Detta har hänt:

“Give me a change, please Lou-“ innan han pratat klart får jag nästa överraskning. Han slänger sig mot mig och griper tag i mina kinder. Hans stora händer lägger sig om mitt bakhuvud och han tvingar våra munnar ihop. Chockat står jag som paralyserad med hans tunga i min mun. Efter en stund släpper han och ser nära på mig. ”Please forgive me, like you did last time.” mumlar Harry, torkar sig om läpparna och lämnar mig ensam i garderoben.

Världen känns som en stor, okänslig dimma. Mina fingrar nuddar mina läppar och jag snubblar in i väggen bakom. En av Harrys vinterkappor tar emot mig och jag borrar in näsan i den. Lukten av trygghet kastar sig över mig, får mig att minnas allt. Åren då jag och Harry dubbelspelat bort från vår relation. Det var hans fel, jag var precis beredd att ta steget över kanten och gå ut med allt. Men då började han och Liam bråka, vilket ledde till den stora kraschen. Jag såg honom inte på flera år, jag ville ringa men jag var rädd för att han var arg på mig. Trots att jag stått på Harrys sida hela tiden var det någonting som gjort att han stuckit, och därefter drogat ner sig själv. Jag kunde inte kontrollera det som hände runt honom, kunde inte hålla samma fart som han. Men innerst inne hade jag gillat Eleanor också, jag placerades väll inom kategorin bisexuell. Någon hade en gång sagt att termen bisexuell bara var till för att homosexuella personer ska kunna spela cool och oskyldig inför sina vänner. Är man gay, så är man gay eller tvärt om. Men jag kan inte tänka som den någon, jag är jag och jag är bisexuell. Men jag har aldrig gått ut, jag är hetero för världen.

Kyssen hade kommit som en total chock, jag vet inte vad som flugit i honom. Ena sekunden hade han brunnit av hat, den andra hade hans läppar nuddat mina och hans tunga hade lekt i min mun, nu var han bara borta. Det mystiska är att han inte verkar ha sett det genant, det kom liksom naturligt för honom. Jag däremot är illa påverkad. Medan vi dubbelspelat hade Eleanor varit med på hela grejen, men nu var jag faktiskt… otrogen mot henne. Egentligen vill jag bara gå tillbaka ut och sätta mig ner, ge henne en lång kärleksfull blick och sen förklara hur mycket jag älskar henne. För jag älskar Eleanor, hon är en helt fantastisk människa, och bäst av allt; hon är min. Bara min och ingen annans, den mest underbara kvinnan som någonsin kommer vandra på Jorden. Och Harry, vad är han? Han är bara en egoistisk snubbe utan större tankar på sin omgivning. Han har knappt slängt en blick på någon under hela kvällen, bara stirrat utryckslöst framför sig.

Men jag måste gå tillbaka ut dit, vare sig jag vill eller inte. Jag måste stå ut med blickarna och försöka att slappna av i ansiktet. Inte spänna eller suga på läpparna, inte dra upp axlarna eller ha en flyktig blick. Nej, jag måste gå in med högt huvud och stolthet. Hysa kärlek mot min familj, det viktigaste just nu och skita i Harry. Han är ute ur mitt liv, out. Ett djupt andetag senare slår jag upp garderobsdörren och går ut i hallen. Varje steg är en checkpunkt i andning och hållning, se perfekt ut. Le.

”There you are!” Zayns röst ekar emot mig. Allting händer som utanför en bubbla, min bubbla. Jag ler lite med mungipan och undviker skicka iväg en blick mot Harry. Alla ser på mig, förutom Harry. Han sitter framåtböjd över sin assiett och verkar tugga på en brödkant eller liknande. Zayn reser sig med sitt glas i handen. Han gör en svepande rörelse över bordet och vätskan i det tunna glaset håller på att skvätta ut. Men Zayn håller kvar kontrollen över glaset och drar det intill sig igen. Han ger mig en blick, men ser sedan i tur och ordning på alla. ”Tomorrow, Perrie and I gonna take a flight to Latina Amerika.” börjar han. Bete dig normalt, Louis.

”Oh, wow! Why?” frågar jag artigt och glider ner på min stol bredvid Perrie igen. Zayn ger Perrie en kärleksladdad blick och jag förstår vad som är på gång att hända.

”We gonna be parents!” utropar Perrie och avbryter Zayns tal. Hon har blanka ögon, men troligen vägrar hon att gråta. Zayn höjer sitt glas och utbringar en skål för Ecuador. Jag ser på Perrie och ger henne en kram, men över hennes axel slänger jag en blick på Harry. Han sitter fortfarande med sin brödkant och verkar vara totalt ointresserad av vad Zayn just sagt. Han kanske redan visste om det?

”Are you okay, Louis?” frågar Perrie och ser på mig. Le, Louis. Jag pressar fram ett leende mot henne.

”Yeah, I’m, okay.” harklar jag mig lite. ”Wow, that’s amazing.” säger jag och kramar om henne igen. ”I’m so happy for both of you.” Zayn ler och sätter sig igen. De ser så lyckliga ut, och egentligen skulle jag också kunna vara så lycklig. Men hur en enda födelsedagshälsning och en kyss kunde förändra allt.

Harry raserar verkligen allt just nu. Först så tänker han på att ringa sin gamla flickvän han inte träffat på sjutton år. Först där undrar jag hur man tänker som människa? Det fanns ju troligen en anledning till att lämna henne. Men så var det väll med mig också, lämnad åt mitt eget öde. Missförstå mig inte, jag älskar mitt öde. Men ibland jag inte förstå varför, varför han släppte allt. Vi hade planerat vårt liv, men sen så lösgjordes det bara. Nu ska jag inte tycka synd om mig själv mer, jag har det bra. Harrys dotter, hon Haylee, kunde nog ha mer och oroa sig för. Troligen är hon hög av förundran över att äntligen ha en pappa, en världskänd pappa till och med. Tyvärr vet hon inte hur Harry är, han är liksom väldigt indraget utdragen. Indragen eftersom han är väldigt osäker på vem han är och vad han faktiskt håller på med, utdragen då han är överallt och petar, ungefär som ett litet klåfingrigt barn i en leksaksaffär. Och hans gamla flickvän, Penelope, vad ska hon tänka om allt det här? I princip har hon blivit påtvingad en pojkvän som hon kanske inte ens gillar. God, jag måste sluta tänka på andras liv och försöka koncentrera mig på mitt egna kyssta liv.

Jag avskyr att Harry tar sig friheter. Jag älskar hans lockiga hår och gröna ögon. Jag hatar att han lämnade mig. Jag älskar att han lät mig vinna Eleanor. Jag hatar att han gav mig hopp. Jag älskar att han inte drog något över en genant gräns.