41. One Single Photo

Detta har hänt:
”Haylee, I need to show you something.” Hennes röst är så allvarlig att jag genast lyder. Hon skjuter ut stolen och reser sig upp. Svepande passerar hon mig och går in på sitt rum. Från byrålådan längst ner tar hon fram en grön skokartong. Långa fingrar lyfter av locket och jag ser lite av de sakerna jag hittat i juni samma år. Från lådans botten tar hon upp något. Ett papper ligger lindat om det och jag ser nyfiket på när hon vecklar upp det. Det som finns där i sätter mig i total chock. Jag vecklar bakåt och sätter mig på sängen. Mamma kommer och sätter sig bredvid mig. ”I’m so sorry that I didn’t say something.” viskar hon.

Min hand förs mot munnen. De runda lockarna faller ner i ansiktet på mig och mina ögon flackar över omgivningen. Mammas dunkla rum krymper runt om mig och jag känner den mjuka madrassen forma sig efter min rumpa där jag sitter. Föremålet min mamma gett mig darrar i min hand. Kanterna är nötta och hon måste ha tagit fram det många gånger för granskning. Trots att det är solblekt ser jag precis vad det är.
En femåring med böljande, brunlockigt hår står lutad mot en stark axel. Hennes ansikte är kluvet av ett brett leende, precis som mannen hon står lutad mot. Även han har buskigt, brunt hår. Ögonen är slutna och han bär en blårandig skjorta. Skjortan är uppkavlad och mannens handleder är fyllda med små tatueringar. Tittar man lite extra noga ser man att de små tecknen föreställer bland annat ett litet lås. Flickan har en jeansjacka på sig.
Fotografiet är slitet, men lever. Känslorna som strömmar genom mig går inte att beskriva. Det är så mycket på samma gång, sorg, lättnad, besvikelse, lycka, ilska och hopp på samma gång. Mina fingrar glider över de två människorna på bilden.
”I loved that jacket.” är det enda jag får ur mig. Mamma ler lite i ögonvrån och tar min tomma hand i sin. Hon ser mig djupt i ögonen. ”How? Why?”
”When it was a signing especially for children in central London, I so badly wanted to take you there. But I couldn’t, scared of Harry. But my friend, Matty, asked me if I could bring you. I think he was a little in love with me.” Mamma pausar och ler lite av minnet om sin gamla vän. ”Anyway, Matty bringed you to the signing. He took pictures on you with the other kids. But he only got one single photo, of you hugging Harry.” Penelope pekar lite lätt på bilden jag har i handen. Jag ser ner lite och försöker lägga märke till fler detaljer.
”I had meet him once already.” Orden jag säger blir bara viskningar. Egentligen är jag arg, men all ilska jag hyst mot henne de senaste veckorna har redan runnit ut och jag kan inte uppbåda en känsla till. Mina armar kränger sig runt hennes hals och jag lutar mig mot hennes bröst. De taniga fingrarna hon äger kammar ut mitt hår och jag försöker pressa fram några tårar. Men det är torrt, jag är väll troligen för chockad. Hon skjuter mig ifrån sig och ser allvarligt på mig.
”Lee, just so you know, it will never be me and Harry. I don’t love him in that way. But I’m so, excuse my language, fucking happy that you have meet him.” Hon pausar lite och letar efter orden. “And I am very happy that you brought him to me, it has meant a lot meeting him.” Hon ler lite, och jag ler tillbaka. Långt ner i mitt undermedvetna har jag vetat o matt det aldrig skulle bli Harry och mamma igen. Det var nog en omöjlighet. Harry hade för mycket i sitt egna liv som det är. ”He, or we only got one problem,” jag ser upp. ”Harry gonna divorce from Lena.”
”What?” munnen hänger vidöppen. Jag vill inte förstå vad hon sagt, eller så vill jag det. Men det hon just sagt är så otroligt surrealistiskt. Har Harry gått i skiljsmässa? Herregud.
”Aha, I know. And just because of me. I’ve already told him about me and him, but I dunno how he took it.”
“Eh… I think we just should give him a break from everything. Let him think over it you know.” mumlar jag. Mamma nickar.
“One week?”
“One week.”

