Detta har hänt:

“Why didn’t you tell me, or Zayn, or anyone else?” Liam är märkbart upprörd. Jag rycker åter igen på axlarna.

”I didn’t want to be a burden.” mumlar jag.

“You’ll never be a burden. You may can be a very annoying little brother, but I love you anyway. You can tell me anything, Iwant you to tell me anything. We all love you very much, do not ever forget that.” Jag ler lite åt hans ord. Det må vara klumpigt formulerat av honom, men all sorg vi båda har inom oss har rätt att påverka hur vi ser på saker och ting.

”Thank you.” mumlar jag och kramar om honom.

 Två dagar efter olyckan, 28 december 2027

Mina ögonlock flimrar till och jag öppnar ögonen. Jag är varm men det svider på delar av huden, det luktar starkt av en salva och en maskin tjuter obehindrat. Jag ser inte vitt som jag förväntat mig, istället ser jag ett helt dussin ansikten träda fram runt mig. Alla de personer jag bryr mig om samlade i ett rum, förutom Zayn. Närmast mig på en pall sitter Louis och kramar min hand, bakom honom står Eleanor med händerna på hans axlar. Bredvid dem står Lou, Lux, Tom, Haylee, Lena och Opal. Lena ser ut som ett skrämt rådjur och hon har Opal i famnen. Haylee och Lux ler brett. Bredvid Lena står Liam och Kiley, Kileys arm ligger runt Liams midja och Liam har armen om Penelopes axlar. En glittrande tår rinner nerför Nialls kind, han försöker stötta upp min mamma som sitter på min andra sida. Hon kysser min panna och tårarna rinner på henne, som om jag vore en liten pojke. Jag skäms för hur jag betett mig gentemot dem, det går inte att förlåta.

Jag ser på mamma och ler lite.

”Hello mom.” mumlar jag och hon lägger sina båda händer på mina kinder. Hennes mjuka hud känns så trygg och varm från allt det onda som rör sig inom mig. De andra ursäktar oss och går ut, och jag är glad att de själva tar initiativet till att göra det. Jag behöver verkligen lite egen tid med henne, men under timmen hon är där pratar vi inte så mycket. Vi gråter mest och jag beklagar mig lite lågmält.

”Harry, you’ve the best friends you could ever ask for out there. They really care about you, but do you really care enough about them?” frågar hon tyst. Jag skakar på huvudet och blundar. Hon knuffar till min arm så att jag ser på henne igen, hon är sådan. Hon vill ha uppmärksamhet när det är allvar, och jag vet att hon vet bäst. Hennes hår ovanför öronen har börjat gråna och ögonen har blivit mörkare med åren. Men hon är min mamma, och jag älskar henne så förbannat mycket.

Tre dagar senare, 30 december 2027

Mitt mörkbruna hår ligger i lätta vågor över mina axlar. Den tunna svarta blusen fladdrar lätt mot min kropp och skorna orsakar ekande ljud i korridoren. 860, ett rum i bortre delen av sjukhuset. Jag knuffar upp dörren och ett par förvånade ögon möter mig. Harry har händerna tvinnade uppåt nacken för att rätta till sin skjortkrage och han ser in i spegeln igen. Jag rusar mot honom och slingrar mina armar om hans smala kropp. Han luktar inte som han brukar, ingen parfym och kläderna doftar butik. Han lyfter sina armar och lägger sedan händerna om mina axlar. Hans långa figur sväljer mig i sin famn och jag ser upp på honom. Det rycker i hans högra mungipa och jag kysser hans kind.

”I love you.” mumlar han och bryter sig ut från kramen. Jag ler och pussar mot honom i luften, försiktigt boxar jag honom i magen och han skrattar och böjer sig på mitten. Jag petar honom i revbenen och det kluckande skrattet fyller hela rummet. Min idé om att få honom att skratta igen har funkat, det är så härligt att se hans mun ramla öppen av skratt som vill komma ut. Skrattgroparna blir extra tydliga och jag stryker honom över kinden. ”I changed my mind, I hate you.” kurrar han och lyfter mig från golvet.

”Stop it!” tjuter jag och han snurrar mig ett halvt varv. Det är härligt att se honom så pass frisk igen, jag kan inte ens föreställa mig honom som hans sett ut när mamma träffade honom. Han måste ha sett ut som ett tomt skal, utan livsgnista.

Dörrens slås upp och en sjuksköterska kommer in, hon ser alldeles förfärad ut.

”Who are you, miss?” frågar hon misstänksamt – skärrat.

”This is my sister Gemma Crowe*, ma’am.” säger Harry och sätter ner mig. Jag nickar och går fram och tar sköterskan i hand.

”I gonna drive him home.” säger jag älskvärt och sätter mig sedan på Harrys säng. Sköterskan nickar och går ut igen, hon ser vettskrämd ut. Harry skrattar till igen.

”What?” frågar jag och ser förnärmat på honom.

”Every young nurse have asked for my autograph, they say they’re my biggest fan-“

“Was she one of them?”

“Yes, you can’t imagine.” skrattar Harry. “And the funniest part is, that she didn’t know who you were.”

“Don’t hack on them, I’ve changed just like you.”

“In which way have I changed?” frågar han.

“You’ve been selfish, dumb and a real jerk.”

“Wh-“

“I’ve talked with Penelope, she’s really upset.”

”When?” frågar han oroligt.

”About two days ago. She’s worried and mad at the same time.”

“Okay, that makes no sense.”

“Eh, enough about that. But she’s a really nice woman, much prettier now.”

”You think?” åt det rynkar jag bara på näsan och hoppar av sängen. Jag tar upp hans lilla bag och kliver mot dörren. Han drar på sig sin vita jacka och följer efter mig. Han är så otroligt snygg, det känns inte ens som om han ska behöva anstränga sig för att se bra ut. Jag sliter förtusan i flera timmar framför spegeln, han bara är. Men han har alltid varit omtyckt, och det finns ingen jag älskar som han.

*Gemma har idag (alltså just idag 2013) en pojkvän som heter Liam Crowe, så jag utgår från att de två har gift sig haha. 

15+ till nästa!

Detta har hänt:

”I’m so sorry, Nora. I tried to stop him, I really did. But it was too late, Niall’s gone. I’m so terrible sorry, I don’t know what to do so I just came here and I know where you keep your key so I-I just went in and now I don’t know what to do. Why did it go this way? Two of my best friends are gone, and I hadn’t the chance to say goodbye an-and-“

“Take it easy, Liam. I’m right here.” Den klara rösten paketerar in hela rummet.

Dörren skiljer mig från Liam. Jag biter mig hårt i läppen för att inte brista i gråt, men det är svårt att hålla kvar masken. Beslutsamt låser jag dörren och går sedan in till vardagsrummet. Jag tar upp Neila och bäddar sedan ner henne i vagnen, samma sak med Gael. Jag drar ett djupt andetag och slår mig ner i soffan. Gång på gång måste jag tungt dra in luft och försöka att hålla mig uppe. Jag får inte vara svag nu, det går inte.

”You can’t hold it in you forever.”  Liam står borta vid dörren, på precis samma ställe där jag stått förut. Han håller upp extranyckeln och slänger den mot mig. Min hand reagerar och jag fångar den i luften. Han ler lite i mungipan och går fram till mig. Han lägger armen om mina axlar sätter sig bara och väntar, väntar på att jag ska bryta ihop. Han har definierat allt helt rätt, för snart sitter jag och hulkar ur mig alla känslor. Det känns så bra att bara kunna häva det ur sig, och veta att någon orkar lyssna. Liam förklarar hur ledsen han är att han missuppfattat så mycket, och han hade varit så inne i att leta efter mig att han inte sett sms:et från Penelope. Jag skakar på huvudet och biter mig i läppen igen. Egentligen gillar jag inte att visa mig svag, men det känns fint att någon bryr sig om mig. Liam hade letat sig blodig efter mig, och jag kan nästan förstå hur orolig han varit. Jag är en hemsk människa som inte ens försökte bry mig. Jag visade bara upp min iskalla mask och avrådde honom från allt.

”Where’s the others?” mumlar jag för att avleda Liam från mina tårar. Han rynkar pannan, men säger sedan att de borde vara kvar på sjukhuset. Jag nickar och drar bort de salta dropparna som runnit ner för mina kinder. Jag kan inte riktigt förstå vad som hänt, men Harry verkar vara okej och det är allt som betyder något. Liam verkar också ha lugnat sig lite.

”Where were you?” frågar Liam plötsligt. ”And what’s up with Nora?”

Jag tvekar om jag ska berätta det mer ingående. Han vet om att hon är sjuk, och att hon inte kommer ihåg mig. Behöver han verkligen veta mer än så? Men sen slår det mig att han faktiskt vill veta, annars hade han inte frågat igen. Jag suger på överläppen och försöker komma på ett passande svar.

”Nora has a chronic illness, she forgets things. Every day I drive to hear establishment to look after her.  I try to make her remember, remember me and her family. But it’s worthless. The doctors say she’ll never be better, just worse. So I’m like a widower now, that’s quite sad. I had so much plans, I wanted to marry her you know.” rabblar jag och rycker sen på axlarna.

“Why didn’t you tell me, or Zayn, or anyone else?” Liam är märkbart upprörd. Jag rycker åter igen på axlarna.

”I didn’t want to be a burden.” mumlar jag.

“You’ll never be a burden. You may can be a very annoying little brother, but I love you anyway. You can tell me anything, I want you to tell me anything. We all love you very much, do not ever forget that.” Jag ler lite åt hans ord. Det må vara klumpigt formulerat av honom, men all sorg vi båda har inom oss har rätt att påverka hur vi ser på saker och ting.

”Thank you.” mumlar jag och kramar om honom. Han kramar lätt tillbaka och reser sig sen. Han drar med mig upp och lägger handen på vagnen.

”I think we should drive to the hospital.” säger han sakligt och jag nickar, det har han i och för sig rätt i.

~

Liam hjälper mig att lasta ut barnvagnen från min bil. Vi har parkerat bredvid varandra på den slaskiga parkeringen, och sjukhuset lyser upp i natten. Klockan är runt tio på kvällen, men båda vi kände en stark dragning till att hälsa på dem andra på sjukhuset. Louis skulle definitivt vara kvar där om någon, och troligen är väll Lou där också. Jag skulle inte kunna föreställa mig någon av dem lämna Harrys sida. Vi håller låg profil, men när vi väl kommer in på sjukhuset så bryr jag mig inte om någon skulle se oss. Kiley kommer emot oss, han omfamnar oss båda två och det leende som pryder hans läppar är helt enormt. Jag ser konstigt på honom, men kommer sedan på varför han ser så glad ut. Harry lever, jag lever och vad jag vet lever alla andra också. Såvida inte Zayn blivit skjuten av en sydamerikansk maffia eller något. Nej usch, sådär är det nog inte ens lagligt att tänka. Zayn mår bra, jag intalar mig själv det innan jag koncentrearar mig på Kiley och resterande delar av sjukhuset. 

Detta har hänt:

Louis drar till sig sin arm och rusar fram till Harry. Han gräver ner näsan i Harrys bröstkorg och stryker hans mage. Ett litet leende sprids i Louis mungipa.

”I hear his heartbeats.” viskar han och sträcker på sig igen. ”I hear his heartbeats, Penny.”

Jag springer. Den ena foten framför den andra, jag måste hinna. Den kalla luften fryser min strupe och den slaskiga snön väter mina skor och byxben. Kileys bil står nästan längst bort på parkeringen, men jag kramar nyckeln i fickan och kastar mig in i den blekgrå bilen. Himlen ovanför mig har börjat skymma och vägen är troligen livsfarlig, men just nu finns det ingen tid till att tänka på det. Sätena är i ljust skinn och det kyler igenom mina tunna kläder. Kiley har min jacka därinne, men det finns ingen tid till att hämta den. Jag vrider om nyckeln och bilen startar. Det känns som om jag är med en actionfilm när jag sladdar ut från sjukhusets parkering, men den glädjen jag troligen skulle känt finns inte där. Harry är död, och egentligen borde jag inte köra när jag är i sådant chocktillstånd. Men jag måste till Niall, jag bara måste innan det är försent.

Kvarteret med de stora husen där Niall bor ligger närmast öde. Han var nästan nyinflyttad och det hade inte kommit så många grannar än. Gatlamporna blinkar igång när jag kommer körande och jag bromsar häftigt in framför hans uppfart. Panikslaget kastar jag mig ur bilen och rusar fram till dörren. Mina fötter är stela av kylan och jag halkar till flera gånger. Gruset som Niall sandat med tränger in i mina handflator men det finns ingen tid till att bry som om det heller. Det hänger en skylt med texten Welcome på dörren, och jag rycker bort den. Bakom den hänger Nialls extranyckel och jag trycker bestämt in den i dörren. Den lätta dörren glider upp och jag ramlar in i hallen. Det doftar svagt av trä och allt verkar mörkt. Måtte jag inte kommit försent.

Skräckslagen letar jag igenom huset utan att finna någonting. Varken Niall eller hans döttrar är där. När jag inte finner honom slår en annan tanke mig; bron. Utan att stänga ytterdörren efter mig rusar jag ut till bilen igen och backar ut från Nialls gata. I centrala London finns den, Tower Bridge. En pilgrimsfärd för varje Directioner bara för att vi åkte med en typisk Engelsk buss över den i One Thing. Men den bron är mycket mera känd för en annan sak; självmord. Men det kan ju inte fungera, att två medlemmar av One Direction omedvetet tar självmord på samma dag. Bilen accelererar mer och mer, Tower Bridge kommer allt närmare. Jag kör över bron stannar sedan bilen. I basen på det bortre tornet finns ett välkänt bårhus där kroppar samlas tills anhöriga hittas. Kvinnan i receptionen stirrar storögt på mig när jag skriker ut Nialls signalement. Hon skakar bara på huvudet och hävdar att de inte har haft ett självmord på de senaste tre månaderna. Jag blinkar åt nyheten och hon beklagar att hon inte kan hjälpa mig mer. Hon erbjuder sig att ringa polisen men jag skakar bara bedrövat på huvudet. Tillslut litar kvinnan på att jag är nykter, och låter mig gå. Allt hopp är ute, Niall måste ha gjort det.

From: Niall 11:36

I gonna take the way over Tower Bridge, can’t tell you more!

Nu är klockan 16:43, så det är gjort för länge sen. Men jag kan inte gråta, det går bara inte. Istället kravlar jag in i bilen igen och kör tillbaka till Nialls hus. Ytterdörren slår i den vaga vinden och jag går in i huset. På en krok innanför dörren hänger Nialls vårjacka, jag tar den i handen och sätter mig i den vita soffan han och Nora tillhandahar i vardagsrummet. Jag sitter och snusar på det sträva tyget stirrar på den stora canvasstavlan som sitter ovanför en byrå mitt emot mig. Den föreställer Niall och Nora i närbild. Niall viskar något i den vilt rodnandes Noras öra. Hennes blonda hår går i kontrast mot hans nästan svarta. Han hade färgat det några år efter splittringen, han ville glömma allt det förflutna. Och för att följa det beslutet måste han ändra på sitt nu, då blev det svart hårfärg och så tog han upp det gamla hål han haft i sitt öra. Ärligt talat såg han förjävlig ut ett tag, men jag kan förstå varför han gjorde det. Nu hade hålet växt igen och håret hade sin naturliga bruna nyans. Niall har alltid varit snygg, i alla fall när han ansträngt sig för att vara det. Men nu är han troligen också borta, hela min kropp skriker det.

Ett lätt klick från ytterdörren hörs, det är troligen Nora som kommit hem med småflickorna. Jag kanske borde komma på en ursäkt till varför jag sitter i hennes soffa med Nialls jacka och med tårar på kinderna. Kommer hon tro mig? Troligen inte, jag tror fortfarande inte riktigt på att Harry är död. Men det är på det sättet sorg är så mäktigt, det slår ut människor och försänker dem i ett påhittat hopp. Jag ser ner på den mörkgröna jackan och följer fibrerna med blicken. Nora närmar sig vardagsrummet och jag börjar prata med ostadig stämma.

”I’m so sorry, Nora. I tried to stop him, I really did. But it was too late, Niall’s gone. I’m so terrible sorry, I don’t know what to do so I just came here and I know where you keep your key so I-I just went in and now I don’t know what to do. Why did it go this way? Two of my best friends are gone, and I hadn’t the chance to say goodbye an-and-“

“Take it easy, Liam. I’m right here.” Den klara rösten paketerar in hela rummet. Mitt huvud rycks upp och jag ser på skepnaden som står borta vid dörren in till vardagsrummet. De blå ögonen studerar mig tveksamt och hans ena hand ligger på det svarta handtaget till en barnvagn. På en halv sekund är jag framme vid honom och trycker honom mot mig. Jag andas in hans lukt och hans bruna hår kittlar min kind. Han står stel och med armarna längst sidan, låter mig få krama honom. Jag brister i gråt och kramar hans tunna figur ännu hårdare. Det är mörkt utanför fönstret när Niall bryter sig fri och tar tag i mina axlar. Med sin stadiga stämma säger han åt mig att sätta mig medan han kokar te. Han lämnar mig och barnvagnen i vardagsrummet. Jag tar upp en av flickorna och lägger sedan ner henne på en av de mjuka fårskinnsfällarna som Nora och Niall förvarar på golvet. Gael och Neila busar lite med varandra, men mest ser de bara trötta ut.

