Detta har hänt: 

”It was Harry, right?” frågar jag tonlöst. Mammas ansikte blir vitt. Jag vet vad hon tänker: hur fan vet hon? ”I know everything.” min röst hålls stadig även fast min kropp bara vill lägga sig ner och spricka.

”I don’t know what you’re talking about.”

“Sure you do.” Jag håller fram det nötta, bruna pappret som varit lindat runt bilden på den unga pojken. En ung kille, max 16år med lockigt hår. Inte krulligt, bara lockigt. Han bär ett brett leende och en rutig skjorta. Fina tänder och solglasögon. Han hade sett vagt bekant ut första gången jag såg honom. Han var fortfarande inte bekant, bara berömd. Mammas underläpp darrar och hon nickar långsamt. ”Why haven’t you told me?” frågar jag.

Juni 2027

”Harry, are you coming or?” Zayn ropar på mig inifrån studion. Jag mumlar något så ohörbart att jag själv inte förstår vad jag sagt och stirrar ner på skärmen på min mobil. En hel del konstiga DM har börjat strömma in på Twitter. En tjej som säger att hon vet något om mig, något ingen annan vet. Zayns huvud dyker upp innanför dörren.

”We waiting on ya’.”

”Yeah, I know.” jag reser mig och passerar honom i dörröppningen. Ett gällt barnskrik får mig att dra en djup suck. ”Why are they here?” frågar jag bittert. Zayn rycker på axlarna och svänger in bakom mig.

”Dunno. I think it’s Niall’s week or something.”

“Do they have weeks?” frågar jag skeptiskt. Zayn rycker åter igen på axlarna och jag bläddrar fram meddelandet på twitter. ”What can this mean?”

//Really need to say something to you. I know a thing... x//

“Strange.” Muttrar Zayn ointresserat. Jag slänger en sur blick på honom och han besvarar den med att himla med ögonen. Vi är vuxna män, vi borde bete oss som det.

Barnaskriket blir högre ju närmare vi kommer. Blicken som möter oss är nästan skrattretande. Niall står med en hög blöjor i ena handen medan den ena tvillingen ligger i den andra. I korgen ligger den andra och alla tre skriker i högan sky.

”I’ll help you.” Louis skyndar fram och tar den ena bebisen från Niall som sedan böjer sig över den andra. Jag går fram för att hjälpa honom med den andra men han håller upp en avvärjande hand mot mig.

”Do not touch her.” väser han mellan tänderna och sjunker ner i soffan bredvid bärstolen för att försöka få Gael att vara tyst. ”Schh, sweetheart.” viskar han aningen panikslaget. Louis får med viss möda tyst på Neila som ligger i hans trygga famn. Jag ryggar tillbaka från den lyckliga lilla familjen som just nu ser ut att sitta i var sitt hörn av studion, Nialls saker är överallt.  Men det är Nialls val om han vill ha hjälp eller inte. Liam får däremot hjälpa till. Han skakar om en vällingflaska som han räcker till Niall.

”They gonna kill us.” viskar jag till Zayn.

”Agree.” viskar han tillbaka och små skrattrynkor bildas kring hans ögon. En halvtimme senare är blöjbyten gjorda, magar mättade och munnar tysta. Louis sitter med Neila över axeln fortfarande och hon håller sig lugn i hans sällskap. Vi småpratar lite om allt möjligt men jag märker att Niall hela tiden undviker min blick. Han blev verkligen sårad för det vi bråkade om häromdagen. Men det var han som börjat, inte jag. Varför hade han ens lagt sig i?

”So, are you guys ready?” en gäll men ändå kontrollerad stämma dyker upp från den bortre dörren. Vi ser alla upp samtidigt och får se Savan stå med korslagda armar och tindrande ögon. Han går med bestämda steg in och strax efter honom kommer Carl Falk.

”Hope you’ve learned to say my name in a right, yet.” Carl skrattar och blinkar mot oss.

”Caerll Fajck?” frågar Louis osäkert. Carl skrattar igen och skakar på huvudet.

”You guys are hopeless. Cute baby, Louis.”

“Thanks.” Säger Niall stolt och Savan och Carl utbyter en blick.

”So Niall, are you ready?” frågar jag spydigt. Niall ser förnärmat på mig men lägger Neila i vagnen bakom soffan. Savan slår ihop händerna och studerar oss närmare. Sättet vi sitter på runt honom känns så – vuxet. Vi nuddar inte ens varandra längre. Förut fick Savan och Carl kämpa för vår överlevnad medan vi låg i en hög och brottades på golvet. Jag ser ner i golvet och minns vad Liam sagt i en intervju en gång: Harry knows where the border between play and work goes, he’s always focused. Bevisa det nu förfan!

