Detta har hänt:

“Why didn’t you tell me, or Zayn, or anyone else?” Liam är märkbart upprörd. Jag rycker åter igen på axlarna.

”I didn’t want to be a burden.” mumlar jag.

“You’ll never be a burden. You may can be a very annoying little brother, but I love you anyway. You can tell me anything, Iwant you to tell me anything. We all love you very much, do not ever forget that.” Jag ler lite åt hans ord. Det må vara klumpigt formulerat av honom, men all sorg vi båda har inom oss har rätt att påverka hur vi ser på saker och ting.

”Thank you.” mumlar jag och kramar om honom.

 Två dagar efter olyckan, 28 december 2027

Mina ögonlock flimrar till och jag öppnar ögonen. Jag är varm men det svider på delar av huden, det luktar starkt av en salva och en maskin tjuter obehindrat. Jag ser inte vitt som jag förväntat mig, istället ser jag ett helt dussin ansikten träda fram runt mig. Alla de personer jag bryr mig om samlade i ett rum, förutom Zayn. Närmast mig på en pall sitter Louis och kramar min hand, bakom honom står Eleanor med händerna på hans axlar. Bredvid dem står Lou, Lux, Tom, Haylee, Lena och Opal. Lena ser ut som ett skrämt rådjur och hon har Opal i famnen. Haylee och Lux ler brett. Bredvid Lena står Liam och Kiley, Kileys arm ligger runt Liams midja och Liam har armen om Penelopes axlar. En glittrande tår rinner nerför Nialls kind, han försöker stötta upp min mamma som sitter på min andra sida. Hon kysser min panna och tårarna rinner på henne, som om jag vore en liten pojke. Jag skäms för hur jag betett mig gentemot dem, det går inte att förlåta.

Jag ser på mamma och ler lite.

”Hello mom.” mumlar jag och hon lägger sina båda händer på mina kinder. Hennes mjuka hud känns så trygg och varm från allt det onda som rör sig inom mig. De andra ursäktar oss och går ut, och jag är glad att de själva tar initiativet till att göra det. Jag behöver verkligen lite egen tid med henne, men under timmen hon är där pratar vi inte så mycket. Vi gråter mest och jag beklagar mig lite lågmält.

”Harry, you’ve the best friends you could ever ask for out there. They really care about you, but do you really care enough about them?” frågar hon tyst. Jag skakar på huvudet och blundar. Hon knuffar till min arm så att jag ser på henne igen, hon är sådan. Hon vill ha uppmärksamhet när det är allvar, och jag vet att hon vet bäst. Hennes hår ovanför öronen har börjat gråna och ögonen har blivit mörkare med åren. Men hon är min mamma, och jag älskar henne så förbannat mycket.

Tre dagar senare, 30 december 2027

Mitt mörkbruna hår ligger i lätta vågor över mina axlar. Den tunna svarta blusen fladdrar lätt mot min kropp och skorna orsakar ekande ljud i korridoren. 860, ett rum i bortre delen av sjukhuset. Jag knuffar upp dörren och ett par förvånade ögon möter mig. Harry har händerna tvinnade uppåt nacken för att rätta till sin skjortkrage och han ser in i spegeln igen. Jag rusar mot honom och slingrar mina armar om hans smala kropp. Han luktar inte som han brukar, ingen parfym och kläderna doftar butik. Han lyfter sina armar och lägger sedan händerna om mina axlar. Hans långa figur sväljer mig i sin famn och jag ser upp på honom. Det rycker i hans högra mungipa och jag kysser hans kind.

”I love you.” mumlar han och bryter sig ut från kramen. Jag ler och pussar mot honom i luften, försiktigt boxar jag honom i magen och han skrattar och böjer sig på mitten. Jag petar honom i revbenen och det kluckande skrattet fyller hela rummet. Min idé om att få honom att skratta igen har funkat, det är så härligt att se hans mun ramla öppen av skratt som vill komma ut. Skrattgroparna blir extra tydliga och jag stryker honom över kinden. ”I changed my mind, I hate you.” kurrar han och lyfter mig från golvet.

”Stop it!” tjuter jag och han snurrar mig ett halvt varv. Det är härligt att se honom så pass frisk igen, jag kan inte ens föreställa mig honom som hans sett ut när mamma träffade honom. Han måste ha sett ut som ett tomt skal, utan livsgnista.

Dörrens slås upp och en sjuksköterska kommer in, hon ser alldeles förfärad ut.

”Who are you, miss?” frågar hon misstänksamt – skärrat.

”This is my sister Gemma Crowe*, ma’am.” säger Harry och sätter ner mig. Jag nickar och går fram och tar sköterskan i hand.

”I gonna drive him home.” säger jag älskvärt och sätter mig sedan på Harrys säng. Sköterskan nickar och går ut igen, hon ser vettskrämd ut. Harry skrattar till igen.

”What?” frågar jag och ser förnärmat på honom.

”Every young nurse have asked for my autograph, they say they’re my biggest fan-“

“Was she one of them?”

“Yes, you can’t imagine.” skrattar Harry. “And the funniest part is, that she didn’t know who you were.”

“Don’t hack on them, I’ve changed just like you.”

“In which way have I changed?” frågar han.

“You’ve been selfish, dumb and a real jerk.”

“Wh-“

“I’ve talked with Penelope, she’s really upset.”

”When?” frågar han oroligt.

”About two days ago. She’s worried and mad at the same time.”

“Okay, that makes no sense.”

“Eh, enough about that. But she’s a really nice woman, much prettier now.”

”You think?” åt det rynkar jag bara på näsan och hoppar av sängen. Jag tar upp hans lilla bag och kliver mot dörren. Han drar på sig sin vita jacka och följer efter mig. Han är så otroligt snygg, det känns inte ens som om han ska behöva anstränga sig för att se bra ut. Jag sliter förtusan i flera timmar framför spegeln, han bara är. Men han har alltid varit omtyckt, och det finns ingen jag älskar som han.

*Gemma har idag (alltså just idag 2013) en pojkvän som heter Liam Crowe, så jag utgår från att de två har gift sig haha. 

15+ till nästa!