Några minuter senare kommer han bärandes på två stora koppar med vaniljte. Det är lustigt, för han är ingen stor tedrickare. Men nu verkar han bara dricka för att jag gör det, och för att få fram den kluvna blicken man ofta får över kanten på en tekopp.

”Sorry, I thought you were dead.” mumlar jag och zippar lite på det beska teet, Niall är inte bra på att koka te heller. Men det värmer skönt i magen och lugnet kryper lite över mig, men chocken ligger fortfarande som en tunn hinna utanpå mig. Jag är så förbannat glad att Niall är vid liv, men jag vet inte hur jag ska förklara Harrys död för honom. Jag vet inte hur han, som är så känslokall, kommer reagera.

”Why did you think that?” frågar Niall oroligt och ställer ner sin kopp. ”I’m not a suicider. Nonody of us five are.” säger han övertygande. Tonläger han använder gör nästan så att jag tror honom, men innerst inne vet jag att det inte är sant. Harry ligger utom hopp på sjukhuset på grund av det Niall påstår är närmast en omöjlighet. Enligt Penelope hade han hängt sig från taklampan, något mer hade jag inte fått ur henne. Ur byxfickan tar jag fram det avlånga kuvertet med Nialls namn. Jag hade lovat Penelope att överlämna det så fort som möjligt till Niall, jag träffade honom mest av oss andra. Han tar emot kuvertet och sprättar snabbt upp det med lillfingret. Jag sätter ner koppen och sätter armbågarna på knäna. Jag låter huvudet väga i mina stora händer medan jag väntar på att Niall ska läsa det Harry skrivit med så skakiga händer. Som den mes jag är vågar jag inte se på honom. Jag vill inte se hans minspel när han inser vad som har hänt, det är för hemskt. Niall skummar igenom texten, men hans reaktion är iskall.

Han reser sig och går med papprena till köket. Jag kollar förbryllat efter honom ställer mig upp för att följa efter honom. Flickorna sover på golvet och jag aktar mig noga för att inte kliva på dem. Det stora köket luktar vakt av diskmedel och trä, och jag drar in den behagliga doften. Niall sträcker på sig och försöker nå något på en av de högsta hyllorna. Efter att ha ställt sig på tå når han det han famlat efter och får fram en liten tändare i stål. Han rispar eld på den och för lågan mot pappret. Inom några sekunder är allt som finns kvar av brevet lite glöd i diskhon. Jag slår tändaren ur Niall hand, han ser fortfarande helt oberörd ut. Det går inte in i mitt förstånd att han skulle vara känslolös. Må jag ha nämnt känslokall, men inte lös. Hans reaktion är chockerande.

”What the hell are you doing?”skriker jag argt och puttar in honom mot diskbänken. Han rör inte en min, utan rycker bara på axlarna.

”I’ve bigger problems than him.” mumlar Niall och tränger sig förbi mig.

”What can be a bigger problem than that your bestfriend laying ded in the hospital?” morrar jag.

“My bestfriend laying Swan’s Home for Psychical Problems.” säger han lågmält och vänder sig mot mig. ”Every day I visit Nora there, she’ve a chronic psychological illness that makes her forget… things.”

“Chronic Illness-what?” frågar jag förvirrat.

”She doesn’t remember me, okay!” ryter Niall till och går lite närmare mig. ”She doesn’r remember her daughters, she doesn’t remember you, she doesn’r remember anything!” Han för handen mot tinnigen. “You really need to go.”

Han pekar mot dörren och jag går sakta dit. Jag drar på mina skor och grabbar bilnyckeln. Den trygga lukten av nybyggt hus blåser iväg när jag kommer ut och Niall drar sakta igen dörren bakom mig. När bara en decimeter återstår så ser han upp på mig och öppnar munnen, som för att säga något.

Detta har hänt:

Orden är så flitigt ditskrivna. Det mörkblå bläcket har flutit ut lite på sina ställen och lämnar märken om att Harry faktiskt gråtit när han skrivit breven. Men han ligger troligen utom alla räckhåll nu. Död för mig, och resten av världen. Varje ord får mig att må dåligt, men ändå fyllas av en bekräftelse om hur mycket han älskat mig. Kanske börjar jag vagt förstå det han varit medveten om hela tiden; kanske är vi gjorda för varandra!? 

Ingenting får vara sant. Min bästa vän kan inte vara död. Han ska finnas med mig, det är vi föralltid. Min kind är blöt av alla tårar och jag försöker hantera situationen. Eleanor som försöker lugna mig skakar hejdlöst och jag hör hur små, sorgsna läten lämnar hennes strupe. Jag skulle kunna hålla in allt, men jag vill inte. Jag skiter i om någon tar bilder eller tror att jag är ett litet barn, jag vill skrika över det Harry skrivit och det han gjort. Han kan liksom inte vara borta, det finns inte i min värld. Sorgen knockar mig och jag reser mig hastigt. Blodtrycket ringlar sig upp och ner, och jag känner mig beredd att svimma. Men min kropp blir stabil och jag börjar skrika, det här får inte hända. Eleanor försöker dra ner mig i stolen igen, men hennes smala armar orkar inte hålla mig tillbaka. Liam reser sig från soffan bredvid och låser mina armar mot min kropp. Jag sparkar honom och skriker, men han bara håller fast mig. Mina muskler börjar ge vika och vi sätter oss bredvid varandra. Jag försvinner i hans famn och fortsätter att gråta. Liam hulkar han också, två vuxna män som sitter och håller om varandra för att inte förtvina.

Jag ser på de två männen. Deras kärlek till varandra är så speciell, en vänskap omåttligt stark. De är så pass trygga att de kan gråta såhär öppet. Eleanor sitter framåtlutad och tårarna kraschar ner i golvet under henne.

”Where’s Harry?” skriker en ung flicka. Jag rusar upp och möter upp Lux. Jag tar henne i famnen och ser till att hon lugnar ner sig. Försöker få henne att förstå att hoppet redan är ute, Harrys hjärta hade stannat i ambulansen på väg till sjukhuset. Läkarna hade aldrig sagt det, men jag anade det på deras miner. Vi bildar som en gråtring där vi bara sitter och låter tårarna falla, vi säger inte mycket men alla förstår ändå. Sorgen är så oerhört stor, förlusten är så stor. Harry är borta föralltid. Kiley erbjuder sig att köpa kaffe till alla, och vi förflyttar oss till sjukhusets café. De torra bullarna smular på kläderna och fingrarna blir fettiga. Men ingen orkar bry sig, ingen orkar bry sig om något längre. Harry är borta. Harry är borta. Harry är borta.

”Mr. Tomlinson, Ms. Evans?” En lång man står plötsligt bredvid oss. Alla vänder huvudena mot honom, men han verkar ha förstått vilka vi är. ”Come with me, please.” säger han sakligt och gör en gest bortåt receptionen. Förlamade av sorg reser jag mig, tätt följd av Louis. Jag tar tag i hans arm, som för att stötta oss båda. Det är konstigt hur tätt sorg kan föra människor. Tekniskt sätt har jag bara träffat Louis två gånger, men nu går vi ändå här tillsammans. Den långa läkaren presenterar sig som Dr. Malou och han går korrekt igenom Harrys journaler. Han försöker även småprata lite, men jag och Louis svarar bara enstavigt.

”You can go and see him if you want to.” säger Dr. Malou och Louis stönar högt. Jag förstår honom, hade han släpat med oss hit bara för att hälsa på ett lik? Det finns så många sjuka människor i den här världen, men jag antar att det kanske hjälper mot sorgen. På något sätt…

Vi blir visade till rum 860, ett rum långt ifrån caféet och vår trygghet.

”He’ll not be awake, and you need to be calm.” säger Dr. Malou och lägger handen på handtaget. Jag och Louis hajar till samtidigt och ser på doktorn. Louis rycker i hans arm och stirrar honom i ansiktet. Louis läppar formar ljudlösa ord och jag känner en inre glädje översvämma mig.

”Is he… alive?” frågar Louis chockat och läkaren ser förbryllat på oss. Men sen förändras hans uttryck till den korrekta masken igen.

”Yeah. Mr. Styles is alive but very weak. We needed to use AED, but he’s stabile now.” Jag drabbas av en otrolig lättnad. Det omöjliga hade hänt, Harry levde. Hans hjärta ville fortsätta pumpa ut blod i hans kropp, det ville fortsätta leva. Läkaren öppnar dörren till rum 860, både jag och Louis håller andan. Alla lampor är påslagna och en sköterska står och krafsar lite i en journal samtidigt som hon tappar lite blod ur Harrys armveck. Jag och Louis går närmare, och sköterskan får syn på oss. Hon avslutar blodprovet och försvinner från rummet. Louis drar till sig sin arm och rusar fram till Harry. Han gräver ner näsan i Harrys bröstkorg och stryker hans mage. Ett litet leende sprids i Louis mungipa.

”I hear his heartbeats.” viskar han och sträcker på sig igen. ”I hear his heartbeats, Penny.”

I min ena hand kramar jag en kopp, den andra handen kramar Liams hand. En del äldre par stirrar på oss, homofober som alla andra verkar det som. Jag förstår inte varför en kille inte får älska en kille, det ska vara så svårt att förstå. Bara för att reta dem lite ger jag Liam en mjuk, tröstande kyss. Det äldre paret skyndar vidare, och jag ler lite i mungipan. Liam är mitt allt, och jag tänker inte låta någon ändra på det. Det river i mig att se honom såhär trasig. Alla omständigheter får mig att förstå hur mycket dessa fem män faktiskt älskar varandra, speciellt när Liam i detalj berättat vad Harry gjort mot honom, men fortfarande förlåter honom. Liam ser upp på mig, hans hazelbruna ögon ser en stund på mig innan han torkar av den fuktiga ytan på dem.

”Niall?” frågar Liam frånvarande. Det ser ut som om ett minne tänts i hans inre, ett ganska illavarslande minne.

”I don’t know, he doesn’t answer his phone.” Liam blir vit i ansiktet och reser sig hastigt. Hans hand glider ur min och han börjar springa mot utgången. Jag hinner inte ens reagera, men eftersom han inte ropar på mig vågar jag inte följa efter. ”Liam?” ropar jag efter honom.

Detta har hänt:

Långsamt drar jag åt snaran lite, men inte så att den skaver. Min skinnbeklädda sko gör så att stolen vacklar till lite under mig. Jag återfår balansen och drar efter andan, för en sekund tvekar jag. Borde jag göra det? Stolen vacklar igen, och jag förstår att det hela är menat.

”I love you, I love you all so much.” mumlar jag tyst innan stolen välter och jag tappar fotfästet. 

---

 

~

De tunna gardinerna in till sjukrummen är fördragna. Det tjuter från en maskin i närheten och den bekanta lukten av sjukhus förföljer mig. Det var så osäkert om han skulle klara sig, speciellt när hans unga kropp redan är trött efter alla andra droger. Enligt läkarna är hela han bara trött på att leva, kroppen orkar liksom inte med längre. Läkarna sa också att jag hittat honom i sista stund, några fler minuter och han skulle varit borta. Händelsen hade varit så stark, som ett uppvaknande. Var det bara en slump att jag hittat honom hängande från taket? Eller var det ödet som fört mig dit vid rätt tidpunkt? Sådana frågor kan nog ingen svara på, det bara händer.

Ett par snabba steg rusar genom korridoren. Jag vänder mig mot dem och ser de skräckslagna ögonen. Liams läppar formar vulgära ord, och jag kan inte känna igenom honom som person. Deras fans såg honom som den gulliga, söta pojken som alltid fanns där och var lugn bland dem andra. Även jag hade trott det, så jag är fullkomligt chockad över sättet han kommer rusande genom korridoren på. Kiley kommer tätt efter. Liam tar tag i mina axlar.

”What happened?” skriker han okontrollerat. Han ruskar om mig som en trasdocka och skriker på mig igen. Kiley tar i sin tur tag i hans axlar och drar honom bort från mig. Liam ser helt förstörd ut, jag kan inte förstå vad alla dessa känslor kommer ifrån. Liam is the sensible one, så hade dem sagt. Någonstans hade de haft rätt, men som ett fan hade man inte tänkt på det på detta sätt. Jag sväljer och försöker komma på ett kontrollerat svar, men orden ramlar bara sönder inuti mig.

”I do-don’t know.” mumlar jag och för fingrarna mot hårfästet. Ingenting hör ihop. Harry kan ligga och dö just nu, han kanske redan är död. Jag vet inte vad jag ska göra, allting hade bara skett så snabbt. Han hade hängt där, blå i ansiktet och med ögonen slutna. Världen hade känts så tom och hjälplös. I ren panik hade jag hämtat en kökskniv och skärt av repet, sen hade allt hänt i en dimma.

Kiley ser trots omständigheterna lugn ut och han kramar Liam bakifrån, och viskar att allt kommer bli okej. De två passar verkligen ihop, Kileys sköra röst lugnar Liam som ser upp på mig.

”Sorry, Ms. Evans. I’m just so scared right now.” Jag lägger en hand på hans axel.

”I know you are.” viskar jag. "And call me Penny."

“Louis is on his way.” meddelar Kiley och försöker bryta isen lite.

Han har rätt, för tre minuter senare kommer Louis och Eleanor springande genom korridoren. Vi tar emot dem. Louis berättar att han har eftersänt Lou och hennes familj också. Jag nickar, jag känner inte dem så bra än. Men Lou är väldigt tillmötesgående och vi hade kommit bra överrens. Vi sätter oss allihop i väntrummet för att invänta en doktor som ska lämna en nyhet. I Louis ögon brinner en frustration utom denna värld, han ser så otroligt hjälplös ut och skinnet spänns hårdare om käkbenen. 

Paketet jag har innanför rocken trycker mot mina revben och jag tar fram det. Jag hade sett det mitt i kaoset och ryckt det med mig. Det ser ut som en stor hög med brev, så jag knyter upp det tunna snöret som håller ihop allt. Det är tolv handskrivna brev, alla markerade med ett namn. Långsamt drar jag fram det första, men sorterar bort det. Jag knackar på Louis axel och ger honom det andra brevet. Han rynkar på pannan men öppnar det. Liam får sitt brev och sen längst ner hittar jag ett med mitt namn skrivet. Jag kastar en snabb blick på de andra, Louis sitter med tårarna rinnande nedför kinderna. Eleanor håller om honom och försöker lugna hans häftiga vibbrationer. Liam sitter bara och skakar på huvudet. Deras reaktioner får mig att bli skrämd över innehållet i brevet. Vad har han hittat på nu? 

”Penelope, om jag inte skulle gråta som ett barn just nu skulle detta förmodligen bli bättre. Det här brevet är det sista jag skriver, så jag hoppas verkligen du kommer läsa det. Än har jag ingen anledning till varför jag lämnade dig, och jag kommer kanske aldrig ha någon. Men jag är en patetisk människa, jag vet att du tycker det. Lova att se till Haylee, se till att hon når alla sina drömmar. Jag älskar dig så mycket, och jag kommer sakna vår tid tillsammans. Trots det är jag glad att vi fick det här halvåret någorlunda nära varandra, du har fått mig att inse vad äkta kärlek är. Det är den kärlek du ger din familj, och jag har två. Men mina minnen kommer följa med mig. Kommer du minnas mig? Kommer du minnas mig för det vackra, eller det fula? Alla gånger jag svikit dig, men till sist kommit tillbaka. Nu sviker jag dig igen, förlåt mig. Du är så vacker, och jag kommer sakna dig.”

Orden är så flitigt ditskrivna. Det mörkblå bläcket har flutit ut lite på sina ställen och lämnar märken om att Harry faktiskt gråtit när han skrivit breven. Men han ligger troligen utom alla räckhåll nu. Död för mig, och resten av världen. Varje ord får mig att må dåligt, men ändå fyllas av en bekräftelse om hur mycket han älskat mig. Kanske börjar jag vagt förstå det han varit medveten om hela tiden; kanske är vi gjorda för varandra!? 

Detta har hänt:

”Dear God, thank you for everything. You got my full respect and I’ll always serve you. But right now I am afraid of life. Nora do not love me, and I need to take care of my babygirls all by myself. I love them all very much; just want you to know that. Anyway, please give me the power to carry this. Give me the power to hide this from the world,” jag tar ett andetag till och biter mig hårt i läppen. “Give me the power to stay on this earth.” 

Repet är perfekt knutet. Framför mig har jag en lista på människor jag bryr mig om, och då menar jag personer jag verkligen bryr mig om. Personer jag inte skulle kunna leva utan, som jag skulle dö för.

Sen tar min lista slut, jag skulle inte offra mig för någon annan än dem på listan. Det är mina änglar på Jorden. Långsamt tar jag upp en penna och börjar skriva ett brev för varje person på listan.