En vecka har gått sedan jag låste in mig i lägenheten. Jag har inte sett en mänsklig varelse utanför tv:n och den enda jag pratat med är Niall. Han har varit åtskilliga gånger och levererat olika saker jag behövt, till exempel underkläder. Men jag har inte sett honom, han har lämnat det utanför dörren och sedan har jag hämtat det så fort han gått därifrån. Varken någon från min nya familj, Haylee eller Penelope, har hört av sig, inte heller Zayn. Det tragiska är att om två dagar är det julafton. Jag kommer fira jul helt själv, utan mina döttrar och med en ny omgång nudlar. Tjosan, vad kul jag kommer ha. Hurra till dig, din misslyckade jävel. För vad ska jag återvända till? Typ antingen min fru som hatar mig, eller min andra kvinna som inte älskar mig? Nu vågar jag inte kalla dem pest eller kolera, men om. Det surrar till på bordet, jag lutar mig fram och ser att det kommer ett inkommande samtal från Lena. Skit samma, hon är oviktig. Tio minuter senare ramlar ett sms i min inkorg, jag läser det snabbt men skiter egentligen i vad som står däri. I alla fall tills jag läser det igen.
”Fuck!” skriker jag rakt ut och studsar upp från soffan. Jag slänger morgonrocken över soffryggen och spurtar ut i köket. Samtidigt som jag äter från en nutellaburk städar jag ihop lite omedvetet och lyckas då spegla mig i diskbänken. ”Fuck!” jag är i en enda röra, jag luktar som en blöt hund som ätit svettiga strumpor doppade i senap. Jag stinker. Jag springer genom huset och slänger mig in i duschen, snabbt tvättar jag av mig hunden och ramlar sedan in i sovrummet. Kassen med kläder Niall lämnat utifall att ligger slängd på golvet och jag river upp den. Nej, nej, nej det är Niallkläder. Han måste skämta med mig. När jag häller ut innehållet upptäcker jag en polo, en extremt urtvättat t-schirt, ett par förkorta jeans, en kofta och en scarf. Hur tänker människan? Jag klär mig inte i sånt här! Efter lite krypande på golvet hittar jag i alla fall ett par dugliga jeans Zayn skickat och en jersey som i alla fall är ren. Snabbt drar jag på mig det och snubblar vidare in i badrummet, igen. Där borstar jag tänderna och kammar igenom håret som fortfarande är blött. Tv:n maler fortfarande när jag slår igen ytterdörren och rusar ner till bilen.
~
Lenas ogillande blick är ett faktum. Hon ser på mig som om jag skulle vara på samma nivå av en hundskit, eller möjligen upplevlad till en mask. Hennes mun snörps åt när jag skriver till min alltför välkända signatur på papprena som ligger framför oss. Den äldre mannen ser på oss, och önskar oss en god framtid ensamma. Lena reser sig, tackar och lämnar rummet. Jag ser efter henne, mitt hår är fortfarande fuktigt och ögonen måste vara alltför trötta. Men sen dyker en tanke upp i mitt huvud och jag rusar upp.
”Lena!” ropar jag efter henne och hon stannar i slutet av korridoren. Ryggen är vänd emot mig och jag skyndar fram. ”Erm, who will have Opal this week?” frågar jag så snabbt jag någonsin kan, jag vill bara hem till min lägenhet och slippa allt detta om skiljsmässan. Hon hade varit arg redan innan jag snubblat in i min tama klädsel och mitt blöta hår. Nu var hon arg för både det och att jag varit ouppmärksam under mötet och påskriften av pappren. Hon suckar.
”You can take christmas, I gonna go to my parents in US. But I’ll have her on New Year.”
“Okay, sure.” Jag nickar och stoppar ner händerna i byxfickorna. Lena nickar kort.
”I’ll drop her on Christmas morning.” Hon tar några steg framåt och vänder sig sedan om. ”Goodbye Harry.”
”Goodbye Lena.” mumlar jag och försöker ignorera hennes plågade ögon.

Buzzin! Tack för alla kommentarer, ni är lika rara som alltid :)


oh herre så bra du skriver!! man lever sig verkligen in i novellen! så sjukt bra!! meeraaa :D
Så sjukt jävla bra!
Sååååååååå bra!
Jag är stumm...
Ååååååh har ju faktiskt sett att bilden är på Haylee's perspektiv, och jag reflekterade lite kort över det en gång, men glömde det sen! Men som vanligt SJUKT bra skrivet!
Woah.. woah.. WOAH! Herre gud! Jag la inte ens märke till det innan du skrev det. Woah och ännu en gång.. WOAH!
Meeen, meeer! :)
ASSÅ DIN GRYMMA FLICKA SLUTA PLÅGA MIG JAG ORKAR INTE MER JASFKSDGFJDSGFJDH ;) haha
ne men skitbra :D
Känner mig urdålig för att jag inte kommenterat på ett tag men nu ska det bli ändring på det! Sjukt bra kapitel som vanligt!! :)
Waah, I want more! :)
ASDFGSKSJAAHJAJSS YOU ARE KILLING ME, love it
Mer!
Omg... Varför kan inte Penelope och Harry gifta sig.
HAHAHA har inte tänkt på att den bilden e där:o
Nej men va ouppmärksam jag känner mig nu... Superbra skrivit! känns som om du tappat läsare... Supertråkigt för du förtjänar verkligen alla läsare i helavärlden! Denna ff är BÄST. Du måste vara en sjukt kreativ person som kommit på en sååå bra idé! Längtar tills nästa! somasagt du förtjänar så sjukt mycket mer läsaren än vad du redan har!
jag såg faktiskt det 3 kapitel sen. Men jag tänkte inte att de var någon speciellt. du är bäääääst