Detta har hänt:

Louis drar till sig sin arm och rusar fram till Harry. Han gräver ner näsan i Harrys bröstkorg och stryker hans mage. Ett litet leende sprids i Louis mungipa.

”I hear his heartbeats.” viskar han och sträcker på sig igen. ”I hear his heartbeats, Penny.”

Jag springer. Den ena foten framför den andra, jag måste hinna. Den kalla luften fryser min strupe och den slaskiga snön väter mina skor och byxben. Kileys bil står nästan längst bort på parkeringen, men jag kramar nyckeln i fickan och kastar mig in i den blekgrå bilen. Himlen ovanför mig har börjat skymma och vägen är troligen livsfarlig, men just nu finns det ingen tid till att tänka på det. Sätena är i ljust skinn och det kyler igenom mina tunna kläder. Kiley har min jacka därinne, men det finns ingen tid till att hämta den. Jag vrider om nyckeln och bilen startar. Det känns som om jag är med en actionfilm när jag sladdar ut från sjukhusets parkering, men den glädjen jag troligen skulle känt finns inte där. Harry är död, och egentligen borde jag inte köra när jag är i sådant chocktillstånd. Men jag måste till Niall, jag bara måste innan det är försent.

Kvarteret med de stora husen där Niall bor ligger närmast öde. Han var nästan nyinflyttad och det hade inte kommit så många grannar än. Gatlamporna blinkar igång när jag kommer körande och jag bromsar häftigt in framför hans uppfart. Panikslaget kastar jag mig ur bilen och rusar fram till dörren. Mina fötter är stela av kylan och jag halkar till flera gånger. Gruset som Niall sandat med tränger in i mina handflator men det finns ingen tid till att bry som om det heller. Det hänger en skylt med texten Welcome på dörren, och jag rycker bort den. Bakom den hänger Nialls extranyckel och jag trycker bestämt in den i dörren. Den lätta dörren glider upp och jag ramlar in i hallen. Det doftar svagt av trä och allt verkar mörkt. Måtte jag inte kommit försent.

Skräckslagen letar jag igenom huset utan att finna någonting. Varken Niall eller hans döttrar är där. När jag inte finner honom slår en annan tanke mig; bron. Utan att stänga ytterdörren efter mig rusar jag ut till bilen igen och backar ut från Nialls gata. I centrala London finns den, Tower Bridge. En pilgrimsfärd för varje Directioner bara för att vi åkte med en typisk Engelsk buss över den i One Thing. Men den bron är mycket mera känd för en annan sak; självmord. Men det kan ju inte fungera, att två medlemmar av One Direction omedvetet tar självmord på samma dag. Bilen accelererar mer och mer, Tower Bridge kommer allt närmare. Jag kör över bron stannar sedan bilen. I basen på det bortre tornet finns ett välkänt bårhus där kroppar samlas tills anhöriga hittas. Kvinnan i receptionen stirrar storögt på mig när jag skriker ut Nialls signalement. Hon skakar bara på huvudet och hävdar att de inte har haft ett självmord på de senaste tre månaderna. Jag blinkar åt nyheten och hon beklagar att hon inte kan hjälpa mig mer. Hon erbjuder sig att ringa polisen men jag skakar bara bedrövat på huvudet. Tillslut litar kvinnan på att jag är nykter, och låter mig gå. Allt hopp är ute, Niall måste ha gjort det.

From: Niall 11:36

I gonna take the way over Tower Bridge, can’t tell you more!

Nu är klockan 16:43, så det är gjort för länge sen. Men jag kan inte gråta, det går bara inte. Istället kravlar jag in i bilen igen och kör tillbaka till Nialls hus. Ytterdörren slår i den vaga vinden och jag går in i huset. På en krok innanför dörren hänger Nialls vårjacka, jag tar den i handen och sätter mig i den vita soffan han och Nora tillhandahar i vardagsrummet. Jag sitter och snusar på det sträva tyget stirrar på den stora canvasstavlan som sitter ovanför en byrå mitt emot mig. Den föreställer Niall och Nora i närbild. Niall viskar något i den vilt rodnandes Noras öra. Hennes blonda hår går i kontrast mot hans nästan svarta. Han hade färgat det några år efter splittringen, han ville glömma allt det förflutna. Och för att följa det beslutet måste han ändra på sitt nu, då blev det svart hårfärg och så tog han upp det gamla hål han haft i sitt öra. Ärligt talat såg han förjävlig ut ett tag, men jag kan förstå varför han gjorde det. Nu hade hålet växt igen och håret hade sin naturliga bruna nyans. Niall har alltid varit snygg, i alla fall när han ansträngt sig för att vara det. Men nu är han troligen också borta, hela min kropp skriker det.

Ett lätt klick från ytterdörren hörs, det är troligen Nora som kommit hem med småflickorna. Jag kanske borde komma på en ursäkt till varför jag sitter i hennes soffa med Nialls jacka och med tårar på kinderna. Kommer hon tro mig? Troligen inte, jag tror fortfarande inte riktigt på att Harry är död. Men det är på det sättet sorg är så mäktigt, det slår ut människor och försänker dem i ett påhittat hopp. Jag ser ner på den mörkgröna jackan och följer fibrerna med blicken. Nora närmar sig vardagsrummet och jag börjar prata med ostadig stämma.

”I’m so sorry, Nora. I tried to stop him, I really did. But it was too late, Niall’s gone. I’m so terrible sorry, I don’t know what to do so I just came here and I know where you keep your key so I-I just went in and now I don’t know what to do. Why did it go this way? Two of my best friends are gone, and I hadn’t the chance to say goodbye an-and-“

“Take it easy, Liam. I’m right here.” Den klara rösten paketerar in hela rummet. Mitt huvud rycks upp och jag ser på skepnaden som står borta vid dörren in till vardagsrummet. De blå ögonen studerar mig tveksamt och hans ena hand ligger på det svarta handtaget till en barnvagn. På en halv sekund är jag framme vid honom och trycker honom mot mig. Jag andas in hans lukt och hans bruna hår kittlar min kind. Han står stel och med armarna längst sidan, låter mig få krama honom. Jag brister i gråt och kramar hans tunna figur ännu hårdare. Det är mörkt utanför fönstret när Niall bryter sig fri och tar tag i mina axlar. Med sin stadiga stämma säger han åt mig att sätta mig medan han kokar te. Han lämnar mig och barnvagnen i vardagsrummet. Jag tar upp en av flickorna och lägger sedan ner henne på en av de mjuka fårskinnsfällarna som Nora och Niall förvarar på golvet. Gael och Neila busar lite med varandra, men mest ser de bara trötta ut.

Några minuter senare kommer han bärandes på två stora koppar med vaniljte. Det är lustigt, för han är ingen stor tedrickare. Men nu verkar han bara dricka för att jag gör det, och för att få fram den kluvna blicken man ofta får över kanten på en tekopp.

”Sorry, I thought you were dead.” mumlar jag och zippar lite på det beska teet, Niall är inte bra på att koka te heller. Men det värmer skönt i magen och lugnet kryper lite över mig, men chocken ligger fortfarande som en tunn hinna utanpå mig. Jag är så förbannat glad att Niall är vid liv, men jag vet inte hur jag ska förklara Harrys död för honom. Jag vet inte hur han, som är så känslokall, kommer reagera.

”Why did you think that?” frågar Niall oroligt och ställer ner sin kopp. ”I’m not a suicider. Nonody of us five are.” säger han övertygande. Tonläger han använder gör nästan så att jag tror honom, men innerst inne vet jag att det inte är sant. Harry ligger utom hopp på sjukhuset på grund av det Niall påstår är närmast en omöjlighet. Enligt Penelope hade han hängt sig från taklampan, något mer hade jag inte fått ur henne. Ur byxfickan tar jag fram det avlånga kuvertet med Nialls namn. Jag hade lovat Penelope att överlämna det så fort som möjligt till Niall, jag träffade honom mest av oss andra. Han tar emot kuvertet och sprättar snabbt upp det med lillfingret. Jag sätter ner koppen och sätter armbågarna på knäna. Jag låter huvudet väga i mina stora händer medan jag väntar på att Niall ska läsa det Harry skrivit med så skakiga händer. Som den mes jag är vågar jag inte se på honom. Jag vill inte se hans minspel när han inser vad som har hänt, det är för hemskt. Niall skummar igenom texten, men hans reaktion är iskall.

Han reser sig och går med papprena till köket. Jag kollar förbryllat efter honom ställer mig upp för att följa efter honom. Flickorna sover på golvet och jag aktar mig noga för att inte kliva på dem. Det stora köket luktar vakt av diskmedel och trä, och jag drar in den behagliga doften. Niall sträcker på sig och försöker nå något på en av de högsta hyllorna. Efter att ha ställt sig på tå når han det han famlat efter och får fram en liten tändare i stål. Han rispar eld på den och för lågan mot pappret. Inom några sekunder är allt som finns kvar av brevet lite glöd i diskhon. Jag slår tändaren ur Niall hand, han ser fortfarande helt oberörd ut. Det går inte in i mitt förstånd att han skulle vara känslolös. Må jag ha nämnt känslokall, men inte lös. Hans reaktion är chockerande.

”What the hell are you doing?”skriker jag argt och puttar in honom mot diskbänken. Han rör inte en min, utan rycker bara på axlarna.

”I’ve bigger problems than him.” mumlar Niall och tränger sig förbi mig.

”What can be a bigger problem than that your bestfriend laying ded in the hospital?” morrar jag.

“My bestfriend laying Swan’s Home for Psychical Problems.” säger han lågmält och vänder sig mot mig. ”Every day I visit Nora there, she’ve a chronic psychological illness that makes her forget… things.”

“Chronic Illness-what?” frågar jag förvirrat.

”She doesn’t remember me, okay!” ryter Niall till och går lite närmare mig. ”She doesn’r remember her daughters, she doesn’t remember you, she doesn’r remember anything!” Han för handen mot tinnigen. “You really need to go.”

Han pekar mot dörren och jag går sakta dit. Jag drar på mina skor och grabbar bilnyckeln. Den trygga lukten av nybyggt hus blåser iväg när jag kommer ut och Niall drar sakta igen dörren bakom mig. När bara en decimeter återstår så ser han upp på mig och öppnar munnen, som för att säga något.