”Kära Opal, jag hoppas att din mamma hjälper dig läsa det här. Eller att du får det när du har lärt dig att läsa. Jag älskar dig väldigt mycket, och du är mitt allt. Du är den bästa dotter jag någonsin skulle kunna få, och allting faller på plats när jag är med dig. Jag är ledsen att jag inte varit den bästa förebilden, eller pappan, men jag har verkligen försökt och jag hoppas att du förlåter mig när du blir lite äldre. Jag älskar dig så obeskrivligt mycket, pappa älskar dig.”

”Louis, du var den person jag litade fullt ut på hela livet. Jag är ledsen för att jag lämnade dig, jag ville inte att du skulle se mig som det vrak jag var. Allt var för att jag insåg mina svagheter, och du är inte värd att skada. Jag ser hur mycket du älskar Eleanor, och jag hoppas du fortsätter att älska henne. Hon är perfekt för dig. Du har inte gjort någonting för att jag ska bli den dåliga person jag är, du har lyst upp min värld som ingen annan och jag önskar dig all lycka. Jag dödar dig om Tommie inte blir lika snygg som du, haha. Du är min bästa vän, och jag kommer vänta på dig tills Jordens sista ljus släcks.”

”Jag vet att du inte älskar mig längre Lena, men jag älskar dig. Du är en fantastisk kvinna och jag skulle inte levt till idag om det inte vore för dig. Ingenting är ditt fel, jag har dig bara att tacka. Du hjälpte mig skapa den mest fantastiska flickan på Jorden, och jag vet att du är värd någon bättre än mig. Ta hand om dig x.”

”Du är en fantastisk person, Niall. Du har gått igenom så mycket, och inte förrän nu har jag insett hur mycket du offrat för oss andra. Du bär ett tungt ansvar, och jag avgudar dig för att du lyckas hålla ut på det sättet du gör. Förlåt för mitt beteende, jag älskar dig oavsett. Du kommer alltid ha en brinnande plats i mitt hjärta, sluta aldrig vara du! Och snälla, ta hand om dem andra, se till att de inte gråter bort timmarna.”

”Zayn, jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Du är en så speciell person i dig själv, och jag har haft så mycket roligt med dig. Du har varit en perfekt storebror, och jag kommer alltid tycka du är cool. Jag älskar dig.”

”Okej Liam, jag är ledsen för att jag gav dig den där blåtiran och det jag gjorde med Dani. Det var dumt gjort, någon annan anledning har jag inte. Jag må ha sagt att jag hatar dig, men det gör jag verkligen inte. Du är en så förbannat fin människa och jag kommer aldrig glömma den tid jag delat med dig.”

”Hej mamma, jag är verkligen ledsen att du ska behöva läsa det här. Men det är inte mer än rätt att du får veta hur jag tänker. Jag kan inte stanna, det är väll det enda jag tänker. Jag älskar dig så, så mycket. Du har alltid varit min största förebild, du formade mig till den jag är. Du gav mig möjligheter och trodde på mig in i det sista, och jag har alltid trott på dig. Du har varit min gud, och världens bästa mamma. Jag kommer sakna dig och Robin, men oroa dig inte. Nu behöver du inte torka upp efter mig något mer, haha. Hejdå, min ängel. Du är allt!”

”Ice-Gem, det var så jag kallade dig. Du finns med mig, i form av en tatuering. Jag skulle aldrig kunna drömt om en bättre storasyster. Du har skällt ut mig, och fått mig att uppföra mig ibland. Du lärde mig läsa och du är bara bäst. Jag älskar dig mer för varje dag som går, men just nu ligger min kärlek till dig på topp. Ta hand om mamma, jag älskar dig!”

”Lux, jag har följt din utveckling från 0 till 16, det är helt sjukt. Du är en underbar ung kvinna som har så mycket framför dig. Dock måste du färga håret snart, utväxten börjar hänga lite väl, haha. Jag hoppas jag varit mitt bästa jag nära dig, och att du har kunnat se mig som den förebild jag velat vara. Kram x.”

”Hur är det med dig, sweetie? Du har lärt mig så mycket, Lou. Jag hoppas du för över dina kunskaper på Lux, hon är redan så duktig. Hälsa Tom också, han får tyvärr inget brev. Du är en extraordinär person, sluta aldrig glänsa.”                        

”Jag kommer inte få lära känna dig mer än såhär, Haylee. Du är en underbar kvinna som kommer bli något stort. Håll kvar vid Johannes, han är trevlig. Förlåt för att jag missade hela ditt liv, men den delen jag var med på var de bästa månaderna i mitt liv. Du kommer alltid vara min dotter, kom ihåg det. Pappa älskar dig.”

”Penelope, om jag inte skulle gråta som ett barn just nu skulle detta förmodligen bli bättre. Det här brevet är det sista jag skriver, så jag hoppas verkligen du kommer läsa det. Än har jag ingen anledning till varför jag lämnade dig, och jag kommer kanske aldrig ha någon. Men jag är en patetisk människa, jag vet att du tycker det. Lova att se till Haylee, se till att hon når alla sina drömmar. Jag älskar dig så mycket, och jag kommer sakna vår tid tillsammans. Trots det är jag glad att vi fick det här halvåret någorlunda nära varandra, du har fått mig att inse vad äkta kärlek är. Det är den kärlek du ger din familj, och jag har två. Men mina minnen kommer följa med mig. Kommer du minnas mig? Kommer du minnas mig för det vackra, eller det fula? Alla gånger jag svikit dig, men till sist kommit tillbaka. Nu sviker jag dig igen, förlåt mig. Du är så vacker, och jag kommer sakna dig.”

Jag undertecknar alla brev med mitt namn, ingen autograf. Bara stilrena bokstäver som inte skulle gå att sälja eller känna igen för utomstående. Bara de som verkligen kände mig ska kunna känna något gentemot breven, bara de personer som jag älskar. Jag binder ihop breven och sluter dem i varsitt kuvert. Högen lägger jag sedan bredvid mig i soffan. Långsamt sjunker jag ner mot det skabbiga tyget och andas in doften av trygghet. Jag tänker på alla gånger jag suttit här med killarna och turnerat i FIFA. Det var på blodigt allvar, det här är mer av ett skämt. Det tunna repet hänger från den krok vardagsrumslampan brukar hänga i egentligen. Tur nog har jag högt i tak och det hela kommer bli mycket enklare. Det är en rejäl krok, alldeles lagom. Det lilla repet kommer hjälpa mig ut på mitt livs längsta resa, den varje människa tillslut längtar efter. Jag ska dit då. Bestämt torkar jag bort de tårar som fuktat min kind. Men nya tårar kommer, det är som om kroppen måste spy ut sig allt innan den kan gå vidare. Jag gråter tills tårarna tar slut, och tystnaden omger mig igen. Det är bara jag, och ett par rosslande andetag. Ingen kan rädda mig nu. Bara jag kan rädda mig, men jag är redan förlorad. Värdelös och oönskad, det hade jag sett i Louis blick.

Jag lyfter fram en av de enkla köksstolarna och kliver upp på den. Jag rättar till flugan och drar handen en sista gång genom håret. Snaran ligger som ett vackert halsband om min hals. Jag har längtat så länge efter det här. Den rosa lilla nejlikan sitter i kavajslaget, och de rosa kronbladen matchar upp mina läppar som är torra av spänningen. Långsamt drar jag åt snaran lite, men inte så att den skaver. Min skinnbeklädda sko gör så att stolen vacklar till lite under mig. Jag återfår balansen och drar efter andan, för en sekund tvekar jag. Borde jag göra det? Stolen vacklar igen, och jag förstår att det hela är menat.

”I love you, I love you all so much.” mumlar jag tyst innan stolen välter och jag tappar fotfästet. 

Detta har hänt:

”Are you okay, Louis?” frågar Perrie och ser på mig. Le, Louis. Jag pressar fram ett leende mot henne.

”Yeah, I’m, okay.” harklar jag mig lite. ”Wow, that’s amazing.” säger jag och kramar om henne igen. ”I’m so happy for both of you.” Zayn ler och sätter sig igen. De ser så lyckliga ut, och egentligen skulle jag också kunna vara så lycklig. Men hur en enda födelsedagshälsning och en kyss kunde förändra allt.

Solen steker från klarblå himmel och asfalten dallrar av värmen. Jag drar på mig en keps och Perrie har på sig den största solhatten hon kunnat hitta i England. Vi blir eskorterade mot en av bakgångarna och får vårt bagage rakt i händerna. Musigt smiter vi förbi en hop vakter och hoppar in i en framkörd bil. Ömt håller vi om varandra hela vägen till hotellet där vi sedan checkar in.

Natten blir orolig, och pirrig. Det var längesen jag kände den här spänningen inför något. Det sjuka är att vi för 24 timmar sedan satt och åt julmiddag hemma hos Harry, och nu ligger vi under ett myggnät i Ecuador på andra sidan Jorden. Men jag är inte imponerad av det egentligen, jag har haft den känslan många gånger förut. Men nu ska jag liksom bli pappa på kuppen. Det går utanför mitt förstånd, min i princip högsta önskan ska gå i uppfyllelse.

~

Jag kramar Perries hand och lägger huvudet på hennes axel. Den äldre mannen knäpper av ett kort av oss och lämnar sedan tillbaka kameran med ett brett leende. Vi tackar och ger honom några mynt som tack, stackarn såg hungrig ut. Nöjt går vi vidare på den breda trottoaren. Det sitter barn i trappuppgångarna och stirrar tomt på oss. Jag sväljer och försöker övervinna impulsen att ta med alla hem och ge dem ett bad. Perrie drar mig vidare och snart står vi framför den stora porten. Några spanska ord står ristade på en stor skylt, och vi ringer på. Snabbt blir vi insläppta och förda till ett litet rum. En mullig kvinna ser på var och en av oss, vi fyller i några papper och blir utfrågade om alla vanor vi har hemma. Kvinnans engelska bryter på grov spanska, och hela blandningen av våra tre olika engelskor låter lustig. Jag har en arabisk brytning, hon en spansk och Perrie är klockrent engelsk. Kvinnan som hur som helst heter Paulina för med oss till ett stort lekrum. Några barn ligger i dem utspridda sängarna medan ett par äldre leker på golvet. Kvinnan ropar till sig en liten pojke som vingligt knatar emot oss. Perrie sätter sig på huk och ser på den blyga lilla pojken som generat snuddar hennes utsträckta hand.

”Be nice, Isaias.” säger kvinnan strängt och pojken ser storögt på henne.

”Hola.” säger han rödkindad och jag ler brett.

”Hola, Isaias.” säger jag och Perrie i korus. Pojken vinkar lite med sin fria hand.

Det går inte att beskriva känslan. Om två veckor är han min son!

Jag bäddar ut det vita lakanet i den breda sängen. Rummet luktar svagt av vanilj och jag ser ut på den snötäckta parken utanför. Nora står med sin morgonrock och stirrar på mig från andra sidan rummet. Jag fluffar upp den rena kudden och lägger den som en sista touch på sängen. Nora står fortfarande bara och ser på mig.

”Look, what a nice room you got.” säger jag mjukt, men hon stirrar bara helt tomt på mig. Hon vet inte vem jag är, det skrämmer mig. Hon vet bara att jag försöker hjälpa henne, och att vi på något sätt har en relation till varandra. I hennes ögon kan jag vara hennes son, pappa eller bror. Det är ingen självklarhet att jag är hennes man, trots att det borde vara det. Hon rör sig mot sängen, och sätter sig långsamt på den. Det vita tyget buktar sig efter hennes figur och jag ler lite i mungipan. Hennes blick rycks till mig och ögonen är kalla.

”Go.” beordrar hon tyst och trycker sin upplaga av Nikko mot bröstet. Nikko är alla barns favoritserie. Kalle Anka och Modisty Blaise är slut för länge sedan. Jag suckar och går mot dörren.

”They’ll check on you later. Just call if you want something.” uppmanar jag henne och drar sedan igen dörren efter mig. Varje steg gör så att mitt hjärta blir tyngre, allt håller på att krascha igen. Mitt liv var för perfekt, Gud vill hämnas på allt det goda som hänt mig. Det var för bra för att vara sant.

~

Natten är kall, mitt rum är kallt. Jag sjunker ner på knä vid min säng och placerar armbågarna på det mjuka överkastet.

”Dear God, thank you for everything. You got my full respect and I’ll always serve you. But right now I am afraid of life. Nora do not love me, and I need to take care of my babygirls all by myself. I love them all very much; just want you to know that. Anyway, please give me the power to carry this. Give me the power to hide this from the world,” jag tar ett andetag till och biter mig hårt i läppen. “Give me the power to stay on this earth.” 

Tack alla som svarade på undersökningarna! 

Resultat:

Hur skruvat får det bli?

64% Vrid på, skruva allt som du vill!

31% Tänk reality!

5% Du är redan överdriven!

Mer av..?

HENNY OCH HARLEEPE (lol)

Hur många kapitel?

∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞∞ haha

15 kommentarer till nästa!

Dagens: 

Detta har hänt:

“Give me a change, please Lou-“ innan han pratat klart får jag nästa överraskning. Han slänger sig mot mig och griper tag i mina kinder. Hans stora händer lägger sig om mitt bakhuvud och han tvingar våra munnar ihop. Chockat står jag som paralyserad med hans tunga i min mun. Efter en stund släpper han och ser nära på mig. ”Please forgive me, like you did last time.” mumlar Harry, torkar sig om läpparna och lämnar mig ensam i garderoben.

Världen känns som en stor, okänslig dimma. Mina fingrar nuddar mina läppar och jag snubblar in i väggen bakom. En av Harrys vinterkappor tar emot mig och jag borrar in näsan i den. Lukten av trygghet kastar sig över mig, får mig att minnas allt. Åren då jag och Harry dubbelspelat bort från vår relation. Det var hans fel, jag var precis beredd att ta steget över kanten och gå ut med allt. Men då började han och Liam bråka, vilket ledde till den stora kraschen. Jag såg honom inte på flera år, jag ville ringa men jag var rädd för att han var arg på mig. Trots att jag stått på Harrys sida hela tiden var det någonting som gjort att han stuckit, och därefter drogat ner sig själv. Jag kunde inte kontrollera det som hände runt honom, kunde inte hålla samma fart som han. Men innerst inne hade jag gillat Eleanor också, jag placerades väll inom kategorin bisexuell. Någon hade en gång sagt att termen bisexuell bara var till för att homosexuella personer ska kunna spela cool och oskyldig inför sina vänner. Är man gay, så är man gay eller tvärt om. Men jag kan inte tänka som den någon, jag är jag och jag är bisexuell. Men jag har aldrig gått ut, jag är hetero för världen.

Kyssen hade kommit som en total chock, jag vet inte vad som flugit i honom. Ena sekunden hade han brunnit av hat, den andra hade hans läppar nuddat mina och hans tunga hade lekt i min mun, nu var han bara borta. Det mystiska är att han inte verkar ha sett det genant, det kom liksom naturligt för honom. Jag däremot är illa påverkad. Medan vi dubbelspelat hade Eleanor varit med på hela grejen, men nu var jag faktiskt… otrogen mot henne. Egentligen vill jag bara gå tillbaka ut och sätta mig ner, ge henne en lång kärleksfull blick och sen förklara hur mycket jag älskar henne. För jag älskar Eleanor, hon är en helt fantastisk människa, och bäst av allt; hon är min. Bara min och ingen annans, den mest underbara kvinnan som någonsin kommer vandra på Jorden. Och Harry, vad är han? Han är bara en egoistisk snubbe utan större tankar på sin omgivning. Han har knappt slängt en blick på någon under hela kvällen, bara stirrat utryckslöst framför sig.

Men jag måste gå tillbaka ut dit, vare sig jag vill eller inte. Jag måste stå ut med blickarna och försöka att slappna av i ansiktet. Inte spänna eller suga på läpparna, inte dra upp axlarna eller ha en flyktig blick. Nej, jag måste gå in med högt huvud och stolthet. Hysa kärlek mot min familj, det viktigaste just nu och skita i Harry. Han är ute ur mitt liv, out. Ett djupt andetag senare slår jag upp garderobsdörren och går ut i hallen. Varje steg är en checkpunkt i andning och hållning, se perfekt ut. Le.

”There you are!” Zayns röst ekar emot mig. Allting händer som utanför en bubbla, min bubbla. Jag ler lite med mungipan och undviker skicka iväg en blick mot Harry. Alla ser på mig, förutom Harry. Han sitter framåtböjd över sin assiett och verkar tugga på en brödkant eller liknande. Zayn reser sig med sitt glas i handen. Han gör en svepande rörelse över bordet och vätskan i det tunna glaset håller på att skvätta ut. Men Zayn håller kvar kontrollen över glaset och drar det intill sig igen. Han ger mig en blick, men ser sedan i tur och ordning på alla. ”Tomorrow, Perrie and I gonna take a flight to Latina Amerika.” börjar han. Bete dig normalt, Louis.

”Oh, wow! Why?” frågar jag artigt och glider ner på min stol bredvid Perrie igen. Zayn ger Perrie en kärleksladdad blick och jag förstår vad som är på gång att hända.

”We gonna be parents!” utropar Perrie och avbryter Zayns tal. Hon har blanka ögon, men troligen vägrar hon att gråta. Zayn höjer sitt glas och utbringar en skål för Ecuador. Jag ser på Perrie och ger henne en kram, men över hennes axel slänger jag en blick på Harry. Han sitter fortfarande med sin brödkant och verkar vara totalt ointresserad av vad Zayn just sagt. Han kanske redan visste om det?

”Are you okay, Louis?” frågar Perrie och ser på mig. Le, Louis. Jag pressar fram ett leende mot henne.

”Yeah, I’m, okay.” harklar jag mig lite. ”Wow, that’s amazing.” säger jag och kramar om henne igen. ”I’m so happy for both of you.” Zayn ler och sätter sig igen. De ser så lyckliga ut, och egentligen skulle jag också kunna vara så lycklig. Men hur en enda födelsedagshälsning och en kyss kunde förändra allt.

Harry raserar verkligen allt just nu. Först så tänker han på att ringa sin gamla flickvän han inte träffat på sjutton år. Först där undrar jag hur man tänker som människa? Det fanns ju troligen en anledning till att lämna henne. Men så var det väll med mig också, lämnad åt mitt eget öde. Missförstå mig inte, jag älskar mitt öde. Men ibland jag inte förstå varför, varför han släppte allt. Vi hade planerat vårt liv, men sen så lösgjordes det bara. Nu ska jag inte tycka synd om mig själv mer, jag har det bra. Harrys dotter, hon Haylee, kunde nog ha mer och oroa sig för. Troligen är hon hög av förundran över att äntligen ha en pappa, en världskänd pappa till och med. Tyvärr vet hon inte hur Harry är, han är liksom väldigt indraget utdragen. Indragen eftersom han är väldigt osäker på vem han är och vad han faktiskt håller på med, utdragen då han är överallt och petar, ungefär som ett litet klåfingrigt barn i en leksaksaffär. Och hans gamla flickvän, Penelope, vad ska hon tänka om allt det här? I princip har hon blivit påtvingad en pojkvän som hon kanske inte ens gillar. God, jag måste sluta tänka på andras liv och försöka koncentrera mig på mitt egna kyssta liv.

Jag avskyr att Harry tar sig friheter. Jag älskar hans lockiga hår och gröna ögon. Jag hatar att han lämnade mig. Jag älskar att han lät mig vinna Eleanor. Jag hatar att han gav mig hopp. Jag älskar att han inte drog något över en genant gräns.

”Where’s Niall and Louis?” frågar han stilla över tumultet.

”Louis will be coming, with family. But I’ve no idea about Niall-“

“He’s in the hospital.” Plötsligt står Zayn bredvid oss.

”Wait, what?” frågar jag.

”Yeah, something’s up with Nora.”

“Oh, do you know what or-?”

“Nah, he didn’t tell me.”

”Hi.” De två bokstäverna ringer i luften. Allas blickar dras till mig i dörröppningen. Jag, som brukar gilla uppmärksamhet, vantrivs. Kan de inte bara sluta kolla? Men jag håller huvudet högt, ger Tommie en kram och nickar mot alla i lägenheten. Harry ger jag bara en lång blick innan jag vänligt hälsar på Kiley. För varje steg Harry tar åt mitt håll, förflyttar jag mig ett bortåt. Hela han stinker av skuld, jag hade aldrig trott något sådan om honom. Han ser frågande på mig, söker efter vad han gjort för fel, men jag ger honom bara kalla handen och försöker intressera mig i pepparkakorna och granen istället. Tommie visar en stor pepparkakshäst han gjort, jag berömmer den glaserade manen och jag ser hur Harry ger mig långa blickar bortifrån knäckkastrullen. Misstämningen växer, men jag brer på mitt bredaste leende och får alla att bli på bra humör igen. Det är min superkraft, få alla i min närhet att känna sig goda till mods och sedda. Men inuti skvalpar det nästan över, jag vill inte dela allas julglädje.

I flera timmar undviker jag Harry, och Kiley och Perrie hamnar emellan oss till bords. Inga ord yttras med honom, i alla fall inga ord som betyder något. Vem som helst kanske skulle tycka att det är töntigt, men alla de grattis jag fått av Harry genom åren har varit speciella. Sjutton grattis har jag fått, sjutton stycken. Han skickar alltid en novell om vår vänskap på morgonen den 24 december. Nu hade det varit blankt i inkorgen. 13:47 hade det inte kommit något alls. Det var som om, som om jag inte betydde lika mycket bland alla hans problem längre.

19:12 ursäktar jag mig från matbordet och reser mig upp. Långsamt strosar jag ut i hallen och svänger in i Harrys walk-in-closet där han förvarar alla sina egna och gästers jackor. Smidigt börjar jag rota i min jackficka efter plånboken, men plötsligt känner jag en stöt i ryggen. Ett par starka händer vrider upp min bröstkorg mot sig, och trycker min rygg mot garderobens bortre del. Dörren är stängd bakom oss.

”Just say it!” ryter Harry och jag ser hur hans gröna ögon blixtrar i ljuset från den matta lampan. Jag håller upp händerna i försvar och knuffar honom bort från mig. Han återhämtar sig från knuffen och skjuter in mig i väggen igen.

”What?” frågar jag argt.

”You haven’t talked to me today, why are you mad?”

“Do you remember yesterday, or were you high or something?”

“Don’t call me that!”

“Niall told me about the drugs you took after-“

“After what exactly, Louis?”

“I wasn’t finished!”

“Continue then!”

“After you and that woman had sex!” skriker jag i hopp o matt alla kläder ska dämpa utropen.

”Her name is Penelope!”

”I don’t care!”

”Why are you even here, Louis?”

“Zayn invited me.”

“But why are you so mad then?”

“It’s Christmas today, Harry.”

“Yeah, so?” frågar han surt. Jag känner hur mina axlar sjunker och jag ruskar lite på huvudet.

”You must be kidding me…”

“What?”

”This is ubelievieble, you are unbelieveble!”

”Why can’t you just tell me what’s wrong?”

”You should know what’s wrong!”

“But I don’t!”

”Harry!” Sen ser jag hur hans mun formar ett O, och sedan hur paniken börjar lysa i hans ögon. Innan jag vet ordet av det har han omfamnat mig och han kramar mig hårt.

”Sorry, bro.”

”Eh, you don’t even care.” fnyser jag och drar mig bort från honom.

”I do really care.”

”Yeah, and ‘really’ is the new way to spell ‘bullshit’.”

Detta har hänt:

Tårarna rinner ner över mina kinder och blodsmaken sprider sig i munnen. Långsamt glider jag ner mot väggen och stirrar likgiltigt framför mig. Hur kunde det här hända? Varför just jag och min prinsessa? Orden doktorn sagt ringer i mitt huvud:

Psykologisk anstalt för rehabilitering mot kronisk aggressionsjukdom.

Den tunga lådan glider ur bilen och ner i min famn. Mamma frågar om jag har den, och jag skriker ett ärligt ”Yes” tillbaka. Det sticker ut girlanger av glitter ur lådan, och det skramlar lite av opaketerade julgranskulor. Mamma har redan hunnit upp för den lilla trappan, och håller nu upp porten för mig. Jag skyndar efter och vi lastar in allt i den trånga hissen. Jag är ärligt talat lite förvånad över miljön, det kan omöjligt bo en superkändis här. Men Penelope insisterar och trycker upp oss till våning fem. Det står inget namn på dörren, men hon är säker på att det är rätt. Vi knackar på och några sekunder senare kommer det någon och öppnar. Harry ser förvirrat på oss, han har ett par ljusa jeans på sig, och ett linne. Vi skuffar in oss i hans lägenhet, vaksamt bevakade av hans gröna ögon. Tveksamt ger han oss varsin kram, och springer sedan för att öppna dörren igen. Nya knackningar hörs och hans ansiktsuttryck är obetalbart när han öppnar dörren. Liam, Kiley, Lux, Tom, Lou, Perrie och Zayn tränger sig förbi honom. Vid Liams hand hänger en mörkhårig, lockig liten flicka och Perrie släpar på en barnvagn. Harry pekar förvirrat på barnvagnen. Perrie lägger ett finger för munnen, men förklarar sedan att det är Nialls döttrar. Varför förstår inte Harry, men han frågar inte heller.

Jag lyfter upp Audrey i famnen, det känns så tryggt att äntligen ha henne nära igen. Hennes smala armar lindas om min hals, och hon verkar göra något med Kiley som står direkt bakom mig. Kiley älskar Audrey, men han vill inte ha egna barn. Han har enkelt förklarat att han inte är för homosexuell barnadoption, och jag vill inte pressa honom till det. De har Audrey en vecka i månaden, och det duger alldeles utmärkt. Vi pressar oss igenom hallen och ut i vardagsrummet. Det är aningen välstädat, men Kiley skulle antagligen kalla det skitigt, vilket han också gör såklart. Han går med en dammtrasa och dammar av allt, Zayn monterar upp en vacker julgran och lyfter sedan upp Audrey så hon kan pynta den. Harry står mest bara och ser på, hans ansiktsuttryck är förundrat, men också väldigt tacksamt. Kvinnorna stökar runt i köket och jag underhåller dem med varorna som blivit kvar i hallen. Allting är så… livfullt. Harry stannar upp bredvid mig. Någonstans i hans deprimerade, gröna ögon kan jag urskilja glädje, lycka. Zayns idé om en gemensam jul hade inte varit alltför dålig ändå.

”Where’s Niall and Louis?” frågar han stilla över tumultet.

”Louis will be coming, with family. But I’ve no idea about Niall-“

“He’s in the hospital.” Plötsligt står Zayn bredvid oss.

”Wait, what?” frågar jag.

”Yeah, something’s up with Nora.”

“Oh, do you know what or-?”

“Nah, he didn’t tell me.” säger Zayn kort. Både jag och Harry nickar, men låter det sen vara. Vi känner Niall, han ogillar om man blandar sig i hans problem. Han vill aldrig erkänna att han är svag, men han är fortfarande min lillebror och jag tar hand om honom.

To: Niall 11:02

Hi bro, heard you are in the hospital. Wazzup with Nora?

Medan jag väntar på svar schasar jag in Kiley i köket, och han finner sig snart bekväm i att koka knack med flickan i det långa bruna håret. Niall hade nämnt lite snabbt på telefon att Harry haft en okänd dotter hela sitt liv, så detta måste vara hon. De två är slående lika.

”She’s pretty.” säger jag mjukt. Harry ser på mig med förvirrade ögon, oförmögen att fånga upp allt som händer runt om honom.

”Who?”

”Your daughter.”

”Yeah.” Han verkar frånvarande, och ovillig att lyssna.

”What’s her name?”

”Haylee, and the other woman beside Perrie is Penny.”

“Ah, that make sense.” Harry nickar lite och verkar vilja lämna ämnet.

From: Niall 12:01

I won’t come. Sorry.

Inom den närmaste timmen strömmar även Eleanor och Tommie till. De ursäktar Louis, han ska enligt Eleanor sitta på ett möte med sitt jobb. Inne i mitt huvud går det inte att föreställa sig Louis i korrekt kostym och kammat hår, det finns liksom inte. Men enligt hans familj finns det tydligen en sådan Louis. Men den mest speciella kemin finns mellan de två döttrarna. Opal ansluts också, fyraåringen står blygt i mitten av rummet och hälsar generat på Haylee och Penelope. De två systrarna kramar och varandra, och efter det släpper inte Opal Haylees hand. Det är som om hon skulle veta att de två hör ihop.

Allt fler börjar fråga efter Louis, och vart han verkligen tagit vägen. Och så, helt plötsligt, står han vinglande på tröskeln. 

Detta har hänt:

”Did you take your medicine today, Nora?”

“Yeah, of course.” Hon låter säker, det måste betyda att vi kommit till brytpunkten. Punkten då hennes symptom slår över. Jag vet vad jag ska göra, men jag vågar inte göra det. Hon tar upp pastasleven och viftar med den mot mig. Hon gör ett utfall och jag drar henne mot mig. Skickligt låser jag hennes armar på hennes rygg och håller fast dem där. Hon sprattlar och skriker, men jag håller kvar.

Det luktar sådär typiskt av nypressade rockar, medicin och spänd väntan. Jag gillar inte doften, den får mig att bli stressad och påminner mig om Noras mardrömsförlossning. Men nu sitter jag här, med samma kvinna och väntar. Doktorerna skyndar fram och tillbaka i korridoren, men jag hejdar ingen för att fråga om Noras status. Alla ser så upptagna ut, och jag vill inte störa. Ett avbrott förorsakat av mig, skulle lika gärna kunna betyda en annan persons död bara för att den doktorn måste ta tio dyrbara sekunder åt mig. Så jag sitter bara snällt och väntar på en bänk. Någonstans skriker ett barn, och inifrån ett rum tjuter en odefinierbar maskin. Jag undrar hur Nora mår, man kan aldrig veta. Hon lider av Bipolär Sjukdom, vilket gör att kraftiga humörsvängningar och aggressioner kan uppkomma. Men doktorerna har bara placerat henne inom den kategorin eftersom de inte kan definiera henne till något annat. När jag först träffat henne, Nora, så hade jag direkt vetat att hon var annorlunda. Med sitt stripiga blonda hår och mörkgröna ögon, jag hade urskiljat henne direkt från folkmassan hon stått i. Det var inte bara hennes utseende, utan hela hennes utstrålning som attraherat mig. Sen blev det förstås några berg och dalbanor medan vi skulle få ihop det, men sen hade jag bara varit lycklig med henne.

Nu ligger hon där inne, ångestfylld och troligen alldeles förvirrad. Det svider i mig när jag minns de ögonen hon gett mig när hon påstod att jag var en främling för henne. Någonting långt in hade flyttat på sig, och jag känner obehaget rusa över mig än en gång.

”Mr. Horan?” Doktorns ord får mig att rycka till och resa mig upp. Han vinkar mig till sig och leder mig till ett litet terapirum. Han ber mig att slå mig ner på en av de stoppade stolarna innan han börjar prata. Orden silar genom hans mun, och när han är klar ser jag bara uttryckslöst på honom. Stormen rasar på insidan, men jag vill inte göra något med publik. Doktorn ursäktar sig, anser att jag behöver en minut ensam. Jag nickar stelt och så fort han gått slår jag näven allt jag kan i bordet, lillfingret knakar till ordentligt och det känns som om benet smulat sig inuti det. Jag slänger mig mot en vägg och drar mig i håret. Allting inom mig rasar, allt det jag dämt upp under alla år med Nora. Sorgen och den oändliga väntan. Tårarna rinner ner över mina kinder och blodsmaken sprider sig i munnen. Långsamt glider jag ner mot väggen och stirrar likgiltigt framför mig. Hur kunde det här hända? Varför just jag och min prinsessa? Orden doktorn sagt ringer i mitt huvud:

Psykologisk anstalt för rehabilitering mot kronisk aggressionsjukdom.

From: Kiley 18:28

Happy Birthday, Louis! I hope you got a great day with your family! Liam sends a regard, again. Kiley x.

Jag suckar och bryter sedan ut i ett brett leende. Eleanor och Tommie ser på mig och undrar vem sms:et kommit ifrån. Jag svarar dem med det irländska namnet och Eleanor ler stort och säger att jag ska smsa tillbaka och tacka så mycket. Det gör jag, men ändå är jag inte glad inombords. Maten är utsökt, och min familjs humör har varit på topp. Men ändå saknas något, någonting jag inte ens vill tänka på. Jag har ljugit inför Eleanor om det, men jag vet hur sant det egentligen är. Det är ett faktum.

Timmarna går, jag och Eleanor nattar Tommie och går sedan och sätter oss i soffan några timmar. Sen blir det sängen för oss också. Hon bjuder mig på en makalös upplevelse i sängen, men den där sista pusselbiten saknas ändå. Spänt ligger jag och stirrar på klockan som har sin placering på mitt sängbord. Två sekunder kvar, en, klockan är 00:00:01.

 

Detta har hänt:

”You can take christmas, I gonna go to my parents in US. But I’ll have her on New Year.”

“Okay, sure.” Jag nickar och stoppar ner händerna i byxfickorna. Lena nickar kort.

”I’ll drop her on Christmas morning.” Hon tar några steg framåt och vänder sig sedan om. ”Goodbye Harry.”

”Goodbye Lena.” mumlar jag och försöker ignorera hennes plågade ögon. 

”Oh my God, Harry. Jeez, you look like crap.” Jag ser på mannen på andra sidan bordet, han suckar och slickar av skeden med brun chokladkräm. Det är som den där dagen i Juni, den dagen då jag blivit så djupt sårad av Harry. Den dagen jag sagt att jag var bullshit, då jag berättade hur illa skivbolaget tyckt om mig. Nu sitter vi här igen, jag har mina döttrar i vardagsrummet och låter dem sova i sin dubbelvagn. Harry har inte julpyntat något, trots att julafton är nästa dag. Han verkar inte ens bry sig om att hans yngsta dotter kommer på besök på självaste julafton. Vad ska hon tro när han inte har satt upp någon julgran och lägenheten inte doftar av kardemumma och saffran? Harry tar ännu en sked med kräm och sväljer ner det med en lättöl. Han försöker inte supa ihjäl sig i alla fall. Crisp ligger utspritt på bordet och det paket juice jag tagit med mig står öppnat på bordet. Han har hällt upp lite i en mugg till mig, men jag fingrar mest på det kalla porslinet. Harry tar upp paketet med juice och halsar ur det också, just nu är han bara äcklig. När juicen svämmar över i hans mun står jag inte ut längre. Jag lutar mig över bordet och drar bort matartiklarna från honom. Han sitter där med sin sked i handen och stirrar på mig, tydligt förnärmad, men jag bryr mig inte.

”But Nini…”

”My name is Niall, and I don’t care if you don’t care. But in the band, you’re my only little brother. You’re the only one I can boss over. So you will stop right there, Harry. Go take a shower, shave yourself and get dressed.”

“But-“

“No but, just do it!” snäser jag bestämt och pekar bortåt badrummet. Harry glider iväg och jag reser mig suckande från stolen. Mina fingrar placerar hörsnäckorna i öronen och jag ringer upp ett snabbköp. De tar snabbt emot min beställning på de mest basic produkter de har i sortimentet. När det är klart tar jag fram en plastkasse och börjar slänga Harrys förfärliga matvanor. Paket med smuliga nudlar och halvtomma nutellaburkar. Den mannen kan inte vara riktigt klok. En halvtimme senare står det en kasse med färska matvaror på tröskeln och jag sorterar omtänksamt in dem i hans kyl. Precis när det är klart kommer Harry ångande ur duschen, och det är verkligen Harry som kommer ut. Kinderna är lena som babyfötter och hans kropp flammar av värmen från vattnet. Nöjt sitter jag i soffan med en flicka på vardera arm. Han kommer strax ut påklädd, han ser i alla fall ut som en människa igen.

Jag viker ner den tunna skjortan i väskan och lägger i ett par extra skor. När jag drar igen dragkedjan känner jag en överväldigande längtan efter att julen ska vara över så att jag och Perrie äntligen får åka och hämta hem vår pojke. Allt är redan klart, men först ska vi spendera tre veckor i Ecuador. Perrie pratar inte om någon annat, och jag låter henne prata om det. Det är just det här hon längtat efter hela sitt liv. Men för att fördriva tiden lyfter jag telefonen och ringer upp Niall.

”Hello bad boi, or should I say man?” Jag ler åt hans tafatta replik.

”Ey, is it the fresh prince of Mullingar?” retas jag, jag vet att Niall inte gillar det namn han har förknippat med hans hemstad.

”You said it wrong.” Niall låter förnärmad.

“What?”

“It’s MullinGaaar, not Mullinjar.” säger han bestämt.

”No one cares, Niall.”

”I do.”

“Jaja, so where are you?”

“I’m in the elevator with my girls.”

“Witch elevator?”

“Harrys.”

“Oh, okay. So where are you going?”

“Over to Liley’s place.” skrattar Niall.

“Liley?” frågar jag roat. “That’s so gay.”

“Come on, Liam is gay.”

“You’re right.” ler jag.

“So wazzup?”

“Nothing much, me and Perrie packing for the trip.”

“What trip?”

“Just a little holiday.” Jag vill inte berätta för honom, än.

”Oh, that’s nice.”

”Mm.”

”Did you want something, or..?”

“Oh, yes.” Jag kommer på vad jag faktiskt ringt för.

”You were at Harry’s place, right?”

“Aha, he’s really down. The only thing he eats is like Nutella and beer.”

“That’s disgusting!”

“Yeah, I know. But I arranged it for him.”

“You’re always so helpful.”

“I know, right.”

“But, he’s pretty down huh?”

“Oyeah, never seen him like this.” Niall pausar lite. “If I ignore the drug addiction, of course.”

“That’s sad to hear.”

“Ah mm.”

“But I thought about a thing…” jag försöker lägga upp orden. ”We should celebrate christmas at his place.”

“It will be a depressing Christmas then, he hate everything that’s nice right now.”

“Even Nutella?”

“Nutella is sickly, I hate it.”

“I know that, but erm, does he hate you?”

“Almost.” Niall skrattar till.

“But if we bring decorations and food.” Niall verkar tänka efter.

“Yeah, but Zayn-“

“Come on.”

“I’ll talk to Nora, but there’s nothing decided.”

“Thank you!”

“For what?”

“Eh, nothing.”

“So bye, I suppose.”

“Eh, right. Goodbye Niall, thanks for your time.”

“No problem, mate.”

“Bye.” säger jag och lägger på. Jag kan inte ens minnas vad vi pratat om, fast faktum är ju att vi aldrig minns någonting.

Besticken klirrar mot tallriken. Nora sitter mitt emot mig, hennes händer darrar när hon håller i besticken och jag försöker fånga hennes blick. Hela hon vibrerar.

”Do you want help, hun?” frågar jag mjukt och gör en ansats till att resa mig.

”No!” vrålar hon och hennes huvud far från sida till sida. ”I can do it myself.” Hennes biff ligger kvar på tallriken, min är redan uppäten. Varje dag måste jag komma hem tidigt för att kunna laga mat, hennes händer kan inte hålla i en vanlig kökskniv längre.

”Nora, look at me.” säger jag lika mjukt som innan, hennes doktor manar mig att tala så stabilt jag kan med henne, men ibland är det svårt. Speciellt när hon skriker åt mig. ”Look at me.” Hennes händer faller mot bordet och det skramlar till ordentligt. Jag reser mig långsamt och hennes gröna ögon följer mig vaksamt på min väg runt bordet. Hon är som ett djur, attackerar utan anledning och är alltid vaksam och på helspänn. Långsamt tar jag upp hennes bestick och börjar skära i köttet, när jag är klar backar jag tillbaka till min plats. Misstänksamt äter hon några bitar och sen, till min förfäran, kastar hon tallriken i golvet. Tallriken går sönder och pepparsåsen stänker på mitt byxben. Nora ramlar av stolen och ner på golvet. Stressen är ett faktum. Jag skyndar fram och hjälper henne upp. Tallrikens vassa kanter har gjort så att hennes händer blöder, och i bakgrunden skriker två barn. Jag tar mig för pannan och försöker andas. Det här händer allt oftare, hon får sina anfall och jag vet inte vad jag ska göra åt dem. Jag tar hennes händer men hon rycker dem till sig.

”Who are you?” frågar hon hest. Mina ögon spärras upp, det här är något nytt. Ytterst förvirring ligger i hennes ansikte, så hon måste mena allvar.

”I’m Niall, your fiance.” säger jag med allt lugn jag kan uppbåda. Nora skakar på huvudet.

”I don’t know you.” Hon ser sig om. ”I don’t know any Niall.”

”You do, ’cos I’m your fiance. You love me, remember.” Hon ser upp på mig.

”No, I don’t love you. What are you doing here?” frågar hon med grundlig övertygelse.

”I live here, we live here with our daughters.”

“I’m not a mom, I hate kids.”

“You don’t, you love them and you love me.” Grips inte av panik, det gör det bara värre. Håll dig lugn och fokusera nu, Niall. Tänker jag sammanbitet.

”Get out of here, this isn’t your house.” Hon höjer en taning arm mot hallen. Hon menar allvar. Paff står jag kvar på stället. ”Get out of here!” skriker hon rakt upp i mitt ansikte och backar häftigt. Blodet får hennes jeans att bli röda och jag försöker att inte se på det.

”Did you take your medicine today, Nora?”

“Yeah, of course.” Hon låter säker, det måste betyda att vi kommit till brytpunkten. Punkten då hennes symptom slår över. Jag vet vad jag ska göra, men jag vågar inte göra det. Hon tar upp pastasleven och viftar med den mot mig. Hon gör ett utfall och jag drar henne mot mig. Skickligt låser jag hennes armar på hennes rygg och håller fast dem där. Hon sprattlar och skriker, men jag håller kvar.

”Take it easy, hun.” viskar jag och leder henne mot hallen, och dörren. ”Just take it easy.” 

Detta har hänt:

”Haylee, I need to show you something.” Hennes röst är så allvarlig att jag genast lyder. Hon skjuter ut stolen och reser sig upp. Svepande passerar hon mig och går in på sitt rum. Från byrålådan längst ner tar hon fram en grön skokartong. Långa fingrar lyfter av locket och jag ser lite av de sakerna jag hittat i juni samma år. Från lådans botten tar hon upp något. Ett papper ligger lindat om det och jag ser nyfiket på när hon vecklar upp det. Det som finns där i sätter mig i total chock. Jag vecklar bakåt och sätter mig på sängen. Mamma kommer och sätter sig bredvid mig. ”I’m so sorry that I didn’t say something.” viskar hon. 

Min hand förs mot munnen. De runda lockarna faller ner i ansiktet på mig och mina ögon flackar över omgivningen. Mammas dunkla rum krymper runt om mig och jag känner den mjuka madrassen forma sig efter min rumpa där jag sitter. Föremålet min mamma gett mig darrar i min hand. Kanterna är nötta och hon måste ha tagit fram det många gånger för granskning. Trots att det är solblekt ser jag precis vad det är.

En femåring med böljande, brunlockigt hår står lutad mot en stark axel. Hennes ansikte är kluvet av ett brett leende, precis som mannen hon står lutad mot. Även han har buskigt, brunt hår. Ögonen är slutna och han bär en blårandig skjorta. Skjortan är uppkavlad och mannens handleder är fyllda med små tatueringar. Tittar man lite extra noga ser man att de små tecknen föreställer bland annat ett litet lås. Flickan har en jeansjacka på sig.

Fotografiet är slitet, men lever. Känslorna som strömmar genom mig går inte att beskriva. Det är så mycket på samma gång, sorg, lättnad, besvikelse, lycka, ilska och hopp på samma gång. Mina fingrar glider över de två människorna på bilden.

”I loved that jacket.” är det enda jag får ur mig. Mamma ler lite i ögonvrån och tar min tomma hand i sin. Hon ser mig djupt i ögonen. ”How? Why?”

”When it was a signing especially for children in central London, I so badly wanted to take you there. But I couldn’t, scared of Harry. But my friend, Matty, asked me if I could bring you. I think he was a little in love with me.” Mamma pausar och ler lite av minnet om sin gamla vän. ”Anyway, Matty bringed you to the signing. He took pictures on you with the other kids. But he only got one single photo, of you hugging Harry.” Penelope pekar lite lätt på bilden jag har i handen. Jag ser ner lite och försöker lägga märke till fler detaljer.

”I had meet him once already.” Orden jag säger blir bara viskningar. Egentligen är jag arg, men all ilska jag hyst mot henne de senaste veckorna har redan runnit ut och jag kan inte uppbåda en känsla till. Mina armar kränger sig runt hennes hals och jag lutar mig mot hennes bröst. De taniga fingrarna hon äger kammar ut mitt hår och jag försöker pressa fram några tårar. Men det är torrt, jag är väll troligen för chockad. Hon skjuter mig ifrån sig och ser allvarligt på mig.

”Lee, just so you know, it will never be me and Harry. I don’t love him in that way. But I’m so, excuse my language, fucking happy that you have meet him.” Hon pausar lite och letar efter orden. “And I am very happy that you brought him to me, it has meant a lot meeting him.” Hon ler lite, och jag ler tillbaka. Långt ner i mitt undermedvetna har jag vetat o matt det aldrig skulle bli Harry och mamma igen. Det var nog en omöjlighet. Harry hade för mycket i sitt egna liv som det är. ”He, or we only got one problem,” jag ser upp. ”Harry gonna divorce from Lena.”

”What?” munnen hänger vidöppen. Jag vill inte förstå vad hon sagt, eller så vill jag det. Men det hon just sagt är så otroligt surrealistiskt. Har Harry gått i skiljsmässa? Herregud.

”Aha, I know. And just because of me. I’ve already told him about me and him, but I dunno how he took it.”

“Eh… I think we just should give him a break from everything. Let him think over it you know.” mumlar jag. Mamma nickar.

“One week?”

“One week.”

En vecka har gått sedan jag låste in mig i lägenheten. Jag har inte sett en mänsklig varelse utanför tv:n och den enda jag pratat med är Niall. Han har varit åtskilliga gånger och levererat olika saker jag behövt, till exempel underkläder. Men jag har inte sett honom, han har lämnat det utanför dörren och sedan har jag hämtat det så fort han gått därifrån. Varken någon från min nya familj, Haylee eller Penelope, har hört av sig, inte heller Zayn. Det tragiska är att om två dagar är det julafton. Jag kommer fira jul helt själv, utan mina döttrar och med en ny omgång nudlar. Tjosan, vad kul jag kommer ha. Hurra till dig, din misslyckade jävel. För vad ska jag återvända till? Typ antingen min fru som hatar mig, eller min andra kvinna som inte älskar mig? Nu vågar jag inte kalla dem pest eller kolera, men om. Det surrar till på bordet, jag lutar mig fram och ser att det kommer ett inkommande samtal från Lena. Skit samma, hon är oviktig. Tio minuter senare ramlar ett sms i min inkorg, jag läser det snabbt men skiter egentligen i vad som står däri. I alla fall tills jag läser det igen.

”Fuck!” skriker jag rakt ut och studsar upp från soffan. Jag slänger morgonrocken över soffryggen och spurtar ut i köket. Samtidigt som jag äter från en nutellaburk städar jag ihop lite omedvetet och lyckas då spegla mig i diskbänken. ”Fuck!” jag är i en enda röra, jag luktar som en blöt hund som ätit svettiga strumpor doppade i senap. Jag stinker. Jag springer genom huset och slänger mig in i duschen, snabbt tvättar jag av mig hunden och ramlar sedan in i sovrummet. Kassen med kläder Niall lämnat utifall att ligger slängd på golvet och jag river upp den. Nej, nej, nej det är Niallkläder. Han måste skämta med mig. När jag häller ut innehållet upptäcker jag en polo, en extremt urtvättat t-schirt, ett par förkorta jeans, en kofta och en scarf. Hur tänker människan? Jag klär mig inte i sånt här! Efter lite krypande på golvet hittar jag i alla fall ett par dugliga jeans Zayn skickat och en jersey som i alla fall är ren. Snabbt drar jag på mig det och snubblar vidare in i badrummet, igen. Där borstar jag tänderna och kammar igenom håret som fortfarande är blött. Tv:n maler fortfarande när jag slår igen ytterdörren och rusar ner till bilen.

~

Lenas ogillande blick är ett faktum. Hon ser på mig som om jag skulle vara på samma nivå av en hundskit, eller möjligen upplevlad till en mask. Hennes mun snörps åt när jag skriver till min alltför välkända signatur på papprena som ligger framför oss. Den äldre mannen ser på oss, och önskar oss en god framtid ensamma. Lena reser sig, tackar och lämnar rummet. Jag ser efter henne, mitt hår är fortfarande fuktigt och ögonen måste vara alltför trötta. Men sen dyker en tanke upp i mitt huvud och jag rusar upp.

”Lena!” ropar jag efter henne och hon stannar i slutet av korridoren. Ryggen är vänd emot mig och jag skyndar fram. ”Erm, who will have Opal this week?” frågar jag så snabbt jag någonsin kan, jag vill bara hem till min lägenhet och slippa allt detta om skiljsmässan. Hon hade varit arg redan innan jag snubblat in i min tama klädsel och mitt blöta hår. Nu var hon arg för både det och att jag varit ouppmärksam under mötet och påskriften av pappren. Hon suckar.

”You can take christmas, I gonna go to my parents in US. But I’ll have her on New Year.”

“Okay, sure.” Jag nickar och stoppar ner händerna i byxfickorna. Lena nickar kort.

”I’ll drop her on Christmas morning.” Hon tar några steg framåt och vänder sig sedan om. ”Goodbye Harry.”

”Goodbye Lena.” mumlar jag och försöker ignorera hennes plågade ögon. 

---

Buzzin! Tack för alla kommentarer, ni är lika rara som alltid :)

Vi får se vad som händer i nästa kapitel nu, wohooo!

Men jag är sjukt stolt över bilden här ovan, den har jag baserat hela den här fanficen på, och det roliga är att ingen har anmärkt på att Haylee's perspektivbild har just den bilden på sig: 

Asså jag är faktiskt lite mallig över det, lallalalalalallala :D 

 

Detta har hänt:

För att få dem att sluta tar jag upp det jag kommit för i första början.

”Can I borrow some clothes from you?” frågar jag hastigt med en blick på Zayn. Han sliter sig motvilligt från Perrie och ser på mig.

”Sure, man. I didn’t dare to ask you about your shirt.” ler Zayn med en blick på min nu mycket smutsiga tröja. Han leder in mig i sin walk-in-closet och drar ner en diskret, långärmad tröja från sin galge.

Dörren går långsamt upp. Jag går in och dumpar matkassen och påsen med kläder på golvet i hallen. Den välbekanta lukten av min gamla lägenhet slår emot mig, och jag förstår hur hemskt mycket jag saknat den. Lena hade många gånger försökt övertala mig till att sälja den, men långt inne i mig sa något att jag inte borde sälja den. Den rösten har i alla fall haft rätt nu, för just nu är jag i desperat behov av lägenheten. Jag går in till det lilla vardagsrummet, som är snyggt ihopkopplat till köket. Kassen med mat dinglar i min hand och jag häller ut alla nudelpaket på diskbänken. Min fantasi om mat har tagit slut för länge sen, så nudlar var det närmaste jag kunde komma en smakupplevelse. Även några burkar Nutella står uppradade och någon påse med crisp. Flera paket kaffe och te samt några panpizza och folköl. När man ser närmare på det jag inhandlat förstår man min avsikt med det hela, jag tänker gå i en sorts karantän. Bara sitta hemma med mina filmkanaler och inte göra någonting. Suga i mig att jag förlorat allt, och då syftar jag på Penelope och Lena. För på vägen till affären hade ett sms dykt upp på min skärm.

From: Penelope 12:09

Hi Harry. I dunno about you and me, but right now it never gonna work out. Don’t understand me wrong, I love you, but I don’t trust you after what you did to me. You can keep meet up with Lee, but don’t see us two as a couple. Your Penny, x.

Hennes ord hade varit som en vägg. Därav alla nudlar. Snabbt häller jag i mig ett glas vatten och går sedan in i sovrummet. Jag tar fram kläderna Zayn skickat med mig och ler lite när jag upptäcker hans käraste Metallica-tröja i högen. Jag drar på mig tröjan och går sedan runt i bara den och kalsongerna. Slappt slänger jag mig i soffan och slår på tv:n. Jag förklarar min karantän påbörjad.

Jag ser på Haylee. Hon gestikulerar stort när hon berättar om sin dag i skolan, om hur hon träffat Lux och om allt de gjort. Vissa saker hade jag aldrig kunnat drömma om att vi två skulle göra. Jag försöker le och nicka vänligt åt henne medan orden strömmar ur munnen på henne. Min feber gör att jag blir okoncentrerad och näsan är täppt. Haylee räcker fram energibar till mig att jag tar emot den. Långsamt skalar jag den och tuggar lite på den söta ytan. Det går inte att beskriva hur mycket jag älskar denna människa. Hon är perfekt på alla sätt och vis. Det bruna håret och gröna ögonen. Men samtidigt saknar jag tiden före hennes familjedraman. Då var det bara bråk med hennes mamma som stod i centrum ibland, inte några hemliga födelsebevis och obekymrade pappor. Just nu känns det som om allt annat än jag är viktigt för henne. Hela dagen har jag försökt skaka det av mig, men först nu börjar jag inse det jag vetat hela tiden. Jag är svartsjuk. Inte på Lux, inte på Penelope. Nej, jag är svartsjuk på Harry.

Hur många ungdomar är avundsjuka på sin flickväns pappa? Det går inte ihop med verkligheten någonstans. Huvudet börjar snurra igen och jag känner kväkningar i strupen. Haylee håller frånvarande fram min papperskorg, men jag viftar bort den. Hon ler lite och kramar mig sedan snabbt. Jag gnuggar ner min näsa i hennes hår och andas in hennes doft under några korta sekunder. Sen är hon borta från min kropp. Hon vinkar lite i dörröppningen och går sedan ut, lämnar mig med en hög biologiböcker. En suck lämnar mina läppar när jag bläddrar upp den första sidan. Varför just jag?

Snöflingor landar i mina ögonfransar och trasslar mitt hår när jag strävar hemåt. Johannes hade verkat väldigt frånvarande där han legat i sin säng med laptopen i knäet. Han hade liksom sett förbi mig, in i något annat. De blå ögonen hade varit mörkare än vanligt, antagligen något som tynger honom. Men jag är alldeles för uppspelt för att fråga om det, ingenting får förstöra den här dagen. Mina tunna skor sparkar i snön och jag känner hur strumporna blir allt mer blöta. En rysning går genom min kropp och jag knyter fingrarna runt varandra för att hålla värmen bättre. Det är några kvarter mellan mig och Johannes, men jag känner till vägen så pass bra att den går snabbt att gå. Snart skymtar jag räcket till vår trapp ner i källaren. Jag svänger runt den och går ner för den hala trappan. Senast igår hade jag hittat Harry sittande där, och egentligen hoppades jag på att samma sak skulle hända idag. Men ingen stelfrusen Harry sitter och väntar på trappstegen. Med en lätt suck öppnar jag dörren och stormar in. Mamma sitter vid köksbordet böjd över några uträkningar. Hon ler lite när hon ser mig, men fortsätter räkna.

Mina fingrar fattar ett juicepaket och jag häller upp lite av den klargula vätskan. Mamma följer mig lite i ögonvrån, men ser inte upp helt. Jag ska precis gå in på mitt rum när mamma höjer en hand, skriver en sista nolla i sina papper och ser upp.

”Haylee, I need to show you something.” Hennes röst är så allvarlig att jag genast lyder. Hon skjuter ut stolen och reser sig upp. Svepande passerar hon mig och går in på sitt rum. Från byrålådan längst ner tar hon fram en grön skokartong. Långa fingrar lyfter av locket och jag ser lite av de sakerna jag hittat i juni samma år. Från lådans botten tar hon upp något. Ett papper ligger lindat om det och jag ser nyfiket på när hon vecklar upp det. Det som finns där i sätter mig i total chock. Jag vecklar bakåt och sätter mig på sängen. Mamma kommer och sätter sig bredvid mig. ”I’m so sorry that I didn’t say something.” viskar hon. 

Tack för alla kommentarer, det vår många småkommentarer så jag kunde inte välja mellan alla. Så här kommer några stycken: 

Detta har hänt:

”Hello, mrs. Atkins?” frågar den rynkiga kvinnan. Jag himlar med ögonen.

”Lucia Atkins, in your favor.” säger jag och bugar tillgjort. Några killar brister ut i skratt och jag kastar ett blängande öga på dem. Kvinnan tar sig för bröstet, jag måste snart få henne att svimma. Hon ber mig att sätta mig på en ledig stol, snart efter att jag fått böckerna och en läsplatta jag blivit tilldelad.

---

Opal klänger runt mitt ben, hon gnäller och skriker efter pappa. Än en gång sätter jag mig på huk för att tillrättavisa henne och förklara att pappa inte kommer komma tillbaka. Det är i princip en omöjlighet. Eleanor har hjälpt mig väldigt mycket under veckan, Opal har i princip bott hemma hos dem. Avlastningen har gett mig möjlighet och tänka, och också att koncentrera mig till hundra procent på jobbet. Men nu är Opal hemma igen, extra grinig och försöker få mig att gå omkull med sina på nävar som pickar på mina kycklingvader. Flera gånger har jag tvekat att ringa Harry, men det måste gå sju dagar innan jag ringer honom. Han måste få förstå att jag är både ledsen och arg över det han gjort, men främst förvirrad. Jag hade aldrig anat det här, möjligen genom hans slappa beteende i början av veckan och den korta frukost vi hade tillsammans innan utbrottet. Och hur mycket jag än försöker förtränga det kan jag inte få ur mitt huvud att han har haft sex med en annan kvinna. Gånger då han varit hög eller full räknas inte, det är bara sån han är och det får jag acceptera. Men nu är det någon gammal flamma från stenåldern som han letat upp och kört en omgång med, det funkar bara inte. All tillit jag kunnat uppbåda för honom är nu borta i vinden, kommer aldrig mer tillbaka. Men ledsamt nog måste jag erkänna för mig själv, jag saknar honom och det är han jag älskar av hela mitt hjärta.

Jag viker upp kragen på min jacka och försöker dölja ansikten bakom den. Det är bara en kort språngmarsh över gatan och in genom grinden till Zayns gård. Men en paparazzo kan ligga i bakhåll var som helst och då gäller det att se både snygg, upptagen och viktig ut. Det är något som sitter ifrån mediaträningen. Hur jag ska gå, uppträda och le. Sättet jag ska vara välkomnande och artig, men samtidigt reserverad och svårfångad. Allt är en evig balansgång som fotograferna har väldigt svårt att acceptera. Snöflingor fastnar i mina ögonfransar och vinden letar sig in under min tröja. Överrumplingen jag fått på skolgården förföljer mig, men jag försöker skaka bort det och undvika att tänka på alla leende ansikten som gett allt för att bara få se mig en gång. Det är försent för dem nu, jag är inte där längre. Lux hade schasat in mig i bilen och beordrat mig att fly fältet. Hon är smart, så såklart gjorde jag som hon sagt. Nu står jag här inför den belagda stentrappan upp till Zayns port. Den ser tung ut, men jag vet att den är nysmörjd och går lätt som en fjäder att öppna. Grinden gnisslar lite när jag öppnar den och smack, en blixt bränner av bakom mig. Jag ser över axeln och sänker ögonbrynen innan jag rusar upp till dörren och trycker in porttelefonen Zayn effektivt använder. Det ringer och snart svarar någon skrapigt på andra sidan.

”Harry?”

”Yes, let me in.”

“Sure.”

Det sprakar till lite i låset och dörren öppnas lite på glänt. Jag drar igen den bakom mig och undviker att räcka ett frestande långfinger mot fotografen. Snabbt stampar jag av mig snön på hallmattan och drar av mig den vita jackan. Zayn kommer gående från vardagsrummet och jag hör att någon slamrar i köket. Zayn ler brett, som om att min ankomst är fantastiskt, och tar min jacka ifrån mig. Han hänger prydligt upp den på en av de mässingsbelagda krokarna och visar in mig i köket där Perrie står med händerna i diskbaljan. På bänken bredvid henne ligger det högvis med pepparkakor i alla tänkbara former och storlekar. Först nu lägger jag märke till mjölet på Zayns tröja och den söta doften av kardemumma. Perrie ser runt axeln och får syn på mig. Hon drar av sig de gula diskhandskarna och vänder sig om. Håret är uppsatt i en strategisk knut och leendet är enormt.

”Want some tea, Harry?” frågar hon med ett om möjligt ännu större leende. Jag börjar ana misstankar mot det här, de är nästan för trevliga mot mig. De har varit nere i flera månader, och nu helt plötsligt… wow. Eller smörar dem bara för att jag ska ligga nere i en depperiod?

”Sure, Perr.” säger jag och ser mig omkring lite, men jag ser ingen trisslott på kylskåpet.

”So tell us, how are you today?” maler hon på.

“I’m good, thanks. I delivered my daughter to her school this morning.” svarar jag ointresserat och stoppar händerna I byxfickorna. Zayns ögon mörknar och jag ser förvirrat på honom. ”What?”

”What did you do?” frågar han hårt.

“I drove Haylee this morning.”

“Did anyone see you?” morrar Zayn. Här är en av sakerna jag ogillar med honom. Han tror att han är så bra bara för att han är någon slags självutnämnd vicesheriff bara för att han är näst äldst av oss.

”Yes, but calm down. No need to worry about it.” svarar jag defensivt och håller upp händerna. Perrie spiller lite av det heta teet på bordet åt mitt utbrott. ”Sorry.” mumlar jag och drar tillbaka händerna ner i fickorna. Hon ler ursäktande och trippar efter en trasa. Zayn suckar och räcker över koppen till mig.

”Sorry, mate. I’m so happy right now, and I don’t know how to handle it.” sväljer Zayn, och jag hör direkt att han döljer något.

“Vas Happenin’?” frågar jag skämtsamt och vi skrattar gott några sekunder. Sen blir han allvarlig igen. Perrie snurrar sin midja in i hans arm och de lutar sig mot varandra. Mina onda aningar stiger på topp, vad fan har hänt med dem?

”We gonna be parents.” säger Perrie. Jag känner hur min egna haka träffar golvet, rent hypotetiskt, av överraskningen. Är inte hon typ sjuk eller något, hon kan väll inte få barn? Steril heter det visst, eller så var det något annat jag inte kommer ihåg. Perrie nickar och jag ser en brinnande kärlek jämtemot Zayn strömma igenom henne.

”How?” stammar jag chockat och ser från den ena, till den andre.

”We gonna adopt a child from Ecuador.” berättar Zayn stolt.

“Oh, wow. Congratulations, I guess.” skrattstammar jag går runt bänken som skiljer oss åt. Försiktigt kramar jag om dem. Deras lycka gör mig på något sätt tommare. Det får mig och inse hur mycket jag saknar i mitt liv just nu. Nervöst fingrar jag på koppen och sätter snart ner den för att inte spilla. De små duvorna står och håller om varandra och gräver in näsorna i varandras käklinjer. För att få dem att sluta tar jag upp det jag kommit för i första början.

”Can I borrow some clothes from you?” frågar jag hastigt med en blick på Zayn. Han sliter sig motvilligt från Perrie och ser på mig.

”Sure, man. I didn’t dare to ask you about your shirt.” ler Zayn med en blick på min nu mycket smutsiga tröja. Han leder in mig i sin walk-in-closet och drar ner en diskret, långärmad tröja från sin galge. Jag och han har alltid haft identisk storlek i allt vilket gjort det mycket lättare för oss att låna kläder sin emellan. Jag drar av min tröja och klämmer den mellan knäna innan jag drar på mig den militärgröna nya tröjan. Zayn nickar och jag tar den röda tröjan i handen för att gå ut. ”Do you have any clothes in your apartment?” frågar han hastigt. Jag smäller en hand mot mitt eget ansikte och vänder på klacken, såklart jag inte tänkt på det.

”No.” svarar jag kort och vi går in igen. Zayn kittar mig med några t-shirts, en trave jeans, två par skor och tre olika tjocktröjor. När han bedömer att jag kommer överleva går vi ut igen, först efter att jag lovat att allt kommer vara kemtvättat vid återlämning. Därefter får jag smaka några av de nära heliga pepparkakorna och hjälpa dem att laga till en snabb wok.

Tillsammans slår vi oss ner vid bordet. Vi småpratar lite om deras lovade barn och de berättar att de snart ska få åka och hälsa på honom.

”How old is he?” frågar jag och försöker låta intresserad.

”He’s two, and his name is Camilo Isaias.” svarar Zayn stolt. Jag funderar på om jag ska försöka uttala det, men låter bli. Det går inte ens att gissa om det är både för och efternamn, eller om det är ett dubbelnamn. Zayn låter mig inte fundera länge på den saken. ”It’s a dubblename, but we’ll call him Cam, Milo or Isas.”

”Okay, many options. I’m sure you’ll be great parents.” De ger mig båda en varm blick och jag snurrar upp en nudel på min gaffel. Vi sitter tysta en stund, äntligen verkar de ha insett hur ointresserad jag är av deras perfekta liv.

”So how’s your lovely girl?” frågar Perrie artigt och ser upp från sin skål med wok. Jag ler lite när tanken på Penelope dyker upp i mitt huvud. En av de vackraste människorna på denna jord.

”Just fine, I think. She’s a little bit confused over the whole situation, but it’s no need to worry.”

“I can understand her; it must be hard both for you, her and her daughter.”

“Yeah, I know.” Jag skrapar ur det sista ur skålen och reser mig sedan från bordet. Jag ställer skålen på diskbänken och ser på det bländande paret som fortfarande sitter vid bordet. ”I go now.” Zayn ser förvirrad ut men protesterar inte, han känner till mina konstiga beteenden.

”Okay, sure you are alright?”

“Yeah. And thank you for the clothes.”

“Nothing to talk about.” säger han, men jag hör knappt. Jag är redan ute i hallen och river ner min jacka. Jag drar på den och ser till att jag ser snyggast möjligt ut. Håret ligger perfekt, leendet, kläderna, hållningen och allt annat ska se skinande ut. Luften sänks en sista gång i mina lungor och jag blinkar en gång. Var strålande, intalar jag mig själv och beger mig ut på den korta vägen mellan dörren och bilen. 

Detta har hänt:

När vattnet smattrar som starkast ner i diskhon känner jag en stråle kallt vatten träffa mig i ansiktet. Jag drar händerna över ögonlocken och får bort det värsta.  Precis när jag kan se någorlunda igen känner jag en kladdig näve träffa mig i ansiktet. Jag öppnar försiktigt ögonen och ser ner i diskhon, mitt ansikte är täckt av en mörkröd sörja. Troligen någon sorts sylt.

”Haylee!” morrar jag och låser hennes armar och lyckas placera en välförtjänt smörklick på hennes högra kind.

Harry sitter tyst bredvid mig i bilen. Han kör försiktigt men axlarna är uppdragna och blicken vaksam. Skolan rullar närmare för varje sekund och jag ber honom stanna på busshållplatsen cirkus 150 meter från skolan, så kan jag gå därifrån. Det verkar som om han inte hört det, för han kör vidare. Jag säger det igen, denna gången hör han för han ger mig en snabb blick men fortsätter köra. Lite panik börjar krypa över mig, det här är inte planen. Harry borde ha släppt av mig vid busshållplatsen, inte på skolans parkering. En klunga elever står trettio meter bort, de kastar förstulna blickar på bilen som rullar in. Jag kliver ut, då dras däremot fler blickar till mig. Harry vinkar av mig, och önskar mig en trevlig dag på fängelset. Ett skratt dras ur min mun innan jag slår igen dörren och skyggt börjar röra mig uppåt. Ingen hindrar mig på vägen, vilket jag är glad för. Men en gnagande orolighet plågar min mage, tänk om eleverna sett Harry. Det skulle ge mig väldigt mycket att förklara.

Snabbt går jag fram till mitt skåp och drar ut Engelskaböckerna. Skåpet skallrar när jag smäller igen den tunna plåtluckan. Fötterna tar mig fort mot lektionen i engelska, men precis utanför hindras jag av en lång, tanig tjej som jag känner igen från basketlaget.

”Haylee.” säger hon och stirrar ner på mig med sina mörkbruna ögon.

”Yes, Olivia?” säger jag tålmodigt och ser upp på henne med mina gröna. Jag har aldrig haft något otal med henne. Men faktumet att hon är så lång, och har hård röst är inte direkt pepp. Olivia lutar sig mot skåpen bredvid sig och suger på sin tunga.

”Where’s Joe?” lättat andas jag ut lite över hennes fråga, den handlade inte om Harry.

”He’s home, sick.” hasplar jag och ser upp på den långa flickan. Hon himlar med ögonen.

”Who drove you to school today, little kid?” Åh, så förnedrande. “Your mama’s new boyfriend? I am sure you-” sen får jag inte höra mer, för jag känner en hand mot axeln och jag vänder mig hastigt om. Bakom mig står några tjejer från årskrusen över.

”Omg, Harry Styles were out on the playground and omg Haylee I can’t breathe this is amazing please can you understand it??? He drove an exactly same car that you jumped out from and omg don’t say you know him cos you don’t cos you’re a nerd and we are the pop girls omg, can you understand it? Fangriling so hard right now!!” Tjejerna pratar utan punkt och jag kollar förvirrat på dem.

”Oh, that’s my mom’s new boyfriend. He’s quite similar to Harry Styles, but a little older.” ursäktar jag insidenten. Hade Harry varit ute på skolgården? Varför hade han varit det? Jag sa åt honom att åka direkt härifrån. Tjejernas ansikten sjunker lite.

”Oh.” säger dem och samlar ihop sina böcker i famnen. ”Well.” säger dem och smackar med sitt tuggummi en gång och går sedan iväg. De köpte det, storögt går jag därifrån och när jag vänder mig om är även Olivia borta. Med en orolig klump i magen går jag in i klassrummet och ser mig om efter en ledig plats. Längst bak finns det en ledig stol och jag glider snabbt ner på den. Fan.

Dumma jävla mamma och pappa som ska släppa av mig här. Det finn ingen mening alls i det. Lära sig massa skit som man aldrig kommer ha nytta av, tråla efter omöjliga betyg och skaffa fejka kompisar man ändå kommer bryta kontakten med inom några år. Du måste lära dig något, kunna skaffa lite kontakter, så hade de sagt de jävlarna. De ljuger ju upp över öronen själva. Argt sparkar jag i ett plåtskåp som rasslar till. Nummer 237, det är mitt skåp det. Irriterat svänger jag runt ett hörn och fyr syn på raden med numren 230 till 280. En post-it lapp sitter på nummer 237, med mitt namn på sig. Jag river ner den och öppnar skåpet. Det är tomt, förutom några gamla läskburkar som någon pantat in i skåpet. Jag drar ut dem på golvet och ställer in en kod för det fastmonterade låset. Sorgligt tar jag fram mitt schema och kartan över skolan. I slutet av korridoren ligger det rum jag ska befinna mig i just nu, fast jag är tio minuter sen. Raskt går jag ditåt med väskan smällande mot höften. Det rosa håret faller ner i ansiktet på mig och jag stoppar in luggen under mössan. Spetslinnet kliar lite och den stora bombarjackan hänger löst på axlarna. Min knoge träffar dörren två gånger innan någon ropar att jag får komma in. I hela min glans öppnar jag dörren och kliver in. Mina sotande ögon studerar den tragiska samlingen av människor där inne. Läraren ser på mig och jag går fram till henne.

”Hello, mrs. Atkins?” frågar den rynkiga kvinnan. Jag himlar med ögonen.

”Lucia Atkins, in your favor.” säger jag och bugar tillgjort. Några killar brister ut i skratt och jag kastar ett blängande öga på dem. Kvinnan tar sig för bröstet, jag måste snart få henne att svimma. Hon ber mig att sätta mig på en ledig stol, snart efter att jag fått böckerna och en läsplatta jag blivit tilldelad.

Hastigt rör jag mig bakåt, och blänger på alla som blänger på mig. Det finns två lediga stolar. En bredvid en tillfixad kille med stora framtänder och sliskigt hår, den andra bredvid en flicka med ett draperi av lockigt hår. Pest eller kolera. Jag väljer koleran och glider ner på sätet mitt emot flickan. Hon ser upp en kort sekund, och sedan ner igen. Jag gör detsamma och precis samtidigt spärrar vi upp ögonen och ser upp igen.

”Haylee?” utropar jag och tar mig sedan för munnen.

”Lux!” hostar hon fram och ser sedan nervöst på läraren, men hon är väll tillräckligt döv för att inte höra något. ”What are you doing here?”

”Try to learn something. What are you doing here?”

“I go here.”

“You do?”

“Yes.”

“Awsome.” konstaterar jag och slicker mig om läpparna. ”Really awsome!”

~

Haylee går bredvid mig i korridoren. Hon har sina matteböcker tätt tryckta mot bröstet medan jag låter dem ligga i handen som dinglar längst sidan.

”Haz said you had a sleepover.” konstaterar jag.

“When did you meet Harry?” frågar jag misstänksamt.

“I meet him today actually. I saw his car and walked up to him. We talked a little.”

“Aha…”

“Aha, what?”

“That’s why they recognized him.”            

“What?”

“Yeah, the girls in second year.”

“Oh, no good.”

“Why is it no good?”

“The record company has basically forbidden him to remain officially.” rabblar jag.

“Can they really do that?”

“Yes, of course they can.”

“Okay, so what happens next? With him I mean-“

“I don’t know, maybe he’ll be fine.”

“Maybe?”

“Yes.”

Detta har hänt: 

“Did you get the memo?”

“Yes, we did.”

“Great. We’ve a joyful message for you. A little boy is available in Ecuador, Latino America.” Jag och Perrie ser på varandra, och jag har aldrig sett så mycket kärlek i hennes blick som nu. ”Your plane is booked to the end of this month, 26th december too be precise.” Perrie klappar diskret händerna och jag pussar henne på kinden. Mannen från adoptionsbyrån verkar vänta på ett svar, och jag nickar häftigt.

Jag sätter mig upp i sängen. Det är mörkt utanför fönstret och mjuka flingor klistrar mot skarvarna. Ett leende letar sig över mitt ansikte och tyst slänger jag benen över sängkanten. Snabbt sticker jag in tårna i de mjuka ulltofflorna och reser mig upp. Golvet håller sig ljudlöst när jag försiktigt tassar fram. Klockan i köket visar att klockan är halv sex på morgonen, och mitt undermedvetna säger åt mig att mamma aldrig kommer vakna innan sju. Långsamt plockar jag fram ett paket med mjölk och låter den krämiga vätskan fylla upp en mugg. Medan koppen värms två minuter i mikron plockar jag fram några av de torftiga kanelbullarna mamma bakat för flera veckor sedan. Den smular när jag sätter tänderna i den. Jag tar ut mjölken och slänger en sked honung och lite kanel i den. Precis när jag ska slå mig ner vid bordet, ändrar jag mig och går tyst ut till vardagsrummet. Mammas stora läsfåtölj står strax bredvid soffan där en mörk skepnad ovetande sover. Nöjt ställer jag ner koppen på ett litet soffbord som står uppdraget vid fåtöljen. Jag drar upp benen under mig och lägger en filt på alltihop. Sen sitter jag bara där och kollar på den lockiga mannen i soffan. Rummet är i princip helmörkt, men lampan som alltid är tänd i hallen låter ett matt ljus strimma in i vardagsrummet. Ljuset är tillräckligt för att jag ska kunna urskilja det buskiga håret och karaktärsfulla axlarna. Hans ögon är slutna, och jag smuttar på den ljumma mjölken. Allting känns så lugnt, jag bara lyssnar på hans andetag och försöker registrera dem i hjärnan. Pappa är äntligen hemma.

Rummet runt mig är varmt, men mina fötter är kalla. Filten täcker inte hela min långa kropp. Långsamt slår jag upp ögonen och rycker till av förskräckelse. En gestalt sitter hopkurad under en filt i fåtöljen bredvid. De gröna ögonen, som jag knappt kan urskilja, är riktade rakt på mig. Mitt huvud rycks upp från kudden och hon rycker till i fåtöljen. Hon tappar något på golvet och jag sträcker mig efter det. Min hand nuddar hennes, så typiskt att man sträcker sig efter något samtidigt. Jag sluter handen om det smuliga föremålet och håller upp det mot henne, hon tar emot det och ler lite i mörkret.

”Goodmorning.” säger jag och gäspar lite. Jag sätter mig upp och stöttar armbågarna mot knäna. Hon reser sig och slår ner blicken.

”I’m sorry.” säger hon lågt. Mina ögonbryn sänks och pannan rynkas.

”For what?” frågar jag förvirrat. Hon skakar på huvudet och flätan som hänger runt hennes axel hamnar på ryggen.

”That I wake you up.” säger hon defensivt.

“Oh, that’s okay.” Jag kliar min hårbotten och gäspar igen. ”How much is she?”

”The clock?” Haylee rycker på axlarna. ”Around six I think.”

”You’re up early.”

”I couldn’t sleep.” hon ler och går bort till dörröppningen. ”Sorry, go back to sleep.”

Hon går bort mot sitt rum och jag gör en första ansats till att lägga mig ner. Men min kropp säger åt mig att jag borde gå upp, och det går inte att säga emot. Jag reser mig upp och ser bortåt hallen.

”Haylee.” säger jag så högt jag vågar. Huset är tyst i övrigt så hon hör mig och vänder sig om, med höjda ögonbryn. Diskret vinkar jag henne till mig och hon går närmare. ”Can I make some breakfast?” frågar jag och Haylee nickar.

”Sure.”

”Erm, can’t you help me?” frågar jag och ler lite under luggen. Hon rynkar pannan som en fråga. ”I not gonna find anything.”

”Oh, okay.” säger hon och går före mig in i köket. Hon är endast iklädd morgonrock, trosor och en stor t-shirt. Jag är inte bättre jag med min långärmade (och smutsiga) tröja och sen bara kalsonger. Hon hjälper mig att plocka fram mjölk och flingor, samt lite smörgåspålägg.

En galen idé slår mig, och när jag berättar den för henne är hon direkt förtjust.

”Okay.” skrattar hon och börjar även plocka fram mjöl, mjölk och bakpulver från skafferiet. V hittar ett recept på enkla scones via internet och snart står vi med mjöl upp över öronen. Jag mäter så försiktigt och noga jag kan upp det vita pullvret och häller ner det i mjölblandningen.

”That’s too much.” säger Haylee och stöter till min hand. Jag rycker till och det dammiga bakpulvret sprätter upp i hennes ansikte. ”Harry!” halvskriker hon och torkar sig i ögonen. Hennes händer letar efter vattenkranen så att hon ska kunna skölja ur ansiktet. När vattnet smattrar som starkast ner i diskhon känner jag en stråle kallt vatten träffa mig i ansiktet. Jag drar händerna över ögonlocken och får bort det värsta.  Precis när jag kan se någorlunda igen känner jag en kladdig näve träffa mig i ansiktet. Jag öppnar försiktigt ögonen och ser ner i diskhon, mitt ansikte är täckt av en mörkröd sörja. Troligen någon sorts sylt.

”Haylee!” morrar jag och låser hennes armar och lyckas placera en välförtjänt smörklick på hennes högra kind.

”Oh my God, this is disgusting.” jämrar hon sig och torkar av sin nu feta hy.  

”Your fault.” hon skrattar och krånglar sig ur mitt grepp, det känns som om hon är en lillasyster. Hennes profil känns så bekant, det långa, mjöliga håret och kladdiga ansiktet med de stora gröna ögonen. Som om jag sett henne bakom mig i spegeln hela tiden, en flyktig skugga. Men det har jag inte. Första gången jag såg henne var för tre månader sedan.

Vi förklarar en officiell fred, men då är bådas lockar fyllda av mjöl och ansiktena kletiga av smör och sylt. Vi knådar ihop degen och slänger in den i ugnen, troligen blir det inte gott någonstans. Tio minuter senare får vi ut ett tiotal rykande brödbullar från ugnen som vi lägger upp i en tygpåse och sätter fram sylt och smör på brickan. Snabbt torkar vi av oss med en handduk innan jag tar brickan framför mig och Haylee leder oss mot Penelopes rum. Vi får upp dörren och skriker på henne.

”Happy Birthday!” Hon sätter sig käpprak upp och ser sig förvirrat omkring. När hon sedan ser mig i det halvmörka rummet verkar hon slappna av lite.

”Erm, sorry.” mumlar hon. ”I’m not used to man voices.”

“Oh, that’s okay.” säger jag och ställer ner brickan på hennes sängbord. Hon gäspar och drar in benen i skräddarställning.

”But it’s not my birthday.” säger hon förundrat.

”No, but we couldn’t find something better to say.” svarar jag fyndigt och räcker henne en ångande scones. Haylee slår sig ner på sängkanten och jag drar mig bort mot garderoben och lutar mig mot den spegelbeklädda dörren. Penelope tar Haylees ansikte mellan sina händer och granskar smörrestena och mjölet hennes dotter har i ansiktet. ”And by the way I’ve missed alot of your real birthdays.”

”Aha, and you crashed the kitchen while baking this?” hon tuggar på en av bullarna.

“Yeah, a little.” svarar jag och Haylee i kör, sedan skrattar vi. Penelope ler också och ser sedan på mig där jag står med skitig tröja och kalsonger.

”Do you have any clothes. Harry?” frågar hon uppfodrande. Åh, jag hatar att hon är äldre än mig. Alla som är det känner jag direkt mig underlägsen.

”No, but I’ll went to Zayn’s place after this.”

“So you’re fine?”

“Yeah.” Jag ler och känner hur hela rummet är fyllt av rum, det här är vad jag vill leva med. Vi sitter i en halvtimme och sedan meddelar Haylee att det är dags för henne att gå till skolan.

”I guess Johannes will drive.” säger Penelope men Haylee rycker på huvudet.

”No, he’s sick.”

”I’ll drive.” hasplar jag ur mig, och kommer sedan på hur dumt det låter. De båda kvinnorna ser långt på mig och Penelope slår tillsist ner blicken.

”I don’t know Harry. Someone can recognize you.”

“I’ll drop her 100 meter away from the school, nobody will see me.” skyddar jag mitt förslag. Efter lite disskusioner går båda med på det, och jag gör en diskret näve i luften.

”On one condition,” Penelope ser upp igen. “You clean up in the kitchen, right now.”

“Sure.” säger jag ivrigt och släntrar ut genom dörren och ut till köket. Det är ett kaos. Mjölpåsen ligger på golvet och juicepaketet ligger utspillt på diskbänken. Sylt klistrar lite överallt och handduken är vit av mjöl och bakpulver. Disktrasan är flottig av smör. Rofyllt börjar jag städa upp i köket. Diskret gissar jag vad de olika sakerna ska stå och låter andra saker stå intryckta lite här och var. Snabbt trycker jag ner både mjölet och juicepaketet i soporna och slänger in handduken under diskhon. Tjugo minuter senare är det snyggare än innan (om man inte räknar in skåpen där kaos råder) och jag nickar nöjt. När jag vänder mig om står Haylee där och väntar. Hon har snörat på sig skorna och har på sig en tjock kappa.

”Ready?” frågar hon drygt.

”Ehm, I’ll just get my pants.” Rodnande hämtar jag mina byxor som jag drar på mig och sen drar jag på mig kängorna och den tunna jackan. Penelope kommer i bara nattlinne från sitt sovrum och jag drar henne åt mig. ”Thank you for everything.” Hon ler och kramar matt tillbaka, försöker värka likgiltig. Men när jag går ut genom dörren ser jag hennes rödtända kinder i ögonvrån. 

Dagens kommentar: 

Detta har hänt:

”So, are you two together now?” frågar han och pekar i tur och ordning på Penelope och Harry. Harry rycker på axlarna och ser på Penelope. Hans liv måste vara något otroligt rörigt just nu. Penelope ser på Harry tillbaka.

”No, we’re not.” säger hon stelt och jag ser hur hela Harrys ansikte sjunker, men han fortsätter att le.

”Only time will tell.” säger han flirtigt och lägger armen om henne.