”I’ve another surprise.” ler Carl och pekar mot dörren. Våra blickar vänds direkt dit, igen, och en välbekant kvinna antyder i dörren. Hennes förut lilablonda hår är nu mörkrött och kortklippt. Kroppen är inte fullt lika slimmad och storleken på hennes dotter är definitivt inte densamma.

”Lou!” Liam reser sig och småspringer fram till henne. De kramar om varandra. Men min blick dras från Lou till den vackra, unga tjej som står bredvid henne. Hon är inte ”fit” men hon har vackert ansikte och samma leende som hon hade när hon var sex.

”Hello Lux.” säger jag och kramar om henne också. Golvet under mig vacklar men jag skakar på huvudet och fäster blicken på Lux igen. Tänk när hon var baby och vi allihop busade runt med henne. Kröp över golven och gjorde roliga ljud, slängde henne högt upp i luften för att sedan ta emot henne på nervägen. Lux drar ur sina trådlösa öronsnäckor och ser förbryllat på mig.

”Did you want anything or?” hennes röst är hes och skrapig. Ögonen aningen sotade och naglarna svarta. Jag skakar på huvudet och vänder mig åt Lou istället som just håller på och pillar lite på Nialls hår. Managementet hade bett Niall att färga sig blond igen men han vägrar än så länge, han var inte längre beroende av deras styre. När jag kommer fram till dem släpper Lou Nialls hår och ser på mig. Hennes ögon tindrar när hon ställer sig på tå för att kunna lägga armarna om min hals. Hennes välkända grepp får tiden att snurra tillbaka. Allt roligt vi hade backstage medan hon fixade mitt och de andras hår. Hur mycket roligt vi hade med Lux som är 15… eller 16 nu. Savan och Carl verkar tappa tålamodet med oss och ser till att vi sätter oss igen.

”So guys, your biggest hit ever was What Makes You Beautiful.” Börjar Savan. “And we thought about doing a acoustic version of it, as a start.”

Vi nickar och Liam undrar varför vi ska göra en akustisk version av den. Carl svarar enkelt att det kommer vara bättre för våra röster i längden. Jag och Zayn ser snabbt på varandra, vi kan båda sjunga. En stund senare har de försäkrat Niall om att Neila och Gael klarar sig utan honom några minuter medan de gör ett soundcheck på honom. Motvilligt lämnar Niall över vagnen till Louis som vänligt börjar vicka den fram och tillbaka. Hjulen gnisslar aningen mot det släta plastgolvet och Niall ser sig oroligt om flera gånger.

Stressen ligger som en yttre hud på honom. Jag och de andra som känt honom så väl visste att hans hjärna ständigt rört sig i 190. Han verkade alltid ha haft adrenalinet pumpande i blodet utan att han själv led av det speciellt mycket. När vi besökt Maura, Nialls mamma, under våren 2014 hade jag sett ett prydligt upphängt intyg på väggen. Mullingars pojkskola, den skola Niall gått på under åren innan One Direction. Intyget var på att han fått högsta betyg i alla ämnen och att han varit helt exemplarisk under alla år han gått där. Nästa gång vi gick förbi väggen låg intyget upp och ner på byrån under. Niall skämdes uppenbarligen lite för det.

Jag ser oroligt på Louis som fortsätter att vagga småflickorna. Ljudboxens dörr stängs bakom mig och jag går fram till mikrofonen som hänger från taket. Mina fingrar trasslar in sig i varandra och halsen känns torr. Rutorna ut gör så att jag ser Carl, Savan, Lou, Lux och de andra fyra stirra stint på mig. Vilken sång ska jag välja? Savan hade inte ens nämnt något. Min hjärna tänker fort innan jag greppar några korta rader som snart svävar ur min mun.

If I’m louder,

Would you see me?

Would you lay down,

In my arms and rescue me?

Cos we are,

The same

You save me

When you leave it’s gone again

Jag blunder medan jag sjunger. Koncentrerar mig på orden och låter dem fångas upp i micken. När jag öppnar ögonen igen möts jag av åtta förvånade och överraskade ansikten. Harrys mun hänger på vid gavel och Liam klappar svagt i händerna. Jag kliar mig i nacken och går ut igen. Savan reser sig och håller i mina axlar, han spänner ögonen i mig och ser ytterst allvarlig ut.

”Was I that bad?” frågar jag oroligt. Jag har inte sjungit inför någon på flera år, och är därför lite osäker på hur jag låter. Savan skakar på huvudet och drar på munnen.

“That was unique, you have never sounded like that.”

“So it was good?”

“Niall, you were superb! I think the other boys cand find a competition in you.” Savan skrattar och jag drar också på munnen. Stenen som skavt i min mage flyttas och slängs in i ett hörn. ”You should try sing for them.” Savan nickar bortåt barnvagnen och jag skrattar till. Det första ärliga skrattet på länge. Savan ber mig sitta och han skickar in Liam. 

Jag fick en riktigt bra fråga igår av Louise, den hittar ni här under: