Detta har hänt:

Färgen på Kileys kinder stiger när jag står där naken framför honom. Hans irländska hy får mig direkt att se när han rodnar, vilket han gör ganska ofta, och det rödblonda håret förstärker bara intrycket. Jag ler och drar på mig ett par rena kalsonger innan jag kryper ner i sängen. Han går och spottar ut löddret i handfatet och slinker sedan ner bredvid mig. Hans händer söker längs min kropp och jag njuter av all beröring han ger mig.

”I luv’ you, Liam.” spinner han på sin lätta irländska.

”And I love you, Kiley.” viskar jag tillbaka i mörkret.

---

September 2027

”This is so fucking huge!” ekar Zayns röst mot mig genom korridoren som löper bakom scenen. Jag gör tummarna upp mot honom och en arm läggs om min nacke. Niall kränger på mig som vanligt och hans skratt bubblar runt oss. Väggen till vänster om oss håller nästan på att sprängas av ljudvågorna som kommer från publiken. Vi förenas i mitten och ger varandra varsin klapp på ryggen innan vi beger oss mot vårt förfriskningsbord. Jag slänger in en näve nötter i munnen och sköljer ner det med en halv flaska vatten.

 

Tjejerna nedanför scenen hörs ända in och små leenden smyger sig över våra läppar. Adrenalinet är på topp och vi är alla fem chockade över fanskaran som visat sig. Ansiktena som stirrar upp på oss är mer mogna än innan, mer erfarenhet ligger i dem. Efter några minuter kommer en nyanställd säkerhetsvakt och informerar om att vi snart ska upp på scenen igen. Vi nickar och gör oss iordning.

 

Jag stirrar på biljetten jag nyss printat ut från datorn. >>One Direction, Madison Square Garden, 26 September 2027, Höger parkett, plats 67/68<< Lätt som en plätt, nu återstår bara resan över Atlanten. Mina fingrar greppar telefonen i min ficka och jag slår det än så välbekanta numret.

”Hello gurl.”

”Hello Joe.” hälsar jag på Johannes. ”Are you ready?”

”Yeah, even if it’s four in the morning.” gäspar han. “Should I come and pick you up?”

“Shore.” mumlar jag och lägger på. Natten smeker min kind och jag huttrar till. Bredvid mig står samma väska som jag använt hela mitt liv, alla semestrar jag och mamma gjort tillsammans. Jag har planerat det här sedan jag hittat födelsebeviset den där dagen i juni. Det var som om alla pusselbitar fallit på plats för att sedan rivas upp igen. Harry Styles var alltså min omedvetna pappa. Enligt mamma har han aldrig träffat mig och har aldrig fått veta om min existens. Han lever idag med sin fru och sin andra dotter Opal som bara är några år gammal. Min andedräkt bildar moln i luften trots att det bara är sensommar och jag drar den tunna jackan tätare omkring mig. En katt fräser i närheten och en kall kåre smyger längs min rygg. Längre bort på gatan syns två billyktor närma sig och jag vinkar lite mot föraren. Johannes bromsar in och jag skuffar in bagaget i bakluckan innan jag hoppar in bredvid honom i bilen.

 

”This is a really bad idea.” säger han så fort vi kommer ut på stora vägen.

”No, it’s not.”

”It is.” han suckar. ”Why couldn’t you just seen a concert in England, without me?”

“Because I want you with me, in New York.” säger jag lågt. Jag skäms för att jag inte berättat mina planer för honom. Han skulle aldrig förstå om jag väl gjorde det. Mina fingrar kramar sätet under mig och han slänger en snabb blick på mig.

”Are you okay?”

”I’m just nervous.” Vit lögn. Hur skulle jag kunna berätta för honom? Han skulle bara börja oroa sig och börja noja över mig. Han nickar och kör vidare. Snart har vi betalat för en plats på Londons flygplats och vi lastar snabbt ur alla väskor. Det klapprar mot asfalten när vi rullar dem mot entrén och jag känner Johannes hand i min. Färgen stiger lite på mina kinder och jag trycker lite i hans handflata, den känns som trygghet. Klockan är bara fem, men när vi kommer in på flygplatsen är det svårt att tro på det.

 

Människor flänger hit och dit med kaffekoppar i högsta hugg. Lite längre bort står en familj som ser ut att komma från norden. De mumlar och pekar osäkert ut platser på kartan de håller i handen. Johannes drar mig bort från dem och snart står vi för att checka in.

”First time in New York?” frågar kvinnan som ser till våra pass. Vi nickar sakta. ”Are you two going alone?”

”Yes.” säger Johannes nervöst. Han var inte van vid människor och jag kände hur hans hand blir svettig.

”Are you going to see One Direction, maybe?” frågar kvinnan och vi slår förvånat upp ögonen från vår halvsovande position.

”Yeah, actually.” ler jag och tar tillbaka våra pass. Kvinnan ler och släpper igenom oss. Precis innan vi är utom hörhåll för henne lutar hon sig fram och viskar lugnt:

”They were my idols one time.” Johannes ler, tackar för hjälpen och föser sedan undan mig. Efter att ha tagit ett varv på taxfree’n har vi bunkrat upp oss med läsk, godis, chips, mackor och annat tänkbart för att vi ska överleva väntetiden på planet. Han skalar en bar till mig som jag sakta knaprar i mig.

”Why are we doing this, Lee?” frågar han tyst.

“What?”

“This New York-thing. You’re only sixteen and I’m eighteen-“

“Yeah, and that’s why you can take care of me.”

“You can take of yourself. But I’m just-“

“Can you stop hum like that?” Johannes stryker luggen ur ögonen och ser allvarligt på mig.

”Are you one hundred percent sure of this?”

“Of course.” säger jag. Han nickar och jag sticker in benen under mig för att sedan luta mig mot hans axel. ”You have no idea of what this means to me.” mumlar jag ärligt.

”To see five, gay boys live?”

“I’m think you start to like them.”

“Never.” skrattar han.

“Sure?”

“Okay, maybe a little. Does that make me gay?”

“You are gay.”

“Hey, that was rude.”

“You know I’m naughty near you.”

“That misinterpreted.”

“Really?”

“Yeah.”

“Okay, you are gay.”

“Stop it.”

“Never in my life.”

“Then I don’t like you.” han lägger tjurigt armarna i kors bredvid mig. Jag skruvar lite på mig och stirrar på honom med stora valpögon.

“I know you love me anyway.”

“Ha!” fnyser han.

“C’mon.”

“Nah.”

“C’mon.”

“Okay, I love you anyway.” erkänner han och förflyttar armen tills den ligger runt mig.

“I knew it!”

“You are rude.”

“That’s my thing you know.”

“I know.”

“Johannes Brook and Haylee Evans to gate 17, please.” det knastrar till I högtalarna och andra meddelanden börjar ropas ut.

 

Jag studsar upp och hugger tag i hans arm. Vi springer tillsammans mot gaten. Väskan studsar mot min höft och hans hand slirar i min. Flygvärdinnan ser missnöjt på oss innan hon stänger bandet bakom oss och visar oss vägen ut till planet. Vi får platser ganska långt fram vilket gör att vi kommer sitta rätt långt från husdjur och barnaskrik. Skönt. Vi skuffar in oss bredvid en medelålders man som redan sover. Han grymtar lite när vi slinker förbi men fortsätter sova.

”You nearly missed your flight.” flinar Johannes.

“Our flight.” rättar jag och stöter till honom med armbågen. Vi fnissar lite och spänner fast oss. Planet lyfter bara några sekunder senare, det var verkligen i sista stund vi hade kommit på. Vi lyssnar ointresserat på säkerhetsgenomgången. Johannes hand stannar i mig. Vänskapen gentemot honom var starkare än någonsin. Men just nu kan jag inte fokusera på honom, Harry… pappa är det viktigaste just nu. 

---