Vårt hus är lika tomt som vanligt när vi kommer hem. Jag är den noggranna av oss, den som ser till att sakerna ligger på rätt ställe och att ytorna är rena. Perrie slänger sina saker mest överallt och jag plockar upp dem efter henne, ett helt omvänt förhållande. Många par håller nog fortfarande på med uppdelningen att kvinnan städar och lagar mat, mannen sitter med en bärs i soffan. Men nu är det jag som städar, och jag finner ett lugn i att göra det. Huset vi bor i skulle nog många kalla gigantiskt, och det är det. Men när det bara är två personer som bor känns det ändå så litet, så outnyttjat. Men jag och Perrie har aldrig haft tanken på barn, vi har inte kunnat ha det. Perrie fick vid 27års ålder en tyngande bekräftelse för oss båda, hon kan inte bära ett barn. Det är tydligen någonting i hennes kropp som stöter bort ägget. Men snart kommer vi förhoppningsvis ha en son eller dotter springande runt benen. Adoptionsansökan är inlämnad och genomförd, nu gäller det bara att invänta besked.

Ointresserat börjar jag sortera posten jag hittat på dörrhögen. En hög för mig, en för Perrie, en hög för reklam och en hög för nyheter och dylikt. Ett stort kuvert ligger längst ner. En stämpel med texten ”For His Childrens” är stämplat i ena hörnet och kuvertet är tungt. Båda våra namn står adresserade och jag sprättar försiktigt upp det med fingret. En vild tanke slår mig när jag vecklar upp det första av en hög av papper. Snabbt skummar jag igenom brevet.

”Perrie, come here!” ropar jag upphetsat och viftar med pappret i luften. Hon kommer utrusandes från badrummet med en morgonrock på sig och håret stripigt och blött hängande runt axlarna.

”What?” frågar hon stressat och ser chockat på mig, som om det hänt något dåligt. Långsamt vecklar jag upp pappret igen så att hon ska kunna läsa. Hennes taniga figur hänger över axeln på mig medan hon läser och sedan känner jag två händer på mina axlar. Hennes ögon lyser av förväntan.

”They gonna call us in ten minutes.” Jag ser på klockan och upptäcker att den är 20:51. Jag nickar lyckligt och schasar lekfullt in henne i hennes stora garderob. ”Put some clothes on.” uppmanar jag med ett skratt.

”I know you like when I’m naked.” gastar hon från garderoben. Jag småler och ser på klockan, bara fem minuter kvar. Fyra minuter senare sitter jag och Perrie i soffan och stirrar på våra mobiltelefoner.

Sju sekunder över 21:00 börjar hennes telefon vibrera. Nervöst ser vi på varandra innan hon svarar. Ett leende sprids över hennes ansikte och hon sätter på högtalare.

”So Mr. Malik and Mrs. Malik-Edwards, how are you today?”

“We’re great, thank you.”

“Did you get the memo?”

“Yes, we did.”

“Great. We’ve a joyful message for you. A little boy is available in Ecuador, Latino America.” Jag och Perrie ser på varandra, och jag har aldrig sett så mycket kärlek i hennes blick som nu. ”Your plane is booked to the end of this month, 26th december too be precise.” Perrie klappar diskret händerna och jag pussar henne på kinden. Mannen från adoptionsbyrån verkar vänta på ett svar, och jag nickar häftigt.

”Of course, it sound great!” säger jag medgivande och känner hur smilbanden nästan lossnar. Vi pratar lite till och mannen berättar att han skickar mer information via mejl, samt lite bilder på pojken. När vi väl lägger på sitter jag och Perrie bara och ser på varandra, allt känns så overkligt.

”Zayn,”

”Ah.”

”We gonna be parents.” viskar hon ömt och slänger sig om halsen på mig.

”I know, I know.” säger jag kärleksfullt.

Penelope slänger en filt på mig och stoppar hastigt ner en kudde i ett örngott. Haylee beskådar oss från vardagsrummets dörröppning där Penelope håller på att ställa iordning en soffa åt mig. Det finns ingen chans till insyn, huset ligger trots allt under jord, men ändå känner jag mig iakttagen. Jag gillar inte stora rum med mycket luft. Lena klagar ofta på att jag aldrig kan plocka undan saker eller bädda sängen.

”Can’t I get one of the bedrooms?” frågar jag försiktigt. Penelope stannar upp en sekund och ser på mig, ungefär so mom jag varit ett litet barn som inte förstår bättre. Argt slår hon ner blicken i soffan igen och smäller ner kudden på de mjuka dynorna.

”You want to sleep here, you want to eat here and you want to spend time with us. And when I let you do that, you want a bigger bedroom!?-“

“Actually I wanted a smaller-“

“I do not care about what you want or not. If you’ll stay here, you sleep there.” Hon pekar på soffan med hela handen och jag förstår vinken. Haylee ler i min ögonvrå när jag försiktigt sätter mig på den mjuka soffan med skamsen min. ”Goodnight.” säger Penelope hårt och släcker lampan så det blir bäckmörkt i rummet. De tassar bort till sina respektive sovrum och jag hör hur de snart släcker. Ensamheten slår mig, och jag kryper ihop under den alldeles förtunna filten. Hon har säkert gett mig den med mening, jag ska frysa.

”Goodnight.” mumlar jag tyst. 

Detta har hänt:

“Wanna drive somewhere for a bit of food?” Zayn försöker verkligen ursäkta sig.

“Can I bring them?”

“Who?”

“His old girlfriend and new daughter I guess.” Säger Louis.

“Of course.” Niall svarar först och de andra två håller med.

Jag ser ner på mina kläder. Ett par raka jeans och en blå blus. Väldigt enkelt och sterilt. Harry hade hindrat mig från att byta om. Mina förväntningar inför mötet är väldigt blandade. Det ska bli kul att träffa dem, de var trots allt lite av mina idoler. Men situationen jag ska möta dem i är jobbigare. Harry vill presentera mig som en gammal vän för dem, men de verkar veta mer än så. Hur ska han på ett smidigt sätt förklara Haylee? Och hur ska han förklara mig?

”Take it easy.” han lägger sin hand på min och ser några sekunder in i mina ögon. Han ser så lugn ut. Hans ögon lugnar mig något. ”They aren’t rude, just eager.”säger han mjukt och klämmer lite om mitt venusberg. Jag ler och han släpper mig. Tänk att Nando’s fortfarande rullar det med, fast det förstås, det är säkert Niall som sett till att det gör det. Skulle det ha hotats av nerläggning skulle han lägga massor av pengar på att montera upp allt igen, tror jag i alla fall. Harry bromsar in och parkerar. Han ser på mig. ”It’ll be fine.”

Mina fingrar trummar mot bordet. Harry borde ha varit här för tio minuter sedan. Niall sitter bredvid mig och Louis har lagt beslag på bordets bortre nock. Perrie sitter mitt emot mig. Det ligger menyer framför oss, Louis bläddrar förstrött i sitt och Niall suckar. Han vet redan vad han vill ha, han kan tusan hela den där menyn utantill. Det kommer ett vinddrag från dörren och jag ser upp. Ingen av de andra verkar märka det, för båda fortsätter att fästa ögonen ner i bordet. Ett par har kommit in på restaurangen. Mannen har en mössa nerdragen över öronen och kvinnan har en halsduk svept om nedre delen av ansiktet. Mannen ser sig oroligt om och drar upp axlarna, som om det ska gömma honom. De rör inte vid varandra, men ser ändå ut att passa ihop. När han ser bortåt oss höjer han diskret handen och skyndar fram med kvinnan i släptåg. Jag petar på Niall som ser upp, Louis lägger också märke till Nialls rörelse och ser upp. Perrie ser undrande på oss, hon tar det alltid så lugnt. Vi lutar oss ihop och Louis pekar lite bortåt Harry och kvinnan.

”Is that-?”

”Yeah, that’s Penny I think.”

“How can you know?” frågar Perrie och ser frågande på Niall. Niall viker ihop sin meny innan han svarar.

”I’ve meet her once.”

”Ah.” är allt Perrie säger innan paret är framme. Kvinnan virar av halsduken och låter den hänga över axlarna istället. Hon är klädd i en enkel, blå kappa och håret ligger rakt över ryggen på henne. Harry ler besvärat och Perrie hoppar in ett snäpp så att hon hamnar mitt emot Niall. Harry erbjuder kvinnan bredvid sig platsen bredvid Perrie. Harry slår sig besvärat ner på nocken mitt emot Louis. Kvinnan med det bruna håret sitter spikrakt på bänken och håller medlande händerna knäppta på bordet. Stämningen är lite pinsam tills Harry får nog och bryter in.

”This is my friend Penelope, and I love her.” säger han och lyckas bryta isen. Det blir ett varv av handskakningar och till min lättnad slår planen om Perrie i baklås, de två kvinnorna kommer bra överrens och lyckas sätta igång ett samtal sins emellan.

”We’ve already order.” säger Niall hurtigt. “You got same as Perrie, Penny.”

“What did you get?” Penelopes röst är aningen hes men fortfarande len och skön att lyssna på. Hon känns inte som en sådan person som kan vara arg länge. Perrie tänker efter lite och kommer sedan på det. Hon rätar lite på sig i bänken.

”A Chicken Wrap, I think.” hon ger mig en blick och jag nickar. Vi småpratar lite och sen hasplar Niall ur sig något.

”So, are you two together now?” frågar han och pekar i tur och ordning på Penelope och Harry. Harry rycker på axlarna och ser på Penelope. Hans liv måste vara något otroligt rörigt just nu. Penelope ser på Harry tillbaka.

”No, we’re not.” säger hon stelt och jag ser hur hela Harrys ansikte sjunker, men han fortsätter att le.

”Only time will tell.” säger han flirtigt och lägger armen om henne.

En salt smak sprider sig i munnen på mig. Jag torkar bort tåren som letat sig ända ner till mingipan. Jag kan inte gråta nu, jag har Opal att ta hand om. Hon sitter och leker med en stel plastdocka, nu har hon i alla fall fattat att pappa inte kommer tillbaka. Inte på ett tag i alla fall. Jag stöttar upp mig mot diskhon med hjälp av händerna och tar några djupa andetag. Jag måste vara stark nu, inget annat kommer att funka. Opal ropar på mig från vardagsrummet. Jag skjuter av stekpannan med köttbullar. På väg in till Opal funderar jag över situationen. Faktum är att jag måste lämna bort henne till någon imorgon, hon kan absolut inte följa med på plåtningen. Då kommer hon bara ställa till kalabalik bland alla kameror.  Tveksamt tar jag upp telefonen och ber den ringa på den person jag litar mest på i frågan om barn, Eleanor J.C. Tomlinson. Vi pratar en stund och hon lovar mig att komma och hämta Opal snarast möjligt. Jag tackar henne och fortsätter att stöka runt med mitt hår och kläder.

”Opal, honey!” ropar jag.

”Aa?” ropar hon ointresserat från vardagsrummet.

”Eleanor will pick you up in a few minutes.”

“Why?”

“Mommy need to work. But you like Tommie, don’t you?”

“Erm… yeah.”

“Good, so you’re okay with it?”

“Mm.”

~

“Oh, I can’t thank you enough.”

“No problem, we gonna have fun.” Eleanor ler och tar Opal i handen för att gå. Jag vinkar lite efter dem och så fort de är utom synhåll stänger jag dörren och släpper allt. Tårarna rinner hejdlöst.

”Harry.” mumlar jag och slår näven i väggen. ”Please come back.”

Detta har hänt:

”I want to divorce.” Ordet ringer i luften och fyller ut alla tomrum. Ingen kan känna sig ensam just nu, allt kan krypa in i ordet och gå i ide. Det känns inte fel, bara rätt. Lenas ögon är en röra av känslor. Ilska, kärlek, tycke, hat, avsmak och ömhet. Först tror jag att hon uppfattar det jag sagt som om jag vore hög eller full. Men sen går det upp för henne att jag inte är det, hon har sett till att jag bara druckit läsk hela veckan, ingen sprit. Hennes mun ramlar på vid gavel och jag drar en näve lockar ur ansiktet.

Jag skuffar ut matkassarna och balanserar upp dem på högerarmen samtidigt som jag klickar igen bildörren med vänstern. Trappan slirar under mig, men jag har gått i den så många vintrar nu att jag inte bryr mig längre. Jag dunkar nästan in i dörren innan jag öppnar den och kliver in.

”Honey, are you home?” ropar jag inåt huset. Utifrån köket kommer Haylee och Johannes går tätt bakom henne. Haylee vinkar mig till sig och jag går upp till henne. Hon lutar sig nära mig.

”Harry is here.” viskar Haylee och pekar lite inåt köket. Jag håller på att tappa matkassarna.

”Did you let him in?” väser jag och ger henne en mördande blick. Haylee förklarar snabbt att han varit där när hon och Johannes kommit hem. Jag suckar och låter Haylee ta över en kasse. Jag går före in i köket och börjar plocka upp varorna utan minsta blick på Harry. Han stirrar på mig när jag far runt i köket och ungdomarna spanar på oss från dörröppningen. När jag ställt in allting sticker Johannes en kopp te i handen på mig och jag tar tacksamt emot det. Haylee signalerar till Johannes att de borde gå till hennes rum, och Johannes följer lättat med dem.

När jag hör dörren stängas till Haylee’s rum går jag fram till köksbordet. Det finns inget jag kan säga om Haylee, hon har troligen redan berättat själv medan de haft sin lilla konversation. Jag behöver inte fråga honom något, har börjar snart prata för egen maskin.

”This morning I told Lena that I wanted to divorce.”

“What’s her reaction?” frågar jag med sammanbitna tänder.

”She went mad, and kicked me out. Then I fell down a stair.” Det betyder att de just nu är i sin gemensamma lägenhet och inte lyxvillan i utkanten av London. Han pekar på sin bula i pannan och fortsätter. ”I’ve never seen her like this, with that sparkle in her eyes. She didn’t let me see Opal, but I guess she can’t take her away from me.”

“The court will handle that.” säger jag och kramar om min kopp med ljummet te. En signal kommer från hans ficka och han plockar fram sin mobil, någon ny modell jag absolut inte skulle ha råd med.

”It’s Niall-”

”Answer if you want to.” säger jag lugnande och Harry ler lite, innan han svarar.

”Erm, Niall. I’m a little b-”

“Is it true?” hans röst är ivrig men samtidigt låter han besviken.

”Wait, what?”

”That you have a kid with Penny?” jag spärrar upp ögonen. Min kedjereaktions-grej har slagit i baklås. Liam har fått veta och därefter Niall.

”Yeah, is it really true? Eleanor says that you gonna divorce with Lena as well.” Vafan, vad gör Louis där? Han borde inte vara där, det gör ju allt jobbigare för mig. Jag biter mig i läppen.

”It’s all true.” erkänner jag skamset.

”What the hell Harry?” Nej, inte den där utlandsengelskan. Jag sätter handen för ansiktet.

”Hello Zayn.” säger jag trött och förbannar mig själv. Penelope stirrar på mig från andra sidan bordet och ryckigt reser jag mig för att gå ut till deras minimala vardagsrum. Allting är kaos.

”So when are we going to meet your lovely girls?” jollrar Louis.

“Eh, shut up.” säger jag.

“Aw, someone is a little upset.” lägger Zayn till.

“I’m not upset.”

“You are!” håller Louis med, och jag kan se hans flin framför mig.

”Ey, that’s rude guys.” Tack gode Gud för Niall.

”Sorry, mate.”

”It’s okay.” suckar jag. 

”No, it’s not. We kind of his best friends and you just joke around about it?” Jeez, jag älskar irländare.

“Are you okay, Harreh?” Louis frågar.

“Emh, yeah. Quite okay.”

“Wanna drive somewhere for a bit of food?” Zayn försöker verkligen ursäkta sig.

“Can I bring them?”

“Who?”

“His old girlfriend and new daughter I guess.” Säger Louis.

“Of course.” Niall svarar först och de andra två håller med.

”Where should I drive?”

”Nando’s all the way.” Niall skrattar, och det gör jag också. Men jag låter honom hållas.

”Seya in a minut then.”

“See you.” avslutar jag. Nu återstår det bara att dra med “familjen”.

Jag rycker mig ur Haylees grepp när dörren flyger upp. Vi vänder oss om och får se den långa mannen i dörröppningen.

”Dad- I mean Harry!” utropar Haylee chockat och tar sig för munnen, som om hon försöker gömma kyssen. Jag blir lite irriterad på Harry, trots att han inte dragit upp dörren med mening. Han kliar sig i håret och råkar slå in armbågen i Haylees vitmålade dörrkarm. Han grimaserar illa och ser sen på oss, mest på Haylee.

”I just wonder if you want to meet the others.”

“The other?” frågar jag och Haylee i kör, jag ser på henne och hon ler mot mig.

”Bandmembers. Or yeah, Niall, Zayn and Louis.”

“Nah.” Haylees svar chockar mig. Jag stirrar storögt på henne, glad för att Harry inte kan se mig. Harry ser också förvånad ut, men Haylee insisterar på att han borde ta med sig Penelope på detta möte, och ta henne i efterhand. ”They maybe flip out.”

”Why should they do that?” frågar Harry förvirrat.

“They maybe are going to be overwhelmed of our beauty.” Haylee blinker mot honom och vinkar sedan ut honom. Han stänger eftertänksamt efter sig och jag ser på Haylee.

”Stupid you.” säger jag varmt.

”You still love me.” hon fnittrar.

“Yeah, of course I do.”