte ens orkar komma ohåg namnen på klarade sig varje vecka utan anmärkningar. ”The next big boy band” sa man till dem, och se vad de blev. Deras tid rann genom fingrarna på dem. De silade fram framgången.

Men hur svårt kunde det vara att plocka upp telefonen och slå in ett nummer? Att skicka ett sms eller bara visa ett tecken på att han levde utanför the X factor.

”Hello Harry.” min röst darrar lite när jag säger det. Jag hade ingen anledning att ringa honom egentligen. Ingenting att säga.

”Hi you.” säger han mjukt och självsäkert, inte hans vanliga halvnervösa röst.

”I’ve think about what you said,”

“And?”

“You didn’t let me finish.”

“Sorry.”

“Yeah, so. I want to meet you.” En lättnadens suck kommer ifrån andra sidan linjen.

”Okay. What about th-”

”Mom, who do you talk with?” Heylees röst hörs från bakgrunden. Jag väser till Harry att jag måste lägga på. Mitt finger nuddar den röda luren innan han hinner svara innan jag vänder mig mot Haylee.

”Hello sweetie.” säger jag besvärat. ”Nobody special, just Annie.” jag ljuger, såklart. Hur skulle jag kunna säga Harry Styles? Även fast jag tvivlar på att hon skulle känna igen namnet vill jag skärma av henne från den största svikaren som vandrar på denna jord just nu.

”It was Harry, right?” frågar jag tonlöst. Mammas ansikte blir vitt. Jag vet vad hon tänker: hur fan vet hon? ”I know everything.” min röst hålls stadig även fast min kropp bara vill lägga sig ner och spricka.

”I don’t know what you’re talking about.”

“Sure you do.” Jag håller fram det nötta, bruna pappret som varit lindat runt bilden på den unga pojken. En ung kille, max 16år med lockigt hår. Inte krulligt, bara lockigt. Han bär ett brett leende och en rutig skjorta. Fina tänder och solglasögon. Han hade sett vagt bekant ut första gången jag såg honom. Han var fortfarande inte bekant, bara berömd. Mammas underläpp darrar och hon nickar långsamt. ”Why haven’t you told me?” frågar jag.

”I didn’t know what to say.”

“You didn’t? I’ve missed a father for sixteen years, why?”

“He’s a jerk.” Mumlar mamma.

“He’s a celebrity, a popstar.”

“And a jerk, a asshole.”

“Why?”

“He betrayed me.” Hennes röst blir lite säkrare. ”What do you know about Harry Edward Styles, Haylee?”

“A lot.”

“I know more.”

“You talking b-“

“Try me.”

“Okay, his old girlfriends name.”

“Before or after me?”

“Both.”

“Rachel Greighton and Caroline Flack.” Min blick fäster sig i hennes ögon.

”You made that up.”

”No.”

”Okay, what did you and Harry talking about?”

“He wanted to see me.”

“Go then.”

“No.”

“What happened seventeen years ago?”

“He left me for his career.”

“Niall did same.”

“No, he broke up with his girlfriend. Harry leaved me.”

“He said goodbye.”

”No, he didn’t.” mammas röst är bara en hes viskning. Jag drar efter andan och funderar på vad jag ska svara. Hon har lyckats hålla koll på honom hur som helst, hon har aldrig kunnat lämna honom.

”I want to meet him.” Begär jag tyst. Mamma skakar på huvudet och knäpper händerna framåt.

”I don’t want you to meet him,” Hon tar ett djupt andetag för att avsluta meningen. ”He doesn’t even know that you exist, and I'm not going to tell him.” Med dem orden avslutar hon konversationen och jag står chockat kvar. Han vet inte. Pappret med mitt födelsebevis skrynklar sig mellan mina fingrar.

---

Blä, jag är så trött. Torsdagar är riktiga skitdagar, haha. Som tur är har jag detta som distraktion när jag kommer hem :)) 

 

Hur tycker ni att det utvecklas? 

Skrapar ni ihop 15 kommentarer får ni nästa imorgon :))